Annons

Så blev skolan av med ytterligare en lärare, och det var kanske lika bra

Jag började min lärarutbildning hösten 1998. Redan då sa man att det snart skulle bli stor brist på lärare. När jag väl blev färdig som lärare 2003 märktes inte det alls. Jag och flera av de som läste på lärarprogrammet fick ta lite av det som blivit över. Någon blev resurslärare, en annan hemkunskapslärare och jag fick undervisa i svenska. Ingen av oss var dock utbildade vare sig till resurs-, hemkunskaps eller svensklärare.

Redan då pratade de äldre kollegorna om den besparing som hade påbörjats. Lärare fick undervisa mer, fick fler uppgifter och det vi alla var utbildade till spelade mindre och mindre roll. Redan då upplevde de hur man dolde lärarbristen med olika kreativa konstruktioner.

Det dröjde inte många år innan jag själv märkte det. Hur mer och mer inkluderades i mentorsuppdraget, i lärarrollen. Från åtgärdsprogram till ”gå ett extra varv när du har rast”. Saker som tillfördes och saker som borde gjorts av andra yrkesgrupper.

Successivt kom också upphandlingarna och effektiviseringarna. Jag minns till exempel upphandlingen av städningen där de vinnande inte skulle städa ytor över 150 cm (eller hur det nu var). Om snusprillan som kastats på väggen satt på 155 cm skulle den inte tas bort. Det ingick in i upphandlingen.

Arbetsmiljön påverkades märkbart.

Men vad som också påverkades var det osynliga. Tidigare hade servicepersonalen som både skötte städning, mat och mycket annat vistats långt mycket mer i korridorerna. De hade haft en social uppgift. Eleverna kände dem och de kände eleverna. När de försvann så blev det ytterligare ett utrymme att fylla för lärarna.

Successivt åts utrymmet i arbetsdagen upp av annat än det som den borde ägnas åt.

Jag blev lärare mitt i ett skifte. Jag tänker att de som varit lärare längre än jag kanske redan då anade vad som komma skulle. Jag började inte förstå det på allvar förrän jag några år senare började reflektera över mina medarbetar- och lönesamtal. De talar nämligen ett ytterst tydligt språk.

Under de 15 år jag var lärare hände det nämligen inte vid ett enda samtal med min chef att det diskuterades om mina elever lärde sig något. Mycket annat diskuterades. Tittar jag i mina gamla anteckningar verkar fokus varit på min arbetsmiljö. Bra naturligtvis. Och naturligt när någon är ny i yrket.

Successivt bytte samtalen karaktär. De kom att handla om elevernas trivsel. Till att börja med.

De sista åren dominerade andra perspektiv. Det var varumärket. Det var kunderna.

Aldrig någonsin om eleverna lärde sig något, men desto mer om de var nöjda med min undervisning.Och nöjda med min undervisning var det många som var, men de hörde inte av sig till mina chefer. Det gjorde däremot de som inte var nöjda.

I takt med att skolan förändrades så blev fokus på detta viktigare och viktigare. Det talades om föräldrar, om nöjdhet och klagomål. Aldrig om eleverna lärde sig.

Paradoxalt nog var det absolut vanligaste klagomålet på mig att jag ställde för mycket och för höga krav.

Naturligtvis stämde också problembeskrivningen. Jag var en lärare som ställde höga krav på mina elever. De märkte det. Vad de inte märkte på samma sätt var dock att kraven ledde till utveckling. Många blev väldigt duktiga, men de fick inget gratis.

Följden för min personliga del av att såväl löneutveckling som trivsel påverkades negativt. I förlängningen var det också en av de viktigaste anledningarna till att jag valde att sluta som lärare.

Det går inte att klandra elever. Man kan inte begära att en fjortonåring ska förstå att det finns ett samband mellan ett slutbetyg eller en prestation på gymnasiet med en läxa i november i åttan. De ska tycka det där är jobbigt.

Jag klandrar systemet. Det som skapat en skola där lärarna inte längre ska ägna sig åt att förmedla och utveckla kunskaper utan serva kunder, sköta omsorg och vara ett socialt nav i tonåringarnas liv. För alla de saker som skedde på vägen är väsentliga pusselbiter i den konstruktionen.

Jag klandrar de som skapat systemet. De som förväntar sig att lärare ska vara simpla producenter i betygsfabriken, de som reproducerar och upprätthåller systemet och de som profiterar på det.

Medarbetarssamtalen är ett symptom på ett trasigt system där läraren har en annan roll än att lära eleverna saker. Där skolans syfte inte längre är skolans syfte.

Lärare som jag kan i förlängningen inte överleva i ett sådant system. Jag blev lärare av helt andra skäl.

Så blev skolan av med ytterligare en lärare, och det var kanske lika bra.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons