”Brist på kognitiva hjälpmedel”

Den svenska skolan har brister när det gäller att uppmärksamma och stödja elever med särskilda behov, något även Skolinspektionens granskningar visar. Det är ett stort misslyckande när elever går från årskurs till årskurs utan att ha uppnått kunskapsmålen.

Det finns flera skäl till att elever inte klarar skolan. Ett väsentligt skäl är att många elever har kognitiva svårigheter. Bara i gymnasieskolan har cirka 15 procent av alla elever i Sverige stora svårigheter på grund av kognitiva funktionsnedsättningar, så som ADHD, autism, språkstörning eller dyslexi. Dessutom finns det många elever som saknar diagnos men alltjämt har en kognitiv problematik. Lägg där till alla elever i förskola, grundskola och högskola.

En ny publikation ”Vägledning för elevhälsan” (2014), signerat Skolverket och Socialstyrelsen, ska bidra till utvecklingen av en likvärdig elevhälsa över landet och stödja elevens utveckling mot utbildningens mål. Den ska också bidra till en hälsofrämjande skolutveckling och undanröja hinder för enskilda elevers lärande. I vägledningen fastslår man även att elevhälsan tillsammans med rektorn ska sträva efter att utbildningen är tillgänglig och likvärdig för elever med olika former av funktionsnedsättningar. Dessvärre står det inget i vägledningen om kognitiva hjälpmedel som ger elever med kognitiva funktionsnedsättningar väsentligt bättre förutsättningar att klara skolan.

Varför har Skolverket och Socialstyrelsen inte tagit hänsyn till den utomordentligt viktiga kunskapen som Myndigheten för delaktighet (f.d. Hjälpmedelsinstitutet) har samlat på sig, bland annat genom regeringsuppdraget och projektet Teknikstöd i skolan? Några av resultaten är väldigt talande:

• 15 % av eleverna i gymnasieskolan har stora kognitiva svårigheter.
• 73 % av eleverna anger att de har förbättrat eller mycket förbättrat sina studieresultat tack vare teknikstöd.
• Frånvaron minskade hos elever som fått teknikstöd.
• 77 % av eleverna anger att de har förbättrat eller mycket förbättrat att hantera besvärliga situationer i skolan.
• En samhällsekonomisk analys visade att nyttan var betydande i förhållande till kostnaderna.

Nu måste skolan och deras huvudmän se till att ge alla elever med kognitiva funktionsnedsättningar det stöd som de behöver för att nå kunskapsmålen, och som de har rätt till enligt skollagen. Med kognitiva hjälpmedel och arbetsterapeutens kompetens på funktionsnedsättningar inom elevhälsan får skolan möjlighet att både utreda och ge individuellt anpassat särskilt stöd för alla de elever med kognitiva funktionsnedsättningar, med eller utan diagnos, som annars inte klarar skolan och därför riskerar ett liv långt ifrån arbetsmarknaden.

/Anki Sandberg, ordförande, Riksförbundet Attention
Lise Lidbäck, förbundsordförande, Neuroförbundet
Gunnar Halin, ledamot, Riksförbundet För Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB)
Meta Wiborg, förbundsordförande Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft
Lars Berge-Kleber, förbundsordförande, Afasiförbundet
Ann Ander, ordförande, Talknuten
Elisabeth Wallenius, förbundsordförande, Riksförbundet Sällsynta diagnoser
Jimmie Trevett, förbundsordförande, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH)
Lena Haglund, förbundsordförande, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter