Annons

Utveckla VFU: Återinför praktikterminen

Nytt år! Lärarbristen har inte minskat. En ny praktikorganisation med övningsskolor har införts på försök, efter en äldre modell. Lärarstudenter klagar ändå. Återinför praktikterminen så kan man slå två flugor i en smäll! Minska lärarbristen och öka kvaliteten på lärarutbildningen.

Kan man återinföra övningsskolor, kan man absolut återinföra praktikterminen också. Under perioden, 1968 till 1977, infördes praktiktermin i dåvarande klasslärarutbildning  som en del av praktiken. Det blev en speciell form av praktik i lärarhögskolan. På den tiden var det stor lärarbrist i Sverige, i samband med att grundskolan infördes. Praktikterminen eller praktikanttjänstgöringen användes också för att delvis lösa den då stora lärarbristen.

Praktikterminen som en del av praktiken var en form av lärartjänst, helt enkelt. Idag kallar vi praktiken för verksamhetsförlagd del av utbildningen, VFU, i motsats till högskoleförlagd del av utbildningen, HFU. Begreppen ger sken av samhörighet, på ett bättre sätt än praktik och teori. Lärarkandidaterna anställdes av huvudmännen, kommunerna, och fick lön för en halvtidstjänst under sin avslutande praktiktermin. Ett välkommet ekonomiskt tillskott för lärarkandidaterna. Ingen motsatte sig detta praktiksystem.

Under praktikterminen hade handledaren ansvar för två lärarkandidater och två klasser. Handledaren arbetade heltid från början, dvs. halvtid i två klasser och lärarkandidaterna halvtid i varsin klass, sedan ökade lärarkandidaterna sin arbetstid successivt, så att de arbetade heltid i varsin praktikklass mot slutet av praktikterminen. Handledaren var då endast handledare till de båda lärarkandidaterna, men hade ingen egen undervisning.

Praktikterminen, anser jag, var ett av de bästa praktiksystemen som funnits i svensk lärarutbildning. Lärarkandidaterna fick en allsidig praktisk träning och fick pröva att ta ett läraransvar. Handledningen av praktikhandledaren under praktikterminen hade karaktären av ett slags arbetslagsarbete.

Att vara en god handledare likställdes på den tiden med att vara en god förebild och handledningen betraktades då också som en slags individuell undervisning i metodik. Den undervisning som gavs av handledarna var kanske mer föreskrivande och normerande än vad som borde varit fallet, då lärarhögskolan skulle ge en lärarutbildning på vetenskaplig grund. Lärarkandidaterna var nöjda.

Metodiklektorer hälsade på lärarkandidaterna vid flera tillfällen. Metodiklektorer var vanliga klasslärare, utan akademisk utbildning, men med gedigen aktuell praktisk yrkeserfarenhet. Praktiken var metodiklektorernas ansvarsområde och metodiklektorerna undervisade, handledde, bedömde och betygssatte lärarkandidaterna.

De var framför allt en slags sammanhållande länk mellan den teoretiska delen av lärarutbildningen och den praktiska delen. Metodiklektorernas styrka var just kopplingen mellan teori och praktik och de återverkade positivt på hela lärarutbildningen. Genom sin kunskap om yrkets praktik på olika stadier kunde de hjälpa lärarkandidaterna att förstå de teoretiska delarna i utbildningen.  De ägnade mycket tid åt skolbesök, där de följde upp studenternas praktik och förde diskussioner med lärare och lärarkandidater. Här bidrog metodiklektorerna till ett systematiskt utbyte mellan lärarhögskolorna och de skolor som deltog i utbildningen genom att ta emot lärarkandidater. Det var dåtidens trepartssamtal, även om begreppet inte var uppfunnit då!

Metodiklektorerna, men också ämneslektorerna, hade tjänster som innebar skoltjänstgöring på Försöks och demonstrationsskolorna (FoD-skolorna). De skulle alla ha aktuell praktisk erfarenhet av läraryrket, vilket var en mycket bra idé. De hade fyra veckotimmar hos någon försöks och demonstrationslärare i dennes klass. Dessa kunde genomföras veckovis eller i koncentration, under längre perioder. Lärarkandidaterna kunde iaktta dem i deras skoltjänstgöring. De kunde yrke och fick därmed hög legitimitet.

Metodiklektorerna går inte att återinföra i högre utbildning, men det borde gå att ställa krav på högskollärares kompetens. Om lärare i högskolan går ut och handleder, bedömer och betygssätter lärarstudenterna, så måste de ha kompetens för uppdraget.

I och med att lärarutbildningen integrerades i högskolan 1977 försvann FoD-skolorna snabbt – och försvann gjorde också metodiklektorerna som stått för kopplingen mellan lärarens yrkespraktik och lärarutbildningen. Praktikanttjänstgöringen avskaffades också, trots fördelar både för samhället och för enskilda lärare.

Reagera på inlägget:

Samarbete mellan syv och lärare måste in i vår utbildning

Relaterat

 

  • 28% av eleverna i årskurs 9 har inte en klar bild över vilka gymnasieprogram som finns att söka.
  • 45% av eleverna i årskurs 9 uppger att de inte har någon vuxen att prata med om framtiden och gymnasievalet.
  • Föräldrarna påverkar gymnasievalet mest.(Källa: Skolinspektionens Kvalitetsgranskning studie- och yrkesvägledning i grundskolan, rapport 2013:5)
  • Konsekvens? År 2009 påbörjade 122 750 elever gymnasiet. Av dessa fick 15 240 elever gå ett år extra. 2 990 elever fick gå två år extra. 21 220 ett extra gymnasieår. Källa: Skolverket

Förutom att det är ett enormt misslyckande av svensk skolas uppdrag där målet bland annat är att eleverna ska kunna göra underbyggda och väl medvetna val utan stress, så kostar också detta enormt mycket pengar för svenska staten.

Något som går att direkt koppla till detta är den undermåliga informationen om studie- och yrkesvägledarens (syv) roll och funktion i svensk skola. Framför allt på lärarutbildningen. Under mina tre år på lärarutbildningen har jag inte en enda gång fått höra om min framtida relation till syv. Jag vet inte hur jag kan använda mig av syv eller hur jag bör använda mig av syv. Lika lite vet syv hur de ska använda sig av lärarna.

Vägledningen i skolan är hela skolans ansvar. Rektorn har till exempel ett ansvar (läs: bör) att ge riktlinjer och skapa förutsättningar för att studie- och yrkesvägledningen blir ett uppdrag för just hela skolan, förtydliga hur ansvaret för studie- och yrkesvägledningen är fördelat mellan syvarna, lärare och övrig personal samt hur samarbetet mellan dessa ska se ut. Det är också rektorns ansvar att se till att studie- och yrkesvägledning sker kontinuerligt och integrerat i utbildningen under elevens studietid just för att uppnå målet med att eleven ska kunna göra underbyggda och väl medvetna studie- och yrkesval.

Vad är och blir lärarens uppdrag? Lärarens roll blir att hela tiden i sin undervisning relatera till arbetslivsanknytning, till exempel genom hur kunskaper i ämnet senare kan få betydelse i det framtida arbetet, utveckla elevernas kunskaper om hur arbetslivet fungerar, utveckla deras förmåga att kunna genomföra sina val av studier och yrken, utveckla deras självkännedom men också att problematisera kring de traditionella föreställningarna om kön, kulturell och social bakgrund – då det visat sig att ”tjejlinjer” och ”killinjer” såväl som ”tjejyrken” och ”killyrken” är väl etablerat bland ungdomar.

Studie- och yrkesvägledarens roll är central i elevernas vägledning och är en utbildad och specialist inom området – syven bör därför användas flitigt av både lärare och rektor. Men det är också syvens jobb att stötta lärare och annan personal.

Låter detta självklart?

Ja, det kan det göra. Ändå visar studier från Skolinspektionen att elever inte får den studie- och yrkesvägledning kontinuerligt som de ska för att denna vägledning inte ses som hela skolans ansvar. Man kan se omfattande brister i skolors och huvudmäns arbete med att planera och följa upp vägledningen. Det går också att konstatera att skolor inte alls aktivt arbetar emot begränsningar i elevernas studie- och yrkesval utifrån kön, social eller kulturell bakgrund.

Man kan fråga sig varför det är så pass viktigt med studie- och yrkesvägledning som det faktiskt är. Men det handlar i grund och botten om att göra eleven till en självständig och medveten individ. Eleven ska lära sig att fatta beslut, förstå konsekvenserna av dessa beslut, lära sig genomföra sina beslut, förstå att det finns många valalternativ och att hitta sig själv och sin egen väg i detta.

Det är inget annat än ett misslyckande. Men hur löser vi detta?

Bör till exempel syv i högre utsträckning ingå i lärarutbildningen? Bör läraruppdraget och dess innehåll i högre utsträckning ingå i syv-utbildningen? JA. Självklart.

I framtiden kommer vi ingå i samma kollegium. Vi kommer jobba bredvid varandra, med varandra, i samverkan med varandra. Vi kommer möta samma elever och samma utmaningar. Givetvis bör vi därför också ha insikt i varandras arbeten och uppdrag. Det har inte slagit mig förrän nu, efter att min lokalförening i Helsingborg ihop med lokalföreningen i Malmö anordnade en syv-föreläsning med Gabriella Holm, att syv faktiskt inte nämnts en enda gång under mina hittills tre år på lärarutbildningen. Under vår verksamhetsförlagda utbildning (VFU) ingår det att, någon gång under de fyra omgångar man är ute i skolan, ha samtalat med och mött en studie- och yrkesvägledare. Alltså inte varje gång man är ute på sin praktik, utan det räcker med en gång under sin praktik. Vad blir vinsten om vi kan få till ett brett och medvetet samarbete mellan syv och lärare?

För skolans och huvudmannens del blir det en ökad måluppfyllelse samt ökad samverkan mellan skola och arbetsliv. Studie- och yrkesvägledarna får högre kvalité i sina vägledningssamtal när eleverna via sin undervisning förstått syvens roll. Vi kommer se minskade avhopp, minskade felval, minskade omval. Vi kommer ha bidragit till en bättre matchning mellan skola och arbetsliv.

Men vet ni vad det viktigaste är?

Ökad förståelse kommer att leda till ökad motivation för skolarbetet hos eleverna, betygsutveckling och bättre och tryggare val av gymnasieprogram och yrkesinriktning. Vi kommer bidra till att ungdomar kommer ut i egen försörjning och vi kommer kanske kunna minska antalet stressade, oroliga och ångestfyllda elever genom att kunna förse dem med trygg vägledning och arbetslivförankring tidigt.

Detta kommer endast uppnås genom att syv- och lärarutbildningen integreras mer och att ett tydligare samarbete mellan lärare och studie- & yrkesvägledare upprättas. Men också genom att skolans huvudmän tar sitt arbete kring det här på allvar.

Relaterat

Reagera på inlägget:

”Jonas, jag har ju lärt mig nåt!”

”Jonas, jag har ju lärt mig nåt!”

Ja, det är ju själva poängen med det vi gör. Vi lärare. Att eleverna ska lära sig det de behöver här i livet.

Fast ibland undrar jag verkligen – jobbar jag mot målet? Målet att skapa välinformerade och kritiska medborgare. Det finns en fyr långt därborta – som visar vägen. Och det finns många blindskär, och mycket dimma. Varje dag, varje vecka, varje termin, varje läsår. Som ny lärare är det lätt att smittas av tradition och arv, som sitter i väggarna sedan över 100 år.

Men i veckan hände det saker i klassrummet som skingrade dimman. Ett moment of clarity. Vägen låg klar och tydlig framför som en rak landsväg som skär genom en åker en krispig oktoberdag. Det var en elev, i en grupp, i en bedömningssituation inom organisk kemi (ett klassiskt hat-ämne i högstadiet) där jag sorterat eleverna efter vad jag förväntade att de skulle prestera. I olika förväntade kunskapsnivåer. Delvis för att jag ville att de som kunde skulle få skina, men också för att se vad som hände när jag placerade elever som inte givet trodde att det kunde något i samma grupp.

Ett fåtal elever genomskådade mig, och påtalade att de placerats i ”status-gruppen” eller att de hamnat i en grupp som inte skulle leverera alls. Mitt svar var att jag mycket riktigt hade valt ut grupperna, men jag sa aldrig hur och varför. Vi samlades i klassrummet och vi började jobba.

Först protester igen kring grupperna, men det lade sig rätt snabbt. Sedan - vad ska vi göra? ”Det är ett tillfälle för er att visa vad ni kan”, svarade jag. ”Nu kör vi”, fortsatte jag efter att ha delat ut instruktionerna.

De skulle jobba i grupper och göra en begreppskarta om organisk kemi; resonera kring begrepp och samband. De hade inga hjälpmedel; bara ett ark papper per grupp och färgpennor. Vi hade övat på situationen på lektionen innan; så de förväntades veta vad de skulle göra, och vilka begrepp och samband de skulle redovisa. Som grädde på moset hade jag spelat in en kort film där jag gick igenom alla begrepp och samband genom att skissa upp illustrationer på en whiteboard.

Så de började alltså jobba. Den högpresterande gruppen gick igång direkt, de på mellannivå strax efter. Längst bak, i gruppen som inte var superstark, så hände det inte så mycket. De satt och lekte med pennorna som jag delat ut. Jag gick dit och frågade hur det kom sig att de inte börjat.

”Vi kan ju inget, ingen i gruppen kan något.”

”Men något kan ni väl… något litet, någon av er”, replikerade jag.

Jag pekade ut en elev som jag visste kunde och sa att den fick ta kommandot. Sen gick jag vidare till de andra grupperna.

20 minuter senare gick jag tillbaka, de hade de skrivit en hel del om ämnet. Och jag frågade häpet:

”Ni sa ju att ni inte kunde något?”

”Ja, det var så, men nu har vi ju lärt oss.”

”Vad bra”, svarade jag glatt.

Åter till början. Den där dimman. Där elever pratar om skrivprov som bedömning, för att vi lärt dem det som enda metod. Sån dimma, såna blindskär.

Jag är ny som lärare, och lyssnar lätt på det som andra säger av rutin att saker borde vara. Ungefär som när man är nybliven förälder, och tror att det finns facit och att alla tyckare måste ha något att bidra med.

Men det vet ju jag med. Jag ser det nu. Eleverna lär sig av det jag gör. Jag kan ge dem det de behöver. Utan prov, utan krav på böcker. Dimman är skingrad – vägen ligger rak och tydlig framför mig. Den leder ännu mot ett okänt mål – och jag känner hopp.

Reagera på inlägget:

Måtte vi få en minister som kan bromsa reformtakten

Vi väntar med spänning på vem som blir utbildningsminister. Vi kanske får Helene Hellmark Knutsson ännu en gång? Kanske blir det Anna Ekström? Eller kommer Jan Björklund tillbaka? Eller möjligen Tobias Krantz? Eller blir det mer oprövade ministerkort som får ansvar för högre utbildning och forskning? Eller kanske någon lika okänd som Hellmark Knutsson var när hon utnämndes 2014? Vi vet inte vilka som får bilda regering och då vet vi förstås inte vem som får ansvar för högskolepolitiken.

Vem det än blir, så kommer absolut lärarfrågor och lärarutbildningsfrågor högt upp på agendan och blir föremål för åtgärder. Vi har i stort sett haft en lärarutbildningsreform vart tionde år, så det är säkert dags igen. Det finns så många kritiska synpunkter som måste åtgärdas, tycker ambitiösa politiker. Ärmarna kavlas upp direkt och sedan kör ministern igång. Det handlar om den egna politiska karriären framför lärarnas väl och ve.

I Finland, vårt grannland, med så mycket bättre skola och bättre lärarutbildning är det däremot lugna gatan på reformsidan. ”Kritiken mot den svenska lärarutbildningen har varit och är alltjämt stor, men i Finland kritiseras över huvud taget inte lärarutbildningen, därför tillber vi i Sverige också det finska undret”, för att citera Anna Forsell, forskare.

I Finland är lärares status hög och rekryteringen till lärarutbildningen är helt oproblematisk. Läget i Finland är helt unikt i Europa. Mycket av det som görs i Sverige från politikerhåll, verkar i rakt motsatt riktning. Prenumererar man på nyhetsbrev från utbildningsdepartementet så kommer det i stort sett ett brev varje dag med nyheter och reformer som påverkar utbildningssystemet, lärare och lärarutbildning.

Nu ska någon överta ministerposten och med största sannolikhet fortsätta reformerandet. Det måste utbildas flera lärare. Lärarsituationen är katastrofal och det måste skapas flera vägar in i läraryrket.

Förutom att inse att fler lärarutbildningsplatser kräver flera universitetslärare skulle en ny utbildningsminister kunna initiera en omfattande utvärdering av alla åtgärder som hittills har gjorts.

Då skulle kanske reformhysterin stanna av en tid. Jag har aldrig tidigare förespråkat lugn och ro i utbildningsväsendet, men det gör jag nu. Det är inte rimligt att politiker går in och styr så detaljerat och så frekvent som nu skett och sker.

Det måste ges utrymme för de professionella att arbeta utan detaljstyrning. Hindren för läraryrkets professionalisering växer, snarare än minskar, i Sverige. Samtidigt som det talas om nödvändigheten av att höja lärarnas status och öka yrkets attraktionsförmåga. Jag har inte tillhört dem som applåderat finska modellen i alla delar, men jag är vän av den lugnare reformtakten. Måtte vi få en minister som kan bromsa reformtakten. Vi är mycket influerade av den finska skolan och den finska lärarutbildningen alla redan. Vi har importerat övningsskolan exempelvis. Vi har tagit in trepartssamtalen i lärarutbildningen också från Finland.

Jag är ingen vän av importen, men jag anser att reformtakten i Finland är föredömlig och bör importeras! Kanske ska vi önska en minister som är lite latare än tidigare och lugnar ner reformtakten? En minister som stoppar upp flödet av nya direktiv och detaljerade åtgärder. Det skulle gagna läraryrket, de professionella lärarna och därmed lärarutbildningen.

Reagera på inlägget:

Jag hade inte klarat min skolgång utan resursklassen

 0–100

100–0.

Så räknade jag sekunderna medan jag stod på vändplanen och väntade på min skolskjuts. Ibland var den tidig, ibland sen. Ibland kom den inte.

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. Många morgnar stod jag där på vändplanen. Räknandes, väntande. Jag skulle inte längre inkluderas i den vanliga skolan. Å andra sidan var en fysisk inkludering det enda som återstod av min skolgång.

Den mesta av min tid spenderades redan utanför klassrummet. Fyra olika elevassistenter hade kommit och gått. Min nyexade lärare hade utfört mirakel i klassrummet för min skull. Jag hade fått välja plats själv när vi skulle byta. Visade alltid vad jag skulle sitta och bredvid vilka. När jag inte kunde läxan stannade hon kvar efter sista lektionen och hjälpte mig. När jag fick ett utbrott fanns hon alltid där med en kram. När jag rymde från skolan var hon i skogen och letade eller gick hem och hämtade mig. Hon var helt fantastisk. Men allt har sin gräns, och jag hade redan utvecklat en självdestruktiv målsättning att se hur mycket jag kunde förstöra innan allt brakade samman.

Jag hade börjat inse att jag inte skulle kunna gå till skolan. Jag försökte till och med att sluta, ett flertal gånger. Men det här var innan begreppet hemmasittare kom till, så jag skulle fullfölja min skolplikt till varje pris. Skolan och mina föräldrar stod enade där, så jag kände mig ensam i min kamp. Jag utvecklade överlevnadsstrategier. Att ta kontroll och bli utåtagerande var det som gjorde minst ont just då. Försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Att svälja stoltheten och bekänna fel jag inte höll med om att jag begått eller stå för de starka känslor jag yttrat mitt framför alla. Det var en värre tortyr än att få skäll av fröken jag tyckte så mycket om, att bli lämnad ensam, utan några vänner, eller att göra mina föräldrar besvikna.

Jag fick mer tid hos min ”personliga lärare”, en fritidspedagog. Vi jobbade 20 minuter, spelade pingis 20. Även han var en magiker utan dess like. En självlärd specialpedagog. Men det var försent, jag hade redan bränt mina broar. Så nu stod jag där varje morgon på vändplan, i god tid och räknade mina sekunder. Jag hatade att komma sent, och det var inget jag kunde göra något åt längre.

Adhd-diagnosen fick jag som tioåring. Jag visste inte riktigt vad det innebar, jag kände ingen som hade adhd så jag drog slutsatsen att det måste vara något fel på mig. Jag var ju den enda som stökade så mycket och blev tillrättavisad så ofta, så det måste ha varit därför. Jag gjorde ofta fel, så då var jag nog fel. Det gjorde ont att inte få vara normal.

Min självdestruktiva strävan att uppfylla min roll fick mig att testa alla de gränser som fanns. Jag hade pushat gränser så länge, ställt till med så mycket, att jag till slut trott att den aldrig helt gick att kliva över.

Men det gick, och det hade gått så långt att jag blev akutplacerad på en ny skola. Trots allt som hänt på min gamla skola så saknade jag den. Min lärare, klasskamraterna, lokalerna. Ibland lyfte jag dessa bekymmer och jag kommer ihåg att jag brukade bli frustrerad på min mamma som oftast försökte hitta lösningar med klyschor som ”det är inte så farligt” eller ”det kommer bli bättre sen, härda ut”.

Ibland vill man bara bli lyssnad på och sedd. Någon som ser att man har det jobbigt. Då kan man bli stark igen. Då kan man orka.

Det bemötandet fick jag i resursklassen. En lärare som hade tid i sin tjänst att se just mig utan att känna en press att valla 26 andra vilsna själar. Här fanns det faktiskt utrymme att stanna upp och lyssna. Och när läraren inte hade tid, då fanns det andra pedagoger som hade det. Här fick jag bli stark igen.

Det bemötandet finns det inte tid för i skolan längre. Jag upplever att det funnits en inkluderingshysteri. I grunden är det något jag ser positivt till, att lyckas få till en fysisk, social och pedagogisk inkludering är eftersträvansvärt. En verksamhet som är bred, tillåter flera perspektiv att samexistera och drar nytta av elevers olikheter.

Det är få skolor som har de resurser att tillgå som krävs för detta och många elever faller mellan stolarna i strävan efter en sådan verksamhet. Jag hade varit en av dem.

Så med den skola vi har idag ser jag resursklasser som ett nödvändigt ont. Jag hatade att gå dit – men hade inte klarat min skolgång utan att ha fått den möjligheten. Och som min mamma brukade säga, ”det kommer bli bättre sen, härda ut”, så stämmer det faktiskt.

Även fast det inte är något man vill höra som barn är jag tacksam som vuxen att jag fick möjligheten. En möjlighet jag önskar fler barn borde få.

Reagera på inlägget:

Sidor