Annons

Tack, 2020 – jag vill minnas godbitarna som ändå gavs

2020 – året då en ny värld av ord, oro och problem uppenbarade sig. Nya frågor som väntade sig svar utan tid att hinna reflektera över dem.

Januari till mars rullade vardagen på och inte hade jag en tanke på att det efter sportlovet skulle anlända en ny tid, en ny era och en ny vardag där handsprit, en problematisk (för oss i skolvärlden) social distansering och möten via länk skulle bli vardag.

Att vi så snabbt kunde ställa om oss från undervisning i klassrum med elever sittandes på sina platser till att dagen därpå inte ha några elever alls och de få som var på plats kom med frågor som: ”När kommer vår skola att stängas?

Stänga skolan – ja till och med nu när vi i Storstockholmsområdet faktiskt har stängt våra högstadium för att övergå till distans så låter orden så främmande. Stänga skolan, och då inte för att gå på lov utan för att en osynlig fiende – ett virus av ny sort, ha tagit sig in i vår vardag och ändrat den så totalt.

Ser jag tillbaka på året så kan jag välja att se till de inlägg av oro och förundran som jag tidigare skrivit men jag kan även välja att se de ljusglimtar och ögonblick som varit och troligen inte ens skulle skett eller uppmärksammats annars.

För vissa händelser vill jag ju ändå uppmärksamma och inte vara utan trots alla olustiga, tråkiga och frustrerande stunder som funnits där emellan. Så här är ett tack och en tanke till just de händelser som fått 2020 att glimma till och bli ett år att minnas för något annat än covid-19.

För det här har blivit året där vi i våras satt och åt ur matlådor i klassrummet, för att undvika trängsel i matsalen, och samtidigt räknade hur många köttbullar vi fick just idag. Aldrig har jag tidigare suttit med mina elever och faktiskt räknat köttbullarna och tomaterna för att låta det vara just det, och bara det, vi kunde göra just då.

Likväl när pepparkakstiderna kom och vi satt och pratade om burkens dekoration. Inte hur många pepparkakor varje person skulle få utan faktiskt hur burken såg ut som de låg i.

Under den här perioden har tiden på något sätt stannat upp och i det måste vi hitta en stund mitt i allt det absurda att göra vardagliga saker tillsammans. För vi får inte göra det någon annanstans och vi får inte göra det med någon annan. Så det vill jag minnas.

Sen vill jag minnas våra elever och hur de har utvecklats med året, som när vi lärare en måndag i december var i full fart med att förbereda distansundervisningen, vi satt redan via länk och väntade. Plötsligt dök ett mejl upp med frågan: ” Var är ni lärare? Vi elever är redan på plats”. De visste ju exakt vad som förväntades av dem om skolan skulle övergå till distansundervisning. Vi hade ju både pratat och visat det i våras när vi övat distansundervisning.

En uppskattad nyhet som jag hoppas är här för att stanna är föräldramöte via länk. Både tidsbesparande, kvalitetshöjande och tydligare – allt i ett kort. Att därefter även höra från eleverna hur de satt med sina vårdnadshavare där hemma och tillsammans deltog i föräldramötet. Många rosor till oss lärare och omedelbar diskussion mellan vårdnadshavare och eleven när de märkte att det var just deras barns ansikten som fick den där igenkännande blicken när vi pratade om att vissa tagit med energidryck till skolan trots förbud och butikernas åldersgräns.

Sen en extra eloge till eleverna som jobbat och verkligen velat ta till sig kunskaper och erfarenheter. Så till den grad att de faktiskt även erkänt att det här gick ju inte så bra. När de insåg att prata bort sin tid och göra annat på lektion inte gav de resultat som de egentligen ville ha. Många lärare har varit borta i vab och sjukdom. Tryggheten och rutinen som brukar finnas har inte varit där. Ändå har resultaten kommit.

En varm tanke till våra chefer som sprungit runt för att få dagarna att gå ihop trots extremt höga sjukfrånvarosiffror i kollegiet. Den där godisskålen, buffén av hälsoshots och glada tillrop som kommit och betytt så mycket just då.

Sen, inte för att jag vill göra om det, men den häftiga energin att se hur vi tillsammans i teamet trots hög frånvaro i kollegiet ändå lyckas göra kvalitativ undervisning och våga utmana oss själva att våga ta nya kliv och nya lärdomar för att hantera den nya tiden och den nya tekniken. Det har ändå varit häftigt, om än ordentligt mödosamt, att vara med om.

På det alla samtal som faktiskt fört oss kollegor närmare varandra i vårt samarbete. När vi pratat om vår vardag och till vilken kontrast den stått när övriga världen gått in i distansarbete med social distansering och vi i vår yrkesverklighet på intet sätt kunnat göra någondera.

Så tack, 2020 – mycket hade jag gärna helt enkelt velat slippa helt och hållet men de godbitar som ändå året bjudit på vill jag verkligen minnas, bevara och fortsätta med – och välkommen 2021.

Det här var mina stunder att minnas. Vilka var dina?

Reagera på inlägget:

Sverige kan inte vara neutralt i den här striden

Relaterat

En regerings primära uppgift är att skydda sin befolkning.

På torsdagen rapporterades det in 8 881 nya smittade i Sverige. Det är 900 fler än förra torsdagens drygt 7 900. Smittan är på inget sätt under kontroll. Den observerade fall/dödsfalls-kvoten i Sverige är 2,2 procent enligt Johns Hopkins-universitetet. Det innebär att utifrån bara de som konstaterades smittade från en onsdag till en torsdag kan vi förvänta oss att 8 881 * 2,2 % = 195 människor kommer att dö – på grund av en dags smittspridning.

Om den utveckling vi nu ser säger den ansvarige statsepidemiologen ”Även om kurvan i Sverige är relativt platt är det viktigt att fortsätta att följa rekommendationer och restriktioner”. Jag undrar om jag drömmer när jag ser det citatet, ”även”, ”platt”?

Jag har varit imponerad av Stefan Löfvens sätt att hantera regeringskriser. Han verkar i det fördolda men han ser till att lösa situationer som sett olösliga ut. Men nu är det faktiskt dags för regeringen att kliva fram. Uppdraget är nu inte att uppmana medborgarna att skydda sig själva: Uppdraget är att skydda medborgarna!

Om det inte finns lagutrymme (på grund av allt för sena processer kring pandemilagstiftning) att göra vad man gjort i andra länder där man påverkat utvecklingen som Österrike, Belgien, Norge med flera, det vill säga stänga köpcentrum och andra sådana åtgärder så måste man nu omedelbart:

  • Rekommendera användning av munskydd i alla offentliga miljöer.
  • Håll gymnasieskolor och högstadieskolor stängda en månad efter jullovet.

Jag tror inte det blir svårt att motivera detta för en befolkning eftersom det ger möjlighet för oss att få en paus som möjliggör att många av våra skyddsvärda medborgare ska få en chans att hinna bli vaccinerade innan de dör.

I Danmark har man ”ställt in julen” som man säger, av den anledningen.

I övrigt tycker jag att det är anmärkningsvärt att om att Folkhälsomyndigheten lägger medel på konstiga studier. Enligt uppgift genomför man ett forskningsprojekt för att försöka utreda eventuell korsimmunitet hos lärare. Detta för att kunna förklara varför lärare inte blir så sjuka i Covid-19. Är det så att medan människor dör i Sverige jagar myndigheten fortfarande efter sitt hjärnspöke – flockimmuniteten?

Det finns flera märkligheter med detta. Det första är att själva grunden för projektet är ju kraftfullt tillbakavisat av forskare vilket jag beskrev här. Lärare blir inte mindre sjuka. Det andra är att man tar av resurser under brinnande pandemi till ett sådant projekt och det tredje är att man överhuvudtaget håller på med forskning. Det finns ju inte i deras regleringsbrev.

Lämna forskningen åt dem som kan det och se till att sköta det uppdrag ni har och som finns i lagen: ”… tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar”.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Tillsynsansvaret – visst kan jag strunta i det?

Jag kan uppleva att lärarens tillsynsansvar i all sin tyngd är en av de ”plikter” som jag som förälder känner stor trygghet i. Är mitt barn inte på den plats där jag tror det ska vara så meddelar skolan mig det.

Jag som tjänsteman har ju här ett enormt ansvar som ingen av oss någonsin borde ta lätt på. Men ändå kan jag få en känsla av att det finns en stor osäkerhet kring vad tillsynsansvar innebär och vad det faktiskt betyder. 

Hur ofta pratas det om det här på våra arbetsplatser? Tas det upp på varje APT tillsammans med anmälningsplikten eller drunknar det i praktisk information om organisation och budget? Eller är det en kunskap som är till för några få, trots att ansvaret ligger på varje enskild anställd?

En lärare kan aldrig frånsäga sig tillsynsplikten, eller delegera den till någon annan, exempelvis en förälder. 

När jag börjar läsa och reflektera över tillsynsansvaret så får jag varje gång en krypande känsla. Huja – kan jag verkligen säkerställa det här? Har jag koll? Har jag förstått det hela rätt? Och då tycker jag mig ändå besitta en hel del kunskap och erfarenhet i ämnet. 

Trots det känns det som just det här ansvaret är en kunskap som få faktiskt har och, till min ännu större oro, ibland tar oerhört lätt på. Säkerställer våra rektorer och huvudmän att deras anställda faktiskt vet vad det är och vad det innebär? Visar våra rektorer att de tar ansvar i frågan och arbetar proaktivt med att säkerställa kunskap kring tillsynen?

Eller är det en kunskap som några få har fast ansvaret för tillsynen ligger hos varje enskild anställd?

Reagera på inlägget:

Alla barn behöver få lyckas

Det finns elever som en är orolig för. Elever som inte deltar, elever som ofta hamnar i bråk. Elever som vill framstå som självständiga och självbestämmande. En sådan elev har jag haft på sistone.  

Det har varit problem med att få eleven fokuserad och aktiv på idrottslektionerna. Nyligen hade vi en provsituation kring skador och hur man förebygger dessa i idrott och hälsa. Eleven skrev provet men blev underkänd. Hen hade glömt att träna. Jag meddelar de elever som behöver göra omprov och kommer till sist fram till denna elev.

– Har du kvar pluggpappret? frågar jag. 

– Nej, svarar eleven. 

Ett nytt i handen och en vecka fram i tiden står vi där igen. Har inte tränat, har inte kvar pappret.  

– Du, nu måste vi ta tag i det här. Vi kan inte skjuta upp det med. Nästa vecka kör vi, okej? säger jag.

Nästa vecka kommer och det är nu två elever som ska skriva omprov. Jag sätter igång de andra elever med doppboll och går till den första. Vi har ett samtal kring vad hen skrivit på provet och lägger till lite saker efter vårat samtal. Godkänd, klockrent.  

När jag rör mig för att möta den andra eleven som sitter en bit bort i parken där vi har idrott är hen redan på väg för att möta upp mig.

– Jag har ropat på dig 5 gånger nu. Säger hen upprört.

– Förlåt, jag var tvungen att sitta med den andre först och sedan sätta igång klassen med doppboll. Men nu är jag här! 

– Jag vill inte göra provet nu. Hen går iväg och lutar sig mot ett träd surt. 

Jag tar mig en liten funderare medan jag går iväg för att hämta provet och pennan eleven lämnat kvar efter sig. Jag går tillbaka igen och möter upp eleven vid trädet.

– Men du, du ligger ju bra till på idrotten i övrigt. Ska vi inte bara köra provet och få det överstökat?  

Eleven svarar inte.

– Är det något som känns jobbigt? 

– Du förstår inte. Svarar eleven. 

Jag märker hur ögonen vattnas och eleven försöker hålla igen samtidigt som hen vänder sig om och går iväg. 

Jag låter eleven vara och landa. Ingen idé att gå in och rådda när det där gigantiska isberget av känslor börjat komma upp till ytan. Men något kring detta prov eller provsituationen är märkbart jobbigt för eleven. 

Några minuter passerar och eleven kommer tillbaka och ställer sig bredvid mig medan jag står och kollar på doppbollsspelet resten av klassen utövar. Jag ger lite komplimanger och instruktioner till eleverna i spelet och vänder mig sedan till eleven som sökt sig närmre.  

– Du, ska vi köra provet muntligt? 

Eleven jakar och vi sätter igång.  

Jag ställer frågorna, vi har ett samtal och jag ger eleven omdömet på plats. 

– Jag bedömer att det du sagt under vårt samtal ligger på en A-nivå. Så bra jobbat! 

Eleven är kunnig. Eleven redovisar väl för sina resonemang och det är inget snällomdöme jag sätter. 

– Åh, jag måste flexa lite för dom andra, säger eleven och går iväg.

– Stina! Jag fick ett A! Eleven går runt och berättar för klasskamraterna samtidigt som hen får beröm från resten av klassen för att ha lyckats. Sedan kommer eleven fram till mig igen. 

– Du, Alex. Jag vet att det inte står något på provet och så eftersom att jag gjorde det muntligt, men skulle jag kunna få ta med det hem? 

– Självklart! säger jag. 

Jag skriver i lite mer, skriver namn gör ett A och ringar in och skriver ett kort: ”bra!”

– Det här ska jag visa för mamma! säger eleven till en annan. 

Plötsligt är det en helt annan elev än den jag är van att möta på idrotten. Det är en elev som skiner. Det är inget tjafs om att delta eller inte längre. Inget som behöver lirkas fram. Det är en elev som nu deltar och aktivt själv frågar vilket lag hen ska vara med i. Vad det är vi ska träna på i spelet. En elev som nu har roligt på idrotten.  

Allt som krävdes var bekräftelse. Allt som krävdes var att få lyckas. Och för att lyckas behövdes rätt förutsättningar. 

Rätt förutsättningar behöver inte innebära att alla ska göra lika. I det här fallet fanns ett outtalat behov av att få göra provet muntligt. En sådan liten detalj som kan leda till att eleven höjer sig från ett F till ett A.

Reagera på inlägget:

Därför slopar vi omklädning på idrotten i höst

Relaterat

Inför hösten slopar vi helt och hållet omklädning på idrotten för låg- och mellanstadiet. Det är ett förslag vi idrottslärare på min skola har lämnat till ledningen i samverkan med klasslärare och fritidshemmet. 

I tidigare inlägg har jag skrivit om att omklädningsrummet är skolans otryggaste plats samt i ett annat inlägg att nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten. Detta efter Håkan Larssons forskning.

I trygghetsundersökningar på skolan nämns nästan uteslutande omklädningsrummen som en osäker plats. Den finns alltid med på listan. Mina lösningar då var att numrera platser, dela upp omklädningsrummet bland annat. Med nedskärningar som ligger över våra huvuden i 99 procent av alla kommuner blir det än mer skralt med personal som kan sitta med i ett omklädningsrum för trygghetens skull. Och något jag inte kan komma runt på min arbetsplats är att idrottshallen och omklädningsrummen är byggda för att hantera 350 elever. Idag går det 500 elever på skolan. Så hur ska vi hantera detta problem? 

Förslaget är framsprunget ur coronapandemin där vi blivit tvungna att flytta ut verksamheten och slopa omklädningsrummet för att minska smittspridningen. Det har medfört oväntade positiva effekter. Konflikterna har minskat avsevärt och fritidspersonalen får nu även möjlighet att faktiskt ta ut sin rast. För omklädningsrummen slukar både tid och energi och kräver mycket personal. 

Det har inte varit uteslutande positivt. Eleverna har fortfarande omklädningsrumstid på sitt schema även fast de inte duschar och byter om. Det har gjort att i en kvart släpps eleverna lite vind för våg under pandemin. Därför finns nu ett dilemma för oss att se närmare på. Ska vi slopa omklädningstiden helt, vilket tar bort möjligheterna för de som vill duscha, eller ska vi behålla tiden? Det skulle medföra att eleverna fortfarande behöver personal ute för att ta emot eleverna under denna tid.

Vad som blir bäst får utvärderingen utvisa. Det finns en schemavinst att ta bort den tiden helt och hållet. 

Men hygienaspekten i idrott och hälsa då? 

Det ser jag inte som ett problem. Omklädning finns inte omnämnt i läroplanen eller skollagen. Undervisningsråd från Skolverket säger att om det ska ske dusch i ämnet måste den undervisningen vara lärarledd och jag tror det skulle bli problem om jag skulle börja leda undervisning i duschen tillsammans med eleverna.

Vi kommer givetvis fortsätta att undervisa kring hälsa och då kan det bli än viktigare att gå igenom vikten av torra, rena kläder, tvagning och 5-punktstvätt. Jag vill fokusera på undervisningen.

Det är klokt att se till varför vi har omklädningsrum med dusch i Sverige, var den traditionen kommer ifrån. Det var nämligen så att hygien hade en betydligt större och viktigare roll i Sverige för bara några decennier sedan. Alla hade inte duschmöjlighet hemma så för att tvätta sig gavs helt enkelt den möjligheten i skolan i samband med gymnastiken.

Om det här blir något ensidigt positivt eller om skolan kommer dränkas i svettodörer återstår att se.  Det är fortfarande viktigt att våga pröva och bryta oskrivna normer som länge har skapat problem för många elever. Syfte och centralt innehåll i idrott och hälsa måste alltid få komma först och därtill elevernas välmående. Då måste vi våga pröva och tänka nytt.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor