Min vän Sara råkade ut för ett drev. Ni har säkert läst om det, eller sett det på nyheterna. Om inte så tycker jag ni borde göra det. Börja läsa här.

Kanske verkar det udda att skriva ett blogginlägg om Sara. Hon har egna kanaler och är långt mer läst än jag, vilket naturligtvis är rimligt. Sara är klok och alltid läsvärd.

Men egentligen handlar inte texten om Sara. Samtidigt som den bara handlar om henne.

För jag vill ändå börja i vad det var som gjorde att Sara hamnade i ett drev.

”Hon oroade sig bara för sina elever”

Vi hade ett val. Många med mig ser med oro på valresultatet. Detta gäller såväl lärare som andra yrkesgrupper, men inte minst många av de elever som har utländsk bakgrund. Saras misstag var att hon tänkte på de senare. I en (!) tweet beskrev hon hur hennes elever upplevt det och hur hon kände inför deras reaktion.

”Flera lärare har idag fått diskutera med oroliga elever som säger: ”ska vi ut nu? När blir det?” Ni tror kanske jag överdriver nu, men detta är dagens sanning. Det gör mig så ledsen och uppgiven. Stackars ungar. #val2022”

Den som läser vad Sara skrev noterar att det inte finns något ställningstagande i övrigt. Bara att hon faktiskt oroade sig för vad hennes elever kände.

KLICKA PÅ BILDEN för att läsa artikeln om hatstormen mot Sara Bruun och lärarna här.

”Det medför ett ansvar”

För den som arbetar som lärare är det inget konstigt. Tonåringar har en ganska direkt kontakt med sitt känsloregister. Händelser i omvärlden får dem att reagera. Ibland häftigt, ibland eftertänksamt. Ibland öppnar det nya ögon, ibland skapar det engagemang. Det är fantastiskt att jobba med dessa små känslobomber, men det medför också ett ansvar.

En mycket viktigt del av detta ansvar ligger i att ta deras känslor och tankar på allvar. Det gjorde Sara och det gjorde tusentals andra lärare runt om i landet under förra veckan.

Jag gjorde detsamma 2014 och 2018 när mina elever ställde samma frågor och oroade sig över samma saker. Det är inget konstigt. Det är en del av lärarens yrkesuppdrag.

* * *

Skolans uppdrag är att ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på” skolan ska också främja ”aktning för varje människas egenvärde … människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet mellan människor”

Skolan ska också motverka ”diskriminering som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning”.

Lagar och förordningar kan förändras, men lärares yrkesetik väger ännu tyngre. Att aktivt handla och “ingripa mot sådant som strider mot den människo- och kunskapssyn som lärares yrkesetik vilar på”. I detta ingår att sprida värderingar om demokrati, alla människors lika värde, men också att bemöta elever med respekt. Att ta elevers tankar om dessa frågor på allvar är därför helt centralt i lärares uppdrag!

Lärares yrkesuppdrag är inte någon tävling i objektivitet. Naturligtvis finns det saker där man bör försöka hålla sig neutral, exempelvis i egna partipolitiska ställningstaganden. Men i andra frågor är läraryrket raka motsatsen.

* * *

På valnatten och dagarna efter har jag sett många lärare beskriva sin oro. Inte i egenskap av lärare, utan i egenskap av helt vanliga människor, som råkar arbeta med att undervisa barn och ungdomar. Nog för att lärare även tidigare fått utstå mycket när de uttryckt åsikter i sociala medier. Vanligen har det dock rört sig om föräldrar som upprörts över att lärare uttryckt sig på det ena eller andra sättet. Därom finns otaliga vittnesmål och jag har själv fått uppleva det på mycket obehagligt sätt.

Men det som vi riskerar att få nu är något annat. Kommentarerna handlar om att lärare ska avskedas, utredas, utrensas och liknande. Och de är många. Helt okontroversiella frågor renderar strömmar av hat. Ett litet axplock från twitter:

  • ”missbruka din roll som lärare och gör dig mogen för ett disciplinärt samtal med din arbetsgivare”
  • ”Vidrigt att du är lärare på mellanstadiet och får utrymme att påverka barns värderingar”
  • ”Sa jag skulle återkomma till dig din sosseparasit. Packa ihop ditt skit and go * youreself!!”
  • ”Bort med dessa marxistiska SD-hatande lärare”
  • ”Korrupta vänsterlärare ska naturligtvis sparkas. Här bör SD göra en insats.”
  • ”Vi vill inte ha lärare som är vänster och försöker pracka på barnen socialism, WOKE och genustrams. Låt oss börja där!”
  • ”lärare sitter HELA DAGARNA och hjärntvättar barn om vänster skitsnack”

Det finns en tydlig ton. Ett tydligt mönster. Det går att koppla till de politiska strömningar som gör allt större framsteg.

Men det är inget nytt. Det är inte unikt för Sverige.

För totalitära krafter är lärare och journalister legitima måltavlor. Från Ryssland hör vi återkommande nyheter om lärare som fängslats för politiska uttalanden.  I USA har 35 delstater, sedan 2021, infört totalt 137 begränsningar av lärares yttrandefrihet. Forskaren Jeffery Sachs knuten till amerikanska PEN kommenterar det med:

”That means that a teacher would have to be very, very careful about how they discuss something like, let’s say, fascism or racism or antisemitism.”

I februari 1942 instiftades en ny lag i Norge för att ytterligare nazifiera landet. En del av detta var ett obligatoriskt medlemskap i den nazistiska lärarorganisationen ”Norskt Lærersamband”. Reaktionen på detta blev häftig och ett hemligt kontaktnät skapades. Av 12 000 lärare i norge begärde mellan 6000-7000 utträde. Detta ledde till massarresteringar och över 1000 norska lärare arresterades. Hälften av dem sändes till koncentrationsläger. (Höjeberg, 2016)

”Bara toppen av ett isberg”

Extremhögerns ambitioner att kontrollera lärares yttrande- och tankefrihet är knappast ny, men inte heller förändrad.

Det finns gott om exempel på politiker från den yttre högern som anmält lärare för olika uttalanden. Under pandemin fick vi ytterligare ett exempel när en lokalpolitiker för vad som idag är Sveriges näst största parti fick möjligheten att titta in på en lektion om den amerikanska extremhögerns försök till statskupp 6 januari 2021. Läraren fick utstå hot, hat, drevande och anmälningar till Skolinspektionen, från samma grupperingar som den senaste veckan tycks fått ordentligt med luft under vingarna.

Det vi sett under den gångna veckan är nog tyvärr bara toppen av ett isberg. Jag tror det kommer bli värre, mycket värre, för de lärare som står upp för läroplanens värderingar.

Jag är rädd för att vi bara sett början.

Kommentera

Det har varit ett tufft år för många. För egen del har det närmast inneburit radiotystnad. Mitt arbete har till stor del inneburit isolering och avsaknad från sociala kontakter. Inte heller här har jag skrivit. Jag har helt enkelt inte orkat.

Precis som många andra har jag mått dåligt av månaderna i pandemins skugga. Men jag har i alla fall inte riskerat att bli sjuk.

Samtidigt som jag arbetat hemifrån har jag sett vänner och familj som jobbar i skolan kämpa med närmast omöjliga uppmaningar, positiva budskap, förhållningsregler. Ibland har jag ärligt talat undrat om de som fattat besluten varit i en skola?

Låt gå för att gymnasieskolorna stängdes, men allvarligt. Titta in på en grundskola!

Jag minns tillbaka när svininfluensan härjade. Vi ställde upp eleverna på led innan de fick lämna lektionen för att få spritade händer. Håll avstånd förmanade vi. Absolut, lovade eleverna. för att 5 minuter senare hänga på varandra som druvor i klasar. Får man tro högstadielärares vittnesmål ser det likadant ut idag.

Folkhälsomyndigheten rekommenderar att så många som möjligt arbetar hemifrån”. Kommunpolitikerna uppmanar så många lärare som möjligt att inte göra det.

På många sätt har pandemin satt fingret på de kommunala beslutsfattarnas oduglighet att bedriva verksamheten, och hur skolorna under lång tid blivit nedskurna och eftersatta. klasserna är stora, klassrum och arbetsrum små och trånga och även om de gärna sagt åt lärare att de ska göra si eller så har det sällan rimmat med verkligheten. “ Det är som vanligt ” uttryckte en gammal kollega det strax innan jul när jag frågade hur det såg ut hos dem.

Den konservative filosofen Edmund Burke lär ha sagt att utbildning är ett lands bästa försvar. Möjligen hade han rätt. Men han förutsåg knappast pandemin. Istället riskerar skolorna att bli en fiende i försvaret mot covid-19.

Jag förstår naturligtvis att det är svårt att stänga grundskolorna. Det kommer få stora konsekvenser och långt ifrån alla kan arbeta hemma. Vi som kan är privilegierade. Absolut. Men senhöstens rapporter om att det var grundskolan där de flesta utbrott skedde talar inte direkt till de som vill öppna skolornas fördel.

Jag kommer väl ut som rättshaverist nu, men öppna inte grundskolorna när terminen startar, låt eleverna ha distansundervisning. Tvinga inte in lärarna i trånga arbetsrum. Ge skolan avlastning. Ge hela samhället ytterligare avlastning. Det behövs inte fler sjuka, oavsett om de är barn eller vuxna. Jag förstår att det kommer påverka barnens kunskaper.

Kanske blir huvudmännen tvingade att hantera det till våren, kanske struntar de i det. Det är ett pris jag tycker är rimligt att betala för att rädda liv.

Lärarkåren har precis som många andra grupper fått ta ett väldigt stort ansvar, jobba hårdare och anpassa sig mycket mer än vad man kan förvänta sig. Att de dessutom ska riskera att bli sjuka på jobbet är inte värdigt.

Så stäng skolorna. Bara stäng skiten. Nu.

Kommentera

Igår kom beskedet. Gymnasieskolorna ska bedriva sin undervisning på distans. De som älskar digitalisering blev alldeles till sig i trasorna. De som hatar digitalisering blev kallsvettiga och panikslagna. Alla lärare blev troligen stressade.  

Jag undrar hur många som faktiskt funderade över hur i hela friden ska lösa detta?

I en Facebook-grupp slängde jag upp lite länkar till gammalt material jag hade som ligger online. Jag tänkte att det kunde vara till hjälp för någon av alla de lärare som sitter och funderar över hur de ska lyckas få tiden att räcka till nu när hen även ska få verksamheten att fungera på distans, kanske helt utan förutsättningar.

Väldigt många gillade det. Mycket positiv respons. Många var tacksamma.

Men det är ärligt talat inte mig man ska tacka. Jag sitter vid mitt trygga skrivbord långt ifrån lärares stressiga vardag. Jag har lämnat er. Jag delar bara med mig av det jag har och det jag gör.

Det är er vi ska tacka! Lärarna. Alla lärare!

Det är så många av er som redan mår dåligt över hur tungt jobbet är, som vänder ut och in på er själva för att få jobbet att gå ihop. Samma människor som nu får höra att undervisningens kvalitet ska bibehållas, att det ska lösas på digital väg.

Lägg av med det. Ingenting kommer bli så bra som ni hoppas. Släpp det.

Gör så gott ni kan. Offra inte er själva.

Att ni går till jobbet och faktiskt försöker hjälpa eleverna är stort. Ingenting blir bättre av att ni ställer fullständigt orimliga krav på er själva. Gör vad ni orkar, gör vad ni får förutsättningar att klara av. Gör inte mer.

Eleverna kommer bli drabbade oavsett hur ni gör. De kommer inte få med sig de kunskaper de skulle fått annars och de kommer få stora luckor. Men det är inte ert ansvar. Faktiskt. Det är ett politiskt ansvar. Det är faktiskt upp till dem att lösa. Inte upp till er.

Om vi ska ta oss igenom detta och kunna fortsätta på andra sidan behövs det lärare som orkar fortsätta även när livet börjar återgå till det normala.

Ta ett djupt andetag. Släpp prestationsångest. Good enough är mer än good enough. Saker kommer att missas och ni kommer inte att hinna med allt. Men det kommer ske oavsett vad ni gör och det kommer att gå bra ändå.

Oavsett, glöm inte bort att ni är hjältar för att ni försöker!

Kommentera

Vad är okej att lärare egentligen gör? Är det okej att i första andetaget lägga ut filmer på dansande elever och i nästa andetag reklam för rabatterade dammsugare? Eller är det okej att i ena stunden lägga ut reklam för lektionsmaterial och i nästa rabatterade smycken? Var går gränsen för vad vi som lärare får göra? 

Under flera delar av min tid som lärare upplevde jag ett tryck utifrån om att jag borde göra saker som jag inte upplevde förenligt med mitt uppdrag som lärare. 

Det kunde handla om påbud från politik eller förvaltning såväl som skolledning eller föräldrar som tyckte jag skulle agera på ett eller annat sätt. Det är inte en enkel sak för en enskild lärare att alltid stå upp mot de saker i skolan som man tycker är fel. Jag kan inte påstå att jag alltid gjorde det, men jag kan nog påstå att jag ofta försökte. 

Jag tror att om läraryrket ska kunna ha någon trovärdighet och status finns ett stort behov av att vi faktiskt håller hårt på vår professionalitet. Som läkare eller jurister, eller andra legitimationsyrken, har vi en yrkesetisk kod som i detta avseende är väsentlig.

Jag vet, jag vet. Vi är varken läkare eller jurister och liknelsen är tröttsam. Men när det handlar om att upprätthålla professionalitet och uppbära samhällets förtroende finns det stora likheter. Där har yrkesetiska koder en betydande funktion att fylla. 

För om lärarkåren ska kunna ha samhällets förtroende krävs att vi inte bara uppföra oss på ett sätt som gör att vi får samhällets förtroende, vi behöver också lära oss att prata. Det finns återkommande rapporter om att lärare utsätts för påtryckningar från arbetsgivare om att hålla tyst, något jag själv drabbats av. Jag förstår att alla inte kan, orkar eller vågar. Men lärares yrkesetiska principer påtalar ändå att: ”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna”. 

Det finns kort sagt ett ansvar att inte hålla tyst. Att faktiskt ta strid för det som är rätt också riktigt. 

Det gäller även för de lärare som utsätts för påtryckningar av föräldrar.

Lärare förbinder sig att vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan

Återigen. Jag förstår att det inte är så enkelt. Den lärare som inte har stöd och hjälp av sin arbetsgivare att upprätthålla detta har en svår uppgift framför sig. Det är inte konstigt att lärare ibland misslyckas, eller inte orkar. Det är beklagligt, men begripligt. 

Det är egentligen mindre problem för lärares samhällsuppdrag. I alla fall i relation till många andra problem som finns. 

Ska lärarkåren kunna ha samhällets förtroende ställs höga krav på såväl reaktivt som proaktivt agerande. Det krävs att lärarkåren är ett gott föredöme och inte lånar ut sig och sin roll till ärenden där lärares trovärdighet, förtroende eller ansvar förringas eller trivialiseras. 

Detta var något som återkommande diskuterades under min utbildning, fast då rörde det främst om lärare kunde eller fick vara politiskt aktiva. Jag förstår diskussionen kring den eftersom jag själv varit politiskt aktiv under delar av min tid som lärare och har haft flera kollegor som varit politiskt aktiva. Min egen erfarenhet är att dessa varit otroligt noga med att skilja personliga åsikter från yrkesutövning, särskilt i tider av sociala medier och allt större övervakning av lärare. 

Det har dock hänt saker sedan jag gick min utbildning. Fler och fler lärare syns i sammanhang som gör att de tjänar pengar på sin yrkesroll. I viss mån har jag själv varit där som läromedelsförfattare och föreläsare, i viss mån har dessa lärare alltid funnits. 

Men de senaste två tre åren har det hänt något annat. Man ser återkommande lärare som aktivt driver Instagram- eller Facebook-konton för att sälja varor och tjänster som inte har något med läraryrket att göra. Där elever och yrkesvardagen snarare används som en hävstång för att bedriva en framgångsrik affärsverksamhet. De senaste åren har jag sett flera exempel. Det senaste i raden är Skolmagi där enskilda lärare kan lägga upp undervisningsmaterial till försäljning och där några försäljare även knyter detta till försäljning av saker som inte ens med god fantasi går att koppla samman med skolan.

Enligt Nationalencyklopedin är en influencer en ”person som aktivt försöker påverka sin omgivning, främst via sociala medier och huvudsakligen i syfte att styra konsumtionsattityder och köpbeteenden”

Sug på den formuleringen. Ett ”syfte att styra konsumtionsattityder och köpbeteenden”.

Det gladde mig att Lärarnas yrkesetiska råd slutligen gjorde ett uttalande som berörde frågan. Lärare som kopplar ”kopplat samman den egna rollen som lärare med kommersiella intressen” kan faktiskt, som rådet påpekar i sitt uttalande ”skada förtroendet för den enskilda läraren, och i förlängningen för dennes kollegor och lärarkåren som helhet”. 

Läraryrket måste uppbära samhällets förtroende för att vårt utbildningssystem ska kunna fungera. Legitimationen skulle vara en del av detta, men den tenderar allt mer bara vara något som delas ut. Något som på sin höjd kan dras in, eller varnas för, om det förekommit våld eller sexuella övergrepp. 

Vari ligger värdet i en legitimation som ändå tillåter lärare att återkommande göra saker som riskerar att skada förtroendet för densamma? 

Kanske är jag drastisk. Kanske är det okej att kränga smycken, dammsugare eller ja, vad som helst, och använda sina elever och sin yrkesroll som en ekonomisk hävstång. Kanske? Kanske inte. 

Men jag tycker nog att det i alla fall vore på tiden att diskussionen fördes på allvar, för även om det idag finns några tydliga exempel på detta lär det knappast vara slutet. Om inte diskussionen börjar föras kommer detta bara att vara början. 

Kommentera

En torsdag i slutet av november för sex sju år sedan. 15.40. Jag var helt utpumpad. Trött från terminens slit. Sjukt barn hemma. Dessutom klassiskt småländskt novemberväder ute. Mörkt, kallt och ett regn som föll närmast vertikalt.

När jag ramlade in i arbetsrummet efter en 60-minuterslektion kände jag mig extraordinärt värdelös. Det hade varit en sån där lektion där ingenting fungerade. Jag tappade bort mig i min genomgång, blev lite för irriterad på någon pratig elev och fräste lite för mycket. Dålig stämning spred sig i klassrummet. Uppgiften vi skulle jobba med efter min genomgång var en katastrof. Ingen fattade. Alla missförstod mina instruktioner och det var bara mitt fel, tyckte alla utom jag.

Där och då ville jag mest åka hem och glömma jobbet, glömma att jag behövde arbeta även dagen efter.

Dessutom verkade mina kollegor helt oförstående över min frustration.

Gör si… Gör så… Tänkte du på att… 

Jag hade inte jobbat mer än något enstaka år på dåvarande skola, men det hade varit ganska turbulent. Jag hade bytt arbetsplats och gått från att vara en uppskattad lärare till att vara en problemlärare. En som inte eleverna gillade. En som inte föräldrarna gillade. En som krävde för mycket, men lärde eleverna för lite. Jag fick stå på föräldramöten och försvara mig och varför jag gjorde som jag gjorde. Motivera mitt lektionsinnehåll i relation till kursplan, motivera min bedömning utifrån den läroplan som nyligen införts, försöka övertyga om att jag kunde mitt jobb. Men ändå. Jag kände mig sämst och nästan ingen hade min rygg.

Identitetskrisen var ett faktum.

Men just den där torsdagen var en sån där vändpunkt.

Dagen efter var uppgiften fortfarande densamma, jag var densamma. Ändå gick allting mycket bättre. Skillnaden var att klassen var en annan.

Där och då slog det mig att den som i en klass kan vara en katastrof kan vara fantastisk i nästa. Det blev en vändpunkt.

Med tiden insåg jag också att jag inte var så extraordinärt värdelös som jag faktiskt trodde under ett par års tid.

Men jag funderar över det rätt mycket idag. För det var rätt mycket den här perioden som fick mig att ge mig ut på sociala medier, framförallt Twitter. De som då var ”Skoltwitter” var mycket färre än idag och hade på många sätt ett mycket mer generöst innehåll.

Till skillnad från idag var det ett mycket mer spretigt innehåll. Debatter, personliga relationer, lektionstips om vartannat. Det som saknades var dock det utstuderade varumärkesbygget. Detta ständiga mantra om att visa de goda exemplen. Att lyfta, hylla och hurra över den enskilde läraren. Individen före kollektivet. Evangelisten före församlingen. Det saknades.

Nog fanns de som inte ville att man skulle problematisera för mycket, men de var snarare undantag än regel.

Sen kom förstelärarreformen. Sen kom lärarlönelyftet. Sen kom galor, priser, böcker. Successivt förändrades narrativet.

Jag är naturligtvis en del av allt det där. Prisad, författare, debattör. Jag vill inte avsäga mig något ansvar, samtidigt som jag tror att orsakerna är strukturella snarare än individuella.

Oavsett tänker jag på det.

Vad hade jag gjort om jag känt mig på det viset idag? Hade jag orkat sätta mig ner och tänka om. Känna att jag inte var värdelös? Kanske.

Troligen inte.

Berättelsen om den lyckade läraren, det goda exemplet, gör något mot de som inte känner sig lyckade. Den som känner att den inte orkar eller kan följa med i tempot.

Bidrar det till att vi inte orkar? Bidrar det till att någon annan känner sig värdelös? Får jag någon att känna sig värdelös?

Troligen.

Jag har många gånger hävdat att vi behöver färre goda exempel, fler dåliga. Jag tror på det ännu mer när jag tänker tillbaka.

Det är inte de som det går bra för vi behöver prata om, det är de som inte orkar eller de som känner sig dåliga. Och vi behöver inte ge dem fler inspirationsföreläsningar eller lärargalor.

Vi behöver ge dem en känsla av att de duger.

Inte en känsla av att vara

Extraordinärt.

Värdelösa.

Kommentera
mikael-bruer-bloggbild
Mikael Bruér

Mikael Bruér är universitetsadjunkt vid Malmö universitet där han arbetar med digitalisering och nationella prov. Han har en bakgrund som lärare i SO-ämnen på högstadiet och gymnasiet och har arbetat i socioekonomiskt utsatta områden. Mikael är också författare och föreläsare och en aktiv röst i den svenska skoldebatten. Mikael bloggar om stort och smått, från digitalisering och undervisning till skolans systemfrågor, oftast med en personlig ingång i texterna.

Arkiv

Välj år/månad

  • 2020

  • Hela året
  • mars