Nästa vecka är det dags för lov för Sveriges elever. Vecka 44 har sedan länge varit känd som höstlov, men från 2016 är veckan omdöpt till läslov. Initiativet är fint – och vi är många som anstränger oss mycket för att få unga människor att läsa mer. Inte bara för att de ska få en glimt av den fantastiska värld som öppnar sig i olika böcker, utan även för varje demokrati behöver kritiskt tänkande medborgare, och där är läsningen nyckeln.

Läslovet gör nog varken till eller från där – jag tror inte att särskilt många läser mer för att den lediga veckan ges epitet läs, särskilt inte om det är en aktivitet som är ansträngande för att den inte fullt ut behärskas. Om vi verkligen vill att ungdomar ska läsa mer så krävs satsningar på skolverksamheten – det räcker liksom inte att byta namn på elevernas lov. Ny forskning vid Högskolan Dalarna visar att 87% av elever i årskurs 9 läser noll sidor sammanhängande skönlitteratur en genomsnittlig skoldag. Du läste rätt. Noll sidor. Det är inget som korrigeras för att vecka 44 uppmärksammas som läslov.

Platsen att vända detta är skolan

Skolans uppdrag är att utbilda demokratiska medborgare, och som jag nämnde tidigare så är en grundförutsättning här att läskunnigheten är stark. Vi bör vara oroliga för kunskapstapp i allmänhet och låg läsförståelse i synnerhet, men platsen att vända detta är i skolan. Det är i skolan som lärarna finns till hands när det behövs stöttning och det är i skolan gruppen kan hjälpa till att skapa förståelse och utmana tanken. Om vi inte tycker att läsningen är viktig nog att verkligen ta plats i varje klassrum så kan vi inte vända trenden.

Istället för att stenhårt marknadsföra läslovet så borde politikerna se till att säkerställa att alla skolor får bibliotek med skolbibliotekarier som kan bidra med sin kompetens vad gäller exempelvis informationssökning. Skolbibliotekarier har även i sitt uppdrag att verka läsfrämjande och locka till vidare läsning utanför skolan, och jag som arbetar på en skola som har ett bibliotek i världsklass med flera skickliga bibliotekarier vet att deras arbete fungerar och spiller över på alla i skolan. Lägg till det välfyllda läromedelsförråd med många olika romaner i klassuppsättning – då börjar vi prata läsfrämjande arbete!

Låt nöjesläsningen vara för nöjes skull

Istället för att skicka med elever olika sorters läsbingo över loven så borde vi satsa på att skapa temaveckor på alla skolor med läsning i fokus. Det är något alla lärare kan engagera sig eftersom läsning är grundbulten i alla skolans ämnen. Låt nöjesläsningen vara just det – för nöjes skull – och låt läsningen som sker i skolan ha syftet att utveckla något, skapa förståelse för världen och öppna upp tanken för nya perspektiv. Ett läslov kommer inte att förändra hur det ser ut idag – ni minns, noll sidor sammanhängande sidor skönlitteratur per skoldag – men satsningar på läsningen under terminerna kommer att göra det.

Vårt samhälle är fortfarande textbaserat, och den som inte behärskar läsningen står utanför i viss mån. Vi måste sluta lära våra elever att all läsning baseras på lust – det är en farlig väg att vandra och vi riskerar att fälla våra elever om vi inte ger dem andra skäl för läsning. Så visst, läslov i all ära, men vad sägs om läsår värda namnet? Ett år bestående av två lästerminer? Det vore något för varje skola att marknadsföra sig med. När sedan undersökningar visar att majoriteten av alla elever läser flera sidor sammanhängande skönlitteratur varje skoldag, då kan vi göra reklam för läslovet tycker jag.

I förra veckan gick Bokmässan 2022 av stapeln och jag hade förmånen att få vara där och kunde under ett par dagar låta mig inspireras av intressanta samtal mellan författare och andra skrivande människor. I vimlet bland montrarna på mässgolvet fanns så många böcker att fastna för och jag fick hålla hårt i plånboken.

På lärarscenen pratades om hur vi ska få våra elever att läsa och många böcker handlar om hur vi ska väcka läslust i skolan – jag skulle till och med vilja säga att frågan om ungdomars sviktande läsning ofta bemöts med förslag på hur vi i skolan ska kunna väcka läslust hos våra elever.

Jag älskar att läsa, och jag unnar alla människor den njutning och avkoppling som en stunds läsning kan ge, men jag vänder mig emot konceptet att skolans uppgift är att väcka unga människors läslust.

I skolan ska vi utbilda barn och ungdomar i läsförståelse. Vår uppgift är att se till att den som lämnar skolan utan problem kan ta sig an olika typer av text och på så vis ska alla kunna förstå och delta i samhället på ett sätt som krävs i en demokrati. I skolan ska elever alltså möta olika typer av text såväl som olika typer av innehåll. Variationen är det som skapar läsförståelse och som kan ge dem ett lässjälvförtroende.

”Läsning är inte alltid njutningsfullt”

Om vi istället fokuserar på att väcka läslust – det vill säga, får eleverna att tro att syftet med läsning alltid är lika med något njutningsfullt – så riskerar vi det motsatta tror jag. Läsning är inte alltid njutningsfullt, och den som förväntar sig det kommer att bli besviken många gånger.

Målet är att öva eleverna i att ta sig an olika typer av text samt att ge förutsättningar att förstå att tolka det innehåll som kommuniceras. Det är inte alltid njutningsfullt att läsa läromedel exempelvis, men det får en att växa när innehållet plötsligt vecklar ut sig och förståelsen landar.

Samma sak med skönlitteratur – varje bok kommer inte att vara en favoritbok. Det betyder inte att jag inte får ut något av att läsa den eftersom det kan ge insikt och kunskap ändå. Dessutom, om jag som lärare hela tiden jagar efter att hitta den mest fantastiska boken att sätta i händerna på mina elever så är jag dömd att misslyckas.

Men om vi låter eleverna läsa samma bok och även leder arbetet genom läsningen så kan läsupplevelsen bli fantastisk även om några individer kanske tyckte att boken var sådär.

”Vi behöver byta fokus”

Låt oss istället flytta fokus till att träna våra elever i läsning så att vi kan få dem att inse vilka möjligheter som uppenbarar sig när textsamhället plötsligt öppnar sig – och då kommer nog ofta läslusten som en bieffekt. Det vi kan och är bra på är något vi gärna ägnar oss åt helt enkelt och det gäller sannolikt även läsningen.

Så, min poäng är att för att fler människor ska upptäcka den fantastiska värld som gömmer sig i varje bok så behöver vi kanske byta fokus lite i skolan? Läs mera med dina elever i klassrummet – men jaga inte njutning lika mycket som variation.

Om inte alla våra elever lämnar skolan och älskar att läsa så är det okej, men de ska lämna skolan och känna att varje text de stöter på är en text som de klarar av att läsa och förstå. Och som sagt, bieffekten när en säker läsare blir till är nog väldigt ofta att lusten att läsa mer väcks.

Men läslusten kan inte vara ett självändamål i klassrummet utan det är nog till och med kontraproduktivt när vi är med och skapar nya läsare.

Skolan och dess styrdokument står i centrum på många sätt just nu – inte minst för oss lärare som är mitt uppe i betygsättningen innan vi och våra elever får ett välförtjänt sommarlov.

På tv har vi kunnat se Jesper Rönndahl reda ut vem som dödade skolan (om du inte har sett den ännu så finns den på SVT play) och Vetenskapens värld har en serie på tre avsnitt som de kallar “Det svenska skolexperimentet”. Det är bra att vi synar skolan och de problem som har uppkommit i och med förändringarna som har gjorts sedan åttiotalet.

Det låter fint på pappret

Det är många som pratar om effekterna av att ha ett betyg som inte är godkänt och som, om man får det i vissa ämnen, alternativt för många, hindrar en från att få en gymnasieutbildning. Det här är naturligtvis ett allvarligt problem, och mot bakgrund av att vi vet att utbildning är viktig för att få människor delaktiga i samhället så kan det anses märkligt att så många unga människor i ett så tidigt skede slås ut.

Ett annat problem med de målstyrda betygen är idén att alla ska kunna få ett A. I det gamla relativa betygssystemet kunde de höga betygen ta slut, och genom att sluta jämföra resultat och följa normalfördelningskurvan så ville man säkerställa att elever fick det betyg som motsvarade deras kunskaper. Entré målrelaterade betyg.

Det låter fint på pappret, men det är omöjligt att mäta kunskap så exakt i de allra flesta ämnen, och det är inte särskilt sannolikt att det som genererar ett A i en skola per automatik gör det i en annan. Syftet med betygen har ju historiskt varit (och är även nu) att urskilja vilka som lämpar sig för teoretiska studier. Det har aldrig varit tanken att betygen ska tillåtas definiera en människa – enbart människors prestationer.

Alla elever kommer inte att kunna få A

Idag får alla elever veta att alla kan få ett A. Det är en stor tankevurpa. Alla elever kommer inte att kunna få A eftersom varje ämne inte är ett vakuum. Om varje elev fick läsa ett ämne, enbart ett ämne, på heltid så kanske de skulle kunna nå ett A i sinom tid. Så ser inte skolan. ut. I grundskolan läser eleverna sexton ämnen, och under ett år ska de tillskansa sig vissa kunskaper, och det är dessa kunskaper som värderas i betyget. Naturligtvis kan inte alla elever, givet dessa förutsättningar, nå ett A, och det är brutalt att låta dem tro att det är så.

Problemet är att om man tror att “alla kan få ett A” så blir ju varje betyg som inte är A ett personligt misslyckande. “Jag fick ett D, jag skulle kunna ha fått ett A om jag gjort på ett annat sätt.” Det är ett stort svek mot våra barn och ungdomar, att få dem att tro att A är ett rimligt mål i alla lägen och att hårt arbete som resulterar i exempelvis ett D inte är särskilt bra.

Vissa saker kan vi lärare ändra på direkt

Alla kan inte få A. De målrelaterade betygen sätter ofantlig press på våra ungdomar – både genom att de riskerar att hamna utanför gymnasiet på grund av att de får betyg som är icke godkända och för att de aldrig tillåts vara nöjda med prestationer som inte värderas till betyget A. Vi behöver tänka om här. Vissa saker kan vi lärare ändra på direkt – hur vi pratar om betygen, dess funktion och värde – andra saker får vi hoppas att våra beslutsfattare förändrar inom överskådlig tid.

Om vi ska undgå att stressa sönder en generation så behöver vi tänka om, det är min övertygelse.

Läsning har alltid fått ta stor plats i mitt klassrum, och de senaste veckorna har jag arbetat med Melina Marchettas ”Jellicoe Road” (2014) i kursen engelska 6 med en grupp samhällsvetare. Boken var en ny bekantskap för mig och jag fastnade för den direkt. Den kräver en del av sina läsare eftersom Marchetta inte ger all information som faktiskt behövs för full förståelse direkt i inledningen, utan läsaren behöver komma en bra bit in i romanen innan bitarna börjar falla på plats.

Under läsningen så har eleverna arbetat med en del reflektionsfrågor i sin läslogg och det har varit tid för gruppdiskussioner varje lektion. Inledningsvis var det en del elever som fastnade i att de inte förstod och som hade svårt att acceptera att det var okej, och jag tillsammans med min lärarstudent fick slita lite med att ge dem självförtroende.

Två veckor in i läsningen när jag gick runt och lyssnade på diskussioner om boken började det hända saker. De hade börjat lägga märke till detaljer och såg en del kopplingar som de kunde lyfta och lufta i gruppen. De började fundera över hur romanens två olika berättelser hängde ihop och hur vissa personer i de olika berättelserna kanske var samma, trots att de hade olika namn. Självförtroendet steg när de tillsammans knöt ihop de olika ledtrådarna och började se den fulla bilden växa fram.

”Det stärker självförtroendet”

Läsningen avslutades med att eleverna skrev en klassisk analys utifrån någon eller några givna frågeställningar (jag brukar ge många olika ingångar i analysen så att de ska kunna skriva om något de finner intressant) och den underbara känslan när elever koncentrerat skriver och slår i romanen infann sig.

Vad vill jag ha sagt med detta? Det är okej att läsa en bok som uppfattas som svår – svårt är inte farligt. Vinsterna är däremot många – det stärker lässjälvförtroendet att klara av något som inledningsvis känns svårt. När eleverna ges tid för läsning under lektionstid och tillsammans kan bearbeta det lästa använder vi alla elevernas olika styrkor och skapar på så vis en fantastisk läsupplevelse. När eleverna läser och bearbetar litteratur i klassrummet kan vi säkerställa att de förstår och att de faktiskt läser och på så sätt förbereda eleverna för det textsamhälle vi lever i.

En bieffekt av detta är antagligen att vi även skapar läslust. Först när vi känner att litteraturen är för oss så kan vi bli intresserade av den, och för att känna så behöver vi förstå vad vi läser.

Kanske har du inte läst Jellicoe Road? Det är en ungdomsroman som är uppbyggd med två parallella handlingar. I nutid får vi följa sjuttonåriga Taylor Markham som bor på internatskolan Jellicoe School och som inte har någon kontakt med sina föräldrar (hennes mamma lämnade henne på ett Seven Eleven nära skolan när Taylor var elva år).

Taylor är en motvillig ledare för sin skola i de årliga “territoriekrigen” mellan Jellicoe Schools elever och elever från den andra skolan inne i stan samt de pojkar som under sex veckor får militärträning i området. När vi träffar Taylor har Hannah, den enda vuxna som hon litar på, försvunnit utan att tala om vart.

Den parallella handlingen utspelar sig cirka tjugo år tidigare på samma plats och handlar om några ungdomar som kommit att bli vänner efter en förfärlig bilolycka där tre av ungdomarna blev föräldralösa.

Hur hänger de båda historierna ihop? Kan Taylor få några nycklar till sin bakgrund, och vart har egentligen Hannah tagit vägen? Boken fungerar fint i både engelska 5 och 6, och i översättning till svenska säkerligen både i åk 9 och svenska 1.

Den ger upphov till många fina diskussioner och är väl värd att lägga tid på.