Annons

Länge leve kritikerna!

Relaterat

En del betraktelser tenderar att landa senare än andra. Det tar tid för saker att mogna. En fredagseftermiddag i september med skånska fält utanför fönstret lockar till tanke. Minnen av det lärarliv som var flimrar förbi.

Ett flöde på Twitter lockar och drar. Minnen flyter upp.

”Nu är det viktigt att vi allihopa ser till att vara positiva och ger en bild av att detta är den bästa skolan och kommunen att arbeta i. ”

Ett möte för ett par år sedan kommer tillbaka.

En ny rektor skulle rekryteras till skolan jag arbetade på. En grupp lärare hade kallats till ett första möte. Jag satt med som representant för Lärarnas Riksförbund.

Det var kanske inte optimalt.

Efter en period av stora omställningar där elevunderlaget kraftigt förändrats hade en tredjedel av lärarna och två av tre rektorer sagt upp sig. Vi hade blivit en bortvalsskola för både lärare och elever och missämjan i kollegiet grodde.

Resultaten föll och det saknades resurser att hjälpa elever som hade olika stödbehov. Dessutom brottades vi med sociala problem utanför skolan där våld, kriminalitet och droger tillhörde vardagen.

Alla som satt vid bordet visste detta. Men ändå skulle vi välja det positiva. Vi skulle låtsas som att vi inte visste hur jobbigt det faktiskt kunde vara ibland.

Vill du att vi ska ljuga?  

Det var ingen populär fråga. Den fick inget svar.

* * *

Sedan höstterminen började har jag återkommande sett diskussioner om hur lärare uttrycker sig på sociala medier. Striden tycks stå mellan de som menar att vi ska berätta hur bra saker är i skolan mot de som vill lyfta skolans problem.

För den som läst mina texter mer än en gång är det väl ingen skräll att jag tycker de kritiska perspektiven är viktiga.

Jag tror att vi ska vara ytterst försiktiga att sätta det kritiska perspektivet i en motsatsställning till det positiva. En kritisk blick är inte en motsats till en positiv blick. Ytligt betraktat kan det te sig så, men det är skillnad på att vara negativ och kritisk. Det som är den väsentliga skillnaden är att kritikern inte nöjer sig med good enough utan faktiskt vill ha något som fungerar.

Snarare borde det goda vara motsatsen till något annat. Till det konservativa, det nostalgiska. Idén om att det var bättre förr. Det borde vara en strid mellan progressivt och regressivt, mellan framstegsoptimism och traditionalism.

Det finns en betydande risk för nostalgi, det ska medges. Det är lätt att se tillbaka på den tid när den svenska skolan var bäst i världen. Det finns mycket att lära där. Mycket att minnas.

Men det får inte stanna där. Då blir det som med glädjefolket. Det leder inte framåt och riskerar att fastna i en idé om att allt var bättre förr.

Och så var det inte.

Betraktar man det som en dialektisk motsättning passar inte det kritiska perspektivet in här. Det står vid sidan av den konflikten. Det bidrar till att nyansera, hjälper oss att förstå. Det kan dessutom bidra till att stärka båda sidor.

Frågan blir då varför den kritiska rösten framställs som ett problem, och varför den framställs som ett problem av enbart en sida i diskussion?

Ställ er själva frågan: Vem tjänar på att vi inte ställer de kritiska frågorna? Vem tjänar på att vi inte lyfter problemen?

Inte fasen är det några barn i alla fall.

Ibland pratas det om tonen i de sociala medierna. Mer än en gång har jag sett människor som för diskussionen mot det kritiska perspektivet anklaga de kritiska rösterna för att vara deppiga, bittra, dystra, utvecklingsfientliga. Jag har till och med sett anklagelser om att vilja barn illa. Listan på invektiv kan göras lika lång som den här texten…

Ironin är slående när kritikerna i det första andetaget angrips för sin ton och i det andra beskrivs i raljanta och nedlåtande termer. Det finns en dubbelhet hos kritikernas belackare som angränsar till parodi. För dessa blir att vara motståndare till problemen i sig ett problem. Att vara en kritiker framställs som det dåliga, snarare än de problem som man vill belysa.

Men de kritiska står inte i motsats till det goda. De står i motsats till det oreflekterande, till det ogenomtänkta, till det peppiga. De står i motsats till alla de saker som riskerar att beröva barn en fungerande skolgång och en fungerande framtid.

* * *

Jag älskade att vara lärare. Att vara i klassrummet fyllde mig ofta med energi och glädje. Jag blir fortfarande glad när jag träffar elever och får prata om mina ämnen, även om det inte är lika ofta längre.

Men skolsystemet är trasigt. Jag passade allt mindre in i det.

I takt med försämringarna blev jag allt mer benägen att göra motstånd. Att bråka. Mot allt som försämrades. Ibland blev det övermäktigt att i ena andetaget slagits för att en elev skulle få det stöd den hade rätt till och i det andra andetaget få en utskällning av en förälder för att samma elev inte fick tillräckligt med hjälp av mig. 

Jag älskade mitt jobb, men jag stod inte ut med att hålla tyst om det som inte fungerade. Att inte kritisera det som var trasigt kändes som att förråda barnen.

Jag åts upp inifrån och det blev ohållbart. Jag var tvungen att sluta.

Man får vara kritisk mot skolsystemet och älska sitt jobb.

För varför skulle man annars vara kritisk?

Vari ligger intresset av att lyfta problem om man ändå inte tycker det är viktigt med en fungerande skola? För den som inte bryr sig blir det helt ointressant att vara kritisk.

I hela mitt liv har det alltid varit så: ju mer jag brytt mig om något, desto hårdare har jag slagits för att det ska bli rätt.

* * *

När det bara är de positiva som hålls som hjältar och när vi mer och mer pratar om goda exempel har vi ett allvarligt problem.

Men missförstå mig rätt nu, man kan vara en fantastisk lärare och positiv på samma gång.

Men lärares vardag ser väldigt olika ut. Det är väldigt lätt att välja glädjen på ett ställe, men svårare på ett annat. Det är en helt annan sak att vara i Ljusnarsberg än i Stockholm. Vi kan inte bara utgå från det ena. Vi kan inte bara välja glädjen.

2019 skär 9 av 10 kommuner ned på skolan. Flera friskolor ökar vinstuttaget. Utrymmet för att göra ett gott arbete som lärare minskar. Särskilt om man jobbar på en frånvalsskola eller i en fattig glesbygdskommun.

Vi behöver vara medvetna om att det både finns ideologiska och ekonomiska incitament att driva tesen att lärare ska berätta om hur bra allt är. För den som vill göra ekonomiska vinster, eller spara in på verksamheten finns det inget mer gynnsamt än människor från den egna verksamheten som berättar om hur fantastisk den är och hur väl den fungerar.

Det kan rent av bli en motor i ett fortsatt besparingsarbete.

Varumärket är allt, eleverna är inget.

Och den som säger emot är bara gnällig.

Bristen på resurser ökar kraven. Den som kan prestera trots att den fått fler elever, fler mentorsuppdrag, fler karriäruppdrag blir ett föredöme. Den belönas ekonomiskt. Den uppmuntras. Den hyllas. Den blir ett föredöme som ska efterliknas.

Samtidigt som en lärare genomför sitt triumftåg, får en annan dämpa nattens panikångest med sobril och propavan.

* * *

Den som är kritisk ställs i skamvrån. Den blir utanför. Ibland straffas den ekonomiskt, ibland socialt. Ibland genom att helt enkelt exkluderas.

När det var dags för intervjuer av de som ville bli ny rektor blev inte jag kallad. Istället för representation av sitt fackliga ombud fick personalen representeras av skolans förstelärare.

Kanske var det mitt eget fel. Kanske inte.

Det är svårt att vara en kritiker. Det kräver tid, energi, balans och mod. Det kräver stöttning och att man faktiskt blir lyssnad på.

För vem vågar vara en kritiker i ett system där kritiken självt blir problemet?

Jag tänker spontant att "det goda" är motsatsen till "det onda". Men vad som är det onda får vi inte prata om för då riskeras en förskjutning av vad som är "det goda" till nya marker.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Reaktionen är ett tydligt tecken i tiden

Relaterat

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg här i Skolvärlden med bildning som huvudtema. Min huvudsakliga tes var att svensk skola genomgått en marknadisering i ideologisk bemärkelse genom att värden förskjutits.

Trots att det i första hand var en personlig krönika och inte någon debattartikel, reagerade Maria Wiman på min text vilken hon menar på ett onyanserat sätt skapar motsättningar mellan bildning och den pedagogik hon själv förespråkar; det så kallade värdeskapande lärandet.

Då min krönika hanteras som ett debattinlägg får diskussionen en något animerad karaktär där det framstår som att jag inte bara angripit metoden som sådan, utan också att jag vill låsa in och sätta tak på lärares yrkesutövning. 

Istället för att diskutera den mer systemkritiska nivå jag resonerar kring, förflyttas fokus till klassrumpraktiken och saker som krönikan inte berör. Min kritik handlar om andra saker än de Wiman tillskriver mig. Krönikans grundtes är att vi rör oss från ett samhälle där lärandet i sig var värdet till ett samhälle där vi letar yttre värden. Behovet att definiera saker i termer av värde, entreprenörskap eller anställningsbarhet är tecken på detta. Men det är en del av något som är större än den enskilde lärarens praktik.

Det betyder också att jag inte ser entreprenöriellt/värdeskapande lärande eller andra pedagogiska metoder som orsaker, de utgör snarar symptom eller konsekvenser. Att så är fallet tar inte ifrån lärarna dess relevans eller hårda arbete. Men det förklarar varför de är där de är.

Wiman, som själv profilerat sig som företrädare för värdeskapande lärande, tycks inte intresserad av det klassperspektiv som är krönikans huvudsakliga poäng. Istället beskrivs mitt perspektiv där skolans roll är att erbjuda de som saknar förutsättningar att ta del av den rikedom och de möjligheter som kommer med kunskap och bildning som “snofsiga bildningsideal”.

För den som bara har möjligheten att möta den världen i skolan kan det betyda allt. För den ligger aldrig faktan två klick bort. För utan de öppnade dörrarna kommer det inte spela någon roll hur många gånger de klickar. Världen kommer fortfarande ligga ett oändligt antal klick bort. Faktan blir avlägsen och deras möjligheter till klassresor suddas långsamt ut.

Att min krönika som berör frågor om klass och likvärdighet i relation till kunskap landar i ett ett försvar av enskilda metoder ser jag som ett tydligt tecken i tiden. Det är en direkt konsekvens av att enskilda aktörer kan ha såväl prestige som direkt ekonomiska intressen investerat i pedagogiska arbetsformer. Ett direkt uttryck för den utveckling jag avsåg beskriva i krönikan. Metoder i sig framställs som det väsentliga, inte vad eleverna de facto lär sig.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Det skaver så förbannat i mig

Relaterat

Det är något som skavt en längre tid. Flera år faktiskt. Kanske är det för att jag är en bitter människa, kanske är det något annat. Kanske är det för att jag utbildat mig till SO-lärare, kanske är det något annat.

Jag har ett ursprung i en arbetarklass där böcker var något annorlunda. Där bokhyllor pryddes av porslinsfigurer och där Lilla Fridolf var den litteratur jag fick mig till livs. Skolan var därför väldigt viktig för att jag skulle få möta Greven av Monte Cristo och Candide. Att jag kraschade min gymnasiegång och hamnade på Brunnsviks folkhögskola var också av stor betydelse.

Brunnsvik var den svenska arbetarrörelsens kulturella hjärta på den tiden. Arbetarrörelsens bildningsideal låg som ett mjukt och omhuldande täcke över mina år där. Redan på första dagens introduktion skröt de om att de hade landets största folkhögskolebibliotek. Vi hade poesiläsning i Gamla matsalen på luncherna och ofta kom författare på besök. Vi befann oss bland statyer och målningar av den svenska proletärkulturens storheter.

Att jag blev lärare i historia är inget märkligt. Dels är det lättillgängligt för den som kommer från min bakgrund, dels är historieämnet intimt knutet till de ideal vi pumpades fulla med.

Under min tid på universitetet mötte jag många fantastiska människor. Bildade, kunniga, ödmjuka inför sin egen kunskap och fyllda av idén att sprida sina kunskaper. Det har präglat mig mycket i min syn på lärande. Men jag mötte också en känsla av att inte höra hemma där. Att jag inte riktigt förstod de sociala koderna. Jag hade liksom inte det med mig. Det kan synas som att det är enkelt på ytan att lära sig koderna, men det sitter djupare än så. En professor jag hade mycket kontakt med uttryckte det som att hen fortfarande, efter 40 år i akademin, fortfarande kände sig som en inkräktare.

Så vart vill jag komma?

Jo. För mig har bakgrunden i ett hem utan kulturellt kapital, fostrad i en miljö av arbetarrörelsens starka bildningsideal och utbildad i humanistiska ämnen varit en identitet. Det har varit ledande för min syn på mitt läraruppdrag. När jag började som lärare kändes det betydelsefullt.

Men det var då.

Successivt har en känsla av att det svenska bildningsidealet monterats ned vuxit hos mig. Jag har känt det i skolan. Jag har läst om det på ledarsidor. Jag har mött det hos skolinspektörer.

De senaste åren har angreppen mot olika humanistiska utbildningar (som i många fall säkert varit betydande för att få in studenter med min bakgrund på universiteten) haglat. Svenskt näringsliv ger sig på kurser som inte är produktiva. Ledarskribenter raljerar kring dem. Så sent som för någon vecka sedan gick det att läsa i Kristianstadbladet att det var dags att lägga ner ”tramsiga” kurser och satsa på ”kurser som ger jobb”. Angreppen på flummet i skolan är den andra sidan av myntet. För vad är väl flummigare än att diskutera etiska val eller antikens filosofi?

I den politiska världen talas det om mätbarhet, regler, styrning, tillväxt, anställbarhet. Och visst, det i sig är inget fel. Men vart tog diskussionen om bildning vägen? Vad hände med idén om att människan ska vara något mer än anställningsbar?

* * *

Vad händer med människan när vi reduceras till att bara vara en del av ett ekonomiskt maskineri?

* * *

Kraven på skolan ökar. Det blir mer matte, obligatorisk prao och förslag om att vägledning för arbetslivet (framtidsvalet) ska ges 80 timmar kommer samtidigt som historieämnet och samhällskunskapen har 75 timmar på högstadiet. Individens produktiva värde ökar.

Skolan blir till för nationens produktiva försörjning medan värdet av bildning, individens och samhällets utveckling allt mer tycks glida ifrån oss.

Att skolan dessutom allt mer marknadiseras stärker tendenser där kunskapens innehåll reduceras. Istället för lärare som undervisar om Aischylos dramer får vi lärare som säljer tröjor och dansar i sponsrade slipsar. Skolan reduceras till en tummelplats för lycksökare med en känsla för produktutveckling.

Undervisningstrender som understödjer denna utveckling stärks. Som en del av kompromissen kring LGR11 blev entreprenörskap en del av skolans mål. Det entreprenöriella lärandet spred sig över landet och lärare som kunde visa på entreprenöriella metoder och leende elever får åka land och rike runt för att föreläsa.

Såväl entreprenöriellt som värdeskapande lärande är de yttersta exemplen på att idén om en bildningsskola vrider sig i sina sista dödsryckningar. Det värdeskapande lärandet är bildningens antites. Som att bildning i sig skulle sakna värde.

När såg ni senast en lärare bokas på stora skolkonferenser för att prata om Platon, den tyska humanismen eller hur vi arbetar med historisk empati i skolan? När fick en lärare senast ett föreläsaruppdrag för att prata bildning? 

***

När bildningsidealet växte fram i Europa var det en uppgörelse med ett tidigare privilegiesamhälle. Liberaler och senare socialister stred för den lilla människans rätt att få kunskaper, möjligheter och vägar framåt.

Det finns något i sanning demokratiskt i att ge alla människor tillgång till detta. Att man kan mötas med likvärdiga intellektuella förutsättningar skapar möjligheter för det barn jag en gång var att föra samtal med professorer och beslutsfattare. Det ger ett rikare samhälle när alla och inte bara några får tillgång till kunskapens rikedomar.

Men istället lever vi i en tid där liberaler verkar tycka att barn och skola ska vara en produktiv och entreprenöriell plantskola och där socialister verkar tycka att kravsänkning för alla är den enda vägen framåt samtidigt som att inte ens de kulturkonservativa verkar bry sig.

Skolan har blivit en del av en samhällsutveckling där tillväxt, framgång och anställningsbarhet är överordnad. Lärare ska skapa produktiva individer och alla andra värden är underordnade.

Och det skaver så förbannat i mig.

Bildningen är död. Länge leve bildningen.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Så blev skolan av med ytterligare en lärare, och det var kanske lika bra

Relaterat

Jag började min lärarutbildning hösten 1998. Redan då sa man att det snart skulle bli stor brist på lärare. När jag väl blev färdig som lärare 2003 märktes inte det alls. Jag och flera av de som läste på lärarprogrammet fick ta lite av det som blivit över. Någon blev resurslärare, en annan hemkunskapslärare och jag fick undervisa i svenska. Ingen av oss var dock utbildade vare sig till resurs-, hemkunskaps eller svensklärare.

Redan då pratade de äldre kollegorna om den besparing som hade påbörjats. Lärare fick undervisa mer, fick fler uppgifter och det vi alla var utbildade till spelade mindre och mindre roll. Redan då upplevde de hur man dolde lärarbristen med olika kreativa konstruktioner.

Det dröjde inte många år innan jag själv märkte det. Hur mer och mer inkluderades i mentorsuppdraget, i lärarrollen. Från åtgärdsprogram till ”gå ett extra varv när du har rast”. Saker som tillfördes och saker som borde gjorts av andra yrkesgrupper.

Successivt kom också upphandlingarna och effektiviseringarna. Jag minns till exempel upphandlingen av städningen där de vinnande inte skulle städa ytor över 150 cm (eller hur det nu var). Om snusprillan som kastats på väggen satt på 155 cm skulle den inte tas bort. Det ingick in i upphandlingen.

Arbetsmiljön påverkades märkbart.

Men vad som också påverkades var det osynliga. Tidigare hade servicepersonalen som både skötte städning, mat och mycket annat vistats långt mycket mer i korridorerna. De hade haft en social uppgift. Eleverna kände dem och de kände eleverna. När de försvann så blev det ytterligare ett utrymme att fylla för lärarna.

Successivt åts utrymmet i arbetsdagen upp av annat än det som den borde ägnas åt.

Jag blev lärare mitt i ett skifte. Jag tänker att de som varit lärare längre än jag kanske redan då anade vad som komma skulle. Jag började inte förstå det på allvar förrän jag några år senare började reflektera över mina medarbetar- och lönesamtal. De talar nämligen ett ytterst tydligt språk.

Under de 15 år jag var lärare hände det nämligen inte vid ett enda samtal med min chef att det diskuterades om mina elever lärde sig något. Mycket annat diskuterades. Tittar jag i mina gamla anteckningar verkar fokus varit på min arbetsmiljö. Bra naturligtvis. Och naturligt när någon är ny i yrket.

Successivt bytte samtalen karaktär. De kom att handla om elevernas trivsel. Till att börja med.

De sista åren dominerade andra perspektiv. Det var varumärket. Det var kunderna.

Aldrig någonsin om eleverna lärde sig något, men desto mer om de var nöjda med min undervisning.Och nöjda med min undervisning var det många som var, men de hörde inte av sig till mina chefer. Det gjorde däremot de som inte var nöjda.

I takt med att skolan förändrades så blev fokus på detta viktigare och viktigare. Det talades om föräldrar, om nöjdhet och klagomål. Aldrig om eleverna lärde sig.

Paradoxalt nog var det absolut vanligaste klagomålet på mig att jag ställde för mycket och för höga krav.

Naturligtvis stämde också problembeskrivningen. Jag var en lärare som ställde höga krav på mina elever. De märkte det. Vad de inte märkte på samma sätt var dock att kraven ledde till utveckling. Många blev väldigt duktiga, men de fick inget gratis.

Följden för min personliga del av att såväl löneutveckling som trivsel påverkades negativt. I förlängningen var det också en av de viktigaste anledningarna till att jag valde att sluta som lärare.

Det går inte att klandra elever. Man kan inte begära att en fjortonåring ska förstå att det finns ett samband mellan ett slutbetyg eller en prestation på gymnasiet med en läxa i november i åttan. De ska tycka det där är jobbigt.

Jag klandrar systemet. Det som skapat en skola där lärarna inte längre ska ägna sig åt att förmedla och utveckla kunskaper utan serva kunder, sköta omsorg och vara ett socialt nav i tonåringarnas liv. För alla de saker som skedde på vägen är väsentliga pusselbiter i den konstruktionen.

Jag klandrar de som skapat systemet. De som förväntar sig att lärare ska vara simpla producenter i betygsfabriken, de som reproducerar och upprätthåller systemet och de som profiterar på det.

Medarbetarssamtalen är ett symptom på ett trasigt system där läraren har en annan roll än att lära eleverna saker. Där skolans syfte inte längre är skolans syfte.

Lärare som jag kan i förlängningen inte överleva i ett sådant system. Jag blev lärare av helt andra skäl.

Så blev skolan av med ytterligare en lärare, och det var kanske lika bra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Varning för egengjorda läromedel

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet. Svårare än så borde det faktiskt inte vara. Trots det verkar det snarare vara en utopi än en självklarhet.

Så länge jag har arbetat i skolan har frågan om läromedel varit infekterad. Läroböcker kostar pengar och är det något skolan inte får göra så är det att kosta pengar. Istället har jag och kollegor uppmuntrats till kreativitet och nyskapande för att utveckla våra egna läromedel. Ibland har det gjorts med olika pedagogiska argument, ibland med hjälp av någon inhyrd klämkäck förvaltningsideolog eller inspirationsföreläsare med peppigt tilltal.

Själv minns jag kommunens IT-pedagog som entusiastiskt försökte lära oss använda våra nya Ipads för att skapa digitala läroböcker. Fantastiskt! Den enda kostnaden var ju vår tid och ambition. Att dylika framsteg dessutom sågs med varma ögon från chefer gjorde ju att den som ville få en lite större pott i kampen om löneökningarna fick vara beredd att offra sig, för att kunna producera nytt, spännande och (framför allt) gratis material till sin arbetsgivares stora lycka.

Men när ytan är tunn spricker den lätt. Pedagogik har aldrig varit skälet. Det har alltid varit ekonomi.

I läromedelssatsningarnas dödsdal

Det satsas inte nog med pengar på läromedel. Det tror jag alla utom de som faktiskt styr över pengarna är överens om. Gång efter annan rapporteras det att mindre och mindre pengar satsas på läromedel och när det väl satsas tenderar pengarna att gå till inköp av olika digitala verktyg. Läroboken som en del av skolan vandrar i dödsskuggans dal.

Inte nog med det. Situationen är, som vanligt i Sverige, spretig. Det finns ingen likvärdighet i svensk skola i det här avseendet (heller). Skillnaden i grundskolan är enorm. Branschorganisationen Svenska läromedel berättar att kommunerna 2015 satsade mellan 277 och 1305 kr per elev. Även om man jobbar i den kommun som satsar allra mest så räcker de pengarna inte ens till böcker i SO-ämnena. Även de kommuner som satsar mest satsar alltså otillräckligt och då är det inte ett endaste dugg konstigt att man hyllar lärare som skapar eget material.

Oavsett om det är digitalt, analogt eller egenproducerat så är det priset som avgör. Aldrig innehållet. För den som önskar spara ännu mer på skolan är därför lärare som producerar sitt eget material en våt dröm. För dem är det fantastiskt med alla dessa innovativa lärare som faller i fällan och sparar än mer åt dem.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet.

”Gör egna då”

Sedan terminen började har jag vid flera tillfällen hamnat i diskussioner med olika skolmänniskor som talat sig varma för antingen att avskaffa läromedel helt eller att lärare själva ska stå för produktionen. Diskussionerna peakade med läraren som menade att lärare själva kunde göra digitala läromedel om de inte fick tillgång till andra bra och rektorn som tyckte att läromedlen är otillräckliga och att man därför inte ska ha några alls.

Innovativt, nytt, gratis (och på din fritid).

Missförstå mig rätt. Jag förstår att lärare tillverkar eget material. Ibland brister kvaliteten i läromedlen man har, ibland saknar man läromedel eller har bara tillgång till dåligt uppdaterade och ibland vill man tillgängliggöra material på ett annat sätt än vad man kan med det material man har att tillgå. Jag har själv gjort det. 

Men att lärare generellt ska ägna sig åt att producera läromedel är inget annat än dumheter. Dels tar det mängder av tid och energi som kan ägnas åt eleverna och dels så ger det huvudmännen incitament att satsa ännu mindre pengar på eleverna. Att en enskild lärare aldrig någonsin kan vara i närheten av den kvalitetsapparat som ett bokförlag har tillgång till är dessutom ytterligare en aspekt som inte ska glömmas bort.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet. Svårare än så borde det faktiskt inte vara.

Ett varnande finger

Naturligtvis finns det duktiga lärare som producerar exceptionellt material, men exemplen på motsatsen är långt, långt fler.

Släng ett öga på en av de ledande lärplattformarnas forum. Där finns den ena matrisen efter den andra, med mer eller mindre tvivelaktigt innehåll. Detsamma gäller Lektion.se, den ledande sidan för lärarproducerat material. Det räcker med ett snabbt besök där för att inse att det finns betänkliga kvalitetsbrister i det material lärare producerar själva.

I en situation där dessutom allt fler lärare är obehöriga blir naturligtvis också läromedlens kvalitet viktigare än någonsin. Kanske ska man akta sig för att propagera för att läromedlen ska styra undervisningen, men det ger i alla fall långt bättre vägledning för såväl utbildade som outbildade än om de ska producera sitt eget material.

Frågan om likvärdighet är brännande. Om alla lärare ska skapa sitt eget material, vad gör det med förutsättningarna för eleverna? Vilken likvärdighet finns det i det?  Skolan är en demokratisk rättighet och den rättigheten ska inte vara beroende av huruvida man  har en lärare med tid, ork och kunnande nog att sätta ihop kvalificerat material till sina elever. Dessutom ska vi inte glömma att det är jobbigt att skapa material. Vill vi verkligen ha en skola där kvalitet ska avgöras av hur mycket en lärare orkar arbeta?

Utöver detta finns också tung kritik mot lärarskapade läromedel. Bland annat har Skolinspektionen pekat på problemet med att många skolor inte använder läromedel utan istället sätter samman lösblad, webblänkar eller liknande. Dels påpekar de kvalitetsproblematiken men också likvärdigheten. Den som inbillar sig att tonåringar har lätt för att ha koll på papper och anteckningar och själva reder ut att strukturera dem på ett sätt som bringar ordning i kaoset har nog aldrig arbetat på ett högstadium.

Även bedömningsforskaren Tim Oates har höjt ett varnande finger över den den svenska läromedelssituationen och lärare som gör egna läromedel. Även Oates lyfter problem med kvalitet, arbetsbördan och likvärdigheten.

Det finns en myt, som man då och då springer på i skolans värld, om att duktiga lärare inte använder läroböcker. Ingenting kunde vara mer fel. Duktiga lärare använder läroböcker. De använder även skönlitteratur, youtube, tidningsariklar, artefakter och allt annat som förhöjer kvaliteten på deras undervisning.

Det är knappast läroboken som avgör om en lärare är bra eller dålig, men ett bra läromedel underlättar för alla.

Reagera på inlägget:

Sidor