Annons

Vi kan inte leva i förnekelse längre

Det är så enkelt att hävda vad skolan ska göra för att hantera de problem som finns. Men det är precis som med ett utåtagerande barn, man kan inte bara säga till hen att sluta med det negativa och tro att det kommer hjälpa.

För att verkligen förstå skolans problematik behöver man vara där, känna den, uppleva den och förstå varifrån den kommer. Vi som arbetar där är sällan upphov till problemet. Ja, jag kan nå mitt metodtak och göra dåliga val eller agera på en känsla i affekt, men det beror inte på att jag har brister i min utbildning eller kunskap. Det är mina förutsättningar som gör att det inte fungerar, som gör att jag inte ens får möjligheten att använda en bra metod.

Går man bara in en snabbis på en lektion så skulle man nog få massor att sätta fingret på som skulle kunna göras annorlunda. Varför gör du inte si eller så? Du gjorde så här, det blev ju inte så bra. Testa att göra så här istället. Säg till barnen som bråkar och så vidare. Ja, du har lyckats analysera symptomen, det hade jag med om jag haft tid till efterarbete.  

Du undrar varför det ändå blev som det blev? Jo, för jag hade inte tid eller möjlighet att planera detta inför lektionen. Eller, kanske något så absurt att jag i ärlighetens namn var för trött och utsliten för att göra det. För har man inte jobbat i en skola några år har jag full förståelse för att det är svårt att se hur dränerad man kan bli.

Precis som vi kollar med eleven om hen hade förutsättningarna att lyckas måste vi kolla om läraren hade förutsättningarna för att lyckas också. Jag kan lära mig hur mycket som helst om bra metoder men ges jag inte förutsättningarna att tillämpa dessa är det meningslöst hur mycket jag än kan.

Jag låter kanske lite väl trångsynt och negativ nu, men jag tror vi måste acceptera att antingen behöver det skjutas till kopiöst med medel till välfärdsapparaten och skolan, eller så accepterar vi att vi inte ska ha en välfärd. Vi kan inte leva i förnekelse längre, och där har politiker ett stort ansvar att faktiskt visa vilken väg de vill gå. För det finns ingen som jag känner till idag som säger att hen vill spara på skolan, ändå är det vad som budgeteras runt om i landet.

Tankesmedjan Balans har skapat en interaktiv karta som de kallar för Skolnedkärningskartan. Här redogörs hur kommuner satsar/sparar på skolan. Kartan är en skrämmande påminnelse om vad som sker i det dolda. Läser man hur kommunbudgetar skrivs kan jag lova att man blir upprörd. 

Besluten jag ser runt om i landet tyder på att det känns bättre i politiken att krama ur det sista ur välfärden och sedan begrava den. Men ändå går nästan varje kommun ut med att de satsar på skolan, hur kan det komma sig?

Här anser jag att det behövs ett regelverk. Jag som medborgare har rätt att inte bara veta utan även förstå vad pengarna går till. Hur ska jag annars kunna göra ett bra, medvetet val när jag röstar?

Jag hävdar att det är emot demokratins grundprinciper att inte tala klarspråk i en kommunbudget. Det lurar sådana som jag, som inte är så insatta eller smarta att tro att kommunen satsar på skolan, för de säger det i text, när siffrorna i själva verket visar på besparing.

Så innan du som fritidspolitiker lägger ett besparingskrav på skolan – prova att jobba i en verksamhet där alla kollegor inte sprudlar av energi. Där sjukfrånvaro gör sig påmind utan empati. Där arbetsuppgifterna inte är dina att styra över.

Testa att jobba i skolan innan du väljer att lägga besparingar på den. Och Innan fingret riktas mot läraren, kolla om förutsättningarna är tillräckligt goda för att läraren hinner med sina arbetsuppgifter utan att nå sitt metodtak.

Reagera på inlägget:

Vi måste våga nämna trollet vid dess namn

Länge har jag funderat på att skriva en text som belyser något som jag tycker är ett växande problem i svensk skola, men jag har dragit mig för det då jag vet hur tongångarna riskerar att bli i sociala medier. Det jag vill lyfta upp till ytan är att vi i svenska lärarrum måste våga prata om de problem som faktiskt uppstått när vi fått ett ökat antal nyanlända i våra skolor.

Detta måste vi kunna prata om utan att bli stämplade som rasister.

Syftet med denna text är inte att den ska kidnappas av högertrollen och användas i en argumentation kring att alla nyanlända är ett problem, för så är det inte. Tanken med texten är istället att vi vuxna ska steppa upp och ta ansvar, oavsett vilka problem vi står inför.

Jag är liberal och jag har skrivit flera texter tidigare kring hur mycket jag tycker om att undervisa mina nyanlända elever samt visat att jag står upp för människors lika värde.

Därför tycker jag att jag också vågar lyfta problem som uppstår. Jag är runt på skolor i Sverige och föreläser samt håller i workshops. Genom dessa uppdrag befinner jag mig i många olika lärarrum runt om i Sverige. En diskussion som ibland uppstår har etsat sig fast hos mig, och jag har funderat mycket kring den. Lärarna undervisar elever mellan 9–12 år och de menar att det absolut inte är konstigt att det uppstår rasism i svenska skolor. Ingen vågar ingripa av rädsla för rasiststämplen. De menar att det också är en tydlig hierarki bland olika nationaliteter. De ensamkommande pojkarna från Afganistan är absolut lägst i rang. Barn av annan nationalitet anser sig själva som högst i rang och är svårast att tillrättavisa.

Jag uppfattar det som att lärarna i några av dessa lärarrum i stort sett har abdikerat:

”Det är inte lönt att ingripa. De är så många och de gör precis som de vill. I förra veckan såg jag hur flera stycken spottade på golvet i klassrummet och jag sa inget för jag orkar inte”.

”De är så högljudda och gapar och skriker och slåss. På rasten går man en omväg som rastvakt för att inte åka på en massa extra jobb”.

Det är dock inte vanligt att någon som jobbar som lärare vill stå för dessa åsikter utåt.

En av lärarna i ett av lärarrummen ställde frågan om vad är det som gör att det är på detta sätt? Hur kan det vara så att 9–10 åringar känns ”okontrollerbara”? Ja, vad är svaret på den frågan? Jag vet faktiskt inte. Är det så att de tidigare gått i en skola som är stentuff med disciplin och att det saknas i många svenska klassrum? Eller är det så att barnen är så traumatiserade att man inte kan förvänta sig något annat? Hade det kanske sett annorlunda ut om barnen fått samtalsstöd och hjälp?

Min åsikt är att vi vuxna absolut inte får abdikera från vuxenrollen och att det absolut viktigaste är att påverka just de yngsta barnen. Om inte vi i skolan ingriper och tar vårt samhällsansvar, vem ska då göra det? Föräldrarna, tycker du säkert. Men om de inte har föräldrar här, utan bor på HVB för ensamkommande? Vem tar diskussionen med dom då?

Föräldrarna kanske inte vet vad deras barn gör när de kommer samman i grupp i skolan? De pratar kanske inte svenska och du tycker det är för svårt att få tag på och anlita tolk för att ringa hem? Ska det ha någon effekt att höra av sig hem måste du ju ringa samma dag och det är sällan det går att lösa med tolk om man inte har turen att ha studiehandledaren på plats den dagen.

Exemplet ovan är från ett lärarrum och jag menar absolut inte att det ser ut så här i alla skolor, men jag ser att det är ett ökande problem. Jag menar att det också hänger ihop med lärarbristen. I och med att vi har så många obehöriga lärare på våra skolor ökar arbetsbelastningen för oss andra som måste handleda, hjälpa till med att lägga upp undervisningen samt ansvara för bedömningen. Som lärare orkar du inte och hinner inte ta i alla de konflikter som du borde. Ett bråk som du väljer att ingripa i generar så mycket mer arbete i form av dokumentation och tar tid från din planering. Jag förstår att man väljer att ibland titta bort. Inte för att man vill, utan för att man helt enkelt är rädd om sig själv och sin hälsa.

Vi behöver lyfta dessa frågor i våra lärarrum och diskutera fram lösningar. Ingen kan väl tycka att vi, oavsett problem vi står inför, ska abdikera från vuxenrollen?

Kommunpolitiker måste också ta sitt ansvar och se till att det faktiskt finns tillräckligt med resurser för att lärare ska hinna med sitt jobb. Anställ personal vars uppdrag är att vara heltidsmentorer, vara ute på rasten och även se till att det råder lugn i korridorerna. OM sedan klassläraren känner att han eller hon vill vara med klassen på rasten för att bygga relation så varsågod, men du måste inte. Heltidsmentorerna ansvarar för kontakterna med hemmen och avlastar läraren som kan fokuserar på undervisningen.

Jag menar att heltidsmentorerna inte behöver ha lärarutbildning. Här sticker jag ut hakan och säger att det faktiskt är viktigare med personlig lämplighet än formell utbildning. Se också gärna till att någon av dessa heltidsmentorer talar flera språk så att kommunikationen med hemmen flyter smidigare. Idag saknar många skolor “kringpersonal” som kan vara ute bland eleverna.

Om du som mentor har elever som bråkar mycket blir din arbetsbelastning väldigt hög. Är det du som mentor som ska släppa dina arbetsuppgifter när dina elever har bråkat eller kan dessa heltidsmentorer hjälpa till här? Vem ska undervisa klassen om du hela tiden måste reda ut bråk? I klassrummet är det dock ditt ansvar som lärare att ingripa. Du kan inte titta åt andra hållet om någon spottar på golvet inomhus eller om någon kränker någon annan. Se till att dom får städa efter sig och känner du att du inte klarar det själv – tveka inte att be om hjälp. Kontakta heltidsmentorerna eller någon kollega så att du kan driva igenom det du bestämt.

Absolut viktigast av allt är faktiskt att våga prata om det som är problem och att försöka hitta lösningar. Vi får inte ducka för att lyfta upp jobbiga saker av rädsla för att till exempel bli rasiststämplade. Vi får inte abdikera från vuxenrollen.

En av de bästa chefer jag haft genom mina år i skolan arbetade hårt för att förändra det tuffa klimat som rådde på min dåvarande skola. Hon brukade säga: ”Vi måste våga nämna trollet vid dess namn”. Med detta menade hon att vi måste våga lyfta upp de problem vi ser, leta lösningar och agera.

Om någon, oavsett härkomst, beter sig illa måste vi ta diskussionen och visa vad som är rätt och fel. Varje gång.

Barnen är Sveriges framtid och barn behöver hjälp, råd och vägledning. Barnen behöver också känna en framtidstro. Det är där vi lärare gör skillnad.

Reagera på inlägget:

Kan skolan säga nej till ledighet?

Många föräldrar och vårdshavare begär ledighet för sina barn på andra tider än de fastställda loven. Det är ett stort problem, menar lärare och skolledare, men givetvis också för föräldrar/vårdnadshavare och för barn och ungdomar.

En liten tråkig historia fick mig att blogga om ämnet. Skolporten, en populär skolsajt har också nyligen berört ämnet i sitt veckobrev. En flicka i åk 3 på grundskolans lågstadium behövde följa med sin mamma och pappa till ett annat land under tre veckor för att besöka sin svårt sjuka mormor. Det var nödvändigt för flickans mamma att besöka sin mamma som låg för döden. En och en halv vecka inföll på terminstid och resterande en och en halv vecka inföll på lov. Flickan ansågs ha vissa lärandeproblem. Skolan nekade ledighet. 

Det här ärendet upprörde mig och jag beslöt att ta reda på mera vad som egentligen gäller ledighet.

Ur skollagens kapitel 7, paragraf 18 saxas ”kortare ledighet för enskilda angelägenheter. Om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas”. Det är rektor som tar beslut om huruvida ledigheten ska beviljas, men kan uppdra åt någon annan att ta beslut om ledigheten understiger tio dagar.

Jag beslöt mig för att hjälpa familjen. De är nu efter många turer på väg till sin svårt sjuka släkting. Flickan har med sig skolarbetet och kan ägna sig en hel del åt medförd läxa. Den här familjen respekterar skolplikten och har alltid varit solidarisk mot skolan och fattade beslut. Den här resan kunde naturligtvis inte vänta. Det här skälet handlade inte om att utnyttja billiga flygbiljetter, eller om att besöka viktiga idrottstävlingar eller om att delta i religiösa högtider. Det här ärendet är en unik och svår situation, som inte går att skjuta upp till eventuella loven.

För mig handlar resan inte om ledighet utan om en särskild individuell studiegång. Föräldrarna är båda utbildade och helt kapabla att stödja flickans skolarbete under en och en halv vecka. Särskilda studiegångar måste även skolväsendet kunna planera för och tillämpa. Den här familjen måste förlägga sitt boende till en annan ort av högst angelägna skäl. Ärendet är möjligt att handlägga på annat sätt än genom ledighetsansökan och avslag.

Det finns ingen ordentlig statistik på hur det ser ut i landet med ledigheter.  Det vore bra om det fanns det. Har det verkligen blivit vanligare med ansökningar om ledighet? Många skolchefer, rektorer och lärare har ändå ett intryck av att det är allt flera som begär ledigt från skolan av enskilda skäl, för längre eller kortare perioder. Det handlar troligen om en attitydförändring. Skolan behöver inte vara bortprioriterad för det.

Vad kan då "enskild angelägenhet" vara? Skolverket ger exempel med vissa angelägna resor, familjehögtider och religiösa högtider. Begravningar är ett givet exempel, som de flesta nämner.

När det handlar om andra angelägna skäl blir det svårare. Att ha en policy, som säger att inga ledigheter beviljas för semesterresor eller idrottsturneringar, rimmar inte med skollagen. Beslut om ledighet ska motiveras och grundas på en samlad bedömning av den enskilda elevens situation. Det som bör vägas in är, enligt förarbetena till lagen, särskilt: hur lång frånvaro det handlar om, elevens studiesituation, möjligheterna att kompensera för den förlorade undervisningen och hur angelägen ledigheten är för eleven. Skolplikten gäller även i förskoleklassen, men för de yngsta eleverna får rektorn vara mer flexibel i sin bedömning. Det borde ha tillämpats i den lilla flickans fall.

Rektors beslut om ledighet kan inte överprövas, men missnöjda föräldrar vårdnadshavare kan förstås klaga till huvudmannen. Skolinspektionen får ytterst få klagomål som gäller beslut om ledighet. De ärenden som når Skolinspektionen handlar ofta om formaliafrågor.  Elever som är borta från undervisningen innebär fortfarande ett visst merarbete för lärarna. För gymnasieelever kan rätten till studiebidrag påverkas. I vissa fall ska skolan rapportera frånvaro till CSN.

Ledigt från skolan ska beslutas både med hjärta och hjärna. Skolan måste verkligen tänka efter före, innan det blir ett nej.

Reagera på inlägget:

Laget går före jaget i skolan

En snabb googling på uttrycket ”de bästa lärarna” får 23 600 resultat. Det var uppenbart i de lärarlönesatsningar som staten gjort att en del av retoriken var att de ”bra” lärarna skulle ha bättre betalt än de ”dåliga”. Jag har också träffat några lärare som tycker att det är rätt och riktigt att de som jobbar så hårt ska ha mer i lön än de andra. Jag har också pratat med människor från arbetsgivarsidan som menar att lönespridning ger bättre lön för alla.

Samtidigt är det ett direkt faktum att 25 år av individuella löner i Sverige INTE gett varken lönespridning eller något annat, och rejält uppenbart att de lönesatsningar som gjorts skapat en massa negativa upplevelser i lärarkåren. Jag har i böcker och annorstädes många gånger gett olika, i forskning baserade förklaringar, på varför det är så. Det handlar om att resultatbaserade löner är problematiska i yrken som lärares, om vikten av kollegialitet för att uppdraget ska bli bra, på grund av att drivkrafterna för att göra ett bra jobb inte är pengar i läraryrket med mera. Eller som Michel Fullan sagt: När både erfarenheten och forskningen säger att det inte fungerar så är det dags att lägga ner hjärnspöket resultatbaserade löner för lärare. Men att kunna diskutera detta på allvar i svenska skolan. Där är vi sannerligen inte (än).

Men jag läste om forskning från ett helt annat område som kastar en del ljus över saken (igen). Det var en artikel i Veckans affärer som handlade om så kallade talangprogram inom näringslivet. Det är forskare som tittat på vad som händer när man pekar ut vissa i personalen som extra bra, som de man ska satsa på i framtiden. Och det visar sig finnas en mängd problem med det. Man skriver att självbilden (för de som väljs ut) förutom att svälla även kan bli det begränsande:

”Att ses som en elit, en grädda, ger en positiv självbild. Men det finns en kraftfull effekt som är svår att stå emot, där självbilden blir trång och begränsande. Man vill inte ställa dumma frågor, alltid vara lösnings- och inte problemorienterad, alltid vara perfekt. Det kan bli så att medarbetaren gör avkall på det som gjorde denne till en talang och får en mer strömlinjeformad identitet. De som från början presterade riskerar därmed att pressas och stressas”, varnar Kajsa Asplund (en av forskarna). 

De flesta studier visar dessutom att sådana här program ger en nolleffekt på lojaliteten till organisationen:

”Ofta känner sig medarbetaren som utpekats som talang uppskattad, boostad och tacksam mot organisationen. Men samtidigt känner de sig mer attraktiva på arbetsmarknaden och ser utnämningen snarast som ett kvitto på att de tillhör ett globalt talangkollektiv.” 

Och:

”…ofta är deras bild riktig. Talangprogram ser bra ut på ett cv och de är attraktiva när de söker andra jobb. Men det är inte alls säkert att de blir talanger på nästa ställe. Kontexten är väldigt viktig.”

Och så avslutas artikeln med det här svaret på frågan om det är bra eller dåligt att leta talanger:

”Både och. Det är bra att lägga tid och resurser på att identifiera medarbetares potential och hur företaget kan utveckla dem framåt. I dag är det svårt att förutsäga exakt vad medarbetarna kommer att jobba med i framtiden. Det gäller därför att odla metakompetenser, som prestigelöshet, kreativt tänkande, teamarbete, problemlösning, etcetera, saker som står sig över tid.”

”Men man måste också se till kultur och värderingar. I mer konkurrensinriktade företagskulturer är det ofta okontroversiellt att leta talanger. I kulturer där laget sätts före jaget och ingen ska ha någon räkmacka blir talangjakt ofta misslyckat.”

Och skolan är ett ställe där laget hela tiden går före jaget. Skolan är vår plats där vi tillsammans tar hand om våra barn och ungdomar. Där vi måste ha lojalitet med vårt uppdrag och de människor vi är satta att ta hand om och med våra kollegor för att det ska fungera. Och där vi ”odlar metakompetenser, som prestigelöshet, kreativt tänkande, teamarbete, problemlösning etc, saker som står sig över tid”.

Reagera på inlägget:

En svensk skola brinner varje dag

Svenska skolor brinner. Det vet vi alla och vi upprörs över det meningslösa i att anlägga skolbränder. Antalet bränder i skolor, fritidsgårdar och förskolor ökar och fler och fler bränder är faktiskt dessutom anlagda. I min hemstad Sandviken har bland annat en låg- och mellanstadieskola och en förskola brunnit.

En expert, Anders Bergqvist, generalsekreterare i Brandskyddsföreningen (TT) säger: ”Det är bara en tidsfråga innan det sker en dödsbrand. Enligt de uppgifter vi fått har Sverige den största andelen anlagda skolbränder i världen”. Det är absolut inget världsrekord att vara stolt över.

Hur ser då statistiken ut för bränder i svenska skolor? Under 2017 brann 667 svenska skolor ner. Av dessa var hela 429 bevisligen anlagda. Två tredjedelar av det totala antalet (667) var anlagda bränder av barn och ungdomar. I tabellen från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap finns en översikt från 2010–2017.

Statistik över skolbränder i Sverige:

Det saknas kunskap om varför det blir vanligare att barn och ungdomar anlägger bränder på skolor, fritidsgårdar och förskolor.  Antalet anlagda skolbränder sägs ha ökat med nära 50 % under de senaste två åren. Kostnaden för skolbränderna är stora och beräknas årligen till nära nog en miljard kronor, enligt Brandskyddsföreningens kartläggning. Föräldrarna kan faktiskt också bli betalningsskyldiga, men för barnen och ungdomarna själva och även för yngre barn kan ett enda felsteg i form av en anlagd skolbrand bädda för en svår ekonomisk framtid.

Brandskyddsföreningen uppmanar landets riksdags- och kommunpolitiker att agera kraftfullt för att vända den utomordentligt trista utvecklingen. Det behövs naturligtvis aktuell forskning om själva fenomenet skolbränder, om orsakerna till skolbränder och sist men inte minst forskning och utveckling kring om hur man kan hindra att skolbränder anläggs.

”Det är bara en tidsfråga innan det sker en dödsbrand. Sverige syns ha den största andelen anlagda skolbränder i världen”, säger Anders Bergqvist (TT). Siffrorna är förstås mycket oroande, men skolbränder anses numera vara något normalt.

Skolbränderna torde vara ett symtom på ett större samhällsproblem. Skolan är en av samhällets absolut viktigaste institutioner. Kan skolbränderna vara en indikator på att nutidens elever inte respekterar skolan och att eleverna känner ett utanförskap i samhället? Brandskyddsföreningen är oroad över att chefer och skolhuvudmän syns uppfatta skolbränder, som något som vi får lov att acceptera, och att chefer och skolhuvudmän, absolut inte tror att det kan hända just på deras skolor.

Om vi ser på skolbränder ur ett nationellt perspektiv så är det ett stort problem och en stor utmaning, men detta syns ännu inte riktigt ha nått fram till den politiska nivån. Anders Bergqvist i Brandskyddsföreningen (TT) menar liksom såväl många lärare att det finns åtgärder som absolut måste vidtas och som kan öka säkerheten och till en del försvåra skolbränder. Kameraövervakning är en åtgärd, brandlarm även på utsidan av skolbyggnaderna är en annan åtgärd och en tredje åtgärd är att skolorna byggs med ett material som inte är så lättantändligt. Då blir i alla fall inte branden så stor.

Att anlägga skolbränder är allvarliga brott som också äventyrar människoliv. Då det handlar om barn och ungdomar, är det särskilt viktigt att agera kraftfullt för att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. Det handlar om att skolans personal måste uppmärksamma elever i riskzonen som klottrar, krossar glas och förstör byggnader, eller ägnar sig åt annan form av skadegörelse och då gäller det att sätta stopp.

Skolbränder är nog egentligen inget nytt fenomen, men det syns ha en tendens att öka i samband med skolavslutning, skolstart och vintertid när pyroteknik säljs i handeln. Det är en iakttagelse, men den är ändå inte riktigt belagt. Miljön och atmosfären i skolan kan vara grunden till både skadegörelse, mobbning och anlagda bränder. Det är oftast i nedgångna skolbyggnader, med dålig fysisk miljö och dålig vuxennärvaro som bränderna anläggs.

En åtgärd är att ”rensa bort”. Det ska inte finnas lösa, lättantändliga saker kring skolbyggnaden på kvällstid. Lastpallar, däck, bänkar, leksaker, skräp måste tas undan så det försvårar anläggandet av bränder. Elever som har psykosociala problem och problematiska hemförhållanden och avsaknad av kamratrelationer finns i riskzonen. Ungdomar mår idag allt sämre och upplever sig som utsatta och kan anlägga bränder, men skolan måste förebygga genom att utbilda barn och unga i brandkunskap och vilka konsekvenser en brand kan få. Kunskap om hur vi kan förebygga bränder och hur man bör agera i händelse av brand är viktig. Det finns exempelvis god kunskap om bränder inom räddningstjänsten som det kan vara värdefullt för elever att ta del av. Världsrekordet i antalet anlagda skolbränder överlämnar vi gärna till en annan nation.

Reagera på inlägget:

Sidor