Vi behöver fler dåliga exempel

En torsdag i slutet av november för sex sju år sedan. 15.40. Jag var helt utpumpad. Trött från terminens slit. Sjukt barn hemma. Dessutom klassiskt småländskt novemberväder ute. Mörkt, kallt och ett regn som föll närmast vertikalt.

När jag ramlade in i arbetsrummet efter en 60-minuterslektion kände jag mig extraordinärt värdelös. Det hade varit en sån där lektion där ingenting fungerade. Jag tappade bort mig i min genomgång, blev lite för irriterad på någon pratig elev och fräste lite för mycket. Dålig stämning spred sig i klassrummet. Uppgiften vi skulle jobba med efter min genomgång var en katastrof. Ingen fattade. Alla missförstod mina instruktioner och det var bara mitt fel, tyckte alla utom jag.

Där och då ville jag mest åka hem och glömma jobbet, glömma att jag behövde arbeta även dagen efter.

Dessutom verkade mina kollegor helt oförstående över min frustration.

Gör si… Gör så… Tänkte du på att… 

Jag hade inte jobbat mer än något enstaka år på dåvarande skola, men det hade varit ganska turbulent. Jag hade bytt arbetsplats och gått från att vara en uppskattad lärare till att vara en problemlärare. En som inte eleverna gillade. En som inte föräldrarna gillade. En som krävde för mycket, men lärde eleverna för lite. Jag fick stå på föräldramöten och försvara mig och varför jag gjorde som jag gjorde. Motivera mitt lektionsinnehåll i relation till kursplan, motivera min bedömning utifrån den läroplan som nyligen införts, försöka övertyga om att jag kunde mitt jobb. Men ändå. Jag kände mig sämst och nästan ingen hade min rygg.

Identitetskrisen var ett faktum.

Men just den där torsdagen var en sån där vändpunkt.

Dagen efter var uppgiften fortfarande densamma, jag var densamma. Ändå gick allting mycket bättre. Skillnaden var att klassen var en annan.

Där och då slog det mig att den som i en klass kan vara en katastrof kan vara fantastisk i nästa. Det blev en vändpunkt.

Med tiden insåg jag också att jag inte var så extraordinärt värdelös som jag faktiskt trodde under ett par års tid.

Men jag funderar över det rätt mycket idag. För det var rätt mycket den här perioden som fick mig att ge mig ut på sociala medier, framförallt Twitter. De som då var ”Skoltwitter” var mycket färre än idag och hade på många sätt ett mycket mer generöst innehåll.

Till skillnad från idag var det ett mycket mer spretigt innehåll. Debatter, personliga relationer, lektionstips om vartannat. Det som saknades var dock det utstuderade varumärkesbygget. Detta ständiga mantra om att visa de goda exemplen. Att lyfta, hylla och hurra över den enskilde läraren. Individen före kollektivet. Evangelisten före församlingen. Det saknades.

Nog fanns de som inte ville att man skulle problematisera för mycket, men de var snarare undantag än regel.

Sen kom förstelärarreformen. Sen kom lärarlönelyftet. Sen kom galor, priser, böcker. Successivt förändrades narrativet.

Jag är naturligtvis en del av allt det där. Prisad, författare, debattör. Jag vill inte avsäga mig något ansvar, samtidigt som jag tror att orsakerna är strukturella snarare än individuella.

Oavsett tänker jag på det.

Vad hade jag gjort om jag känt mig på det viset idag? Hade jag orkat sätta mig ner och tänka om. Känna att jag inte var värdelös? Kanske.

Troligen inte.

Berättelsen om den lyckade läraren, det goda exemplet, gör något mot de som inte känner sig lyckade. Den som känner att den inte orkar eller kan följa med i tempot.

Bidrar det till att vi inte orkar? Bidrar det till att någon annan känner sig värdelös? Får jag någon att känna sig värdelös?

Troligen.

Jag har många gånger hävdat att vi behöver färre goda exempel, fler dåliga. Jag tror på det ännu mer när jag tänker tillbaka.

Det är inte de som det går bra för vi behöver prata om, det är de som inte orkar eller de som känner sig dåliga. Och vi behöver inte ge dem fler inspirationsföreläsningar eller lärargalor.

Vi behöver ge dem en känsla av att de duger.

Inte en känsla av att vara

Extraordinärt.

Värdelösa.

Kommentera
mikael-bruer-bloggbild
Mikael Bruér

Mikael Bruér är universitetsadjunkt vid Malmö universitet där han arbetar med digitalisering och nationella prov. Han har en bakgrund som lärare i SO-ämnen på högstadiet och gymnasiet och har arbetat i socioekonomiskt utsatta områden. Mikael är också författare och föreläsare och en aktiv röst i den svenska skoldebatten. Mikael bloggar om stort och smått, från digitalisering och undervisning till skolans systemfrågor, oftast med en personlig ingång i texterna.

Arkiv

Välj år/månad

  • 2020

  • Hela året
  • mars

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm