Annons

Sverige kan inte vara neutralt i den här striden

Relaterat

En regerings primära uppgift är att skydda sin befolkning.

På torsdagen rapporterades det in 8 881 nya smittade i Sverige. Det är 900 fler än förra torsdagens drygt 7 900. Smittan är på inget sätt under kontroll. Den observerade fall/dödsfalls-kvoten i Sverige är 2,2 procent enligt Johns Hopkins-universitetet. Det innebär att utifrån bara de som konstaterades smittade från en onsdag till en torsdag kan vi förvänta oss att 8 881 * 2,2 % = 195 människor kommer att dö – på grund av en dags smittspridning.

Om den utveckling vi nu ser säger den ansvarige statsepidemiologen ”Även om kurvan i Sverige är relativt platt är det viktigt att fortsätta att följa rekommendationer och restriktioner”. Jag undrar om jag drömmer när jag ser det citatet, ”även”, ”platt”?

Jag har varit imponerad av Stefan Löfvens sätt att hantera regeringskriser. Han verkar i det fördolda men han ser till att lösa situationer som sett olösliga ut. Men nu är det faktiskt dags för regeringen att kliva fram. Uppdraget är nu inte att uppmana medborgarna att skydda sig själva: Uppdraget är att skydda medborgarna!

Om det inte finns lagutrymme (på grund av allt för sena processer kring pandemilagstiftning) att göra vad man gjort i andra länder där man påverkat utvecklingen som Österrike, Belgien, Norge med flera, det vill säga stänga köpcentrum och andra sådana åtgärder så måste man nu omedelbart:

  • Rekommendera användning av munskydd i alla offentliga miljöer.
  • Håll gymnasieskolor och högstadieskolor stängda en månad efter jullovet.

Jag tror inte det blir svårt att motivera detta för en befolkning eftersom det ger möjlighet för oss att få en paus som möjliggör att många av våra skyddsvärda medborgare ska få en chans att hinna bli vaccinerade innan de dör.

I Danmark har man ”ställt in julen” som man säger, av den anledningen.

I övrigt tycker jag att det är anmärkningsvärt att om att Folkhälsomyndigheten lägger medel på konstiga studier. Enligt uppgift genomför man ett forskningsprojekt för att försöka utreda eventuell korsimmunitet hos lärare. Detta för att kunna förklara varför lärare inte blir så sjuka i Covid-19. Är det så att medan människor dör i Sverige jagar myndigheten fortfarande efter sitt hjärnspöke – flockimmuniteten?

Det finns flera märkligheter med detta. Det första är att själva grunden för projektet är ju kraftfullt tillbakavisat av forskare vilket jag beskrev här. Lärare blir inte mindre sjuka. Det andra är att man tar av resurser under brinnande pandemi till ett sådant projekt och det tredje är att man överhuvudtaget håller på med forskning. Det finns ju inte i deras regleringsbrev.

Lämna forskningen åt dem som kan det och se till att sköta det uppdrag ni har och som finns i lagen: ”… tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar”.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Bra första steg, Anna Ekström!

Relaterat

Den europeiska smittskyddsmyndigheten publicerade i november en rapport med prognoser över hur de tror smittspridningen i europeiska länder kommer se ut. Det är beräkningar givet situationen nu och modellerat utefter de insatser som olika länder gör. Rapporten som fått märkligt liten uppmärksamhet i Sverige pekar ut Sverige som ett av få länder där man inte ser att nuvarande åtgärder kommer att leda till en verklig inbromsning av smittan.

Deras prognos för Sverige ser ut som nedan:

Att vi samtidigt var ett land där covidsjuka barn tilläts gå till förskola och skola var helt enkelt en absurd situation. Nu har Anna Ekström lyckligtvis ändrat på det och det ska hon ha all heder för.

För så sent som för några dagar sedan uttryckte Folkhälsomyndigheten att de inte kunde ta hänsyn till arbetsmiljö i sina rekommendationer. Något de nu tydligt gör. Det är väldigt glädjande och en seger för de förskolelärare, lärare och fackföreningar som stridit för att detta måste ändras. Det är ett viktigt steg för att möjliggöra arbete med att hindra smittspridning via svenska skolor.

Det är samtidigt uppenbart att Folkhälsomyndigheten gjorde detta utan att ändra på sina grundläggande premisser: att barn inte kan smitta. Något jag i mitt förra inlägg kunde visa att det inte är en sanning utan en ganska kraftig extrapolering av evidens. Det finns studier som pekar på motsatsen, varför, som jag också skrev, den europeiska smittskyddsmyndigheten rekommenderar karantän för smittade barn och barn i smittade familjer. Det är en försiktighetsprincip som man inte kan frångå i en pandemi.

Då återstår frågan hur långt det ska gå innan den europeiska myndighetens och evidensens syn på munskydd och mer långt gående icke-medicinska åtgärder i samhället ska slå igenom?

Idag redovisades 17 000 nya smittade, 94 nya IVA-inläggningar och 117 nya döda sedan i fredags. Vi är nu uppe i drygt 40 döda per dag, eller 300 döda per vecka, och det är ett tal som kommer att fortsätta att öka enligt alla prognoser (det ser ut som om det finns en svag minskning i ökningstakten i smittspridningen, men alltså långt ifrån någon minskning).

I till exempel i Belgien och Österrike har man snabbt brutit en sådan utveckling som vi sett i Sverige. De gjorde det genom strikt lockdown. I Sverige pågår istället ett märkligt försök med regionala råd som snabbt blivit nationella och som inte förmått bryta utvecklingen på samma sätt. Jag tycker det är dags för regeringen att sluta skylla på befolkningen och istället införa åtgärder som skyddar detsamma.

De utsatta grupperna i vårt samhälle löper en reell risk att bli svårt sjuka och/eller dö innan det blir jul. DN rapporterar 10 dödsfall på ett boende med 40 äldre i Hudiksvall. Jag tror inte att detta beror på brister i äldrevården där. Det är en konsekvens av att vi låter smittan sprida sig och komma i närheten av de sårbara. Jag tror att tex gymnasieungdomar skulle ställa upp på att minska den risken.

Även om vi inte har möjlighet till lockdown som i de länderna jag nämnde borde vi göra det vi kan och åtminstone så mycket som vi gjorde i våras. Men även då måste vi vara medvetna om att den förhållandevis lindriga nedstängning vi då gjorde ledde till den längsta och mest utdragna första vågen av alla undersökta länder i en OECD-studie (enlig OECD).

Vi behöver en smittskyddspolitik i skolan som bygger på internationell evidens, inte enstaka svenska myndighetspersoners tyckanden. Att vi valde det senare stod oss dyrt i våras och det är nu uppenbart att så sker också nu i höst och vinter. Det är helt enkelt dags att ändra kurs och ta till sig av vad man vet i andra länder.

Jag rekommenderar återigen Peter Fredriksson att göra den där promenaden i Solna och att Anna Ekström utnyttjar sitt internationella kontaktnät för att styra skolan på ett evidensbaserat sätt genom den storm som blåst upp.

För en storm är det också bland lärare. Jag har skrivit om många saker i skolan genom årens lopp men jag har nog aldrig uppfattat ett sådant stöd som nu. Eller kanske snarare ett så stort behov av att vilja höra av sig. Jag fick till exempel följande meddelande:

”Vill framföra en hälsning från två av mina vänner, bägge gymnasielärare. De beundrar ditt arbete och anser att gymnasierna borde stängt ner för länge sen. En av dem fick Covid i våras och är fortfarande sjukskriven i postcovidsviter och den andra insjuknade nu i veckan. Bägge har med stor sannolikhet smittats i skolan. De har följt alla restriktioner. Så, keep up the good work…”

För det är så här det är. Lärare är akademiskt utbildade personer. De kan både läsa innantill och de kan dra slutsatser. Och de får Covid på sina arbetsplatser. Att utsätta dem för en så dålig hantering som nu har skett under pandemin är inte ok. Det är inte konstig att de protesterar.

Stora industriarbetsgivare tar ansvar och rekommenderar munskydd och ordnar egen testverksamhet. Det hade varit rimligt i skolan också, om man menar att de ska hållas öppna.

Relaterat

Reagera på inlägget:

En lägesrapport från ett klassrum någonstans i Sverige

Relaterat

Resten av samhället stänger ner. Vi får bara vistas åtta personer på en och samma plats, social distansering, noggrann handtvätt och råd att undvika nya kontakter är rutinen.

I min verklighet är allt precis som vanligt. Vi ses 30 personer i ett och samma rum. Vi äter tillsammans ett par hundra personer i samma matsal. Vi är nära, vi är många och vi förväntas träffa nya personer hela tiden. 

I det här står jag och tusentals andra lärare och skolmedarbetare runt om i landet.

Vi sköter våra lektioner, hanterar vår egen oro, håller social distans efter jobbet. Läser tidningar och följer nyhetsrapporteringen om vår vardag.

Här står vi – vi som arbetar i skolan.

Vi förväntas hoppa in i nya sociala sammanhang när kollegorna är sjuka – utan möjlighet till social distansering eller minimering av antalet personer i vår närhet. 

Vi förväntas vara mitt bland 100-tals andra för att kunna utföra våra arbetsuppgifter, utan att för den delen få någon hjälp att minimera risken för smitta. 

Vi är oroliga för utvecklingen i landet men även för oss själva. En oro som finns i klassrummet, mellan lektionerna och hemma.

Skolbarn driver inte epidemin står det i media. Nej, kanske de gör det kanske inte – men oron hos oss finns ändå där. Vi får inte jobba på distans, vi får inte hålla social distansering, vi får inte undvika nya kontakter – vi förväntas gör vårt jobb på exakt samma sätt som för ett år sedan.

Nu ska vi gå på helg med socialdistansering och restriktioner som finns i övriga samhället och på måndag så ska vi åter ut i den gamla vardagen som fanns innan corona gjorde entré på världsscenen.

Så är läget i många klassrum runt om i vårt land idag, november 2020. Så är läget för oss som arbetar inom skolan. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

”Allt börjar hos eleven och dess resurspedagog”

Relaterat

Tidigare har jag skrivit om att en resurspedagog till elev med en utåtagerande problematik är något av det värsta jag stött på. Sällan blir jag mer glad än när mina negativa föreställningar blir ifrågasatta och motbevisade. Jag har nämligen mött en resurspedagog som bärgat en hel klass och slagit hål på min föreställning att en resurspedagog är alltid dåligt investerade pengar. 

Tyvärr är det fortfarande så att resurspedagoger tenderar att vara att oattraktivt yrke. Ofta sätts det personer som ska arbetsträna från arbetsförmedlingen eller en ungdom som precis läst färdigt på gymnasiet. Inget illa menat mot dessa, de gör garanterat så gott som de kan. Problemet är att yrket som resurspedagog är enormt krävande. 

Det är slitsamt och du som person behöver både kunna axla rollen som en förebild och ha god kunskap både pedagogiskt och didaktiskt. Inte nog med det, du behöver även kunna applicera detta och kunna bibehålla ett lugn då du möter påfrestande situationer i högre utsträckning än andra yrken i skolan där affektsmittan, alltså känslor som smittar och påverkar oss att känna, är som störst.

Det är ett lotteri att hitta bra personer till dessa tjänster. Ett lotteri med dålig vinstchans så att någon ens vill spela det spelet förundrar mig. Förmodligen beror det på de dåliga arbetsvillkoren kombinerat med att det tenderar vara lågavlönat och ha en lågstatus.

Hur som helst så har det på min skola har det nämligen börjat en person som går som resurspedagog till en elev som tenderar att bli utåtagerande. Det han har åstadkommit på några dagar är mer än vad andra lyckas med på flera år. Snacka om rätt person på rätt plats. 

Tyvärr brukar många resurspedagoger hamna i rollen att de blir polis till eleven de går med. Säger allt de inte får göra, straffar och så vidare. Inget blir bättre av sånt men det är så naturligt att hamna där. För skolan ställer krav. Läraren ställer krav. Och det blir då så enkelt att för den som går närmast barnet att bli den som förmedlar dessa krav allra mest. 

Men den här resurspedagogen går med och förklarar. Han frågar lärarna, tar reda på vad som gäller vad som ska göras och förklarar då för den här oroliga själen vad som gäller och vad som kommer ske. Vad som är målet. Han förbereder eleven och guidar. Han finns där. Han är delaktig, även på idrotten kommer han med sina egna inneskor. Han är närvarande. Han är nära. Sådant som jag som lärare inte hinner med. Allt detta på fantastisk skånska som gör varje unge blir helt trollbunden. Lugnt och metodiskt. 

Det har inte bara hjälpt den här eleven, utan hela klassen. Från en orolig klass så har den blivit sådär fin som en vet att den alltid hade kunnat vara. Är en sådan fröjd att ha lektion med dem. 

Jag vet inte vad han tjänar, men jag hoppas det är miljoner, för det är han värd. Det är sådana personer som på riktigt underlättar för mig som lärare. Som gör att jag kan fokusera på lektionsinnehållet. Det är värt betydligt mer än det jag ger.

Så vill vi som samhälle i allmänhet och skolan i synnerhet göra någonting litet som skulle ha enormt stort genomslag på skolans studiero, resultat och ja, egentligen allt som är mätbart; höj statusen för resurspedagogen. 

Att bli resurspedagog borde vara ett yrke som yrkeserfarna skolmänniskor söker sig till. Högavlönat med hög status. Det kanske låter konstigt i första anblick, varför borde en tjäna så bra på att bara vara knuten till en person? Men ser man bortom faktumet att det är en person resurspedagogen är knuten till så går de andra vinningarna enkelt att hitta. Det kommer bli en elev i harmoni. En klass i eufori och en skola som präglas av kunskap och studiero. Allt börjar hos eleven och dess resurspedagog. 

Och kom inte och säg: “Ah, men då borde inte den eleven ens gå i en vanlig klass”. Jo, det borde den. Det är just den hjälpen att kunna se och bemöta olikheter som andra elever också behöver erfara. Det är kunskap de behöver lära sig. Det är lärdomar de behöver dra. Ifall de inte hade fått möta dessa elever med andra behov än vad de själva har hade värdegrunden och studieron på sikt gått under ändå. 

Därför är barnet i behov av särskilt stöd en nyckel för att få till en bra studiero på skolan, och dennes resurspedagog visar vägen dit.

Relaterat

Reagera på inlägget:

”Arbetsgivarna behöver ta vägledares oro på allvar”

Coronapandemin har tagit ett nytt grepp om vårt samhälle. Sverige har infört skärpta rekommendationer och riktlinjer att förhålla sig till. Många är oroliga och jag som vägledare är nog inte ensam om att sälla mig till kategorin oroliga. 

Vägledare träffar ofta mängder av individer dagligen. Nu under hösten står till exempel niondeklassare inför det kommande gymnasievalet och vägledare i grundskolan träffar således väldigt många olika individer varje dag i enskilda samtal. 

Samtidigt träffar vägledare i andra verksamheter, så som SFI, stöd och matchning, vuxenutbildning, folkhögskola, universitet och högskola med flera, många olika individer dagligen. Vägledningssamtalen utförs inte sällan på kontor med lite utrymme. 

En annan del av en vägledares yrkesutövning är att delta på möten. Vi deltar i många möten, som genomförs i allt ifrån små och trånga konferensrum till lite mer luftigare utrymmen, men som kanske fortfarande saknar möjlighet till att hålla önskvärt avstånd till andra deltagare.  

Enligt en ny rapport från Folkhälsomyndigheten löper studie- och yrkesvägledare den näst högsta risken att diagnostiseras med covid-19. Störst risk löper rektor vid förskola, grundskola och gymnasieskola. 

I rapporten, som gjorts för att få en ökad kunskap om förekomsten av covid-19 i olika yrkesgrupper inom skolan, har Folkhälsomyndigheten samkört persondata från anmälningar med bekräftad covid-19 med register över yrkesklassificering vid SCB. Folkhälsomyndigheten slår fast att barn fortsatt utgör en liten andel av de rapporterade covid-19-fallen i Sverige och att skolan och kontakten med barngrupper inte utgör någon särskild riskmiljö för smittspridning. 

Statsepidemiolog Anders Tegnell poängterar dock att det finns skillnader mellan olika yrkesgrupper och att skillnaderna kan bero på flera olika saker. Däribland hur många och nära kontakter man har i sin yrkesroll. Som studie- och yrkesvägledare har man väldigt många olika och nära kontakter i sin yrkesutövning och därför är det kanske inte är så konstigt att vi är en yrkesgrupp i skolan som löper en relativt högre risk att diagnostiseras med covid-19. 

Folkhälsomyndigheten skriver på sin hemsida att det är angeläget att skolorna fortsätter att hållas öppna. Utbildningsminister Anna Ekström är av liknande åsikt och vid en presskonferens under torsdagen meddelade hon att hon vill att skolorna ska vara öppna så länge det är möjligt. 

Men Ekström betonar också på presskonferensen att skolan inte bara är en plats för lärande för eleverna, utan också en arbetsplats för lärare och annan skolpersonal. Hon poängterar att lärare och annan skolpersonal SKA kunna arbeta hemifrån när de inte måste vara på plats. På presskonferens sa Ekström även att hon inte vill behöva ta del av historier där skolpersonal behövt genomföra möten i trånga utrymmen, som kunnat genomföras digitalt.

Ett stort ansvar vilar på arbetsgivarnas axlar och jag har förståelse för att det sannolikt inte är helt lätt att ta stora och viktiga beslut i den här frågan, men arbetsgivarna behöver ta vägledares oro på allvar och se över vilka situationer som absolut kräver fysisk närvaro av studie- och yrkesvägledare och vilka situationer som inte kräver det. Mycket av det en studie- och yrkesvägledare arbetar med kan ske på distans. Till exempel möten med kollegor, vårdnadshavare och näringslivet. 

Arbetsgivare bör stämma av med studie- och yrkesvägledarna hur de ser på sin arbetssituation och vad de anser kan ske på distans med bibehållen kvalitet och likvärdighet. Det finns goda exempel på vägledare som genomför både individuella vägledningssamtal, lektioner och informationstillfällen via digitala hjälpmedel och får stöd och förutsättningar för det av sin arbetsgivare. 

Medan distansarbetet för vägledare fungerar bra på en del skolor finns det vägledarkollegor som vittnar om att arbetsgivare inte tillåter dem att arbeta med något på distans, utan ställer in en flaska handsprit på rummet och nöjer sig med det, en del får inte ens handsprit, utan får bekosta det själva. Det här anser jag vara under all kritik med tanke på det exceptionella samhällsläget vi lever i. 

Varje arbetsgivare måste ta sitt ansvar och möjliggöra för vägledare att kunna arbeta på distans när fysisk närvaro inte är ett absolut måste. Tillsammans kan vi minska antalet resande i kollektivtrafiken, minska antalet fysiska möten mellan personer och därmed också minska smittspridningen. Vägledning kan ske på distans, och bör ske på distans i den mån det är möjligt, inte minst i skuggan av en pandemi. 

Reagera på inlägget:

Sidor