En ganska stor del av min vardag är numera att läsa olika typer av texter. Som historiker blir det ofrånkomligt att en del av dessa texter också berör frågor om vårt gemensamma förflutna och hur det formar och förändrar bilden av vilka vi är som kollektiv och individer.

Historieämnet har den funktionen. Genom historien får vi redskap att förstå och förändra vår egen tid.

Det fick mig att tänka på den ständigt återkommande diskussionen om individualisering.

Den dyker upp titt som tätt i lärarkollegier, artiklar och sociala medier. Det mesta ska individualiseras för de flesta. Inte sällan handlar det om elever som på ett eller annat sätt har svårt att nå de mål som ska uppnås för ett godkänt betyg. Då läggs det på läraren, som en lösning istället för att satsa på en mer kvalitativ stöttning till eleverna.

Men vi bortser från det perspektivet just nu och funderar lite över individualiseringen från ett annat perspektiv en liten stund.

Jag läste nyligen en artikel av Susanne Walan, lektor i biologididaktik vid Karlstad universitet. Walan har studerat hur lärare arbetar med digitala redskap i sin undervisning.

Lärarna i artikeln reflekterar över hur deras elever arbetar och betonar bland annat det faktum att digitaliseringen inneburit att undervisningen blivit mer individualiserad. Just den individualiserade undervisningen är något som är återkommande i olika artiklar som berör digitalisering av undervisningen.

Vid en första anblick låter det kanske toppen. Eleverna får individuella möjligheter till utveckling. Men, utifrån ett större syfte med skolan, är det så?

Är skolan ett individuellt eller kollektivt projekt?

Drar man frågan till sin spets och låter skolan bli en plats där den enskildes önskan och mål står i centrum är naturligtvis individualisering av utbildningens alla delar ett centralt mål.

”Ingen för alla och alla för en”

Samtidigt blir skolan något annat. Ett privat projekt där den med de främsta förutsättningarna får en möjlighet att utveckla sina förmågor och sin egenart. Kanske är det bra. Kanske är det en förlängning av den marknadisering som skolan genomgått och där elev och förälder snarare är kund än medborgare och där valet i större utsträckning handlar om att välja bort det oönskade än att välja till det önskade.

Är det skolans mål och syfte att frigöra individen? Absolut, men hur?

Från mörkret stiga jag mot ljuset.

Skolans uppdrag är inte bara det. Skolans uppdrag är också spridandet av demokratiska ideal och bidra till ett samhällsbygge på demokratins grund. Hur går detta att kombinera med en skola där det individuella projektet står i centrum. Där individens önskemål är det primära. Där individualiseringen är en norm.

Hur bygger vi ett samhälle med en kollektiv förståelse för vilka vi är och varför vårt samhälle fungerar som det gör när det snarare är ingen för alla och alla för en?

I historieämnet talar vi ofta om målet att utveckla elevernas historiemedvetande. Detta görs inom ramen för en samhällelig kontext. En historiekultur om man så vill. Om vi ständigt väljer att ge eleverna olika perspektiv, olika innehåll, olika möjligheter, olika förutsättningar, hur når de då vårt kollektiva förflutna?

Jag vet faktiskt inte, men jag tror vi behöver fundera över det.

I alla de ämnen där demokrati, mänskliga rättigheter, religionsfrihet och jämlikhet mellan könen berörs finns det skäl att fundera. Vad händer med dessa frågor om de ska bedrivas som individuella projekt där var person är för sig själv? Hur ska framtidens samhälle byggas om eleverna istället för att bygga gemensam förståelse för olika värden istället driver sina egna projekt?

Det talas ofta med värme om individualiseringen som en möjlighet för de lägst presterande eleverna. Jag är inte så säker på att det faktiskt är en möjlighet för dem. Jag tror snarare att det riskerar att leda till stigmatisering, till att de elever som behöver skolan allra mest får allra minst medan de elever som är starka nog att driva sina privata projekt drar iväg ytterligare och istället för en skola för alla får vi en skola för några.

Jag har inga färdiga svar, bara frågor. Men fundera i alla fall. Och nästa gång någon talar sig varm om individualiseringen, fråga:

Vem är det som tjänar på det?

Kommentera

Länge leve kritikerna!

En del betraktelser tenderar att landa senare än andra. Det tar tid för saker att mogna. En fredagseftermiddag i september med skånska fält utanför fönstret lockar till tanke. Minnen av det lärarliv som var flimrar förbi.

Ett flöde på Twitter lockar och drar. Minnen flyter upp.

”Nu är det viktigt att vi allihopa ser till att vara positiva och ger en bild av att detta är den bästa skolan och kommunen att arbeta i. ”

Ett möte för ett par år sedan kommer tillbaka.

En ny rektor skulle rekryteras till skolan jag arbetade på. En grupp lärare hade kallats till ett första möte. Jag satt med som representant för Lärarnas Riksförbund.

Det var kanske inte optimalt.

Efter en period av stora omställningar där elevunderlaget kraftigt förändrats hade en tredjedel av lärarna och två av tre rektorer sagt upp sig. Vi hade blivit en bortvalsskola för både lärare och elever och missämjan i kollegiet grodde.

Resultaten föll och det saknades resurser att hjälpa elever som hade olika stödbehov. Dessutom brottades vi med sociala problem utanför skolan där våld, kriminalitet och droger tillhörde vardagen.

Alla som satt vid bordet visste detta. Men ändå skulle vi välja det positiva. Vi skulle låtsas som att vi inte visste hur jobbigt det faktiskt kunde vara ibland.

Vill du att vi ska ljuga?  

Det var ingen populär fråga. Den fick inget svar.

* * *

Sedan höstterminen började har jag återkommande sett diskussioner om hur lärare uttrycker sig på sociala medier. Striden tycks stå mellan de som menar att vi ska berätta hur bra saker är i skolan mot de som vill lyfta skolans problem.

För den som läst mina texter mer än en gång är det väl ingen skräll att jag tycker de kritiska perspektiven är viktiga.

Jag tror att vi ska vara ytterst försiktiga att sätta det kritiska perspektivet i en motsatsställning till det positiva. En kritisk blick är inte en motsats till en positiv blick. Ytligt betraktat kan det te sig så, men det är skillnad på att vara negativ och kritisk. Det som är den väsentliga skillnaden är att kritikern inte nöjer sig med good enough utan faktiskt vill ha något som fungerar.

Snarare borde det goda vara motsatsen till något annat. Till det konservativa, det nostalgiska. Idén om att det var bättre förr. Det borde vara en strid mellan progressivt och regressivt, mellan framstegsoptimism och traditionalism.

Det finns en betydande risk för nostalgi, det ska medges. Det är lätt att se tillbaka på den tid när den svenska skolan var bäst i världen. Det finns mycket att lära där. Mycket att minnas.

Men det får inte stanna där. Då blir det som med glädjefolket. Det leder inte framåt och riskerar att fastna i en idé om att allt var bättre förr.

Och så var det inte.

Betraktar man det som en dialektisk motsättning passar inte det kritiska perspektivet in här. Det står vid sidan av den konflikten. Det bidrar till att nyansera, hjälper oss att förstå. Det kan dessutom bidra till att stärka båda sidor.

Frågan blir då varför den kritiska rösten framställs som ett problem, och varför den framställs som ett problem av enbart en sida i diskussion?

Ställ er själva frågan: Vem tjänar på att vi inte ställer de kritiska frågorna? Vem tjänar på att vi inte lyfter problemen?

Inte fasen är det några barn i alla fall.

Ibland pratas det om tonen i de sociala medierna. Mer än en gång har jag sett människor som för diskussionen mot det kritiska perspektivet anklaga de kritiska rösterna för att vara deppiga, bittra, dystra, utvecklingsfientliga. Jag har till och med sett anklagelser om att vilja barn illa. Listan på invektiv kan göras lika lång som den här texten…

Ironin är slående när kritikerna i det första andetaget angrips för sin ton och i det andra beskrivs i raljanta och nedlåtande termer. Det finns en dubbelhet hos kritikernas belackare som angränsar till parodi. För dessa blir att vara motståndare till problemen i sig ett problem. Att vara en kritiker framställs som det dåliga, snarare än de problem som man vill belysa.

Men de kritiska står inte i motsats till det goda. De står i motsats till det oreflekterande, till det ogenomtänkta, till det peppiga. De står i motsats till alla de saker som riskerar att beröva barn en fungerande skolgång och en fungerande framtid.

* * *

Jag älskade att vara lärare. Att vara i klassrummet fyllde mig ofta med energi och glädje. Jag blir fortfarande glad när jag träffar elever och får prata om mina ämnen, även om det inte är lika ofta längre.

Men skolsystemet är trasigt. Jag passade allt mindre in i det.

I takt med försämringarna blev jag allt mer benägen att göra motstånd. Att bråka. Mot allt som försämrades. Ibland blev det övermäktigt att i ena andetaget slagits för att en elev skulle få det stöd den hade rätt till och i det andra andetaget få en utskällning av en förälder för att samma elev inte fick tillräckligt med hjälp av mig. 

Jag älskade mitt jobb, men jag stod inte ut med att hålla tyst om det som inte fungerade. Att inte kritisera det som var trasigt kändes som att förråda barnen.

Jag åts upp inifrån och det blev ohållbart. Jag var tvungen att sluta.

Man får vara kritisk mot skolsystemet och älska sitt jobb.

För varför skulle man annars vara kritisk?

Vari ligger intresset av att lyfta problem om man ändå inte tycker det är viktigt med en fungerande skola? För den som inte bryr sig blir det helt ointressant att vara kritisk.

I hela mitt liv har det alltid varit så: ju mer jag brytt mig om något, desto hårdare har jag slagits för att det ska bli rätt.

* * *

När det bara är de positiva som hålls som hjältar och när vi mer och mer pratar om goda exempel har vi ett allvarligt problem.

Men missförstå mig rätt nu, man kan vara en fantastisk lärare och positiv på samma gång.

Men lärares vardag ser väldigt olika ut. Det är väldigt lätt att välja glädjen på ett ställe, men svårare på ett annat. Det är en helt annan sak att vara i Ljusnarsberg än i Stockholm. Vi kan inte bara utgå från det ena. Vi kan inte bara välja glädjen.

2019 skär 9 av 10 kommuner ned på skolan. Flera friskolor ökar vinstuttaget. Utrymmet för att göra ett gott arbete som lärare minskar. Särskilt om man jobbar på en frånvalsskola eller i en fattig glesbygdskommun.

Vi behöver vara medvetna om att det både finns ideologiska och ekonomiska incitament att driva tesen att lärare ska berätta om hur bra allt är. För den som vill göra ekonomiska vinster, eller spara in på verksamheten finns det inget mer gynnsamt än människor från den egna verksamheten som berättar om hur fantastisk den är och hur väl den fungerar.

Det kan rent av bli en motor i ett fortsatt besparingsarbete.

Varumärket är allt, eleverna är inget.

Och den som säger emot är bara gnällig.

Bristen på resurser ökar kraven. Den som kan prestera trots att den fått fler elever, fler mentorsuppdrag, fler karriäruppdrag blir ett föredöme. Den belönas ekonomiskt. Den uppmuntras. Den hyllas. Den blir ett föredöme som ska efterliknas.

Samtidigt som en lärare genomför sitt triumftåg, får en annan dämpa nattens panikångest med sobril och propavan.

* * *

Den som är kritisk ställs i skamvrån. Den blir utanför. Ibland straffas den ekonomiskt, ibland socialt. Ibland genom att helt enkelt exkluderas.

När det var dags för intervjuer av de som ville bli ny rektor blev inte jag kallad. Istället för representation av sitt fackliga ombud fick personalen representeras av skolans förstelärare.

Kanske var det mitt eget fel. Kanske inte.

Det är svårt att vara en kritiker. Det kräver tid, energi, balans och mod. Det kräver stöttning och att man faktiskt blir lyssnad på.

För vem vågar vara en kritiker i ett system där kritiken självt blir problemet?

Jag tänker spontant att ”det goda” är motsatsen till ”det onda”. Men vad som är det onda får vi inte prata om för då riskeras en förskjutning av vad som är ”det goda” till nya marker.

Kommentera
mikael-bruer-bloggbild
Mikael Bruér

Mikael Bruér är universitetsadjunkt vid Malmö universitet där han arbetar med digitalisering och nationella prov. Han har en bakgrund som lärare i SO-ämnen på högstadiet och gymnasiet och har arbetat i socioekonomiskt utsatta områden. Mikael är också författare och föreläsare och en aktiv röst i den svenska skoldebatten. Mikael bloggar om stort och smått, från digitalisering och undervisning till skolans systemfrågor, oftast med en personlig ingång i texterna.

Arkiv

Välj år/månad

  • 2020

  • Hela året
  • mars