bruer_0

Mikael Bruér skriver själv om hur han upplevde svårigheten att stå upp för sina åsikter.

Krönika

Före detta läraren skriver själv: ”Den som är kritisk ställs i skamvrån”

Före detta läraren Mikael Bruér skriver själv om svårigheten att stå upp för sina åsiker utan att bli åsidosatt och bortvald.
”Jag älskade mitt jobb, men jag stod inte ut med att hålla tyst om allt som var trasigt”, skriver han.

”Nu är det viktigt att vi allihopa ser till att vara positiva och ger en bild av att detta är den bästa skolan och kommunen att arbeta i.”

Som fackligt ombud hade jag hamnat på ett rekryteringsmöte för en ny rektor. Det var knappast något bra utgångsläge.

En period av stora omställningar med kraftigt förändrat elevunderlag hade förändrat skolan. Vi hade blivit en bortvalsskola, resultaten hade börjat falla och det saknades resurser till elever som hade behov av hjälp. Vi brottades med sociala problem utanför skolan. Våld, kriminalitet och droger var återkommande i diskussionerna.

Missnöjet och missämjan hade börjat sprida sig i kollegiet och på ett år hade vi blivit av med en tredjedel av lärarna och två av tre rektorer.

Alla som satt på mötet visste detta. Men ändå skulle vi vara positiva. Vi skulle låtsas som att vi inte visste hur jobbigt det faktiskt kunde vara ibland.

”Vill du att vi ska ljuga?” 

Det var ingen populär fråga. Den fick inget svar.

Under hösten har jag återkommande sett diskussionen om hur lärare uttrycker sig spridas på sociala medier. Det tycks som alternativen är att berätta hur bra allt är i skolan i motsats till att lyfta skolans problem.

Min inställning är klar. Vi bör vara ytterst försiktiga med att kritik står i motsats till det positiva. Ytligt kan det kanske te sig som att så är fallet, men det är skillnad på att vara negativ och att vara kritisk. Det väsentliga ligger i att kritikern inte nöjer sig med ”good enough” utan vill ha något som fungerar.

”Vem tjänar på att vi inte ställer de kritiska frågorna?”

Snarare tror jag att det goda borde ställas i motsats till något annat. Kanske det konservativa, nostalgiska, idén om att det var bättre förr. Striden borde stå mellan progressivt och regressivt, mellan framstegsoptimism och traditionalism.

Risken blir annars att vi fastnar i nostalgin, att allt var bättre förr. Visst finns det mycket att lära, mycket att minnas, men om vi fastnar där blir det samma sak som att ställa kritik mot glädje. Det leder inte framåt. Det fastnar i en idé om att allt var bättre förr.

Betraktar man de olika perspektiven som en rad motsättningar passar inte det kritiska perspektivet in. Det står vid sidan av konfliktlinjerna. Det bidrar till nyanser och hjälper till att förstå.

Så frågan blir istället varför kritiken framställs som ett problem. Och varför kritiken bara framställs som ett problem av den ena sidan i debatten.   

Ställ er själva frågan: Vem tjänar på att vi inte ställer de kritiska frågorna? Vem tjänar på att vi inte lyfter problemen?

En sak kan jag lova. Det är inte eleverna som tjänar på det.

LÄS MER – SKOLVÄRLDEN GRANSKAR: VARANNAN LÄRARE ÄR TYST AV RÄDSLAG FÖR ATT STRAFFAS

Ibland talas det om tonen i de sociala medierna. Inte sällan anförs den som ett argument mot de som framför kritiska perspektiv. De får höra att de är trista, deppiga, bittra, utvecklingsfientliga, negativa. Ibland sträcker det sig till att de vill barn illa. Listan på invektiv kan göras nästan lika lång som den här texten…

Det är en slående ironi: att kritikerna i första andetaget angrips för sin ton och i nästa beskrivs i raljanta och nedlåtande termer. Denna dubbelhet hos kritikernas belackare angränsar till parodi. Att belysa problem framställs som problematiskt, snarare än problemen i sig.

Men kritikerna står inte i motsats till det goda. De står i motsats till det oreflekterande, till det peppiga och ogenomtänkta. De står i motsats till alla de saker som riskerar att beröva barn en fungerande skolgång och en fungerande framtid.

Jag älskade att vara lärare. Mötet i klassrummet fyllde mig med energi och glädje. Jag blir fortfarande glad när jag träffar elever och får prata om mina ämnen, även om det inte är lika ofta längre.

Men skolsystemet är trasigt. I takt med försämringarna ville jag allt mer göra motstånd, motstånd mot alla försämringar. Ibland blev det övermäktigt, till exempel att i ena stunden ha slagits för en elevs rätt till stöd, och i nästa stund få en utskällning av en förälder för att jag inte hann eller orkade hjälpa samma elev.

Jag älskade mitt jobb, men jag stod inte ut med att hålla tyst om allt som var trasigt. Att inte säga vad jag tyckte var fel kändes som att förråda mina elever. Jag åts upp inifrån och det blev ohållbart. Jag var tvungen att sluta.

Glöm inte att man får vara kritisk mot skolsystemet och älska sitt jobb. För varför skulle man annars vara kritisk?

Det finns väl ingen som är intresserad av att lyfta problem om man inte bryr sig? Först när man är uppfylld av en idé blir kritiken nödvändig.

För mig har det alltid varit så. Ju mer jag har brytt mig om något, desto hårdare har jag slagits för att det ska bli rätt.

”Vem vågar vara en kritiker i ett system där kritiken självt blir problemet?”

När det bara är de goda exemplen som lyfts fram och de positiva framställs som skolans hjältar har vi ett allvarligt problem.

Inte för att man inte kan vara positiv och en bra lärare. Det kan man.

Men lärares vardagar är väldigt olika. Det är lättare att välja glädjen på en skola än en annan. Det är en sak att jobba i Ljusnarsberg och en annan att jobba i Stockholm. Vi kan inte bara utgå från det ena. Vi kan inte nöja oss med att välja glädjen.

LÄS MER – LÄRAREN GUNILLA. VI FÅR INTE KRITISERA I SOCIALA MEDIER

2019 skär nio av tio kommuner ner på skolan. Flera friskolor ökar sitt vinstuttag. Utrymmet för att göra ett gott arbete som lärare minskar, särskilt om man jobbar på en frånvalsskola eller i en fattig glesbygdskommun.

Vi behöver vara medvetna om att det både finns ideologiska och ekonomiska incitament att driva linjen att lärare ska berätta om hur bra allt är. För den som vill skära ner utan kritik eller göra ekonomiska vinster finns det inget mer gynnsamt än människor från den egna verksamheten som berättar om hur fantastisk den är och hur väl den fungerar.

Berättelserna kan rent av användas som en motor i ett fortsatt besparingsarbete.

Varumärket är allt, eleverna är inget. Och den som säger emot blir ett problem.

Bristen på resurser ökar kraven. Den som kan prestera trots att den fått fler elever, fler mentorsuppdrag, fler karriäruppdrag blir ett föredöme. Den belönas och uppmuntras, hyllas och blir ett föredöme som ska efterliknas.

Samtidigt som en lärare genomför sitt triumftåg, får en annan dämpa nattens panikångest med Sobril och Propavan.

Den som är kritisk ställs i skamvrån. Den blir utanför. Ibland straffas den ekonomiskt, ibland socialt, ibland genom att helt enkelt exkluderas. Tystnadskulturen sprider sig.

När det var dags för rektorsintervjuer på min skola blev jag inte kallad. I stället för att representeras av sitt fackliga ombud fick personalen representeras av skolans förstelärare.

Kanske var det mitt eget fel. Kanske inte.

Det är svårt att vara kritisk. Det kräver tid, energi, balans och mod. Det kräver stöttning och att man faktiskt blir lyssnad på.

För vem vågar vara en kritiker i ett system där kritiken självt blir problemet?

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm