Den bortglömda krisen i komvux: ”Fusk och glädjebetyg”

* * *

FÖR ATT FÖRSTÅ vilken dramatisk förändring som skett måste vi börja med att gå tillbaka till 1997 – före det första kunskapslyftet, vars tanke var att halvera den öppna arbetslösheten, och innan komvux fortfarande verkligen var kommunalt.

Många nya elever hade gått tvåårigt gymnasium och kompletterade nu med ett år till, och bara tio procent av utbildningen låg på entreprenad.

– Folk i allmänhet tror att allt är som det var för 25 år sedan, säger professor Andreas Fejes, forskningsledare vid avdelningen för pedagogik och vuxnas lärande på Linköpings universitet.

Men nu är 40 procent av vuxenutbildningen utlagd på entreprenad och fler än 50 procent av eleverna studerar hos en privat aktör.

– Marknadiseringen av vuxenutbildningen har smugit sig på gradvis genom åren. Systemet har lappats och lagats utan samma insyn som i den vanliga skolan. Det har skett i tysthet, säger Andreas Fejes.

Ett resultat av att utbildningen läggs ut på entreprenad är att undervisningen på plats i skolorna minskar.

– Det blir lättare att pressa priserna i upphandlingarna ju mer undervisning som är på distans. Det går att gömma kvaliteten på undervisningen bakom kraven på flexibilitet och individanpassning, säger han.

Andreas Fejes suckar.

– Om det får konsekvenser för undervisningen? Det är väl det minsta man kan säga…

* * *

MARTIN TURESSON UNDERVISAR i engelska på komvux i Värnamo. Han säger att han är lyckligt lottad som arbetar i en kommun som valt att ha kvar vuxenutbildningen i egen regi.

– Det hade ju kunnat vara som i Jönköping, länets största stad, där komvux är utlagt på entreprenad. Då hade det nog varit ännu tuffare, säger han.

Men det är tufft nog precis som det är.

Flexibilitet och individanpassning i kombination med en dominoeffekt från SFI – där eleverna ska bli godkända så fort som möjligt och ha möjlighet att direkt gå vidare till studier på grundläggande eller gymnasial nivå – har ändrat förutsättningarna.

– Den kontinuerliga antagningen skapar stress, så vi och skolledningen tar stöd i arbetsmiljölagstiftningen när det är dags för intag av nya elever, säger Martin Turesson som också är fackligt aktiv i Lärarnas Riksförbund, bland annat som sammankallande i LR:s intresseförening för vuxlärare.

Ibland säger rektorn nej till nya elever för att underlätta för lärarna.

– Men det vanliga är att vi får nya elever med jämna mellanrum, ofta så tätt som var femte vecka, säger Martin Turesson.

Så klasserna ändras hela tiden. Det kommer nya elever. En del stannar längre. Andra avverkar kursen snabbare.

– Folk i allmänhet tror nog att vi har en klass som börjar samtidigt, läser samma kurs och slutar samtidigt, men så är det inte. Har jag 20 elever i en klass, har jag egentligen 20 olika kursupplägg. Jag vet att det förekommer att lärare väljer att hålla merparten av sin undervisning med var elev för sig, ofta digitalt, för att det blir nästan omöjligt att undervisa i grupp. Så vill jag inte göra när jag undervisar. Jag vill verkligen att vi får tillfälle att prata och lära tillsammans, men det kräver mycket planering när alla ligger så olika till i sina kurser, säger han.

Martin Turesson ställer en retorisk fråga som blir hängande i luften:

– Jag undrar i mitt stilla sinne hur kommunerna kvalitetssäkrar undervisningen, särskilt de som köper in undervisning från privata aktörer.

* * *

Tillbaka hos professor Fejes på Linköpings universitet. Kanske kan han räta ut en del frågetecken?

Hur kvalitetssäkrar kommuner som upphandlat sin vuxenutbildning?

– Det där är en fråga som vi ställt till så många kommuner att jag kan säga att det vanligaste svaret är att de tittar på genomströmningen av elever och godkända betyg, säger Andreas Fejes.

Men det är väl inte att kvalitetssäkra?

– Nej, det är helt perverst att det skulle vara ett mått på kvalitet. Det visar ju bara att det går snabbt och att elever får godkänt.

Hur borde man gå till väga då?

– I våra enkätsvar har vi fått fram att 49 procent av kommunerna åtminstone besöker sin vuxenutbildning någon gång. De besöken borde göras frekvent och oanmält, men jag tvivlar på att det görs på det sättet särskilt ofta.

Det är nästan 400 000 personer som läser på komvux och på SFI. Det är fler än antalet gymnasieelever i Sverige. Hur kan det vara så tyst i skoldebatten om vuxenutbildningen?

– Man vinner inga väljare på komvux. Det är via den vanliga skolan, som precis alla har ett förhållande till och har starka åsikter om, som man kan fiska röster och väcka opinion. Det är synd. Folk vet inte hur det egentligen är på vuxenutbildningarna, säger Andreas Fejes.

De avhandlingar och forskningsrapporter din institution publicerat är uppseendeväckande, men jag undrar ändå vad du säger när du pratar fritt ur hjärtat, utan strikta akademiska krav på varje ord, inför kommunala beslutsfattare?

– Då säger jag ”Ni är väl medvetna om att det fuskas på komvux?”

Oj, då.

– Ja, jag fick faktiskt en utvärdering efter ett föredrag där någon undrade vad jag var för en professor egentligen, säger Andreas Fejes.

Men berätta gärna hur du resonerade!

– Det är ingen större hemlighet att väldigt många, även på kommunerna, talar om så kallade glädjebetyg och om fusk. Det är en diskussion som funnits länge och som inte avtar.

Det låter lite som när Lina Axelsson Kihlblom sex veckor innan hon utsågs till skolminister skrev en debattartikel hos oss på Skolvärlden som avslöjade hur hon riggade antagningen som rektor på friskola. Gör du likadant och tar bladet från munnen och pratar om det ”som alla vet”?

– Föredragen är en möjlighet att, vid sidan om att berätta om våra forskningsresultat, väcka tankar. När professorn i nationalekonomi, Jonas Vlachos, genom forskning kunde visa att friskoleelever får högre betyg i matematik än vad de når upp till på nationella prov, är det en insikt som är värd att diskutera när det gäller vuxenstudier som görs på entreprenad. Det är något kommunerna borde reflektera över i alla fall.

Jag har hört att det finns kommuner som håller inne en del av elevpengen till privata aktörer tills eleven fått ett godkänt betyg?

– Det är extremfall, men det är självklart fel på alla sätt och vis att göra så, säger Andreas Fejes.

* * *

I ett arkiv på utbildningsdepartementet ligger ett kasserat förslag om frivux. I korta drag handlar det om en motsvarighet till dagens friskolor i grundskolan och på gymnasiet, fast för vuxna.

Arkitekten bakom utredningen som dåvarande utbildningsministern Jan Björklund beställde är Mats Gerdau, moderat riksdagsman 2006–2012.

Men som kommunstyrelsens ordförande i Nacka har han varit med om att införa ett snarlikt upplägg för den lokala vuxenutbildningen. Nacka auktoriserar nämligen skolor som eleverna sedan kan välja mellan.

Växjö är en annan av de kommuner som väljer ut privata aktörer på samma sätt. Däremot är det ganska okänt att Göteborg – i tysthet – var nära att införa auktorisation. Sara Pargell är lärare på komvux i Sveriges näst största stad:

– Det var vår skolledning som kom till oss och berättade att det fanns en utredning som vi nog borde titta på.

Sara Pargell och hennes kollegor läste, och häpnade.

– Det var uppenbart att det fanns mer än en utredning här i Göteborg och snart kröp det fram att det också fanns ett skarpt förslag om övergång till auktorisation. Det var hemskt, säger hon.

Berätta om det här med auktorisation, vad är skillnaden mot offentlig upphandling?

– Ur mitt fackliga perspektiv på LR tycker jag att upphandling är dåligt och att auktorisation är katastrofalt. I den offentliga upphandlingen är det bara priset man tittar på, inte ens kostnaden i slutändan tycks vara intressant, men auktorisation är ännu värre. Jag tycker inte det är konstigt att det är så hög omsättning på lärare hos dem som jobbar privat.

När jag pratade med professor Andreas Fejes på Linköpings universitet fick jag intrycket av att kommuner inte klarar av att kvalitetssäkra den undervisning de köper in. Hade Göteborg grejat det?

– Nej, jag tror inte politikerna hade koll på vad det var de höll på att skapa här i Göteborg och att de skulle göra det sämre för de elever som är i störst behov av bra undervisning, säger Sara Pargell.

Vad gjorde ni?

– Vi tog initiativ till möten med politikerna. Vi träffade ett parti i taget och det bidrog till att förslaget föll. Det var en otrolig lättnad, säger Sara Pargell.

Men vad hade hänt om inte er skolledning berättat att det fanns en utredning ni borde läsa?

– Det vill jag knappt tänka på. Sedan måste vi vara beredda på att det kan bli en ny politisk majoritet i Göteborg som kan tänka sig ett nytt försök med auktorisation. Vuxenutbildningen känns inte prioriterad i samhället. Titta bara på hur utredningen om SFI-peng har gjorts och hur den i sin tur hänvisar till en vuxenutredning som måste vara bland det tunnaste som gjorts.

Du låter nästan uppgiven?

– Mer återhållet arg, faktiskt. Skulle SFI-peng bli verklighet får det stora konsekvenser för hela vuxenutbildningen. Det är skamligt att det utreds så undermåligt och i sådan hast. Flexibilitet och individ-anpassning är som ett mantra överallt, ungefär som att det inte skulle finnas. Åk ut till vilket komvux som helst och du kommer att se att flexibilitet och individanpassning är vår vardag sedan länge, säger hon.

Sara Pargell tystnar en stund och säger:

– Det finns en massa människor som i grund och botten vill väl, men det har under lång tid skapats ett system med stora brister. Det är inte bra för oss lärare, och det är framför allt dåligt för våra elever.

* * *

Tillbaka i Strängnäs, i vardagen på komvux.

Sanna Hillerdal är lärare i engelska och samhällskunskap, fackligt aktiv och arbetar vid sidan om det med en masteruppsats i didaktik.

– Jag skulle kunna tala hur länge som helst om det här, men jag får nöja mig med att säga att den kontinuerliga antagningen gör att klasserna kan ändras var femte vecka. Det leder i sin tur till att lärarna måste fatta didaktiska beslut som inte är för det bästa när det gäller elevernas lärandebehov, säger hon.

Undervisningen blir en kompromiss för att alla i en splittrad grupp ska ha nytta av den samtidigt.

– Jag skulle vilja säga att situationen i komvux och SFI gör att vi lärare tvingas fatta beslut om undervisningen som vi inte skulle göra om läget vore annorlunda. Sedan får det givetvis konsekvenser att så mycket av undervisningen måste göras på distans. Att vara lärare är ju egentligen ett relationsyrke, och hur påverkas relationen med eleverna av kontinuerlig antagning? Det är sådant jag undersöker i mitt eget
forskningsarbete, säger Sanna Hillerdal.

Jessica Zetterberg undervisar uteslutande på distans sedan hon kom tillbaka efter föräldraledighet.

– Det fungerar bra att vara lärare i svenska på gymnasienivå på det här sättet. Jag har vant mig vid att individanpassa undervisningen och hålla kontakt med eleverna digitalt. Jag tycker att jag har mitt bästa jobb någonsin, men jag förstår att det är tuffare för dem som ständigt måste anpassa undervisningen i cykler över fem veckor och vara mer beroende av digitala studieplattformar, säger Jessica Zetterberg.

Hennes kollega Karin Lindberg, som undervisar i SFI, har ett större behov av att ha eleverna i klassrummet.

– Även om eleverna är på olika nivå och har börjat vid olika tillfällen försöker jag ha gemensamma teman i undervisningen. Då kan vi utgå från något tillsammans. Förutom traditionella läromedel använder vi oss av Lunis digitalt för att individ-anpassa, säger hon.

Skolan får då och då över elever som läst hos privata aktörer i andra kommuner.

– Man lär sig snabbt vilka som sätter för höga betyg. Det finns framför allt en aktör vars tidigare elever vi måste kolla mer noggrant. Där är det tyvärr så att eleverna, trots godkänt betyg, ofta inte har de kunskaper som krävs för att haka på den nya utbildningen hos oss. Det är väldigt sorgligt för de drabbade eleverna, säger Sanna Hillerdal.

* * *

Det är omöjligt att göra ett nedslag i vuxenutbildningen utan att nämna att Sverige tog emot 163 000 asylsökande under flyktingkrisen 2015.

Var det en katalysator för det vi ser i dag – med kontinuerlig antagning, den snabba genomströmningen från SFI till komvux och högt uttalade mål på godkända betyg framför allt i svenska?

– Den ökade flexibiliteten och individanpassningen beslutades det faktiskt om redan några år före flyktingkrisen. Toppen med elever 2015 öppnade mer dammluckorna för kontinuerlig antagning. Att vi under en kris får ställa om och akut jobba på ett annat sätt är lättare att förstå, men de senaste fem åren har inte Sverige varit i samma läge. Ändå jobbar vi vidare på samma sätt som 2015. Det är svårare att förstå, säger Martin Turesson.