Precis när det börjar spira så smått och solens strålar återigen börjar värma så är det dags för de nationella proven. Jag är lärare i svenska och engelska, så jag har en del att sysselsätta mig med så här års. Jag kan gilla en hel del med de nationella proven – engelskans läs- och hörförståelse befäster ofta de kunskaper jag sett hos mina elever under året, och de muntliga delarna i både svenska och engelska tycker jag ger eleverna tillfälle att visa sina färdigheter.

När det gäller textproduktionen är framförallt svenskans bedömningsanvisningar något att fundera över. Ända sedan GY11 infördes har vi lärare fått bedöma elevernas texter utifrån olika aspekter. Det finns utförliga anvisningar och motiveringar till varför olika texter belönats med olika betyg, och för varje elev ifylls en matris bestående av olika aspekter som i slutändan leder till ett helhetsbetyg.

”Kunskap är mer än summan av olika fragment”

Någonstans i alla rutmönstrade matriser där vi noga bockar av huruvida texten har ett tydligt fokus på frågeställningen eller ett objektivt och klart språk samt att den har en fungerande källhantering så känns det som att vi har tappat fokus på helheten.

Vi jobbar hårt och försöker få eleverna förberedda för det akademiska skrivandet så att de verkligen går in i den ljusnande framtiden, men när vi gör det på det här fragmentariska sättet glömmer vi att kunskap är mer än summan av olika fragment.

Varje text som skrivs ska ha ett tydligt ärende. Varför skriver jag den här texten överhuvudtaget och vad vill jag förmedla till mina läsare? Det måste vara huvudsyftet med varje text som skrivs, och risken som jag ser det när vi reducerar bedömningen från en helhet till en mängd fragment är att det går förlorat.

En text kan vara alldeles fantastisk även om den innehåller några slarvfel i form av omkastade bokstäver. En text kan kommunicera ett innehåll på ett strålande sätt även om ett datum faller bort i referensen eller om något led i referatet kanske inte är superviktigt för slutsatsen. På samma sätt kan en text där alla delar finns och där språket kanske ändå är rätt okej visa att insikten om vad det är för syfte med texten helt saknas.

”Det är ett hot mot bildningen”

Skolverket har i vissa skrivningar gjort klart att matriser inte är nödvändiga att använda, men när det kommer till deras egna prov så finns de ändå där. Varför? Om syftet med texten är klart – ett visst innehåll ska bearbetas och kommuniceras i en given situation – varför inte lita på att lärare förmår att se kopplingen mellan språket och det innehåll som givet språk i slutändan förmår kommunicera? Vad är poängen med att lägga in matriser med checklistor som, enligt mig, leder läraren bort från helheten?

Den här fragmenterade synen på bedömning av kunskap är ett hot mot bildningen. Vi vill att våra elever ska lyckas, så risken att vi börjar undervisa i fragment är överhängande. Visst kan vi ge eleverna mallar över hur en text kan disponeras, men de måste ju först få lära sig att beroende på ärendet behöver de anpassa sin disposition för att kunna förmedla sitt innehåll i just den givna situationen.

Det känns avlägset att Skolverket skulle förändra sina bedömningsanvisningar i närtid, men om jag fick önska något litet så skulle jag vilja att de kastade om ordningen i sina matriser. Idag kommer de olika aspekterna först och längst ner finns rubriken helhetsbedömning. Den behöver överensstämma med resultatet från de olika aspekterna och understryker idén att en text bara är summan av olika delar.

Om helhetsbedömningen istället stod högst upp på sidan, innan de underordnade aspekterna, kanske det skulle skicka signalen att det är där vi ska börja. Är det här en bra text? Vad är det som gör den bra?

”April is the cruellest month”, skrev T.S. Eliot. Idag håller jag med och passar på att kasta in maj på en gång. Hoppet väcks i vårens ljusa kvällar, men både kvällarna och hoppet går förlorade när jag försöker att förhålla mig till bedömningsanvisningarna som Skolverket försett mig med.