Annons

En dag satt nyhetsläget i mitt klassrum

Skolan är samhället i miniatyr. Det som sker utanför kommer in i vårt klassrum. Med nyhetsläget i fokus vandrar tanken till de lärare som i veckan plötsligt måste hantera när nyhetsrapporterna sitter i klassrummet.

Oavsett vad som hänt i Sverige, Europa eller världen i stort så är vi där, öppnar dörren till vårt klassrum och släpper in våra elever med sina historier och erfarenheter.

Tsunamin i Indiska oceanen 2004, flyktingströmmarna från bland annat Afghanistan och Syrien, terrorattentatet på Drottninggatan eller skjutningar i grannförorten. Händelser som sker i vår omvärld sätter sina direkta spår i våra klassrum och i undervisningen.

Plötsligt en dag är det inte bara rubriker att diskutera eller ett ämne att ta upp. En dag sitter nyhetsläget i klassrummet.

Hur väl förberedd är din skola, eller för den delen du, på att det kan hända?

Själv bär jag fortfarande med mig en lektion med ett möte för några år sedan som satt djupa spår.

Medierna var då fyllda med rapporter om röda räddningsbåtar på Medelhavet. I Globen talade Hans Rosling om kriget i Syrien samt tackade alla som varit modiga att fly och tagit sig till Sverige. På Centralstationen i Stockholm stod frivilliga och hjälparbetare redo att möta flyktingar.

En dag fick vi en ny elev till vår skola. Ett nytt namn, en ny person. Eleven kom från ett annat land men kunde engelska och ville gärna börja sina studier så fort det bara gick. Egentligen inget konstigt men den här personen kom med en historia som jag i efterhand hade hoppats aldrig hade behövt skrivas.

Plötsligt satt eleven där i mitt klassrum, världsläget var plötslig där i rummet.

Vad gör jag nu?

Allt vi pratat om i klassrummet, diskuterat och försökt förstå kring flyktingströmmarna – nu är det en person i klassrummet som har upplevt allt. Gruppen arbetade med historia och efterkrigstiden. Vi hade precis börjat diskutera folkmordet i Rwanda. Eleven pratade god engelska och skulle delta på alla mina lektioner med gruppen. Historia, alla kan delta.

En vecka går, vi ska se Hotell Rwanda. Ska eleven vara med?

Jag pratade med eleven och förklarade vad vi skulle göra. Jag förklarade historien och vad som hänt i Rwanda. Eleven var en mogen person och resonemanget vi förde kändes djupgående och förtroligt. Filmmomentet var inget måste, det fanns andra uppgifter att göra. Eleven ville vara med och se filmen.

– Det är ingen fara, det går bra, säger eleven.

Lektionen för filmvisningen började. Filmen rullade igång och historien bakom folkmordet berättades. Jag tittade ut över klassen och såg hur historien verkade landa hos eleverna. Där borta i hörnet såg jag att den nya eleven grät. Tyst förbannade jag mitt beslut att ha tillåtit min elev att se filmen. Jag gick fram till eleven som torkade sitt ansikte med en medhavd välanvänd näsduk av tyg.

– Kom, du ska inte se det här, sa jag.

Jag ledde eleven bort till det angränsande grupprummet. Väl där rann inte tårarna stilla hos eleven utan en ofattbar förtvivlan brast ut hos den unga människan. En förtvivlan bortom ord och rum. Jag höll elevens axlar i ett fast grepp. Någonstans kom minnet till mig att ta ett fast tag i väldigt ledsna personer och låta dem känna att deras kropp är där och ändlig.

Jag satt helt tyst bredvid eleven och bara var vid dennes sida. Det fanns inga ord för en stund som denna. Till slut sa jag:

– Förlåt, du skulle inte sett det här.

Eleven torkade sig med sin välanvända näsduk av tyg och svarade:

– Det här är inget mot vad jag varit med om.

Eleven tog fram sin mobil och började bläddra bland sina bilder. Till slut sa eleven:

– Det här är min yngsta släkting. Visst är barnet fint? 

Bilden visade ett litet barn som såg ut att sova. Eleven förklarade att de dödade barnet, med de så menade eleven Al-Qaida. Världsläget gjorde sig absurt påmint i detta lilla grupprum i en skola bland många. Jag förstod tydligt att barnet på bilden inte sov, barnet var dött.

Eleven fortsatte bläddra i sin telefon. Visade en bild av något som liknade rester av ett fordon. Bussen blev attackerad, förklarade eleven.

– Alla dog, sånt här händer hela tiden. Ingen hjälper oss.

Fler bilder på döda människor. Eleven berättade och visade, visade och berättade. Jag förblev tyst, hade inga ord som passade.

Gruppen utanför gjorde sig påmind. Jag gick ut och tittade till de andra. De såg att jag var tagen av stunden och samtalet i grupprummet. Klassen var helt tyst och fokuserad på filmen men även tagna av stundens allvar. De visste, trots min tystnad, att det hände svåra saker i grupprummet.

Fler bilder och en historia om ett hastigt uppbrott från en familj långt borta. En saknad och sorg som eleven berättade med hjälp av bilder i sin telefon. Bilder från en värld som jag bara läst om i tidningen eller flyktigt sett på nyheterna. En historia som är så tung att gråten och orden stockade sig hos mig.

Lektionen var slut. Eleven satt i grupprummet. Djupt rörd av berättelsen från grupprummet avslutade jag lektionen. Utan ord visade mina elever att de förstod att en historia långt bortom deras verklighet hade berättats i grupprummet. En elev stannade kvar och kom fram till mig och frågade:

– Får jag ge vår nye klasskamrat en kram?

– Jag vet inte, svarar jag. 

Jag tänkte samtidigt ”hur gör vi när vi träffar någon som förlorat allt och sett det vidrigaste av vidrigheter? Har det här barnet fått en kram av en jämnårig manlig person tidigare? Betyder en kram samma sak för den frågande eleven som den förtvivlade?”

– Jag vet inte om det är en bra idé just nu, kanske senare. Vi får lära känna varandra lite bättre först.

Eleven kom ut från grupprummet med den välanvända näsduken av tyg i handen. I ensamheten i grupprummet hade eleven samlat sig och var lugn.

– Hur går det? Frågade jag. Väl medveten att frågan är platt men tusen gånger bättre än en fråga om eventuellt mående skulle ha varit.

– Det är ok, svarade eleven samlat.

Eleven gick ut och stoppade sin välanvända näsduk av tyg i fickan. Jag samlade förvirrat ihop mina saker, gick till mitt arbetsrum helt tom i blick och tanke.

I arbetsrummet var jag inte ensam. Kollegorna på plats såg min tomma flackande blick och lade bort vad de hade för händerna. De ställde om fokus till att lyssna på mig.

– Hur ska vi hantera det här? frågade jag dem. Vad gör jag nu?

Veckorna som följde blev omtumlande både i klassrummet och ute i Europa. Flyktingströmmarna fortsatte till Sverige. Frivilliga mötte på Centralstationen. Diskussioner i riksdagen om flyktingkrisen. Eleven ville få klasskamraterna att förstå sin historia. Klasskamraterna ville välkomna och visa sin vardag. Min närmaste rektor tog sig an uppgiften att skaffa stöd till mig som medarbetare.

Det här var något helt nytt för vår skola och samhället. Diskussionen fortsätter – vad gör vi nu?

Reagera på inlägget:

En bra skola är ingen slump

Relaterat

Jag sitter med i redaktionskommittén för en europeisk hemsida för skolor, The European Toolkit for Schools. Det är en hemsida som är tänkt som en kvalitetssäkrad databas för den som söker information om olika projekt inom inkluderande undervisning samt hur man motverkar skolk och avhopp.

Med kvalitetssäkrad menas att det så långt som är möjligt ställs krav på att projekt som finns med är utvärderade och helst vetenskapligt så.

Som en del av det arbetet skulle vi ta fram filmer som beskriver olika skolor eller projekt vi tycker var värda att lyfta. Min tanke gick direkt till Malmaskolan i Kolsva. Jag har (på avstånd) följt rektorn Johan Hallberg och hans kollegor och det arbete de har gjort. De blev också utvalda tillsammans med den skola i Barcelona som jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg.

Filmerna både från Malmaskolan, Barcelona och en berörande film från Manchester finns nedanför den här texten.

Malmaskolans elevhälsoteam: Ann-Cathrin Jansson, föreståndare Ungdomsgården, Maria Hemström, skolsköterska, Johan Hallberg, rektor, Eva-Lena Arvidsson, specialpedagog, Henrik Zarins, studie- och yrkesvägledare och Josefine Göransson, högstadielärare.

Första gången jag träffade Johan Hallberg tror jag var på en fortbildningsdag anordnad av Skolverket någonstans och för många år sedan. Han beskrev hur man på Malmaskolan arbetat med en modell för elevhälsa som innebar en kontinuerlig och kollegial fortbildning för lärare tillsammans med ett helt team av specialister.

Skolan var enligt Johan Hallberg helt uppbyggd kring elevhälsan dit lärare kom med små såväl som stora problem och de hade som princip att inte skriva ner vad de kom överens om utan göra det.

Johan Hallberg har själv beskrivit att han hamnade i den modellen när han tillsammans med en kollega bestämde sig för att de verkligen ville ta skollagen på allvar; att alla elever verkligen skulle få det stöd de behövde. Detta har bland annat lett till att man vid en tid anställde en socionom som bland annat hade till uppgift att åka och hämta vissa elever till skolan och se till att de fick frukost. Man har under många år lyckats få alla elever som kommer till skolan i mål.

För ett tag sedan fick jag se en effekt av deras arbete men i en helt annan kommun. Jag hade tillfälle att se en fantastisk lektion i ett heterogent mellanstadieklassrum. Med respekt och fantastisk fingertoppskänsla ledde läraren lektionen och engagerade än den ena än den andre eleven i vad som pågick. Klassrummet var helt ordinärt möblerat med undantag för två bänkar som var precis vid läraren. Efteråt frågade jag hur hen tänkte kring det. Svaret blev: ”Ja, de två måste jag kunna röra vid ibland”.

I den efterföljande diskussionen framkom att hon hade jobbat på Malmaskolan. Hon sa att det som var nästan det viktigaste var just att de också hade gått till elevteamet med småsaker. Man fångade upp saker innan det blev stora problem och man hade hela tiden stöd för sina tankar och beslut. Att hon var skicklig var ingen slump eller begåvning, utan resultatet av en lång utvecklingsprocess.

Men hur får man lärare att verkligen komma till ett sådant, också om det är saker som de lärarna tycker att de borde klara av själva? Då kan det krävas lite list i början.  

Gun-Marie Persson och Johan Hallberg, rektorer på malmaskolan.Johan Hallberg och hans rektorskollega Gun-Marie Persson satte upp en regel. Man var tvungen att komma om man hade någon elev som kunde misstänkas inte nå målen i något ämne. Och det gällde ju alla. Det var inte regeln i sig som var det viktiga eller ens målet utan att bryta en ensamhetskultur bland lärarna.

Som alltid kan vi se betydelsen av en klok skolledning och vuxna som arbetar tillsammans och aldrig ger upp. Men botten i detta är en moralisk övertygelse om skolans uppgift, en övertygelse som är så stark att man gör vad som behövs och inte nöjer sig förrän man lyckas.

Med detta vill jag återigen säga: hatten av till alla de som arbetar varje dag med att se till att barn och ungdomar skapar sig en framtid, och speciellt så denna gång till Johan och hans kollegor på Malmaskolan.

* * *

Någon har frågat om skolan jag nämnde i mitt förra blogginlägg, skolan som bara har två (och bra regler). Den skolan är Brevik skola på Tyresö som leds av rektor Anna Bandelin-Bittar.

* * *

Malmaskolan: https://www.youtube.com/watch?v=5bx-6ZeBXAA

Malmaskolan teaser: https://www.youtube.com/watch?v=Tl0xfnTiQi4

Manchester: https://www.youtube.com/watch?v=PB0Akm5yjfc

Manchester teaser: https://www.youtube.com/watch?v=d22wM6RHVFg

Barcelona : https://www.youtube.com/watch?v=yFTI-U2aUCQ

Barcelona teaser: https://www.youtube.com/watch?v=Gqaq0skqKjo   

Relaterat

Reagera på inlägget:

Rör inte våra lärarutbildningar (men gör om dem!)

Relaterat

Förra veckan fick jag en möjlighet att vara med när Anna Ekström besökte Färjestadens skola på Öland. Det kommer lite mer om skolan och besöket längre ner men jag vill börja med diskussionen om lärarutbildningarna.

Jag är den förste att säga att lärarutbildningarna behöver reformeras. Metodik, praktik, utbildningspsykologi etc behöver stärkas. Jag menar också att OECD:s förslag om att samla ihop dem och göra professionsinslaget tydligare är en utmärkt utgångspunkt.

Men jag vill på inga villkor se att utbildningarna flyttas ut från universiteten eller ersätts av någon annan aktör än det allmänna.

När man nu i diskussionen återkommande hör aktörer presentera förslag på fristående lärarutbildningar ska man vara uppmärksam på att det finns de som vill använda lärarkrisen för att åstadkomma något annat.

Den som uppmärksamt läser OECD:s rapport från 1992 (som jag skrivit om här) kan se att samma regering som marknadiserade det allmänna skolväsendet i Sverige då egentligen ville göra detsamma med universitet och högskola. Detta lyckades man inte med. Högskolesektorn var för stark för det. Där var inte myndigheter och expertorganisationer nedmonterade som var fallet med skolan efter Skolöverstyrelsens nedläggning. Men man har inte gett upp.

Att tro att det finns några andra som är bättre på att bedriva lärarutbildning än de som faktiskt har erfarenhet av det skulle vara ett dyrt misstag på många sätt. Om inte för något annat så för att universiteten garanterar en frihet i tanken och en teoretisk grund samt forskningsförankring som en profession måste ha med sig.

Varför detta i en text om en liten skola på Öland? Jo, för att de är en del av en av de många positiva förändringar som faktiskt skett och sker inom lärarutbildningarna.

Skolan i Färjestaden är nämligen en del av den lärarutbildning med VI-profil som genomförs inom ramen för försöksverksamheten med övningsskolor. Detta innebär i korthet att man som student befinner sig på en och samma skola två dagar varannan vecka, samt att man vid ett tillfälle i slutet av utbildningen som studentkollektiv helt tar över skolan en vecka.

Detta ger både skolans lärare att utveckla handledarkunskaper över tid, skolan en kontakt med universitetet och forskning och universitet en nödvändig relation till lärare och klassrum. Högskoleverket skriver om projektet:

”Det genomgående intrycket av försöksverksamheten med övningsskolor vid Linnéuniversitetet, campus Kalmar, är att det är en väl fungerande verksamhet som över tid har utvecklats på ett genomgripande sätt. Intervjuerna visar på ett närmare samarbete mellan övningsskolor, skolhuvudman och lärosätet samt mellan övningsskolorna och de arbetsenheter som ingår i grupperna av övningsskolor. Bedömargruppen ser tydliga tecken på utvecklad professionalisering för VFU-handledare genom samarbeten och handledarutbildning samt tydligare professionsutveckling för studenterna under utbildningen.”

Att det var så vittnade också mina värdar på besöket, rektorerna Lena, Lena och Ulrika, om. Vi behöver utveckla svensk lärarutbildning på universiteten, inte med bombastiska uttalanden som att driva på ett systemskifte ingen har glädje av. I det är övningsskolor ett av de viktigaste elementen (och något svensk skola ska tacka Jan Björklund för).

En sidoeffekt av utvecklingen på skolan och att det är en övningsskola var också att de hade alla tjänster på skolan besatta med behöriga lärare. Och så ska det naturligtvis också vara. Lärarstudenter ska under sin utbildning handledas av skickliga lärare i en extra professionell miljö (precis som i Finland).

Skolan i sig präglades av ett lugn och ett vänligt bemötande (glada stojiga barn på rast också, naturligtvis – vi pratar om en skola, inte ett interneringsläger). I matsalen åt barn tillsammans med glada pensionärer. Mina värdar berättade att skolan inte alltid hade varit som den är nu, utan att det var något de sett växa fram under en följd av år.

Man kunde tydligt bocka av ett av de kännetecken som ofta finns i skolor som går bra: Ett kollektivt ledarskap. Det var tre ledare som tillsammans upplevde ett starkt delat engagemang för skolan. Formellt var det en rektor och två biträdande, men som ledare fungerade de mycket som en enhet. De har också väldigt bra resultat.

Återigen får man bara säga: Hatten av för duktiga chefer och medarbetare – och grattis, Färjestaden

Det var också väldigt roligt att se Anna Ekström i aktion. Men kanske ännu roligare (sorry, Anna!) att se en skicklig lärare, Lilly Nilsson, i aktion.

Lektionen skulle handla om 6:ans tabell och vi fick se en välplanerad lektion med omväxling mellan lärarlett samtal, ramsor och arbete i grupper. Eleverna hade satt upp som mål med lektionen att förutom att öva på 6:ans tabell försöka övertyga utbildningsministern om att matte var roligare än svenska. De hade nämligen hört henne säga på ”Lilla Aktuellt” att svenska var roligare.

Anna Ekström sade att de lyckats med det (men då tror jag faktiskt att hon ljög lite grand).

En sak tänkte jag på i slutet av lektionen. Det slog mig att barn hela tiden var så närvarande och att de pratade så mycket med varandra. Både i klassrum och på andra ställen.

Jag blev tvungen att fråga om en sak: Har ni mobilförbud?

”Ja, vi samlar in telefonerna i början av dagen”.

Om man hade bra skäl fick man ha den med sig men det var undantagsvis. Jag måste säga att jag blir mer och mer övertygad om det kloka i att skolor ofta är mobilfria zoner. Detta för elevernas måendes skull, för koncentration och för träning av medmänskliga relationer.

Tack Lilly, och tack Färjestadens skola, för att jag fick vara med och för intressanta samtal.

(Och tack Anna Ekström för att du inte blev allt för förvånad när jag dök upp som gubben i lådan på skolan.)

Relaterat

Reagera på inlägget:

När oddsen är emot mig

Det finns stunder när jag går in i ett rum eller en situation och jag bara vet att oddsen är emot mig.

Vissa stunder och situationer bara vet jag som erfaren lärare att det här kan gå hur som helst.

Det finns ingen planering att tillgå, ingen manual att följa. Ingen didaktisk skrift eller pedagogisk teori kan rädda mig utan det är bara att kasta sig ut och hoppas på det bästa. För är jag där, en vuxen och ledare. I en given situation förväntas jag agera och vara professionell fast jag vet att det här blir nog helt enkelt inte bra.

Jag minns tydligt för något år sedan när första snön hade kommit. Eleverna hade valt en mycket olämplig plats för sitt snöbollskrig. Någon från skolan behövde gå dit, det blev jag, för att få slut på snöbollskriget. Jag satte med nedsänkt huvud på mig jackan och gick med tunga steg mot platsen med känslan ”det här kan gå hur som helst”.

Jag var i ett annat liknande läge häromdagen, inomhus denna gång. Eleverna hade haft prov. Två timmar hade de suttit och skrivit om fysikens magiska värld. Fulla av fokus hade de suttit där minut efter minut, timme på timme. Kollegorna och jag hade vaktat som stolta lejoninnor över rummen. När provtiden var slut fick alla gå ut på en välförtjänt paus i det vackra höstlandskapet. Allt enligt plan och inga konstigheter. Men efter rasten…

En timme kvar till lunch. 60 hungriga och provtrötta årskurs åttor. Vad ska vi hitta på?

Efter ett snabbt kollegialt övervägande så bestämde vi två pass á 30 minuter för vardera gruppen i svenska och matematik. En genomgång behövde hållas i matematik och i svenskan ville jag fortsätta högläsningen av vår gemensamma bok.

Eleverna vällde in från rasten. De visade hur trötta de är, några pratade om hur hungriga de var och suckarna att det är en timme kvar till lunch var tydliga.

Vissa lade sig över bänkarna. Andra lutade sig långt bakåt på sin stol. En elev kom fram och frågade trött:

– Vad ska vi göra?

– Jag tänkte läsa högt för er en halvtimme, svarade jag.

Eleven, kom ihåg att det här är årskurs åttor, gav mig en innerlig kram och riktigt kröp upp i min famn inför hela klassen.

– Tack, Karin, tack. Så skönt att bara lyssna.

Fokuset från övriga gruppen var inte på topp men jag tog till ”stoltricket”.

Jag tog fram min pall som står längst fram i klassrummet. Flyttade den mot rummets mitt och bara satte mig ner och tittade ut över gruppen.

En efter en tystnade och ordet blev mitt.

– Under andra världskriget fanns det soldater som frivilligt anmälde sig till tjänstgöring i uppdrag som de visste att de inte skulle komma levande ifrån, inledde jag passet. De kallades Kamikazepiloter. Efter det har vi fått begreppet kamiakaze-projekt. När ni nu kom in från rasten så tänkte jag precis så. Ni är trötta och hungriga efter att ha jobbat hårt i två timmar. Vi måste ha en timmes lektion till. Det här blir som ett kamiakaze-projekt för mig som lärare. Oddsen är emot mig att få lektionen att lyckas.

Eleverna lyssnade på helspänn. Wow, tänkte jag tyst för mig själv. Det kanske går vägen.

– Ni behöver bara luta er tillbaka, fortsatte jag. Eller lägga er över bänken och lyssna. Jag tänker läsa för er.

Den kramande eleven började få huvudmassage av bänkkamraten. Några lade sig på golvet och andra kröp upp i de djupa fönstren.

Jag började läsa.

Förundrad och samtidigt fnittrigt glad inombords. Det lyckades. Jag hade verkligen inte trott att det här skulle bli ett stolt ögonblick värt att dokumentera, men det blev det.

Reagera på inlägget:

Ett envist arbete för utbildning ger resultat

Framgångsrikt opinionsarbete kräver långsiktighet och envishet. Det vet Lärarnas Riksförbund. Vi började driva frågan om lärarlegitimation 1992 – i dag är det ett krav för att få en fast anställning. Sedan kongressen 2008 har vi verkat för statligt ansvar för skolan – nu har våra krav fått fäste och ska utredas av regeringen. Vi har också under decennier, sedan 1980-talet faktiskt, drivit kravet på en tioårig grundskola. Det är därmed en stor seger att de första stegen nu tas i regeringens budget för att göra den möjlig.

Det är således dags att lämna diskussionen om för- och nackdelar med en tidigare skolstart. Kraften måste i stället läggas på att se till att reformen genomförs på ett sätt som gör den framgångsrik. Det förutsätter att politikerna inser att reformen inte är en gratis ”quick-fix”. För att enbart legitimerade lärare ska ansvara för och utföra undervisningen i det nya fyraåriga lågstadiet krävs det omfattande insatser och därför måste tillräckligt med medel avsättas – det vill säga på en helt annan nivå än de 190 miljoner som regeringen utlovat för 2021. Här pratar vi både om fler lågstadielärare och fler speciallärare.

För trots att det verkar finnas en vilja, blev regeringens budget tyvärr en kalldusch för skolan. Jag menar inte att det saknas satsningar, men de var långt ifrån tillräckliga satt i relation till kommunernas stora underskott. Att verkligheten ute på skolorna kommer att bli ännu tuffare går bara inte, för gränsen är faktiskt redan nådd. Jag har på nära håll mött de drastiska effekterna av nedskärningarna i skolan på de resor jag under hösten genomför runt om i landet. Det är oroade elever, lärare, fackliga ombud och skolledare som berättar om de allvarliga konsekvenserna av ”effektiviseringar” och besparingar.

Dessutom har jag mött pressade och närmast förtvivlade kommunstyrelseordföranden som brottas med att få den kommunala budgeten att gå ihop och kunna tillhandahålla den välfärd som kommunen är skyldig att stå för. Det är nu uppenbart för mig att landets lokala skolpolitiker inte ens själva tror på kommunernas förmåga att klara av att finansiera skolan. En majoritet av de kommunala skolpolitikerna menar rentav att likvärdigheten i skolan skulle förbättras om staten tog över finansieringen.

Skolan måste skyddas från de brutala nedskärningarna som väntar. Detta kan bara göras genom att regeringen tar sitt ansvar och ser till att januariavtalets intentioner vad gäller att ta fram beslutsunderlag för statligt huvudmannaskap för skolan skyndsamt blir verklighet. Att skolans finansiering snarast flyttas från kommunerna till staten är helt avgörande för hela landets framtid. Uppdrag och förutsättningar måste gå hand i hand.

Att ha en likvärdig och högkvalitativ skola i hela landet är också en förutsättning för att kunna ta oss an den största framtidsfrågan, klimatet. Denna viktiga fråga ställer krav på oss alla, givetvis även på Lärarnas Riksförbund. Vi har därför arrangerat en digital manifestation där lärare har fått dela med sig av sin klimatundervisning och visa vilken skillnad lärare gör för klimatet. Utbildning är nyckeln till att nå en hållbar utveckling och vårt arbete tillsammans med alla ungas engagemang kan göra skillnad på riktigt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2019

Reagera på inlägget:

Sidor