Det har varit ett tufft år för många. För egen del har det närmast inneburit radiotystnad. Mitt arbete har till stor del inneburit isolering och avsaknad från sociala kontakter. Inte heller här har jag skrivit. Jag har helt enkelt inte orkat.

Precis som många andra har jag mått dåligt av månaderna i pandemins skugga. Men jag har i alla fall inte riskerat att bli sjuk.

Samtidigt som jag arbetat hemifrån har jag sett vänner och familj som jobbar i skolan kämpa med närmast omöjliga uppmaningar, positiva budskap, förhållningsregler. Ibland har jag ärligt talat undrat om de som fattat besluten varit i en skola?

Låt gå för att gymnasieskolorna stängdes, men allvarligt. Titta in på en grundskola!

Jag minns tillbaka när svininfluensan härjade. Vi ställde upp eleverna på led innan de fick lämna lektionen för att få spritade händer. Håll avstånd förmanade vi. Absolut, lovade eleverna. för att 5 minuter senare hänga på varandra som druvor i klasar. Får man tro högstadielärares vittnesmål ser det likadant ut idag.

Folkhälsomyndigheten rekommenderar att så många som möjligt arbetar hemifrån”. Kommunpolitikerna uppmanar så många lärare som möjligt att inte göra det.

På många sätt har pandemin satt fingret på de kommunala beslutsfattarnas oduglighet att bedriva verksamheten, och hur skolorna under lång tid blivit nedskurna och eftersatta. klasserna är stora, klassrum och arbetsrum små och trånga och även om de gärna sagt åt lärare att de ska göra si eller så har det sällan rimmat med verkligheten. “ Det är som vanligt ” uttryckte en gammal kollega det strax innan jul när jag frågade hur det såg ut hos dem.

Den konservative filosofen Edmund Burke lär ha sagt att utbildning är ett lands bästa försvar. Möjligen hade han rätt. Men han förutsåg knappast pandemin. Istället riskerar skolorna att bli en fiende i försvaret mot covid-19.

Jag förstår naturligtvis att det är svårt att stänga grundskolorna. Det kommer få stora konsekvenser och långt ifrån alla kan arbeta hemma. Vi som kan är privilegierade. Absolut. Men senhöstens rapporter om att det var grundskolan där de flesta utbrott skedde talar inte direkt till de som vill öppna skolornas fördel.

Jag kommer väl ut som rättshaverist nu, men öppna inte grundskolorna när terminen startar, låt eleverna ha distansundervisning. Tvinga inte in lärarna i trånga arbetsrum. Ge skolan avlastning. Ge hela samhället ytterligare avlastning. Det behövs inte fler sjuka, oavsett om de är barn eller vuxna. Jag förstår att det kommer påverka barnens kunskaper.

Kanske blir huvudmännen tvingade att hantera det till våren, kanske struntar de i det. Det är ett pris jag tycker är rimligt att betala för att rädda liv.

Lärarkåren har precis som många andra grupper fått ta ett väldigt stort ansvar, jobba hårdare och anpassa sig mycket mer än vad man kan förvänta sig. Att de dessutom ska riskera att bli sjuka på jobbet är inte värdigt.

Så stäng skolorna. Bara stäng skiten. Nu.

Kommentera

Igår kom beskedet. Gymnasieskolorna ska bedriva sin undervisning på distans. De som älskar digitalisering blev alldeles till sig i trasorna. De som hatar digitalisering blev kallsvettiga och panikslagna. Alla lärare blev troligen stressade.  

Jag undrar hur många som faktiskt funderade över hur i hela friden ska lösa detta?

I en Facebook-grupp slängde jag upp lite länkar till gammalt material jag hade som ligger online. Jag tänkte att det kunde vara till hjälp för någon av alla de lärare som sitter och funderar över hur de ska lyckas få tiden att räcka till nu när hen även ska få verksamheten att fungera på distans, kanske helt utan förutsättningar.

Väldigt många gillade det. Mycket positiv respons. Många var tacksamma.

Men det är ärligt talat inte mig man ska tacka. Jag sitter vid mitt trygga skrivbord långt ifrån lärares stressiga vardag. Jag har lämnat er. Jag delar bara med mig av det jag har och det jag gör.

Det är er vi ska tacka! Lärarna. Alla lärare!

Det är så många av er som redan mår dåligt över hur tungt jobbet är, som vänder ut och in på er själva för att få jobbet att gå ihop. Samma människor som nu får höra att undervisningens kvalitet ska bibehållas, att det ska lösas på digital väg.

Lägg av med det. Ingenting kommer bli så bra som ni hoppas. Släpp det.

Gör så gott ni kan. Offra inte er själva.

Att ni går till jobbet och faktiskt försöker hjälpa eleverna är stort. Ingenting blir bättre av att ni ställer fullständigt orimliga krav på er själva. Gör vad ni orkar, gör vad ni får förutsättningar att klara av. Gör inte mer.

Eleverna kommer bli drabbade oavsett hur ni gör. De kommer inte få med sig de kunskaper de skulle fått annars och de kommer få stora luckor. Men det är inte ert ansvar. Faktiskt. Det är ett politiskt ansvar. Det är faktiskt upp till dem att lösa. Inte upp till er.

Om vi ska ta oss igenom detta och kunna fortsätta på andra sidan behövs det lärare som orkar fortsätta även när livet börjar återgå till det normala.

Ta ett djupt andetag. Släpp prestationsångest. Good enough är mer än good enough. Saker kommer att missas och ni kommer inte att hinna med allt. Men det kommer ske oavsett vad ni gör och det kommer att gå bra ändå.

Oavsett, glöm inte bort att ni är hjältar för att ni försöker!

Kommentera

Vad är okej att lärare egentligen gör? Är det okej att i första andetaget lägga ut filmer på dansande elever och i nästa andetag reklam för rabatterade dammsugare? Eller är det okej att i ena stunden lägga ut reklam för lektionsmaterial och i nästa rabatterade smycken? Var går gränsen för vad vi som lärare får göra? 

Under flera delar av min tid som lärare upplevde jag ett tryck utifrån om att jag borde göra saker som jag inte upplevde förenligt med mitt uppdrag som lärare. 

Det kunde handla om påbud från politik eller förvaltning såväl som skolledning eller föräldrar som tyckte jag skulle agera på ett eller annat sätt. Det är inte en enkel sak för en enskild lärare att alltid stå upp mot de saker i skolan som man tycker är fel. Jag kan inte påstå att jag alltid gjorde det, men jag kan nog påstå att jag ofta försökte. 

Jag tror att om läraryrket ska kunna ha någon trovärdighet och status finns ett stort behov av att vi faktiskt håller hårt på vår professionalitet. Som läkare eller jurister, eller andra legitimationsyrken, har vi en yrkesetisk kod som i detta avseende är väsentlig.

Jag vet, jag vet. Vi är varken läkare eller jurister och liknelsen är tröttsam. Men när det handlar om att upprätthålla professionalitet och uppbära samhällets förtroende finns det stora likheter. Där har yrkesetiska koder en betydande funktion att fylla. 

För om lärarkåren ska kunna ha samhällets förtroende krävs att vi inte bara uppföra oss på ett sätt som gör att vi får samhällets förtroende, vi behöver också lära oss att prata. Det finns återkommande rapporter om att lärare utsätts för påtryckningar från arbetsgivare om att hålla tyst, något jag själv drabbats av. Jag förstår att alla inte kan, orkar eller vågar. Men lärares yrkesetiska principer påtalar ändå att: ”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna”. 

Det finns kort sagt ett ansvar att inte hålla tyst. Att faktiskt ta strid för det som är rätt också riktigt. 

Det gäller även för de lärare som utsätts för påtryckningar av föräldrar.

Lärare förbinder sig att vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan

Återigen. Jag förstår att det inte är så enkelt. Den lärare som inte har stöd och hjälp av sin arbetsgivare att upprätthålla detta har en svår uppgift framför sig. Det är inte konstigt att lärare ibland misslyckas, eller inte orkar. Det är beklagligt, men begripligt. 

Det är egentligen mindre problem för lärares samhällsuppdrag. I alla fall i relation till många andra problem som finns. 

Ska lärarkåren kunna ha samhällets förtroende ställs höga krav på såväl reaktivt som proaktivt agerande. Det krävs att lärarkåren är ett gott föredöme och inte lånar ut sig och sin roll till ärenden där lärares trovärdighet, förtroende eller ansvar förringas eller trivialiseras. 

Detta var något som återkommande diskuterades under min utbildning, fast då rörde det främst om lärare kunde eller fick vara politiskt aktiva. Jag förstår diskussionen kring den eftersom jag själv varit politiskt aktiv under delar av min tid som lärare och har haft flera kollegor som varit politiskt aktiva. Min egen erfarenhet är att dessa varit otroligt noga med att skilja personliga åsikter från yrkesutövning, särskilt i tider av sociala medier och allt större övervakning av lärare. 

Det har dock hänt saker sedan jag gick min utbildning. Fler och fler lärare syns i sammanhang som gör att de tjänar pengar på sin yrkesroll. I viss mån har jag själv varit där som läromedelsförfattare och föreläsare, i viss mån har dessa lärare alltid funnits. 

Men de senaste två tre åren har det hänt något annat. Man ser återkommande lärare som aktivt driver Instagram- eller Facebook-konton för att sälja varor och tjänster som inte har något med läraryrket att göra. Där elever och yrkesvardagen snarare används som en hävstång för att bedriva en framgångsrik affärsverksamhet. De senaste åren har jag sett flera exempel. Det senaste i raden är Skolmagi där enskilda lärare kan lägga upp undervisningsmaterial till försäljning och där några försäljare även knyter detta till försäljning av saker som inte ens med god fantasi går att koppla samman med skolan.

Enligt Nationalencyklopedin är en influencer en ”person som aktivt försöker påverka sin omgivning, främst via sociala medier och huvudsakligen i syfte att styra konsumtionsattityder och köpbeteenden”

Sug på den formuleringen. Ett ”syfte att styra konsumtionsattityder och köpbeteenden”.

Det gladde mig att Lärarnas yrkesetiska råd slutligen gjorde ett uttalande som berörde frågan. Lärare som kopplar ”kopplat samman den egna rollen som lärare med kommersiella intressen” kan faktiskt, som rådet påpekar i sitt uttalande ”skada förtroendet för den enskilda läraren, och i förlängningen för dennes kollegor och lärarkåren som helhet”. 

Läraryrket måste uppbära samhällets förtroende för att vårt utbildningssystem ska kunna fungera. Legitimationen skulle vara en del av detta, men den tenderar allt mer bara vara något som delas ut. Något som på sin höjd kan dras in, eller varnas för, om det förekommit våld eller sexuella övergrepp. 

Vari ligger värdet i en legitimation som ändå tillåter lärare att återkommande göra saker som riskerar att skada förtroendet för densamma? 

Kanske är jag drastisk. Kanske är det okej att kränga smycken, dammsugare eller ja, vad som helst, och använda sina elever och sin yrkesroll som en ekonomisk hävstång. Kanske? Kanske inte. 

Men jag tycker nog att det i alla fall vore på tiden att diskussionen fördes på allvar, för även om det idag finns några tydliga exempel på detta lär det knappast vara slutet. Om inte diskussionen börjar föras kommer detta bara att vara början. 

Kommentera

En torsdag i slutet av november för sex sju år sedan. 15.40. Jag var helt utpumpad. Trött från terminens slit. Sjukt barn hemma. Dessutom klassiskt småländskt novemberväder ute. Mörkt, kallt och ett regn som föll närmast vertikalt.

När jag ramlade in i arbetsrummet efter en 60-minuterslektion kände jag mig extraordinärt värdelös. Det hade varit en sån där lektion där ingenting fungerade. Jag tappade bort mig i min genomgång, blev lite för irriterad på någon pratig elev och fräste lite för mycket. Dålig stämning spred sig i klassrummet. Uppgiften vi skulle jobba med efter min genomgång var en katastrof. Ingen fattade. Alla missförstod mina instruktioner och det var bara mitt fel, tyckte alla utom jag.

Där och då ville jag mest åka hem och glömma jobbet, glömma att jag behövde arbeta även dagen efter.

Dessutom verkade mina kollegor helt oförstående över min frustration.

Gör si… Gör så… Tänkte du på att… 

Jag hade inte jobbat mer än något enstaka år på dåvarande skola, men det hade varit ganska turbulent. Jag hade bytt arbetsplats och gått från att vara en uppskattad lärare till att vara en problemlärare. En som inte eleverna gillade. En som inte föräldrarna gillade. En som krävde för mycket, men lärde eleverna för lite. Jag fick stå på föräldramöten och försvara mig och varför jag gjorde som jag gjorde. Motivera mitt lektionsinnehåll i relation till kursplan, motivera min bedömning utifrån den läroplan som nyligen införts, försöka övertyga om att jag kunde mitt jobb. Men ändå. Jag kände mig sämst och nästan ingen hade min rygg.

Identitetskrisen var ett faktum.

Men just den där torsdagen var en sån där vändpunkt.

Dagen efter var uppgiften fortfarande densamma, jag var densamma. Ändå gick allting mycket bättre. Skillnaden var att klassen var en annan.

Där och då slog det mig att den som i en klass kan vara en katastrof kan vara fantastisk i nästa. Det blev en vändpunkt.

Med tiden insåg jag också att jag inte var så extraordinärt värdelös som jag faktiskt trodde under ett par års tid.

Men jag funderar över det rätt mycket idag. För det var rätt mycket den här perioden som fick mig att ge mig ut på sociala medier, framförallt Twitter. De som då var ”Skoltwitter” var mycket färre än idag och hade på många sätt ett mycket mer generöst innehåll.

Till skillnad från idag var det ett mycket mer spretigt innehåll. Debatter, personliga relationer, lektionstips om vartannat. Det som saknades var dock det utstuderade varumärkesbygget. Detta ständiga mantra om att visa de goda exemplen. Att lyfta, hylla och hurra över den enskilde läraren. Individen före kollektivet. Evangelisten före församlingen. Det saknades.

Nog fanns de som inte ville att man skulle problematisera för mycket, men de var snarare undantag än regel.

Sen kom förstelärarreformen. Sen kom lärarlönelyftet. Sen kom galor, priser, böcker. Successivt förändrades narrativet.

Jag är naturligtvis en del av allt det där. Prisad, författare, debattör. Jag vill inte avsäga mig något ansvar, samtidigt som jag tror att orsakerna är strukturella snarare än individuella.

Oavsett tänker jag på det.

Vad hade jag gjort om jag känt mig på det viset idag? Hade jag orkat sätta mig ner och tänka om. Känna att jag inte var värdelös? Kanske.

Troligen inte.

Berättelsen om den lyckade läraren, det goda exemplet, gör något mot de som inte känner sig lyckade. Den som känner att den inte orkar eller kan följa med i tempot.

Bidrar det till att vi inte orkar? Bidrar det till att någon annan känner sig värdelös? Får jag någon att känna sig värdelös?

Troligen.

Jag har många gånger hävdat att vi behöver färre goda exempel, fler dåliga. Jag tror på det ännu mer när jag tänker tillbaka.

Det är inte de som det går bra för vi behöver prata om, det är de som inte orkar eller de som känner sig dåliga. Och vi behöver inte ge dem fler inspirationsföreläsningar eller lärargalor.

Vi behöver ge dem en känsla av att de duger.

Inte en känsla av att vara

Extraordinärt.

Värdelösa.

Kommentera

Länge leve kritikerna!

En del betraktelser tenderar att landa senare än andra. Det tar tid för saker att mogna. En fredagseftermiddag i september med skånska fält utanför fönstret lockar till tanke. Minnen av det lärarliv som var flimrar förbi.

Ett flöde på Twitter lockar och drar. Minnen flyter upp.

”Nu är det viktigt att vi allihopa ser till att vara positiva och ger en bild av att detta är den bästa skolan och kommunen att arbeta i. ”

Ett möte för ett par år sedan kommer tillbaka.

En ny rektor skulle rekryteras till skolan jag arbetade på. En grupp lärare hade kallats till ett första möte. Jag satt med som representant för Lärarnas Riksförbund.

Det var kanske inte optimalt.

Efter en period av stora omställningar där elevunderlaget kraftigt förändrats hade en tredjedel av lärarna och två av tre rektorer sagt upp sig. Vi hade blivit en bortvalsskola för både lärare och elever och missämjan i kollegiet grodde.

Resultaten föll och det saknades resurser att hjälpa elever som hade olika stödbehov. Dessutom brottades vi med sociala problem utanför skolan där våld, kriminalitet och droger tillhörde vardagen.

Alla som satt vid bordet visste detta. Men ändå skulle vi välja det positiva. Vi skulle låtsas som att vi inte visste hur jobbigt det faktiskt kunde vara ibland.

Vill du att vi ska ljuga?  

Det var ingen populär fråga. Den fick inget svar.

* * *

Sedan höstterminen började har jag återkommande sett diskussioner om hur lärare uttrycker sig på sociala medier. Striden tycks stå mellan de som menar att vi ska berätta hur bra saker är i skolan mot de som vill lyfta skolans problem.

För den som läst mina texter mer än en gång är det väl ingen skräll att jag tycker de kritiska perspektiven är viktiga.

Jag tror att vi ska vara ytterst försiktiga att sätta det kritiska perspektivet i en motsatsställning till det positiva. En kritisk blick är inte en motsats till en positiv blick. Ytligt betraktat kan det te sig så, men det är skillnad på att vara negativ och kritisk. Det som är den väsentliga skillnaden är att kritikern inte nöjer sig med good enough utan faktiskt vill ha något som fungerar.

Snarare borde det goda vara motsatsen till något annat. Till det konservativa, det nostalgiska. Idén om att det var bättre förr. Det borde vara en strid mellan progressivt och regressivt, mellan framstegsoptimism och traditionalism.

Det finns en betydande risk för nostalgi, det ska medges. Det är lätt att se tillbaka på den tid när den svenska skolan var bäst i världen. Det finns mycket att lära där. Mycket att minnas.

Men det får inte stanna där. Då blir det som med glädjefolket. Det leder inte framåt och riskerar att fastna i en idé om att allt var bättre förr.

Och så var det inte.

Betraktar man det som en dialektisk motsättning passar inte det kritiska perspektivet in här. Det står vid sidan av den konflikten. Det bidrar till att nyansera, hjälper oss att förstå. Det kan dessutom bidra till att stärka båda sidor.

Frågan blir då varför den kritiska rösten framställs som ett problem, och varför den framställs som ett problem av enbart en sida i diskussion?

Ställ er själva frågan: Vem tjänar på att vi inte ställer de kritiska frågorna? Vem tjänar på att vi inte lyfter problemen?

Inte fasen är det några barn i alla fall.

Ibland pratas det om tonen i de sociala medierna. Mer än en gång har jag sett människor som för diskussionen mot det kritiska perspektivet anklaga de kritiska rösterna för att vara deppiga, bittra, dystra, utvecklingsfientliga. Jag har till och med sett anklagelser om att vilja barn illa. Listan på invektiv kan göras lika lång som den här texten…

Ironin är slående när kritikerna i det första andetaget angrips för sin ton och i det andra beskrivs i raljanta och nedlåtande termer. Det finns en dubbelhet hos kritikernas belackare som angränsar till parodi. För dessa blir att vara motståndare till problemen i sig ett problem. Att vara en kritiker framställs som det dåliga, snarare än de problem som man vill belysa.

Men de kritiska står inte i motsats till det goda. De står i motsats till det oreflekterande, till det ogenomtänkta, till det peppiga. De står i motsats till alla de saker som riskerar att beröva barn en fungerande skolgång och en fungerande framtid.

* * *

Jag älskade att vara lärare. Att vara i klassrummet fyllde mig ofta med energi och glädje. Jag blir fortfarande glad när jag träffar elever och får prata om mina ämnen, även om det inte är lika ofta längre.

Men skolsystemet är trasigt. Jag passade allt mindre in i det.

I takt med försämringarna blev jag allt mer benägen att göra motstånd. Att bråka. Mot allt som försämrades. Ibland blev det övermäktigt att i ena andetaget slagits för att en elev skulle få det stöd den hade rätt till och i det andra andetaget få en utskällning av en förälder för att samma elev inte fick tillräckligt med hjälp av mig. 

Jag älskade mitt jobb, men jag stod inte ut med att hålla tyst om det som inte fungerade. Att inte kritisera det som var trasigt kändes som att förråda barnen.

Jag åts upp inifrån och det blev ohållbart. Jag var tvungen att sluta.

Man får vara kritisk mot skolsystemet och älska sitt jobb.

För varför skulle man annars vara kritisk?

Vari ligger intresset av att lyfta problem om man ändå inte tycker det är viktigt med en fungerande skola? För den som inte bryr sig blir det helt ointressant att vara kritisk.

I hela mitt liv har det alltid varit så: ju mer jag brytt mig om något, desto hårdare har jag slagits för att det ska bli rätt.

* * *

När det bara är de positiva som hålls som hjältar och när vi mer och mer pratar om goda exempel har vi ett allvarligt problem.

Men missförstå mig rätt nu, man kan vara en fantastisk lärare och positiv på samma gång.

Men lärares vardag ser väldigt olika ut. Det är väldigt lätt att välja glädjen på ett ställe, men svårare på ett annat. Det är en helt annan sak att vara i Ljusnarsberg än i Stockholm. Vi kan inte bara utgå från det ena. Vi kan inte bara välja glädjen.

2019 skär 9 av 10 kommuner ned på skolan. Flera friskolor ökar vinstuttaget. Utrymmet för att göra ett gott arbete som lärare minskar. Särskilt om man jobbar på en frånvalsskola eller i en fattig glesbygdskommun.

Vi behöver vara medvetna om att det både finns ideologiska och ekonomiska incitament att driva tesen att lärare ska berätta om hur bra allt är. För den som vill göra ekonomiska vinster, eller spara in på verksamheten finns det inget mer gynnsamt än människor från den egna verksamheten som berättar om hur fantastisk den är och hur väl den fungerar.

Det kan rent av bli en motor i ett fortsatt besparingsarbete.

Varumärket är allt, eleverna är inget.

Och den som säger emot är bara gnällig.

Bristen på resurser ökar kraven. Den som kan prestera trots att den fått fler elever, fler mentorsuppdrag, fler karriäruppdrag blir ett föredöme. Den belönas ekonomiskt. Den uppmuntras. Den hyllas. Den blir ett föredöme som ska efterliknas.

Samtidigt som en lärare genomför sitt triumftåg, får en annan dämpa nattens panikångest med sobril och propavan.

* * *

Den som är kritisk ställs i skamvrån. Den blir utanför. Ibland straffas den ekonomiskt, ibland socialt. Ibland genom att helt enkelt exkluderas.

När det var dags för intervjuer av de som ville bli ny rektor blev inte jag kallad. Istället för representation av sitt fackliga ombud fick personalen representeras av skolans förstelärare.

Kanske var det mitt eget fel. Kanske inte.

Det är svårt att vara en kritiker. Det kräver tid, energi, balans och mod. Det kräver stöttning och att man faktiskt blir lyssnad på.

För vem vågar vara en kritiker i ett system där kritiken självt blir problemet?

Jag tänker spontant att ”det goda” är motsatsen till ”det onda”. Men vad som är det onda får vi inte prata om för då riskeras en förskjutning av vad som är ”det goda” till nya marker.

Kommentera
mikael-bruer-bloggbild
Mikael Bruér

Mikael Bruér är universitetsadjunkt vid Malmö universitet där han arbetar med digitalisering och nationella prov. Han har en bakgrund som lärare i SO-ämnen på högstadiet och gymnasiet och har arbetat i socioekonomiskt utsatta områden. Mikael är också författare och föreläsare och en aktiv röst i den svenska skoldebatten. Mikael bloggar om stort och smått, från digitalisering och undervisning till skolans systemfrågor, oftast med en personlig ingång i texterna.

Arkiv

Välj år/månad

  • 2020

  • Hela året
  • mars