Nästa vecka är det dags för lov för Sveriges elever. Vecka 44 har sedan länge varit känd som höstlov, men från 2016 är veckan omdöpt till läslov. Initiativet är fint – och vi är många som anstränger oss mycket för att få unga människor att läsa mer. Inte bara för att de ska få en glimt av den fantastiska värld som öppnar sig i olika böcker, utan även för varje demokrati behöver kritiskt tänkande medborgare, och där är läsningen nyckeln.

Läslovet gör nog varken till eller från där – jag tror inte att särskilt många läser mer för att den lediga veckan ges epitet läs, särskilt inte om det är en aktivitet som är ansträngande för att den inte fullt ut behärskas. Om vi verkligen vill att ungdomar ska läsa mer så krävs satsningar på skolverksamheten – det räcker liksom inte att byta namn på elevernas lov. Ny forskning vid Högskolan Dalarna visar att 87% av elever i årskurs 9 läser noll sidor sammanhängande skönlitteratur en genomsnittlig skoldag. Du läste rätt. Noll sidor. Det är inget som korrigeras för att vecka 44 uppmärksammas som läslov.

Platsen att vända detta är skolan

Skolans uppdrag är att utbilda demokratiska medborgare, och som jag nämnde tidigare så är en grundförutsättning här att läskunnigheten är stark. Vi bör vara oroliga för kunskapstapp i allmänhet och låg läsförståelse i synnerhet, men platsen att vända detta är i skolan. Det är i skolan som lärarna finns till hands när det behövs stöttning och det är i skolan gruppen kan hjälpa till att skapa förståelse och utmana tanken. Om vi inte tycker att läsningen är viktig nog att verkligen ta plats i varje klassrum så kan vi inte vända trenden.

Istället för att stenhårt marknadsföra läslovet så borde politikerna se till att säkerställa att alla skolor får bibliotek med skolbibliotekarier som kan bidra med sin kompetens vad gäller exempelvis informationssökning. Skolbibliotekarier har även i sitt uppdrag att verka läsfrämjande och locka till vidare läsning utanför skolan, och jag som arbetar på en skola som har ett bibliotek i världsklass med flera skickliga bibliotekarier vet att deras arbete fungerar och spiller över på alla i skolan. Lägg till det välfyllda läromedelsförråd med många olika romaner i klassuppsättning – då börjar vi prata läsfrämjande arbete!

Låt nöjesläsningen vara för nöjes skull

Istället för att skicka med elever olika sorters läsbingo över loven så borde vi satsa på att skapa temaveckor på alla skolor med läsning i fokus. Det är något alla lärare kan engagera sig eftersom läsning är grundbulten i alla skolans ämnen. Låt nöjesläsningen vara just det – för nöjes skull – och låt läsningen som sker i skolan ha syftet att utveckla något, skapa förståelse för världen och öppna upp tanken för nya perspektiv. Ett läslov kommer inte att förändra hur det ser ut idag – ni minns, noll sidor sammanhängande sidor skönlitteratur per skoldag – men satsningar på läsningen under terminerna kommer att göra det.

Vårt samhälle är fortfarande textbaserat, och den som inte behärskar läsningen står utanför i viss mån. Vi måste sluta lära våra elever att all läsning baseras på lust – det är en farlig väg att vandra och vi riskerar att fälla våra elever om vi inte ger dem andra skäl för läsning. Så visst, läslov i all ära, men vad sägs om läsår värda namnet? Ett år bestående av två lästerminer? Det vore något för varje skola att marknadsföra sig med. När sedan undersökningar visar att majoriteten av alla elever läser flera sidor sammanhängande skönlitteratur varje skoldag, då kan vi göra reklam för läslovet tycker jag.

I förra veckan gick Bokmässan 2022 av stapeln och jag hade förmånen att få vara där och kunde under ett par dagar låta mig inspireras av intressanta samtal mellan författare och andra skrivande människor. I vimlet bland montrarna på mässgolvet fanns så många böcker att fastna för och jag fick hålla hårt i plånboken.

På lärarscenen pratades om hur vi ska få våra elever att läsa och många böcker handlar om hur vi ska väcka läslust i skolan – jag skulle till och med vilja säga att frågan om ungdomars sviktande läsning ofta bemöts med förslag på hur vi i skolan ska kunna väcka läslust hos våra elever.

Jag älskar att läsa, och jag unnar alla människor den njutning och avkoppling som en stunds läsning kan ge, men jag vänder mig emot konceptet att skolans uppgift är att väcka unga människors läslust.

I skolan ska vi utbilda barn och ungdomar i läsförståelse. Vår uppgift är att se till att den som lämnar skolan utan problem kan ta sig an olika typer av text och på så vis ska alla kunna förstå och delta i samhället på ett sätt som krävs i en demokrati. I skolan ska elever alltså möta olika typer av text såväl som olika typer av innehåll. Variationen är det som skapar läsförståelse och som kan ge dem ett lässjälvförtroende.

”Läsning är inte alltid njutningsfullt”

Om vi istället fokuserar på att väcka läslust – det vill säga, får eleverna att tro att syftet med läsning alltid är lika med något njutningsfullt – så riskerar vi det motsatta tror jag. Läsning är inte alltid njutningsfullt, och den som förväntar sig det kommer att bli besviken många gånger.

Målet är att öva eleverna i att ta sig an olika typer av text samt att ge förutsättningar att förstå att tolka det innehåll som kommuniceras. Det är inte alltid njutningsfullt att läsa läromedel exempelvis, men det får en att växa när innehållet plötsligt vecklar ut sig och förståelsen landar.

Samma sak med skönlitteratur – varje bok kommer inte att vara en favoritbok. Det betyder inte att jag inte får ut något av att läsa den eftersom det kan ge insikt och kunskap ändå. Dessutom, om jag som lärare hela tiden jagar efter att hitta den mest fantastiska boken att sätta i händerna på mina elever så är jag dömd att misslyckas.

Men om vi låter eleverna läsa samma bok och även leder arbetet genom läsningen så kan läsupplevelsen bli fantastisk även om några individer kanske tyckte att boken var sådär.

”Vi behöver byta fokus”

Låt oss istället flytta fokus till att träna våra elever i läsning så att vi kan få dem att inse vilka möjligheter som uppenbarar sig när textsamhället plötsligt öppnar sig – och då kommer nog ofta läslusten som en bieffekt. Det vi kan och är bra på är något vi gärna ägnar oss åt helt enkelt och det gäller sannolikt även läsningen.

Så, min poäng är att för att fler människor ska upptäcka den fantastiska värld som gömmer sig i varje bok så behöver vi kanske byta fokus lite i skolan? Läs mera med dina elever i klassrummet – men jaga inte njutning lika mycket som variation.

Om inte alla våra elever lämnar skolan och älskar att läsa så är det okej, men de ska lämna skolan och känna att varje text de stöter på är en text som de klarar av att läsa och förstå. Och som sagt, bieffekten när en säker läsare blir till är nog väldigt ofta att lusten att läsa mer väcks.

Men läslusten kan inte vara ett självändamål i klassrummet utan det är nog till och med kontraproduktivt när vi är med och skapar nya läsare.

Det är en till synes evig och polariserad debatt kring ungdomar och ungdomars läsning – inte bara bland lärare utan även i media generellt. Alla förfasas över den minskade läsningen och ofta talas det om hur vi bäst ska väcka ungdomars läslust, och där är det många som sitter på rätt svar. Jag funderar ofta över detta, och frågan är om vi kanske ändå har fel mål? Är verkligen målet med skolans arbete att skapa läslust eller kan det bli en effekt av ett genomtänkt arbete med läsning?

Vi vet att det är ansträngande att läsa och vi vet att elever måste läsa mycket för att arbeta upp den typ av läskondition som vårt textbaserade samhälle kräver av sina medborgare. En del barn och ungdomar har goda läsvanor med sig hemifrån och läskonditionen har en fin grogrund, men många barn och ungdomar saknar läsande förebilder och det är där skolans kompensatoriska uppdrag blir extra tydligt.

Vi ska få barn och ungdomar att kunna läsa och förstå olika typer av text så att de kan använda de kunskaperna genom hela livet. Det är därför mycket viktigt att vi för dem presenterar olika typer av text i olika sammanhang och för olika syften. Det är inget vi kan undvika av rädsla för att skrämma eleverna med något som kan upplevas som tråkigt eller svårt och på så sätt riskera döda deras läslust – det är en farlig väg att gå och får nog ofta motsatt effekt.

”Det är inte alltid superkul”

I skolan ska vi träna upp läskonditionen, vi ska få eleverna att förstå att läsning har en annan funktion än att enbart roa. Vi läser oss till kunskap, vi läser oss till förståelse för olika system och för olikheter generellt.

Detta måste även speglas i valet av skönlitteratur. På semestern så väljer många av oss en bok som passar vår smak för att vi ska bli roade, utmanade, skrämda eller något annat som vi söker, men läsningen av skönlitteratur i skolan har ett helt annat syfte. Där ska vi lära oss om olika tider genom att förstå vad som drev samhällen och människor då, något som vi bland annat gör genom skönlitteratur.

Det är inte alltid superkul under läsningen, men det är superkul att känna att man har kunskaper om världen, och det är superkul att känna att man har tagit sig igenom en bok som bitvis kändes alltför utmanande.

Däremot så är det, enligt mig, väldigt viktigt att stötta eleverna i vad vi än beslutar oss för att de ska läsa. Läraren hjälper till med kontexten, skapar tillfälle för läsning i klassrummet och ser till att det hela tiden är en pågående diskussion i klassen om det lästa.

När elever knorrar och tycker att det är svårt, tråkigt eller jobbigt (eller allt på en gång) så avfärdar vi inte deras upplevelse, men vi hjälper dem att inte ge upp. Jag kanske inte jublade mig igenom Camus ”Pesten”, men jag fick med mig en upplevelse och en insikt i något allmänmänskligt som jag kanske annars hade missat helt.

”Läsningen har fler funktioner än att skapa välbehag”

Om vi lärare helt viker ner oss och tror att vi i första hand ska skapa läslust så hamnar vi helt bredvid målet. Läraren styr och planerar undervisningen för att kompensera elever som inte har tillgång till olika texter hemma och vi styr upp en undervisning som ger eleverna kunskap om hur olika texter funkar och i slutändan så är det vad som kommer att generera läslust hos en del. Men vi får inte glömma att läsningen har fler funktioner än att skapa välbehag, och alltså rusta eleverna för att bita i när det är tungt och motigt att läsa.

Så, fortsätt att låta eleverna läsa litteratur som plockats ur deras intressesfär, fortsätt att låta dem möta litteratur från olika tider som inte alls är något som de själva skulle ha valt. Stå kvar i dina val och hjälpa eleverna igenom vilken bok det nu än må vara.

Den riktigt stora vinsten finns i att eleverna, när de lämnar skolan, känner att all litteratur är deras, att den verkligen tillhör dem. De har fått utforska vilka genrer de uppskattar mest och de har fått fundera över varför viss typ av litteratur inte faller dem i smaken. Det är viktigt.

Jag tror också att det är hos dessa elever, de som får läsa massor och olika men tillsammans, som vi väcker läslust som förhoppningsvis får dem att välja böcker ibland även på fritiden.

Dessutom vill jag inte vara utan de stunder när elever fastnar i något som är helt utanför deras eget intresseområde och förvånat medger detta. Blandning är bra. Det är heller inte så farligt om det är lite jobbigt, tråkigt eller svårt ibland – så länge stöttningen finns där!