Annons

Vad betyder EU-valet för skolan?

Idag, den 26 maj 2019, är det dags att rösta till Europaparlamentet. Alla medborgare i EU:s medlemsländer kan rösta på vilka som ska representera i Europaparlamentet de kommande fem åren. Det är självklart viktigt att rösta i EU-valet, det internationella samarbetet har blivit allt viktigare i de flesta områden.

Trots att Sverige varit med i EU så länge tycker många att EU-frågorna är abstrakta och svåröverskådliga. Vad är EU, vad gör EU och hur styrs EU? Vad är Europaparlamentet egentligen? Vilken fråga tycker de politiska partierna är den viktigaste att arbeta med i EU?

Många stora och viktiga frågor. EU-samarbetet och det svenska medlemskapet är värda att försvara. EU visar världen vägen framåt. Samarbetet i Europa gör oss i Sverige starkare. Våra politiska partier vill i stort sett alla se ett EU som går framåt och tar ett ordentligt ledarskap för de många stora gränsöverskridande utmaningarna.

I vallokalen, när jag poströstade, fanns några lärare som funderade över EU:s roll för skola och lärarutbildning. Skola och lärarutbildning har egentligen inte tagit någon större plats i de politiska diskussionerna inför valet till Europaparlamentet, men det är ändå viktiga frågor för EU-parlamentet och för kommissionen.  Många beslut berör både skola och högre utbildning, även om skola och lärarutbildning i huvudsak är nationella angelägenheter.

EU sträcker sig över många politiska områden som både direkt och indirekt rör och berör skola och lärarutbildning. Jag är president i ATEE (Association of Teacher Education in Europé), som är en europeisk organisation som bildades på sjuttiotalet då EU tillkom. ATEE samarbetar med såväl kommissionen som parlamentet. Tänk vad alla utbytesprogram betytt för samhörigheten i Europa. Programmet Erasmus har exempelvis gett europeiska studenter fantastiska möjligheter att studera i andra länder. Erasmus bör då exempelvis utökas under nästa budgetperiod kanske?

10 procent av väljarna tycker att skola och utbildning är den viktigaste frågan i valet, enligt en undersökning som presenterades i DN. Det finns många viktiga frågor som har såväl direkt som indirekt påverkan på skola och lärarutbildning. Det första är de grundläggande demokratiska värderingarna och rättigheterna i Europa, liksom minskade klyftor och ett rättvisare Europa. Det handlar också om den viktiga arbetsmarknaden i Europa, hur den ska utformas och vad som egentligen ska styra den. Det som också påverkar alla medborgare i EU är miljö- och klimatpolitiken.

Det har också diskuterats att det behövs kraftsamling för att komma tillrätta med den gränsöverskridande brottsligheten i Europa. Dessa frågor har bäring för såväl skola som lärarutbildning.

Det är viktigt när man ska rösta att ta reda på vad våra politiska partier egentligen vill göra. Man behöver också försöka förstå vad parlamentariker egentligen har makt att påverka – och sedan kan man också ta reda på vad våra parlamentariker faktiskt har agerat för och mot hittills i EU-parlamentet, om de suttit med tidigare.

Reagera på inlägget:

Hur *#@%# kan detta vara ett bra sätt att bedriva politik på?

Relaterat

Det finns ännu mer att lära av Chile än vad jag beskrev i mitt förra blogginlägg.

En sak är att inte ens Pinochet genomförde förändringar i skolsystemet på ett så kuppartat sätt som Carl Bildt gjorde. Pinochet tillsatte en kommission som arbetade i fem år med att ta fram lagstiftningen. Och det finns mängder av dokumentation av deras arbete och samtal med experter som de kallade in, och om den oenighet och strider som förekom i detta arbete.

I Sverige har vi några månaders arbete av Anders Hultin som då arbetade på Utbildningsdepartementet och totalt 20 sidors skriftlig dokumentation i form av den färdiga propositionen. Anders Hultin gick sedan vidare och tjänade mycket pengar på den reform han skrivit fram, bland annat inom Kunskapsskolan men också som egenföretagare på skol-”marknaden”. (Det var han som lade upp en dyr vinflaska på internet och texten ”Because I’m worth it” när han ställde tusentals elever på gatan i JB-konkursen).

Jag undrar ärligt hur f-n någon kan påstå att detta är ett bra sätt att bedriva politik på!

En annan sak är att Chile nu avkommunaliserar det offentliga skolsystemet. Kommunaliseringen var ett sätt för Pinochet att försvaga det offentliga skolsystemet och förbereda det för en marknad. I Chile, som har nationell skolpeng, tillsätts nu en regional myndighetsstruktur med 70 regionala kontor som tar över kontroll och utveckling av skolor.

En tredje för Sverige intressant sak är att Chile, vad gäller den lärarreform som jag nämnde i förra inlägget, har både ett karriärsystem OCH belöning för tjänsteår. Och det i system som är oberoende av rektorers godtycke. I någon mening avprivatiserar de också den stora privata sektorn inom skola genom att på tio års sikt kräva att alla skolor som tar emot skolpeng från staten ska ingå i karriärsystemet.

Vi borde kunna begära mycket mer än så i Sverige.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vi har mycket att lära av Chile om det fria skolvalet

Relaterat

Att åka till Chile och prata om skolreformer är verkligen som att åka till ett spegelland till Sverige. Systemet och de politiska diskussionerna är så oerhört lika.

Men så var Chile också det enda land som tillsammans med oss på allvar testade Rose och Milton Friedmans idéer om skola som en marknad med vinstintressen.

I Chiles fall var det eftersom amerikanska ekonomer efter den USA-stödda alliansen fick tillgång till en experimentverkstad för sina idéer (som professor Allejandro Carrusco uttryckte det för oss när vi träffades här i Chile). I Sverige skedde det tio år senare av en av samma ideologi och USA inspirerad ung Carl Bildt och hans regering.

Skillnaden är nu att Chile har ändrat riktning. Detta efter att konsekvenserna blev tydliga genom forskning och efter en folklig opinion med två stora vågor av studentprotester 2006 och 2011.

Forskningen och protesterna gav den förre presidenten Michelle Bachelet det stöd hon behövde för att göra en del förändringar i systemet. Man införde en lag som i korthet (och förenklat) innebär:

  • Förbud mot vinster i skolsystemet. Den skola som ville ha tillgång till den statliga skolpengen måste visa att pengarna går till verksamheten på skolan och inget annat. Det vill säga det är inget förbjud mot att gå med vinst, men ett förbud att ta ut pengarna ur verksamheten. Man begär också att skolan ska äga sina egna lokaler så att man inte hämtar ut pengar ur verksamheten genom hyror. På sikt tar man också bort möjligheten till skolavgifter genom att staten långsamt höjer skolpengen.
  • Ändringar i skolvalssystemet. Istället för att alla föräldrar gick till den skola där man ville ha sitt barn och dessa i sin tur kunde välja de elever man ville infördes en central antagning där alla hade samma rätt och tillgång till alla skolor. Platser fördelades sedan efter de preferenser man angivit med olika förtursregler för syskon med mera. Systemet användes förra året i hela Chile utom i Santiago och införs i år också där. (Santiago har 6 av Chiles 18 miljoner invånare).
  • Förändringar i villkor för lärare på de offentliga skolorna. En 30-procentig löneförhöjning, garanterad fortbildning och begränsad undervisningsplikt.

Bakgrunden till detta var en oerhört tydlig socioekonomisk segregation i skolsystemet. På grund av det extrema systemet (= som i Sverige) har segregationen i Chile också genererat viktiga resultat för den internationella forskarvärlden om effekterna av skolval och olika styrningsmekanismer.

Det här med forskning och dess ställning i samhället är ett perspektiv som är intressant när man är här i Chile. Det är uppenbart att forskare under de senaste åren har fått spela en stor roll både i medias rapportering, politisk debatt och i det politiska hantverket.

Forskare blir regelbundet inbjudna att genomföra hearings och informera i parlament och motsvarande, och media frågar dem om deras åsikter. De har också direkta ekonomiska incitament inbyggda i finansieringen av forskningsinstitut att de ska delta i både debatt och ge underlag för politiska beslut.

Vi har något att lära (eller snarare att lära om) här. Så var situationen mycket mer under den tid som grundskolan byggdes upp under andra mitten av förra seklet i Sverige.

Spegel förresten? Det var nästan skrattretande att se en bild från den nuvarande presidentens kampanj. Där anklagades det nya skolvalssystemet för att ersätta skolvalet med en tombola. Och i hans kampanj visades en bild på ett barn fastspänt på ett stort tombolahjul (Scrolla ner på den här hemsidan så får du se den. Det är en direkt parallell till Jan Björklunds vilseledande tweet natten innan den svenska Skolkommissionen offentliggjorde sin rapport 2017. Väl medveten om vad han gjorde fick han mediasverige att köpa hans spinn att Skolkommissionen föreslog lottning till skolor i Sverige.

Men vad kommissionen föreslog var lottning som en sista urvalsgrund till översökta skolor. Detta som ett sätt att göra antagningen mer rättvis. Men rättvisa blev lotteri i Björklunds medvetna missuppfattning. Vad den chilenske presidentkandidaten gjorde kallade en amerikansk forskare vi träffade här i Chile för ”fake news”, och det var det också när Björklund försökte punktera Skolkommissionens balanserade och rättvisa förslag.

Jag tycker inte det är så vi ska fatta beslut om sådana här saker i Sverige. Just nu har vi mycket att lära av Chile. Ett land som med så mycket tuffare förutsättningar agerar mer rationellt än vad vi gör.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Marschen har börjat – och vi kommer inte att stanna

Relaterat

Snart är det dags. Dagen D närmar sig då förskolans, skolans och fritidshemmens alla yrkesgrupper kommer samlas i vårt avlånga land för att manifestera mot nedskärningar och en fortsatt försämrad arbetsmiljö.

Tack vara tankesmedjan Balans blev vi varse om de nedskärningar som planerades inför kommande år. Det rådde en förtvivlad stämning på Twitter och Facebookforum. Varför händer ingenting? Varför säger ingen ifrån? Några upprörda röster gjorde sig hörda men ett aktivt motstånd kändes sitta långt inne.

Facken hade nyss slutit avtal, HÖK18 skulle ordna upp arbetsbelastningen för lärarna. Höga förhoppningar fanns efter att förhandlingarna dragit ut på tiden. För mig personligen innebar avtalet två saker: besvikelse och hopplöshet.

Besvikelse för att viktiga skrivningar som skulle påverka vår arbetsmiljö i rätt riktning saknades helt, eller blev så abstrakta att de inte ger någon effekt. Hopplöshet för att facken förbundit upp sig i ytterligare en treårsperiod som enligt budgetplan skulle innebära mer att göra med mindre resurser.

Det är här jag kommer in som mannen med kappan. Superhjälten alla väntat på när läget känns som mest förtvivlat och hopplöst för att rädda dagen. Följ mig och vi skall segra.

Nej, riktigt så var det inte. Och riktigt så är det inte heller. Jag har initierat Lärarmarschen, det stämmer. Jag tog tillvara på min förmåga att kunna kraftsamla mina känslor och brinna starkt. Det där som brukar känneteckna personer med adhd och autism. Att vara en gnista som skapar eld.

Men en gnista är ingenting utan bränsle. För styrkan ligger hos alla oss, tillsammans. Några ord jag tagit med mig från militären är att “det är bättra att göra någonting än ingenting”. Det går inte att utvärdera något du inte gjort. Så jag var beredd att marschera ensam och satsa helhjärtat på det här initiativet. Lyckligtvis fanns det massor med lättantändligt material i närheten som skapade en löpeld och den stora brand som vi ser idag.

För nu brinner förskolan, skolan och fritidshemmen. Och inte nog med att det brinner stort i Stockholm, andra gnistor har startats upp i vårt snustorra land. Det är på riktigt nu.  

Och den här branden kommer inte att släckas förrän det finns drägliga villkor i alla våra förskolor och skolor. På alla våra fritidshem. För nu har vi börjat marschera, och vi kommer inte stanna.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Satsningen på distansutbildning gagnar lärarkåren

Lärare är en grupp som har varit och alltjämt är stora konsumenter av högre utbildning. Typstudenten vid många lärosäten på fristående kurser är en erfaren lärare, med många år på nacken, som läser den ena kursen först och den andra sedan för sitt höga nöjes skull, men också för att meritera sig i sitt yrke. Lärare väljer själva och då är valet distanskurser.

Ministern för högre utbildning och forskning Matilda Ernkrans, skrev en intressant debattartikel i Värmlands Folkblad, den 5 maj 2019, tillsammans med Gunilla Svantorp (S). Fokus i artikeln är att det ska vara möjligt att studera på attraktiva utbildningar i hela landet oavsett var man bor. Regeringen avser nu att förbättra kvaliteten på distansutbildningen och det är glädjande.

Metodutvecklingen på distanskurser har inte alltid varit den bästa, inte minst av ekonomiska skäl. Budskapet i artikeln är att det ska vara möjligt att bo och studera i hela landet. Det gagnar Sveriges lärare och självklart deras elever.

De utbildningar och kurser som jag själv läst och läser är till största delen distanskurser. Det hade inte varit möjligt för mig att studera på Campus. Jag kunde inte flytta helt enkelt, och så är det för många lärare med familj, hus, hem och arbete. De första kurserna jag studerade på distans hade inte några som helst distansöverbryggande medel. Det handlade om att läsa in litteraturen och tentera av den, utan att träffa ”undervisande” lärare.

Det var egentligen samma kurser som gavs på Campus, men där träffade man lärare frekvent. På distanskurserna försvann den lärarledda undervisningen, men i övrigt var kurserna likadant upplagda.

Jag har själv engagerat mig i metodutveckling av distanskurser och till och med utvecklat och gett kurser för kollegor i distansmetodik. Idag måste det ovillkorligen finnas kvalitativt goda distansöverbryggande medel på distanskurser.  Bland annat studiehandledningar är viktiga, liksom konferensplattformar. Studiecentra är ett annat viktigt stöd för många distansstudenter, främst de som är studieovana.

Digitalisering och ny teknik har bidragit till att utveckla distansutbildningen vid våra högskolor de senaste åren. Idag förväntar studenterna sig moderna utbildningar med uppkopplingar mot lärosätets lärare.  Det övergripande målet med regeringens satsning är just att utveckla formerna för distansutbildning för att förbättra kvaliteten i utbildningen och göra den mer attraktiv och det är en välbehövlig satsning. 

Genom att investera i att utveckla distansutbildningen ytterligare vill regeringen nu skapa bättre förutsättningar för att möta de nutida och framtida kompetensbehoven. Det borde också följas av ett annat sätt att finansiera distanskurser. Om bortfallen är stora på distanskurser blir de annars förlustprojekt för lärosätena.

Regeringens satsning måste absolut betyda ett rejält resurstillskott till landets lärosäten. Det är oftast dyrare att utveckla kvalitativt bra distanskurser än de campusförlagda. Det finns utvärderingar och uppföljningar som visar att det är ett större bortfall av studenter på distanskurser och det har säkerligen med metodutveckling att göra.

Det finns exempel på fristående kurser där endast hälften av studenterna genomför och examineras på sina fristående distanskurser. På avancerade kurser för yrkesverksamma kan det vara ännu färre. Dessa nedslående resultat innebär bortkastad tid, möda, förhoppningar och pengar för studenter, lärosäten och samhället.

Förr menade man att ungdomsstudenter inte i första hand skulle studera på distanskurser eftersom de behövde komma till campus för att socialiseras in i studentmiljön. Idag är distanskurser lika attraktiva för ungdomsstudenter som för andra studenter. Bortfallen borde också kunna minska med förbättrad distansmetodik. Man kan se att grundläggande lärarutbildning genomförs på distans med till synes goda resultat.

Distansutbildningar finns såväl från grundutbildning till kompetensutveckling för lärare och nu ska den stärkas och förbättras.

Reagera på inlägget:

Sidor