Åtta av tio lärare hinner inte granska läromedel

Det har gått 23 år sedan förhandsgranskningen av läromedel försvann och Skolöverstyrelsen och Statens institut för läromedelsinformation lades ner. Sedan dess är det lärarnas sak att se till att läromedlen som används håller god kvalitet.

Sju av tio lärare anser att valet av läromedel för undervisning är helt upp till dem själva, visar en färsk undersökning som Skolvärlden låtit göra bland 1 500 lärare. Men det framkommer också att en stor majoritet av de tillfrågade inte hinner med att kvalitetsgranska, värdera och välja läromedel. Var fjärde lärare uppger sig inte alls ha tid för detta och 54 procent hinner inte med i tillräcklig utsträckning. Allra värst är det för lärare i grundskolans tidiga år.

– Tyvärr är jag inte förvånad. Det är ett uttryck för att läraryrket har kommit att inkludera väldigt många uppgifter, både pedagogiska och administrativa. I dag är det mycket som ska rymmas inom lärarjobbet och jag är inte förvånad över att detta är något man känner att man inte hinner göra med den kvalitet man skulle vilja, säger Anna Johnsson Harrie, läromedelsforskare vid Linköpings universitet.

Både Skolverket och Skolinspektionen har möjlighet att göra efterhandsgranskningar av läromedel, alltså att titta på innehållet i de läromedel som finns ute på marknaden.

När Skolinspektionen satte fysikämnet under lupp år 2010 ingick även vanligt förekommande läromedel i granskningen. Det visade sig bland annat att det nästan bara var män på bilderna i grundskolans fysikböcker.

2006 kom Skolverket med två rapporter om läromedel. Bland annat tittade man på hur väl 24 läroböcker i biologi/naturkunskap, historia, religionskunskap och samhällskunskap levde upp till läroplanens värdegrund.

Inte alls särskilt bra, visade det sig.

– Det var efter en granskning av skolans läromedel av RFSL Ungdom som Skolverket kom med den rapporten. Den var en ren reaktion på medieuppmärksamheten. Ska man vara kritisk är det det enda som Skolverket har gjort under den här perioden, säger Anna Johnsson Harrie.

Behöver läromedlen granskas mer, tycker du?

– Det finns väldigt många bra läromedel, men det finns också de som inte är så bra. Vi vet ganska lite om vilka läromedel som faktiskt används ute i skolorna, liksom hur de används. Skolverkets undersökning om läromedlens roll i undervisningen var väldigt bra och lite ovanlig eftersom den fokuserade på vilken typ av läromedel som används. Men den kom som sagt också 2006. Det har hunnit hända en hel del efter det som vi inte vet så mycket om, eftersom ingen följt upp den.

När Anna Johnsson Harrie undervisar blivande lärare i läromedelskunskap brukar hon rita en horisontell linje och i ena änden skriva ”totalt fri marknad” och i den andra ”total statlig produktion”.

– Det går att placera Sverige på lite olika sätt på skalan beroende på om man tittar på vad myndigheterna har för uppdrag och vad de kan göra, eller om man tittar på hur mycket de faktiskt gör. Vi hamnar ganska långt ut på kanten av ”helt fri marknad” om man ser till att det inte sätts igång så många rapporter, säger hon och fortsätter:

– Som det är i dag är det marknadskrafterna, alltså producenterna, som ska stå för kvaliteten, medan konsumenterna – lärarna och rektorerna – har ett ansvar för att granska läromedlen som de köper in. Samtidigt har de sina ekonomiska ramar, så det finns även ett kommunpolitiskt ansvar för att skolorna kan köpa in kvalitativt bra läromedel.

Det är skolans skyldighet att ge eleverna tillgång till de lärverktyg som behövs för en tidsenlig utbildning, men i vilken utsträckning den svenska lärarkåren verkligen har läromedel som är anpassade efter Lgr 11 och Gy 11 är det ingen som riktigt vet.

Skolvärldens undersökning visar att bara 41 procent av de deltagande lärarna har anpassade läromedel i alla sina ämnen.

Det är också svårt att få fram exakt hur mycket kommunerna satsar på läromedel. I Skolverkets officiella statistik klumpas läromedelskostnaderna ihop med bland annat inköp av datorer, kostnader för service av dem, bokinköp till skolbibliotek, avlöning av skolbibliotekarier och studiebesök.

Rickard Vinde, vd för branschorganisationen Svenska Läromedel, vars medlemsföretag står för 80–90 procent av läromedelsförsäljningen i Sverige, säger att hans bild är att ”många svenska lärare sitter med gamla läromedel – eller inga alls”.

– I vår branschstatistik ser vi att lärare och elever har fått färre nya läromedel i mer än 20 års tid. Det har alltså varit en kontinuerlig nedgång under lång tid. Under 2012 och 2013 skedde en viss uppgång, sedan de nya kursplanerna kom. Men det är en liten uppgång och från en låg nivå.

Enligt Svenska Läromedels egna siffror fick en elev i grundskolan nya läromedel för i genomsnitt 546 kronor år 2013. 2012 var siffran 497 kronor. I det ingår både tryckta och digitala läromedel.

En färsk dansk utvärdering av användningen av digitala läromedel visar att en grundskoleelev i Danmark i fjol fick tryckta läromedel för i snitt 996 kronor och digitala för motsvarande 402 kronor.

– Även Finland lägger betydligt mer på läromedel per elev. Utan läromedel minskar skolans kompensatoriska funktion, och då får hemmen större betydelse, säger Rickard Vinde, som menar att läromedelsanvändningen har sjunkit i samma takt som Pisa-resultaten.

– Det är svårt att visa ett vetenskapligt belägg för det, men jag menar att det finns ett samband. Utan läromedel får elever ingen struktur på sitt lärande. Är det brist på läromedel måste lärarna lägga väldigt mycket resurser på att hitta material och på att granska det. Det är ett oerhört slöseri med tid. Skolverket borde verkligen undersöka lärares tillgång till läromedel. Det är klart att lärare ska använda kompletterande undervisningsmaterial – från nätet, program från UR och liknande – men eleverna ska ha ett grundläromedel som bas. Det handlar ju ytterst om att man ska kunna stämma av mot betygskraven. Har lärare och elever föråldrade läromedel är det svårt att nå betygskraven, speciellt de högsta.

Floran av läromedel har i och med digitaliseringen blivit betydligt bredare och det pågår ett flitigt virtuellt delande av uppgifter och material lärare emellan. Det gör det svårt för skolmyndigheterna att veta vad som används i undervisningen i svenska skolor, konstaterar Ulrika Lundqvist, enhetschef på Skolverket.

– Vi på Skolverket kan med tydliga styrdokument ge stöd så att lärarna har något att förhålla sig till. Det hjälper ju inte om de sedan ändå inte har tid att granska läromedlen, men det är viktigt att lärarna vet och kan avgöra vad som är ett bra läromedel. De ska vara tajta mot kursplanerna. Det ligger i lärarnas ansvar att välja lärverktyg och det är viktigt att de får tid till det, säger hon.

Skolvärldens undersökning visar att sju av tio lärare är nöjda med de tryckta läromedlen som finns på skolan – men bara fyra av tio känner detsamma inför de digitala läromedlen. Tre av tio lärare säger att det inte finns några digitala läromedel i deras ämnen på skolan.

Rickard Vinde konstaterar att bara fem procent av alla läromedel som säljs är digitala.

– Om lärarna inte har kvalitativa, digitala läromedel från läromedelsförlagen är det klart att de tycker att de tryckta är bättre. Det går inte att jämföra en lärobok och internet – en lärobok ska jämföras med ett digitalt läro-medel. Vi driver linjen att man måste fylla digitaliseringen med innehåll. Att skaffa datorer utan digitala läromedel är faktiskt sämre än att inte ha några datorer alls.

Vinde får medhåll av utbildningsanalytikern Jan Hylén:

– I kölvattnet av satsningarna på en dator till varje elev har pengarna i många kommuner gått till att köpa tekniken. Sedan finns inga extra pengar till att köpa läromedel – det får lärarna hitta på nätet eller skapa egna. Det är en ganska vanlig inställning, som är besvärlig. Det tar enormt mycket tid för lärarna. Det finns inga som helst undersökningar som visar hur det påverkar kvaliteten, säger Jan Hylén och tillägger:

– Lärare är professionella undervisare, men bara vissa är dessutom professionella läromedelsförfattare.

Egenproducerat material och tryckta läroböcker är det som svenska lärare använder sig överlägset mest av, visar Skolvärldens undersökning. Därefter följer material från kollegor. Det vanligaste sättet att dela material mellan sig är via olika mötesplatser och forum på nätet. Bara en tredjedel av lärarna säger att det finns uppbyggda rutiner för att dela undervisningsmaterial på den egna skolan.

Jan Hylén skulle vilja se ett mer systematiskt samarbete i arbetslagen och på skolor i stort, både vad gäller framtagande av nytt material, men också kring utvärdering av läromedel.

– Om man ska skapa egna läromedel är det första man borde göra att ha en mycket tydligare arbetsfördelning bland lärarna. Så att någon eller några kan avsätta tid att utveckla läromedel, som andra sedan kan anpassa och återanvända och inte behöva uppfinna från grunden. Man borde också samarbeta mer kring kvalitetsvärdering, inte minst av digitala läromedel. Man är mer ovan vid dem och det kräver därför mer eftertanke och tid. Böcker är lättare att bläddra igenom och det går att se på några minuter om de passar eller inte.

– En utmaning är att bara skapa sig en överblick över vad ett digitalt läromedel innehåller och vad man kan använda och inte. Man måste fråga sig hur man tänkt arbeta med läromedlet jämfört med tryckta läromedel. Passar det in i den tekniska plattform som finns på skolan? Är det mycket videomaterial krävs också ett annat sätt att tänka när man utvärderar det.

Jan Hylén menar att Skolverket borde ta fram en tydlig handledning eller guide, som lärarna kan luta sig mot när de ska utvärdera digitala lärverktyg.

– Det finns i en del andra länder, som Norge, och jag tror att det hade varit värdefullt även här. Vi ska inte ha någon central granskning av läromedel igen – och jag tror inte att det över huvud taget är möjligt – men man kan hjälpa till med frågor som är bra att ställa sig.

Anna Johnsson Harrie konstaterar att svenska gymnasieelever anser sig bli tränade i att vara källkritiska på nätet – men detsamma gäller inte för läroböcker och annat tryckt material som används i undervisningen.

– Det resonerar jag mycket med mina lärarstudenter om; att de måste ha ett källkritiskt öga även till lärobokstexten. Det är de inte så beredda på. Det är väldigt viktigt att dels själv göra en bedömning av vad man ska släppa in för läromedel i sitt klassrum, dels vad man vill att eleverna ska få för relation till en text, säger hon.

Hur väl förbereder utbildningen de blivande lärarna på att granska läromedel?

– Det har varierat lite hur bra vi har varit på att rusta våra studenter för detta när de kommer ut. När vi här i Linköping startade 2011 års lärarutbildningar så skärpte vi läromedelskunskapen. Vi såg att det var något vi missat att trycka på i våra tidigare styrdokument. När jag själv undervisar studenter försöker jag prata om ett brett läromedelsbegrepp och inte bara läroboken. Utifrån en didaktisk grundtanke måste vi träna in att om du som lärare har en viss elevgrupp och ett visst stoff – vilka läromedel passar då för att just de eleverna ska nå upp till målen?

Malin Mattsson Flennegård undervisar i svenska och religionskunskap på Nyköpings gymnasium och är även läromedelsförfattare för Liber. Hon blev färdig lärare 1995 och hade bara arbetat i tre år när hon blev tillfrågad om hon ville vara med och skriva en ny lärobok i religion. Hennes första instinkt var att tacka nej – men hon insåg sedan att det var ett gyllene tillfälle att påverka och få med allt det hon, i sin lärargärning, anser att ett högklassigt läromedel ska innehålla.

– Har man en riktigt bra lärobok, vars innehåll man känner sig trygg med och kan lita på, och som innehåller bra uppgifter och bildmaterial som man vet följer ämnesplanen och det centrala innehållet – ja, då har man allt samlat. Det spar väldigt mycket arbetstid att slippa att ständigt leta i den djungel av material som finns. Innan man har börjat bygga upp sin egen bank med uppgifter är man ofta väldigt beroende av att antingen få hjälp av kollegor, eller att ha en bok man känner sig väldigt trygg med. När jag skrev lärarhandledningen har jag haft den nyutexaminerade lärarens perspektiv, säger hon.

Den första upplagan av hennes religionskunskapsbok ”Söka svar” kom ut år 2000. Den färskaste är från 2012 och har anpassats efter den senaste gymnasiereformen.

– Det är ett antal nya perspektiv som, enligt den senaste kursplanen i religion, ska belysas mer. Förhållandet mellan religion och vetenskap ska genomsyra kurserna och det är också ett större samhälleligt perspektiv: Vad fyller religionen för funktion i ett samhälle och för människorna där? Etik tar också större plats, med frågor som stamcellsforskning och värdegrundsarbetet i skolan.

Som läromedelsförfattare välkomnar hon läromedelsgranskningar från Skolverket och Skolinspektionen. Hon skulle gärna se att myndigheterna tillsatte fler sakkunniga för att kontinuerligt genomlysa läromedlen.

– Det ligger ett jättestort ansvar på de olika läromedelsförlagen att producera material som håller hög kvalitet, säger Malin Mattsson Flennegård, som också pekar på lärarens eget uppdrag:

– Man måste titta på ett läromedel med kritiska ögon, precis som med alla typer av källor. Det är faktiskt en författare som gör ett urval, väljer bilder och gör uppgifter. Det är inte alltid det är sakligt. Ibland kan man faktiskt känna att författaren har en agenda. Förhoppningsvis är den i linje med värdegrunden, men det är inte alltid så. När jag gick i gymnasiet hade vi en lärobok, där det på baksidan stod en kort text om varje religion. Islam beskrevs som ”underkastelsens religion”, om hinduism stod det ”förvirrande mångfald” och om buddism ”lidandets religion”. Kristendomen hade texten ”den givande kärlekens religion”. Det skulle aldrig gå igenom i dag, men så många år sedan är det faktiskt inte.