Annons

Reaktionen är ett tydligt tecken i tiden

Relaterat

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg här i Skolvärlden med bildning som huvudtema. Min huvudsakliga tes var att svensk skola genomgått en marknadisering i ideologisk bemärkelse genom att värden förskjutits.

Trots att det i första hand var en personlig krönika och inte någon debattartikel, reagerade Maria Wiman på min text vilken hon menar på ett onyanserat sätt skapar motsättningar mellan bildning och den pedagogik hon själv förespråkar; det så kallade värdeskapande lärandet.

Då min krönika hanteras som ett debattinlägg får diskussionen en något animerad karaktär där det framstår som att jag inte bara angripit metoden som sådan, utan också att jag vill låsa in och sätta tak på lärares yrkesutövning. 

Istället för att diskutera den mer systemkritiska nivå jag resonerar kring, förflyttas fokus till klassrumpraktiken och saker som krönikan inte berör. Min kritik handlar om andra saker än de Wiman tillskriver mig. Krönikans grundtes är att vi rör oss från ett samhälle där lärandet i sig var värdet till ett samhälle där vi letar yttre värden. Behovet att definiera saker i termer av värde, entreprenörskap eller anställningsbarhet är tecken på detta. Men det är en del av något som är större än den enskilde lärarens praktik.

Det betyder också att jag inte ser entreprenöriellt/värdeskapande lärande eller andra pedagogiska metoder som orsaker, de utgör snarar symptom eller konsekvenser. Att så är fallet tar inte ifrån lärarna dess relevans eller hårda arbete. Men det förklarar varför de är där de är.

Wiman, som själv profilerat sig som företrädare för värdeskapande lärande, tycks inte intresserad av det klassperspektiv som är krönikans huvudsakliga poäng. Istället beskrivs mitt perspektiv där skolans roll är att erbjuda de som saknar förutsättningar att ta del av den rikedom och de möjligheter som kommer med kunskap och bildning som “snofsiga bildningsideal”.

För den som bara har möjligheten att möta den världen i skolan kan det betyda allt. För den ligger aldrig faktan två klick bort. För utan de öppnade dörrarna kommer det inte spela någon roll hur många gånger de klickar. Världen kommer fortfarande ligga ett oändligt antal klick bort. Faktan blir avlägsen och deras möjligheter till klassresor suddas långsamt ut.

Att min krönika som berör frågor om klass och likvärdighet i relation till kunskap landar i ett ett försvar av enskilda metoder ser jag som ett tydligt tecken i tiden. Det är en direkt konsekvens av att enskilda aktörer kan ha såväl prestige som direkt ekonomiska intressen investerat i pedagogiska arbetsformer. Ett direkt uttryck för den utveckling jag avsåg beskriva i krönikan. Metoder i sig framställs som det väsentliga, inte vad eleverna de facto lär sig.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Det skaver så förbannat i mig

Relaterat

Det är något som skavt en längre tid. Flera år faktiskt. Kanske är det för att jag är en bitter människa, kanske är det något annat. Kanske är det för att jag utbildat mig till SO-lärare, kanske är det något annat.

Jag har ett ursprung i en arbetarklass där böcker var något annorlunda. Där bokhyllor pryddes av porslinsfigurer och där Lilla Fridolf var den litteratur jag fick mig till livs. Skolan var därför väldigt viktig för att jag skulle få möta Greven av Monte Cristo och Candide. Att jag kraschade min gymnasiegång och hamnade på Brunnsviks folkhögskola var också av stor betydelse.

Brunnsvik var den svenska arbetarrörelsens kulturella hjärta på den tiden. Arbetarrörelsens bildningsideal låg som ett mjukt och omhuldande täcke över mina år där. Redan på första dagens introduktion skröt de om att de hade landets största folkhögskolebibliotek. Vi hade poesiläsning i Gamla matsalen på luncherna och ofta kom författare på besök. Vi befann oss bland statyer och målningar av den svenska proletärkulturens storheter.

Att jag blev lärare i historia är inget märkligt. Dels är det lättillgängligt för den som kommer från min bakgrund, dels är historieämnet intimt knutet till de ideal vi pumpades fulla med.

Under min tid på universitetet mötte jag många fantastiska människor. Bildade, kunniga, ödmjuka inför sin egen kunskap och fyllda av idén att sprida sina kunskaper. Det har präglat mig mycket i min syn på lärande. Men jag mötte också en känsla av att inte höra hemma där. Att jag inte riktigt förstod de sociala koderna. Jag hade liksom inte det med mig. Det kan synas som att det är enkelt på ytan att lära sig koderna, men det sitter djupare än så. En professor jag hade mycket kontakt med uttryckte det som att hen fortfarande, efter 40 år i akademin, fortfarande kände sig som en inkräktare.

Så vart vill jag komma?

Jo. För mig har bakgrunden i ett hem utan kulturellt kapital, fostrad i en miljö av arbetarrörelsens starka bildningsideal och utbildad i humanistiska ämnen varit en identitet. Det har varit ledande för min syn på mitt läraruppdrag. När jag började som lärare kändes det betydelsefullt.

Men det var då.

Successivt har en känsla av att det svenska bildningsidealet monterats ned vuxit hos mig. Jag har känt det i skolan. Jag har läst om det på ledarsidor. Jag har mött det hos skolinspektörer.

De senaste åren har angreppen mot olika humanistiska utbildningar (som i många fall säkert varit betydande för att få in studenter med min bakgrund på universiteten) haglat. Svenskt näringsliv ger sig på kurser som inte är produktiva. Ledarskribenter raljerar kring dem. Så sent som för någon vecka sedan gick det att läsa i Kristianstadbladet att det var dags att lägga ner ”tramsiga” kurser och satsa på ”kurser som ger jobb”. Angreppen på flummet i skolan är den andra sidan av myntet. För vad är väl flummigare än att diskutera etiska val eller antikens filosofi?

I den politiska världen talas det om mätbarhet, regler, styrning, tillväxt, anställbarhet. Och visst, det i sig är inget fel. Men vart tog diskussionen om bildning vägen? Vad hände med idén om att människan ska vara något mer än anställningsbar?

* * *

Vad händer med människan när vi reduceras till att bara vara en del av ett ekonomiskt maskineri?

* * *

Kraven på skolan ökar. Det blir mer matte, obligatorisk prao och förslag om att vägledning för arbetslivet (framtidsvalet) ska ges 80 timmar kommer samtidigt som historieämnet och samhällskunskapen har 75 timmar på högstadiet. Individens produktiva värde ökar.

Skolan blir till för nationens produktiva försörjning medan värdet av bildning, individens och samhällets utveckling allt mer tycks glida ifrån oss.

Att skolan dessutom allt mer marknadiseras stärker tendenser där kunskapens innehåll reduceras. Istället för lärare som undervisar om Aischylos dramer får vi lärare som säljer tröjor och dansar i sponsrade slipsar. Skolan reduceras till en tummelplats för lycksökare med en känsla för produktutveckling.

Undervisningstrender som understödjer denna utveckling stärks. Som en del av kompromissen kring LGR11 blev entreprenörskap en del av skolans mål. Det entreprenöriella lärandet spred sig över landet och lärare som kunde visa på entreprenöriella metoder och leende elever får åka land och rike runt för att föreläsa.

Såväl entreprenöriellt som värdeskapande lärande är de yttersta exemplen på att idén om en bildningsskola vrider sig i sina sista dödsryckningar. Det värdeskapande lärandet är bildningens antites. Som att bildning i sig skulle sakna värde.

När såg ni senast en lärare bokas på stora skolkonferenser för att prata om Platon, den tyska humanismen eller hur vi arbetar med historisk empati i skolan? När fick en lärare senast ett föreläsaruppdrag för att prata bildning? 

***

När bildningsidealet växte fram i Europa var det en uppgörelse med ett tidigare privilegiesamhälle. Liberaler och senare socialister stred för den lilla människans rätt att få kunskaper, möjligheter och vägar framåt.

Det finns något i sanning demokratiskt i att ge alla människor tillgång till detta. Att man kan mötas med likvärdiga intellektuella förutsättningar skapar möjligheter för det barn jag en gång var att föra samtal med professorer och beslutsfattare. Det ger ett rikare samhälle när alla och inte bara några får tillgång till kunskapens rikedomar.

Men istället lever vi i en tid där liberaler verkar tycka att barn och skola ska vara en produktiv och entreprenöriell plantskola och där socialister verkar tycka att kravsänkning för alla är den enda vägen framåt samtidigt som att inte ens de kulturkonservativa verkar bry sig.

Skolan har blivit en del av en samhällsutveckling där tillväxt, framgång och anställningsbarhet är överordnad. Lärare ska skapa produktiva individer och alla andra värden är underordnade.

Och det skaver så förbannat i mig.

Bildningen är död. Länge leve bildningen.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Så blev skolan av med ytterligare en lärare, och det var kanske lika bra

Jag började min lärarutbildning hösten 1998. Redan då sa man att det snart skulle bli stor brist på lärare. När jag väl blev färdig som lärare 2003 märktes inte det alls. Jag och flera av de som läste på lärarprogrammet fick ta lite av det som blivit över. Någon blev resurslärare, en annan hemkunskapslärare och jag fick undervisa i svenska. Ingen av oss var dock utbildade vare sig till resurs-, hemkunskaps eller svensklärare.

Redan då pratade de äldre kollegorna om den besparing som hade påbörjats. Lärare fick undervisa mer, fick fler uppgifter och det vi alla var utbildade till spelade mindre och mindre roll. Redan då upplevde de hur man dolde lärarbristen med olika kreativa konstruktioner.

Det dröjde inte många år innan jag själv märkte det. Hur mer och mer inkluderades i mentorsuppdraget, i lärarrollen. Från åtgärdsprogram till ”gå ett extra varv när du har rast”. Saker som tillfördes och saker som borde gjorts av andra yrkesgrupper.

Successivt kom också upphandlingarna och effektiviseringarna. Jag minns till exempel upphandlingen av städningen där de vinnande inte skulle städa ytor över 150 cm (eller hur det nu var). Om snusprillan som kastats på väggen satt på 155 cm skulle den inte tas bort. Det ingick in i upphandlingen.

Arbetsmiljön påverkades märkbart.

Men vad som också påverkades var det osynliga. Tidigare hade servicepersonalen som både skötte städning, mat och mycket annat vistats långt mycket mer i korridorerna. De hade haft en social uppgift. Eleverna kände dem och de kände eleverna. När de försvann så blev det ytterligare ett utrymme att fylla för lärarna.

Successivt åts utrymmet i arbetsdagen upp av annat än det som den borde ägnas åt.

Jag blev lärare mitt i ett skifte. Jag tänker att de som varit lärare längre än jag kanske redan då anade vad som komma skulle. Jag började inte förstå det på allvar förrän jag några år senare började reflektera över mina medarbetar- och lönesamtal. De talar nämligen ett ytterst tydligt språk.

Under de 15 år jag var lärare hände det nämligen inte vid ett enda samtal med min chef att det diskuterades om mina elever lärde sig något. Mycket annat diskuterades. Tittar jag i mina gamla anteckningar verkar fokus varit på min arbetsmiljö. Bra naturligtvis. Och naturligt när någon är ny i yrket.

Successivt bytte samtalen karaktär. De kom att handla om elevernas trivsel. Till att börja med.

De sista åren dominerade andra perspektiv. Det var varumärket. Det var kunderna.

Aldrig någonsin om eleverna lärde sig något, men desto mer om de var nöjda med min undervisning.Och nöjda med min undervisning var det många som var, men de hörde inte av sig till mina chefer. Det gjorde däremot de som inte var nöjda.

I takt med att skolan förändrades så blev fokus på detta viktigare och viktigare. Det talades om föräldrar, om nöjdhet och klagomål. Aldrig om eleverna lärde sig.

Paradoxalt nog var det absolut vanligaste klagomålet på mig att jag ställde för mycket och för höga krav.

Naturligtvis stämde också problembeskrivningen. Jag var en lärare som ställde höga krav på mina elever. De märkte det. Vad de inte märkte på samma sätt var dock att kraven ledde till utveckling. Många blev väldigt duktiga, men de fick inget gratis.

Följden för min personliga del av att såväl löneutveckling som trivsel påverkades negativt. I förlängningen var det också en av de viktigaste anledningarna till att jag valde att sluta som lärare.

Det går inte att klandra elever. Man kan inte begära att en fjortonåring ska förstå att det finns ett samband mellan ett slutbetyg eller en prestation på gymnasiet med en läxa i november i åttan. De ska tycka det där är jobbigt.

Jag klandrar systemet. Det som skapat en skola där lärarna inte längre ska ägna sig åt att förmedla och utveckla kunskaper utan serva kunder, sköta omsorg och vara ett socialt nav i tonåringarnas liv. För alla de saker som skedde på vägen är väsentliga pusselbiter i den konstruktionen.

Jag klandrar de som skapat systemet. De som förväntar sig att lärare ska vara simpla producenter i betygsfabriken, de som reproducerar och upprätthåller systemet och de som profiterar på det.

Medarbetarssamtalen är ett symptom på ett trasigt system där läraren har en annan roll än att lära eleverna saker. Där skolans syfte inte längre är skolans syfte.

Lärare som jag kan i förlängningen inte överleva i ett sådant system. Jag blev lärare av helt andra skäl.

Så blev skolan av med ytterligare en lärare, och det var kanske lika bra.

Reagera på inlägget: