Trångt i klassen – lärarna: ”Det är ohållbart”

Situationen för språklärarna har varit pressad länge.
Kämpigt tycks ha blivit det nya normala, menar Språklärarnas riksförbund.
– Ohållbart, säger ordförande Mia Smith och föreslår förändringar.

Simultantolken som skulle översätta statsminister Magdalena Anderssons tal till förbundskanslern Olaf Scholz blev så förvånad att hon översatte tyska till tyska av bara farten.

När bara knappt tio procent av kommunerna erbjuder ett humanistiskt program på gymnasiet är det dock inte underligt att folk blir häpna när det visar sig att Sveriges statsminister kan tala tyska.

Mia Smith tycker att det är mer häpnadsväckande att tyskan är så undanträngd i Sverige. Tyskland ligger nära kulturellt och geografiskt och är Sveriges näst största exportland.

Hon är ordförande i Språklärarnas riksförbund och legitimerad lärare i engelska och tyska sedan 2006. Hon undervisar i årskurs 6–9 på Vallhamra skola i Partille, men har också gymnasiebehörighet.

Språklärarnas riksförbund undviker att ställa språk mot språk. Alla moderna språk behandlas likvärdigt, men att tyskan inte är populärare oroar henne.

– Språkkunskaper är så mycket mer än att kunna göra sig förstådd. Att lära sig ett språk innebär att man får en förståelse för andra länders kultur, sätt att leva och tänka. Språk ger en interkulturell kompetens och präglar vår syn på världen, säger Mia Smith.

Men som sagt, alla språk är viktiga.

Moderna språk har låg status för närvarande och enligt förståsigpåarna är ett av skälen att det är enda ämnet man kan välja bort. Av de gymnasister som läser ett modernt språk gör därför många det bara under det första eller de två första gymnasieåren. Många når inte ens över nivå 3. Engagemanget är svagt.

Det duger inte, situationen för språklärarna har varit pressad länge, så länge att det blivit ett normalt läge, enligt Mia Smith.

– Ibland undrar man om lärarna svarar på frågan om press på jobbet i ett överlevnadsperspektiv? Då säger de ”ja, det är mycket jobb, men jag överlever; jag fixar det”. Känner de dock att de kan göra ett riktigt bra jobb? Känner de tillfredsställelse?

Hon ser lösningar

Idah Hessfelt förefaller vara en person som ser lösningar och möjligheter där andra skulle ha kastat in handduken. Legitimerad 2009, men i yrket sedan 2004, är hon behörig lärare i svenska, tyska, ryska och isländska.

Nu arbetar hon på kommunala Lyrfågelskolan i Trollhättan, en skola med fotbollsinriktning för 400 elever.

Hon är humanist ut i fingerspetsarna, med ett pragmatiskt och insiktsfullt förhållningssätt.

– Många elever tycker att det är svårt med språk. Läsförståelsen liksom statusen för språk går ner, men att kräva mer språkundervisning och fler språk för att komma in på gymnasiet känns inte som rätt väg. Många elever skulle behöva mer av annat för att få upp motivationen, något just de upplever lustfyllt, säger Idah Hessfelt.

Låter eleverna tävla

Hon lever som hon lär och tvekar inte att byta arbetsplats om det inte känns just lustfyllt och utvecklande längre. Hon sökte sig till Lyrfågelskolan för att utvecklas, bli förstelärare, för att förutsättningarna för hur hon vill arbeta passade bättre där, och för att tävla.

– Jag låter eleverna tävla i International Language Competition. Det är jätteroligt och oavsett hur laget placerar sig blir det ett minne för livet.

Att addera mer jobb och planering som en tävling innebär är inte självklart det man förväntar sig av en språklärare – överarbetade och stressade som de är.

– Jag har det inte jobbigare än andra lärare. Det finns så klart perioder som är stressigare än andra som vid nationella prov, till exempel, eller om man har flera ämnen.

Vill inte stelna i formen

På Lyrfågelskolan är det möjligt för henne eftersom hon uppfattar kommunikationen med kollegor och ledning som uppriktig.

– Jag är livrädd för att stelna i formen och jag älskar att jobba med ”nyexade”. De har många nya tankar och inspirerar till att testa nya saker, och när kommunikationen med ledningen fungerar är jag beredd att göra vad jag kan när det uppstår behov.

Som när 42 elever i årskurs sex på en tidigare skola hade valt tyska.

– Normalt låter man lotten avgöra vilka som ska få sitt förstahandsval, men den här gången tänkte jag: vi testar att undervisa hela gänget. Varför inte, liksom?

Undervisning i aulan

Aulan bokades och med stöd av en resurslärare fick alla elever den uppmärksamhet som krävdes.

– Vid muntliga övningar eller muntliga redovisningar kunde vi ta ut dem två och två – för att kunna möta kunskapskraven i språk på muntlig framställning och interaktion och under tiden skötte resursen den större gruppen. Det fungerar i årskurs 6 eftersom svårighetsnivån är så pass låg. Det är enkla fraser om vad man heter och var man bor och hur mycket klockan är. Det fungerade jättebra men till 7:an delade vi upp gruppen i två klasser.

Anledningen att det fungerade var sannolikt också vetskapen om att det var en test och inte en permanent lösning.

Erfarenheten som 18 år i yrket har gett henne är en annan anledning.

– Visst, det jag tar med en axelryckning kan nog vara mer än nog för någon yngre kollega. Om förutsättningarna ändras så att en planerad lektion måste göras om, har jag ju alltid någon variant i bakhuvudet som jag kan plocka fram – en trygghet nya lärare saknar.

”Tufft att låta lotten avgöra”

Pressen som lärare ofta ger uttryck för ligger dock även i ansvaret mot eleverna, att ge alla de bästa förutsättningarna att lyckas i skolan.

Lottning upplevs som ett otyg av både skola, föräldrar och elever. Målet är alltid att låta alla elever få sitt förstahandsval, men tillgång på ämnesbehörig personal, klassrum och utrymme i schemat är begränsande faktorer, så därför tvingas skolor att göra justeringar i språkgruppernas storlek.

– Det är tufft att låta lotten avgöra vilka som ska få sitt förstahandsval och vilka som får nöja sig med andrahandsvalet, men det håller inte att ta på sig för mycket. Det är inte mitt ansvar att se till att det finns tillräckligt många lärare.

Bara en måste-grej per dag

Hon talar från egen erfarenhet.

Idah ”gick in i väggen” som ung, säger hon och hon lever fortfarande efter devisen att aldrig ha mer än en måste-grej per dag.

– Visst händer det att jag tar hem prov för rättning och bedömning över helgen, men jag bär alltid tillbaka dem till skolan i samma skick på måndagen. Hos oss fungerar det att tala med ledningen och kollegor om det kör ihop sig. Hjälp finns.

På Lyrfågelskolan har man satt en övre gräns på 27 elever per grupp. För tre år sedan var det bara tolv elever som hade valt tyska och året därpå 35. Det var för många, ansåg lärarna, uttryckte sin åsikt – och ledningen lyssnade.

27 elever fungerar, tycker Idah men anser att 16–24 skulle vara idealiskt.

– Små grupper gör det möjligt att komma närmare eleverna. Man kan berätta små anekdoter om sig själv och om resor man gjort till olika ställen i språkområdet. Det skapar… förtroende. Studier visar att gruppstorleken och betygen är kommunicerande kärl: stora grupper – lägre betyg, säger hon.

Kanske förlorar jobbet

Även de små grupperna skapar dock en stress.

– Det finns inget krav på att skolorna ska erbjuda just tyska. Det kan lika gärna vara italienska eller spanska… Om elevunderlaget saknas kanske jag förlorar jobbet.

Svängningarna är svåra att förutse och när elevgrupperna är små kan det innebära att lärare tvingas hoppa mellan skolor för att få ihop en heltid.

– Jag har haft en delad tjänst, bara i ämnet tyska, men i två skolor. Även om det var heldagar på en skola i taget innebar det dubbelt av allt annat: datorsystem, studiedagar, friluftsdagar, chefer. De olika rutinerna blev knepiga.

Årskurserna slogs ihop

En annan variant är att slå ihop årskurserna.

– Jag jobbade på en skola som lät 6:or och 7:or liksom 8:or och 9:or läsa tillsammans, säger Idah Hessfelt.

Det är i teorin en lösning där de yngre skulle kunna bli inspirerade av de äldre och där de äldre skulle kunna få lite gratis repetition, men så blev det inte.

– Visst, på ett filosofiskt plan kanske det kunde ha fungerat, säger Idah, men i verkligheten blev den äldre gruppen lidande och vid läsårets slut låg alla elever på ungefär samma nivå. De äldre hade fått vänta när de yngre behövde hjälp och tappade därför fart och motivation. Det tog på självförtroendet för de svagare i den äldre gruppen när de yngre kom i kapp och förbi.

Statusen för språk behöver höjas. Statusen för språklärarna behöver höjas. Lustfyllda lektioner och motivationshöjande tävlingar för eleverna och vidareutbildning för lärarna skulle vara steg på vägen, tror Idah Hessfeldt, förutom en uppriktig dialog med ledningen, förstås.

Skolvärlden är tillbaka i Partille. Där tar Mia Smith tar upp några exempel på hur det inte borde få vara:

•  Deltidstjänster

– För att nå upp till en heltidstjänst måste många framför allt i gymnasiet hoppa mellan ett par eller fler skolor. De som hoppar mellan hamnar inte sällan mellan stolarna också när ämneslagen har planerings- och utvärderingsmöten eftersom de då befinner sig på den andra skolan.

•  Självstudier

– Ett annat billigt alternativ som förekommer är att undervisningen ges färre lektionstimmar än kurser i andra ämnen och att elever, särskilt i små grupper, till stor del får bedriva självstudier. Det finns till och med lägen där elever helt lämnas åt självstudier för att erbjudas en prövning vid kursens slut: ”Här har du böckerna, vi ses vid examen”, liksom.

•  Lärarkarusell

– Nu står det en grundskola fritt att endast erbjuda två av de tre språken tyska, franska och spanska. Oftast är det franskan som får stryka på foten, men även tyskan drabbas. Om eleven ändå får läsa det önskade språket är den statistiska sannolikheten tyvärr stor att läraren är obehörig eller att det blir en kavalkad av lärare som inte stannar.

Lösningen då? 

– Fler program på gymnasiet, alla högskoleförberedande program, borde ha krav på moderna språk. Om det inte är obligatoriskt erbjuds det helt enkelt inte av skolorna, säger Mia Smith.

27 elever som övre gräns

Hon vill även ställa krav på att gymnasieskolorna erbjuder alla steg för alla språk så att eleverna får läsa det de vill samtidigt som det skulle säkerställa att lärarna får sin undervisningstid.

Förbundet har inget absolut krav på gruppstorlekar. 27 låter ganska bra som övre gräns, säger Mia Smith.

– Det finns så klart även en undre gräns. Jag hade själv en grupp på två personer. Inte sällan var halva gruppen sjuk. Vad gör man då?