En ganska stor del av min vardag är numera att läsa olika typer av texter. Som historiker blir det ofrånkomligt att en del av dessa texter också berör frågor om vårt gemensamma förflutna och hur det formar och förändrar bilden av vilka vi är som kollektiv och individer.

Historieämnet har den funktionen. Genom historien får vi redskap att förstå och förändra vår egen tid.

Det fick mig att tänka på den ständigt återkommande diskussionen om individualisering.

Den dyker upp titt som tätt i lärarkollegier, artiklar och sociala medier. Det mesta ska individualiseras för de flesta. Inte sällan handlar det om elever som på ett eller annat sätt har svårt att nå de mål som ska uppnås för ett godkänt betyg. Då läggs det på läraren, som en lösning istället för att satsa på en mer kvalitativ stöttning till eleverna.

Men vi bortser från det perspektivet just nu och funderar lite över individualiseringen från ett annat perspektiv en liten stund.

Jag läste nyligen en artikel av Susanne Walan, lektor i biologididaktik vid Karlstad universitet. Walan har studerat hur lärare arbetar med digitala redskap i sin undervisning.

Lärarna i artikeln reflekterar över hur deras elever arbetar och betonar bland annat det faktum att digitaliseringen inneburit att undervisningen blivit mer individualiserad. Just den individualiserade undervisningen är något som är återkommande i olika artiklar som berör digitalisering av undervisningen.

Vid en första anblick låter det kanske toppen. Eleverna får individuella möjligheter till utveckling. Men, utifrån ett större syfte med skolan, är det så?

Är skolan ett individuellt eller kollektivt projekt?

Drar man frågan till sin spets och låter skolan bli en plats där den enskildes önskan och mål står i centrum är naturligtvis individualisering av utbildningens alla delar ett centralt mål.

”Ingen för alla och alla för en”

Samtidigt blir skolan något annat. Ett privat projekt där den med de främsta förutsättningarna får en möjlighet att utveckla sina förmågor och sin egenart. Kanske är det bra. Kanske är det en förlängning av den marknadisering som skolan genomgått och där elev och förälder snarare är kund än medborgare och där valet i större utsträckning handlar om att välja bort det oönskade än att välja till det önskade.

Är det skolans mål och syfte att frigöra individen? Absolut, men hur?

Från mörkret stiga jag mot ljuset.

Skolans uppdrag är inte bara det. Skolans uppdrag är också spridandet av demokratiska ideal och bidra till ett samhällsbygge på demokratins grund. Hur går detta att kombinera med en skola där det individuella projektet står i centrum. Där individens önskemål är det primära. Där individualiseringen är en norm.

Hur bygger vi ett samhälle med en kollektiv förståelse för vilka vi är och varför vårt samhälle fungerar som det gör när det snarare är ingen för alla och alla för en?

I historieämnet talar vi ofta om målet att utveckla elevernas historiemedvetande. Detta görs inom ramen för en samhällelig kontext. En historiekultur om man så vill. Om vi ständigt väljer att ge eleverna olika perspektiv, olika innehåll, olika möjligheter, olika förutsättningar, hur når de då vårt kollektiva förflutna?

Jag vet faktiskt inte, men jag tror vi behöver fundera över det.

I alla de ämnen där demokrati, mänskliga rättigheter, religionsfrihet och jämlikhet mellan könen berörs finns det skäl att fundera. Vad händer med dessa frågor om de ska bedrivas som individuella projekt där var person är för sig själv? Hur ska framtidens samhälle byggas om eleverna istället för att bygga gemensam förståelse för olika värden istället driver sina egna projekt?

Det talas ofta med värme om individualiseringen som en möjlighet för de lägst presterande eleverna. Jag är inte så säker på att det faktiskt är en möjlighet för dem. Jag tror snarare att det riskerar att leda till stigmatisering, till att de elever som behöver skolan allra mest får allra minst medan de elever som är starka nog att driva sina privata projekt drar iväg ytterligare och istället för en skola för alla får vi en skola för några.

Jag har inga färdiga svar, bara frågor. Men fundera i alla fall. Och nästa gång någon talar sig varm om individualiseringen, fråga:

Vem är det som tjänar på det?

Kommentera

Jag blir alldeles matt.

Gång på gång ser jag exempel på hur elever i grundskolan inte får tillgång till läromedel. Det är tröttsamt. Jag blir arg.

Jag frågar mig varje gång varför det är så. Ibland tycks det bero på att lärare inte vill ha läromedel och ja absolut, de lärarna finns. Ibland skylls det på att lärarutbildningarna rekommenderar lärarstudenter att inte använda läroböcker. Det förekommer säkert. Under min lärarutbildning sjöngs det sannerligen inga lovsånger till läroböckernas ära, men jag vet också att det finns gott om exempel på lärarutbildningar idag där läroböcker används.

Problemen måste sökas på annan plats, för detta är verkligen inte riktigt klokt!

Varför vi behöver läroböcker

Det finns en mängd skäl till att läroböcker är en bra grej och det mest uppenbara missas ibland i diskussionen. Läroböcker är en förutsättning för lärande.

Ett bra läromedel skapar en struktur med naturliga avgränsningar. Det förenklar för eleven och ger en möjlighet till överblick som är nästan omöjlig att skapa annars. Jämför en bok med den myriad av spridda informationsmassor som internet erbjuder.

Det finns alltid en tanke med läromedel. En struktur. De är genomarbetade, strukturerade, bearbetade, granskade, omarbetade och upplagda för att det ska gå att bedriva undervisning utifrån dem. Den process som ett läromedel genomgår innan publicering är omöjliga att närma sig när man tillverkar sitt läromedel på på egen hand.

Dessutom är läromedel oftast skrivna av erfarna lärare eller forskare med hög kompetens och tillhandahåller oftast ett mer eller mindre komplett material anpassat utifrån kursplanen.

Utöver dessa mer uppenbara fördelar vet vi att läromedel och läromedelsanvändning är ett utmärkande kännetecken och en nyckel i framgångsrika skolsystem. Detta verkar skolans beslutsfattare helt förbise.

En nedskärning på barnens kunskaper

En fråga vi behöver ställa oss är varför det saknas läromedel. En populär åsikt som ibland torgförs av rektorer och förvaltningar är att det är lärarnas val. En pedagogisk modell. Nog finns det som en ingrediens i några fall, men att påstå att det är huvudorsaken är inget annat än en lögn.

Skolans styrning har under en längre tid lastat allt större ansvar på den enskilde läraren. Otroligt praktiskt. När saker blir fel bär läraren ansvaret, när saker går bra kan beslutsfattare ta åt sig äran. Vi borde vända på det. Det är kommunpolitikerna som skapar dåliga förutsättningar och lärarna som löser deras problem. Det är lärarna som borde hyllas och politikerna som borde ställas till svars!

Det blir extra tydligt i läromedelsfrågan.

En allt striktare budgetdisciplin i kommunerna gör att det ekonomiska utrymmet krymper. Enligt Tankesmedjan Balans fanns nedskärningar i 260 av 290 kommunbudgetar. Pengarna till skolorna minskar och utrymmet att köpa läromedel minskar.

Läraren blir bärare av skolpolitikens tillkortakommanden.

Sedan 1980–talet har de totala inköpen minskat från 1% till 0,5% av elevkostnaden. Sedan 1989 har kostnaden för en elev tredubblats, medan summan för läromedelsinköp stått still. En omfattande nedskärning.

Nyligen presenterade Läromedelsförfattarna, lärarfacken och Sveriges tre största elevorganisationer en rapport som visar på alarmerande problem i läromedelstillgången. Endast 14% av lärarna som deltog i undersökningen svarar att de får de läromedel de behöver. Det främsta skälet är att pengar saknas.

 

Förutsättningarna i Sveriges kommuner är dramatiskt olika. Den genomsnittliga kommunen spenderar 650 kronor per elev och år på läromedel. Var femte kommun spenderar sparar mindre än 400 kronor på läromedel. Lite drygt en historiebok per elev.

Skaffar du barn i småländska Markaryd kommer ditt barn få 2691 kronor till läromedel, medan Ljungby ett par mil bort spenderar 745 per elev. I västgötska Grästorp får eleverna 144 kronor per år till läromedel medan Trollhättan en halvtimmes bilfärd bort lägger 511 kronor per elev.

Att påstå att läromedels vara eller inte vara skulle bero på lärarna är inget annat än en dimridå lagd av de som älskar att spara på barnens lärande.

Genom att kopiera, göra eget material eller återkommande bryta mot upphovsrätten tvingas lärare lösa problemet åt skolans beslutsfattare.

Och vad har de för val? Inget alls! Skolans undermåliga och oansvariga styrning lägger allt ansvar på läraren. Det är inte beslutsfattarna som får ta smällen om det saknas material i klassrummet, det är lärarna och eleverna.

Det kan inte kallas något annat än ett demokratiskt haveri!

En fråga om likvärdighet och demokrati

Ett av den svenska skolans största problem är brister i likvärdigheten och läromedelssituationen spär på detta problem. Behörighetsfrågan är central i detta. Vi kommer att ha outbildade lärare i det svenska skolsystemet en lång tid framöver. Att låta dessa ta ansvar för undervisning i en skola utan tillgång till läromedel är som att be om att eleverna ska misslyckas. Vad kostar det i förlängningen?

Läromedel spelar en stor och viktig roll för att skapa goda förutsättningar för barnens lärande. Vill vi ha ett likvärdigt skolsystem behövs läromedlen. Läraren behöver få ägna sin tid åt undervisning och stöd till sina elever snarare än att klippa från Wikipedia eller kämpa mot papperstuggande kopiatorer.

Trots uttalade ambitioner om likvärdig skola görs inget åt det, tvärtom. Skolan blir allt mer segregerad och ojämlikhet.

Genom tillgång till goda läromedel ges bättre förutsättningar för likvärdighet. En grund att stå på och en utgångspunkt. Föräldrar får insyn i sina barns skolgång och en möjlighet att stötta dem i motsats till om material sprids över olika digitala plattformar och buntar med kopior som, i bästa fall, ligger nedknölade i en ryggsäck tillsammans med blöta gympakläder och en kvarglömd banan.

Vad bör göras?

Kanske är det en skärpt skollag, kanske är det öronmärkta pengar. Jag är inte säker på att något hjälper så länge nuvarande beslutsfattare får fortsätta fatta besluten. Kanske är jag pessimist, men flera problem i svensk skola tenderar att förbli olösta.

En sak är säker, målstyrning fungerar inte i detta sammanhang heller. Vi behöver tydliga regler för att säkra elevers tillgång till kvalitativa läromedel och rätten till likvärdig skolgång!

Alla elever är förlorare på ett system utan läromedel, och särskilt de elever som behöver skolan allra mest. Det här kan inte få fortgå!

Kommentera

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet. Svårare än så borde det faktiskt inte vara. Trots det verkar det snarare vara en utopi än en självklarhet.

Så länge jag har arbetat i skolan har frågan om läromedel varit infekterad. Läroböcker kostar pengar och är det något skolan inte får göra så är det att kosta pengar. Istället har jag och kollegor uppmuntrats till kreativitet och nyskapande för att utveckla våra egna läromedel. Ibland har det gjorts med olika pedagogiska argument, ibland med hjälp av någon inhyrd klämkäck förvaltningsideolog eller inspirationsföreläsare med peppigt tilltal.

Själv minns jag kommunens IT-pedagog som entusiastiskt försökte lära oss använda våra nya Ipads för att skapa digitala läroböcker. Fantastiskt! Den enda kostnaden var ju vår tid och ambition. Att dylika framsteg dessutom sågs med varma ögon från chefer gjorde ju att den som ville få en lite större pott i kampen om löneökningarna fick vara beredd att offra sig, för att kunna producera nytt, spännande och (framför allt) gratis material till sin arbetsgivares stora lycka.

Men när ytan är tunn spricker den lätt. Pedagogik har aldrig varit skälet. Det har alltid varit ekonomi.

I läromedelssatsningarnas dödsdal

Det satsas inte nog med pengar på läromedel. Det tror jag alla utom de som faktiskt styr över pengarna är överens om. Gång efter annan rapporteras det att mindre och mindre pengar satsas på läromedel och när det väl satsas tenderar pengarna att gå till inköp av olika digitala verktyg. Läroboken som en del av skolan vandrar i dödsskuggans dal.

Inte nog med det. Situationen är, som vanligt i Sverige, spretig. Det finns ingen likvärdighet i svensk skola i det här avseendet (heller). Skillnaden i grundskolan är enorm. Branschorganisationen Svenska läromedel berättar att kommunerna 2015 satsade mellan 277 och 1305 kr per elev. Även om man jobbar i den kommun som satsar allra mest så räcker de pengarna inte ens till böcker i SO-ämnena. Även de kommuner som satsar mest satsar alltså otillräckligt och då är det inte ett endaste dugg konstigt att man hyllar lärare som skapar eget material.

Oavsett om det är digitalt, analogt eller egenproducerat så är det priset som avgör. Aldrig innehållet. För den som önskar spara ännu mer på skolan är därför lärare som producerar sitt eget material en våt dröm. För dem är det fantastiskt med alla dessa innovativa lärare som faller i fällan och sparar än mer åt dem.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet.

”Gör egna då”

Sedan terminen började har jag vid flera tillfällen hamnat i diskussioner med olika skolmänniskor som talat sig varma för antingen att avskaffa läromedel helt eller att lärare själva ska stå för produktionen. Diskussionerna peakade med läraren som menade att lärare själva kunde göra digitala läromedel om de inte fick tillgång till andra bra och rektorn som tyckte att läromedlen är otillräckliga och att man därför inte ska ha några alls.

Innovativt, nytt, gratis (och på din fritid).

Missförstå mig rätt. Jag förstår att lärare tillverkar eget material. Ibland brister kvaliteten i läromedlen man har, ibland saknar man läromedel eller har bara tillgång till dåligt uppdaterade och ibland vill man tillgängliggöra material på ett annat sätt än vad man kan med det material man har att tillgå. Jag har själv gjort det. 

Men att lärare generellt ska ägna sig åt att producera läromedel är inget annat än dumheter. Dels tar det mängder av tid och energi som kan ägnas åt eleverna och dels så ger det huvudmännen incitament att satsa ännu mindre pengar på eleverna. Att en enskild lärare aldrig någonsin kan vara i närheten av den kvalitetsapparat som ett bokförlag har tillgång till är dessutom ytterligare en aspekt som inte ska glömmas bort.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet. Svårare än så borde det faktiskt inte vara.

Ett varnande finger

Naturligtvis finns det duktiga lärare som producerar exceptionellt material, men exemplen på motsatsen är långt, långt fler.

Släng ett öga på en av de ledande lärplattformarnas forum. Där finns den ena matrisen efter den andra, med mer eller mindre tvivelaktigt innehåll. Detsamma gäller Lektion.se, den ledande sidan för lärarproducerat material. Det räcker med ett snabbt besök där för att inse att det finns betänkliga kvalitetsbrister i det material lärare producerar själva.

I en situation där dessutom allt fler lärare är obehöriga blir naturligtvis också läromedlens kvalitet viktigare än någonsin. Kanske ska man akta sig för att propagera för att läromedlen ska styra undervisningen, men det ger i alla fall långt bättre vägledning för såväl utbildade som outbildade än om de ska producera sitt eget material.

Frågan om likvärdighet är brännande. Om alla lärare ska skapa sitt eget material, vad gör det med förutsättningarna för eleverna? Vilken likvärdighet finns det i det?  Skolan är en demokratisk rättighet och den rättigheten ska inte vara beroende av huruvida man  har en lärare med tid, ork och kunnande nog att sätta ihop kvalificerat material till sina elever. Dessutom ska vi inte glömma att det är jobbigt att skapa material. Vill vi verkligen ha en skola där kvalitet ska avgöras av hur mycket en lärare orkar arbeta?

Utöver detta finns också tung kritik mot lärarskapade läromedel. Bland annat har Skolinspektionen pekat på problemet med att många skolor inte använder läromedel utan istället sätter samman lösblad, webblänkar eller liknande. Dels påpekar de kvalitetsproblematiken men också likvärdigheten. Den som inbillar sig att tonåringar har lätt för att ha koll på papper och anteckningar och själva reder ut att strukturera dem på ett sätt som bringar ordning i kaoset har nog aldrig arbetat på ett högstadium.

Även bedömningsforskaren Tim Oates har höjt ett varnande finger över den den svenska läromedelssituationen och lärare som gör egna läromedel. Även Oates lyfter problem med kvalitet, arbetsbördan och likvärdigheten.

Det finns en myt, som man då och då springer på i skolans värld, om att duktiga lärare inte använder läroböcker. Ingenting kunde vara mer fel. Duktiga lärare använder läroböcker. De använder även skönlitteratur, youtube, tidningsariklar, artefakter och allt annat som förhöjer kvaliteten på deras undervisning.

Det är knappast läroboken som avgör om en lärare är bra eller dålig, men ett bra läromedel underlättar för alla.

Kommentera
mikael-bruer-bloggbild
Mikael Bruér

Mikael Bruér är universitetsadjunkt vid Malmö universitet där han arbetar med digitalisering och nationella prov. Han har en bakgrund som lärare i SO-ämnen på högstadiet och gymnasiet och har arbetat i socioekonomiskt utsatta områden. Mikael är också författare och föreläsare och en aktiv röst i den svenska skoldebatten. Mikael bloggar om stort och smått, från digitalisering och undervisning till skolans systemfrågor, oftast med en personlig ingång i texterna.

Arkiv

Välj år/månad

  • 2020

  • Hela året
  • mars