En ganska stor del av min vardag är numera att läsa olika typer av texter. Som historiker blir det ofrånkomligt att en del av dessa texter också berör frågor om vårt gemensamma förflutna och hur det formar och förändrar bilden av vilka vi är som kollektiv och individer.

Historieämnet har den funktionen. Genom historien får vi redskap att förstå och förändra vår egen tid.

Det fick mig att tänka på den ständigt återkommande diskussionen om individualisering.

Den dyker upp titt som tätt i lärarkollegier, artiklar och sociala medier. Det mesta ska individualiseras för de flesta. Inte sällan handlar det om elever som på ett eller annat sätt har svårt att nå de mål som ska uppnås för ett godkänt betyg. Då läggs det på läraren, som en lösning istället för att satsa på en mer kvalitativ stöttning till eleverna.

Men vi bortser från det perspektivet just nu och funderar lite över individualiseringen från ett annat perspektiv en liten stund.

Jag läste nyligen en artikel av Susanne Walan, lektor i biologididaktik vid Karlstad universitet. Walan har studerat hur lärare arbetar med digitala redskap i sin undervisning.

Lärarna i artikeln reflekterar över hur deras elever arbetar och betonar bland annat det faktum att digitaliseringen inneburit att undervisningen blivit mer individualiserad. Just den individualiserade undervisningen är något som är återkommande i olika artiklar som berör digitalisering av undervisningen.

Vid en första anblick låter det kanske toppen. Eleverna får individuella möjligheter till utveckling. Men, utifrån ett större syfte med skolan, är det så?

Är skolan ett individuellt eller kollektivt projekt?

Drar man frågan till sin spets och låter skolan bli en plats där den enskildes önskan och mål står i centrum är naturligtvis individualisering av utbildningens alla delar ett centralt mål.

”Ingen för alla och alla för en”

Samtidigt blir skolan något annat. Ett privat projekt där den med de främsta förutsättningarna får en möjlighet att utveckla sina förmågor och sin egenart. Kanske är det bra. Kanske är det en förlängning av den marknadisering som skolan genomgått och där elev och förälder snarare är kund än medborgare och där valet i större utsträckning handlar om att välja bort det oönskade än att välja till det önskade.

Är det skolans mål och syfte att frigöra individen? Absolut, men hur?

Från mörkret stiga jag mot ljuset.

Skolans uppdrag är inte bara det. Skolans uppdrag är också spridandet av demokratiska ideal och bidra till ett samhällsbygge på demokratins grund. Hur går detta att kombinera med en skola där det individuella projektet står i centrum. Där individens önskemål är det primära. Där individualiseringen är en norm.

Hur bygger vi ett samhälle med en kollektiv förståelse för vilka vi är och varför vårt samhälle fungerar som det gör när det snarare är ingen för alla och alla för en?

I historieämnet talar vi ofta om målet att utveckla elevernas historiemedvetande. Detta görs inom ramen för en samhällelig kontext. En historiekultur om man så vill. Om vi ständigt väljer att ge eleverna olika perspektiv, olika innehåll, olika möjligheter, olika förutsättningar, hur når de då vårt kollektiva förflutna?

Jag vet faktiskt inte, men jag tror vi behöver fundera över det.

I alla de ämnen där demokrati, mänskliga rättigheter, religionsfrihet och jämlikhet mellan könen berörs finns det skäl att fundera. Vad händer med dessa frågor om de ska bedrivas som individuella projekt där var person är för sig själv? Hur ska framtidens samhälle byggas om eleverna istället för att bygga gemensam förståelse för olika värden istället driver sina egna projekt?

Det talas ofta med värme om individualiseringen som en möjlighet för de lägst presterande eleverna. Jag är inte så säker på att det faktiskt är en möjlighet för dem. Jag tror snarare att det riskerar att leda till stigmatisering, till att de elever som behöver skolan allra mest får allra minst medan de elever som är starka nog att driva sina privata projekt drar iväg ytterligare och istället för en skola för alla får vi en skola för några.

Jag har inga färdiga svar, bara frågor. Men fundera i alla fall. Och nästa gång någon talar sig varm om individualiseringen, fråga:

Vem är det som tjänar på det?

Kommentera
mikael-bruer-bloggbild
Mikael Bruér

Mikael Bruér är universitetsadjunkt vid Malmö universitet där han arbetar med digitalisering och nationella prov. Han har en bakgrund som lärare i SO-ämnen på högstadiet och gymnasiet och har arbetat i socioekonomiskt utsatta områden. Mikael är också författare och föreläsare och en aktiv röst i den svenska skoldebatten. Mikael bloggar om stort och smått, från digitalisering och undervisning till skolans systemfrågor, oftast med en personlig ingång i texterna.

Arkiv

Välj år/månad

  • 2020

  • Hela året
  • mars