Annons

Därför slopar vi omklädning på idrotten i höst

Inför hösten slopar vi helt och hållet omklädning på idrotten för låg- och mellanstadiet. Det är ett förslag vi idrottslärare på min skola har lämnat till ledningen i samverkan med klasslärare och fritidshemmet. 

I tidigare inlägg har jag skrivit om att omklädningsrummet är skolans otryggaste plats samt i ett annat inlägg att nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten. Detta efter Håkan Larssons forskning.

I trygghetsundersökningar på skolan nämns nästan uteslutande omklädningsrummen som en osäker plats. Den finns alltid med på listan. Mina lösningar då var att numrera platser, dela upp omklädningsrummet bland annat. Med nedskärningar som ligger över våra huvuden i 99 procent av alla kommuner blir det än mer skralt med personal som kan sitta med i ett omklädningsrum för trygghetens skull. Och något jag inte kan komma runt på min arbetsplats är att idrottshallen och omklädningsrummen är byggda för att hantera 350 elever. Idag går det 500 elever på skolan. Så hur ska vi hantera detta problem? 

Förslaget är framsprunget ur coronapandemin där vi blivit tvungna att flytta ut verksamheten och slopa omklädningsrummet för att minska smittspridningen. Det har medfört oväntade positiva effekter. Konflikterna har minskat avsevärt och fritidspersonalen får nu även möjlighet att faktiskt ta ut sin rast. För omklädningsrummen slukar både tid och energi och kräver mycket personal. 

Det har inte varit uteslutande positivt. Eleverna har fortfarande omklädningsrumstid på sitt schema även fast de inte duschar och byter om. Det har gjort att i en kvart släpps eleverna lite vind för våg under pandemin. Därför finns nu ett dilemma för oss att se närmare på. Ska vi slopa omklädningstiden helt, vilket tar bort möjligheterna för de som vill duscha, eller ska vi behålla tiden? Det skulle medföra att eleverna fortfarande behöver personal ute för att ta emot eleverna under denna tid.

Vad som blir bäst får utvärderingen utvisa. Det finns en schemavinst att ta bort den tiden helt och hållet. 

Men hygienaspekten i idrott och hälsa då? 

Det ser jag inte som ett problem. Omklädning finns inte omnämnt i läroplanen eller skollagen. Undervisningsråd från Skolverket säger att om det ska ske dusch i ämnet måste den undervisningen vara lärarledd och jag tror det skulle bli problem om jag skulle börja leda undervisning i duschen tillsammans med eleverna.

Vi kommer givetvis fortsätta att undervisa kring hälsa och då kan det bli än viktigare att gå igenom vikten av torra, rena kläder, tvagning och 5-punktstvätt. Jag vill fokusera på undervisningen.

Det är klokt att se till varför vi har omklädningsrum med dusch i Sverige, var den traditionen kommer ifrån. Det var nämligen så att hygien hade en betydligt större och viktigare roll i Sverige för bara några decennier sedan. Alla hade inte duschmöjlighet hemma så för att tvätta sig gavs helt enkelt den möjligheten i skolan i samband med gymnastiken.

Om det här blir något ensidigt positivt eller om skolan kommer dränkas i svettodörer återstår att se.  Det är fortfarande viktigt att våga pröva och bryta oskrivna normer som länge har skapat problem för många elever. Syfte och centralt innehåll i idrott och hälsa måste alltid få komma först och därtill elevernas välmående. Då måste vi våga pröva och tänka nytt.

Reagera på inlägget:

Färdighetsträning och progression behöver få större utrymme

Håkan Larsson är docent vid GIH och författare till boken ”Idrott och hälsa igår, idag, i morgon”. Larsson berättar att det är viktigt för elevernas kunskaps- och färdighetsutveckling att längre progressioner används i våra undervisningsmoment. Oavsett hur lång progression vi har idag kommer eleverna gynnas av att göra progressionen längre, enligt hans forskning.

Det är ett vanligt problem som ämnet idrott och hälsa brottas med. Dels vill man göra undervisningen lustfylld med rörelseglädje och erbjuda ett smörgåsbord av aktiviteter (som går mer i linje med tidigare läroplaner). Dels så ska undervisningen vara uppbyggt efter synen på idrott och hälsa som ett kunskapsämne. Då måste eleverna ges möjlighet till att träna på lektionerna, inte bara göra.

Dessa två kan nämligen upplevas att gå stick i stäv med varandra och det finns en splittring bland idrottslärare vad som är det viktigaste med ämnet idrott och hälsa. Vissa hävdar den äldre synen med hög fysisk delaktighet som mest viktig medan andra lyfter vikten av att utveckla den allsidiga rörelseförmågan genom en medvetenhet kring stoffet i ämnet.

Min åsikt har länge legat i att rörelse måste vara kul. Rörelseglädje ska premieras. Så jag har bytt mycket mellan aktiviteterna. Det har blivit ett smörgåsbord för eleverna. Hinderbana en lektion och dans nästa. Inga längre sammanhållna progressioner. Men jag har inte haft forskningen på min sida när det kommer till denna typ av undervisning i idrott och hälsa. Och det är aldrig försent att utveckla sin undervisning.

Därför har jag testat att förlänga min progression för momentet orientering. Det är kul att se den stora skillnaden i måluppfyllelsen hos eleverna. Det är ännu roligare att se att glädjen fortfarande finns kvar och i vissa fall har upptäckts helt nytt. Det är nämligen bara logiskt; kan man så är det kul, kan man inte är det tråkigt. 

En längre progression gav mig möjligheten att börja på en grundläggande nivå och sedan bygga uppåt. Det är något jag länge imponerats av inom militärens verksamhet. Att se till att alla hänger med. Att ta sig tiden att gå igenom noggrant och se till att eleverna hänger med. Men framförallt se till att de får möjlighet att öva, öva öva. Träna, träna, träna. Det är enda sättet att bli bättre på någonting.

Idrott och hälsa är så pass mycket mer än att bara få upp pulsen och röra på sig. Idrott och hälsa är ett kunskapsämne och för att befästa kunskap och färdigheter måste man ges möjlighet till färdighetsträning.

* * *

Detta har varit min lektionsserie för orienteringen på låg/mellanstadiet:

År 1

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad helklass skolgården, gömma kloss på karta 2o2
  • Lektion 2. Kartpromenad helklass skolgårde , gömma kloss på karta 2o2

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat skolgård, bana 1
  • Lektion 2. Stjärnorientering med kamrat skolgård, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat skolgård, bana 1 eller 2

 

År 3

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Stjärnorientering med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 3
  • Lektion 2. Examination med kamrat, examinationsbana

 

År 4

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Stjärnorientering med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Ta hel bana med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 3
  • Lektion 2. Examination med kamrat, examinationsbana

 

År 5

Vecka 1

  • Lektion 1. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden
  • Lektion 2. Kartpromenad halvklass, byte efter halva tiden

Vecka 2

  • Lektion 1. Ta hel bana med kamrat, bana 1
  • Lektion 2. Ta hel bana med kamrat, bana 2

Vecka 3

  • Lektion 1. Ta hel bana själv, bana 3
  • Lektion 2. Examination själv, examinationsbana 1 eller 2
  •  

För samtliga lär jag ut orientering enligt följande steg.

  • 1. Passa kartan
  • 2. Hitta var du är
  • 3. Hitta var du ska
  • (4. Tumgreppet)
  • 5. Ta ut säkra ledstänger och punkter.
Reagera på inlägget:

Vi behöver en alternativ plan när det blir krisläge

Jag trodde väl inte att jag skulle skriva ett fjärde inlägg om Corona och hur det påverkar skolan. Jag hade väl heller aldrig egentligen trott att jag skulle skriva ett första inlägg om en pandemi men det blev det och här kommer ett fjärde på samma spår. För trots att det ändå verkar finnas en gryning att ana i medias rapportering så befinner vi oss fortfarande mitt i en situation som ingen av oss nu yrkesverksamma varit med om tidigare eller knappt än kunna ana att det skulle kunna ske.

En tid för reflektion och möjlighet att fundera kring konsekvener börjar anas i horisonten. Redan i epidemins början funderade många med mig om inte skolan precis som många andra samhällsnyttiga tjänster borde kunna gå in i ett alternativläge i sin samhällsservice. Ska vi i framtiden inte rusta för att kunna tänka på ett annat sätt, även i skolan, när ett krisläge uppstår?

I det kommer jag in på ett sidospår men ändå ett välförtjänt tack – och det till alla vikarier, för våra grundskolor har varit igång under hela den här perioden. Priset för att ha igång full verksamhet i våra grundskolor är ett stort behov av vikarier och snabba beslut, sällan med tid för reflektion, med hastigt påkomna övningar och uppgifter för våra elever att göra.

För hur det än är så blir vi vuxna i skolan precis lika sjuka som andra personer i samhället, oavsett om vi är personer i riskgrupp eller inte. När vi blir sjuka blir ofta en av två möjliga konsekvenser för att fylla vår plats att en kollega får ge upp sin planeringstid eller annat tänkt arbete för att hoppa in, eller så rings det in en för eleverna helt främmande och oftast utbildad person, nämligen en vikarie.

Alternativ ett ger ofta ett lugn hos eleverna då det är en känd vuxen som kommer in. Den vuxne som tar över gruppen får troligen även en lugnare start på sitt pass eftersom rutinen som eleverna är van vid har bibehållits. Men det ger å andra sidan omedelbara konsekvenser: Den vuxne som fick hoppa in har redan annat den egentligen borde gör vid det tillfället, något som måste göras men frågan är när och av vem?

Alternativ två är att få in en vikarie. Vi har då en person som täcker upp för den sjuke men samtidigt en person som troligen dykt upp på skolan samma dag och varken har planering eller möjlighet att förstå och bemöta den grupp som den ska träffa för undervisning.

Att vikariera är utan tvekan en av de mest utmanade saker du kan göra på en skola om du har ambitionen att göra det bra. Aldrig som då visar många elever på tydligt utmanande beteende, oförmåga att visa grundläggande kunskapsfokus eller vilja att lära som när en vikarie dyker upp. Som ett uppdämt behov av icke önskvärt beteende som ligger på lut att ta till när det finns en möjlighet, när en vikarie kommer in i klassrummet.

Vissa elever vet att oavsett vuxen i rummet så är det en kunskap som ska läras och de arbetar på. Andra elever tycker att otryggheten som uppstår när en vikarie dyker upp gör att de får svårt att koncentrera sig och tappar de ledstänger den vanligen lutar sig emot. En tredje grupp gör saker de aldrig skulle drömma om att göra när ordinarie pedagog är på plats.

Så tack till alla vikarier som dykt upp till våra skolor. Ert uppdrag är inte lätt och förutsättningarna att göra ett gott uppdrag när de flesta ordinarie pedagoger är frånvarande är inte goda.

Men frågan är om det egentligen är den bästa lösningen?

Så vart vill jag då komma. Jo, vi har nu sedan mars hanterat coronaepidemin i våra skolor. Ibland har det varit många ordinarie pedagoger på plats, ibland har mer även 50 procent varit frånvarande och då har skolor ringt in vikarie. Elever har sedan mars kunnat ha veckor utan att kunna träffa mer än ett få tal ordinarie pedagoger.

Det här har utan tvekan gett konsekvenser i både inlärning och trygghet. Lektion efter lektion, med otrygghet utan ordinarie vuxna med tydliga rutiner och en utstakad plan. Kunde det här inte ha lösts på något annat sätt?

När den här pandemin är över hoppas jag att vi skolan kan landa i att det även hos oss behövs en plan två eller ett stabsläge som skolan kan luta sig mot, där vi kan gå ner i ett alternativ läge. Ett läge där inte samtliga 17 betygsgrundande ämnen, fritidsverksamhet, fritidsgårdsverksamhet och övrig omsorgsverksamhet måste vara igång precis som om allt vore som vanligt.

Vi behöver ett läge där vi kan dra ner på vissa delar av vår verksamhet för att istället fokusera på viss undervisning samt den i krisläge extra viktiga omsorgsbiten.

Skulle även vi få ha en alternativ plan där vi kunde styra om våra resurser och fokus under en kortare period så skulle tryggheten och kvalitén på verksamheten utan tvekan bli både bättre och mer hållbar för både personal och elever.

En plan för en kortare period, något att ta till när läget är extraordinärt med fokus på undervisning och en trygg miljö.

Reagera på inlägget:

Att bryta ett konfliktladdat klimat i gruppen

En av mina klasser har ett sådant stort fokus på att hävda sig själva. Rangordningen inbördes har blivit oerhört viktig. Det är ett svårt mönster att bryta. Att poängtera problemet gör det inte bättre, då läggs fokus på det dåliga: Attityden de har motvarandra, tonen de använder och sättet de tillrättavisar andras misstag. Det är inte ett förlåtande arbetsklimat och för att utveckling ska kunna ske, särskilt i ett sådant fysiskt ämne som idrott och hälsa, måste klimatet förbättras.

För mig på idrotten blir då målet att fokusera på de andra aspekterna när vi har sporter och lekar. Att tävla får inte ges en central roll. Men det får heller inte tas bort, för det är här problemen uppstår. Det är lockande för mig att istället fokusera på annat, som mer uppdelande under lektionen i form av stationssystem. Men det löser inte kärnan i problemet med gruppdynamiken. Jag försöker att inte välja bort dessa arbetsområden, för eleverna är i stort behov av att hitta andra vägar inom dessa arenor. 

Nu senast hade jag en lektion i ”capture the flag” som totalt havererade. Eleverna skrek åt varann, puttades, slängde ur sig glåpord. De retade andra som blev kullade och ställde sig i vägen på ojusta sätt. Hård stämning på lektionen, ledsna miner efter där de flesta uttryckte att de aldrig ville köra den här ”skitleken” igen. Därför valde jag att köra den redan nästa lektion.

Det tar emot att övertyga sig själv att riskera ytterligare ett sådant haveri. Att gå hem med huvudvärk från jobbet igen med vetskapen om hur skadligt klimat jag gett barnen där allt de tagit med sig från lektionen är att hierarkin inom gruppen är viktig, och den som skriker högst och värst saker är den som är starkast. 

Det måste brytas. Och skam den som ger sig.

Så jag ger det en chans till. Extra fokus läggs på regelgenomgången. Det får inte vara några missförstånd. Eleverna har många frågor och vi reder ut leken utan och innan. Över halva lektionstiden har gått innan vi ens har startat. Jag berättar för eleverna vad jag kollar på. Hur jag analyserar deras rörelsemönster när de springer. Vilka vägar de väljer, hur de samarbetar med resten av sitt lag och reagerar på hur motståndarlaget rör sig. Jag lyfter att poäng, det räknar vi inte. Man gör poäng, sen är det inget mer med det. När vi gjort poäng så byter vi sida. Den som vinner är inte den som gjort mest poäng eller gör poäng. Den som vinner är den som visar på motorisk och taktisk skicklighet. 

Vi kör igång. Under spelets gång försöker jag återkommande berömma elever som följer det koncept jag nämnde att jag bedömer. De som taktiskt jobbar tillsammans för att erövra tomma ytor som leder till att motståndarlaget dras ut och luckor skapas i deras försvar till ”fängelset”. Tagna lagkamrater blir fria, snyggt!

Några elever kör en ”suicide-rush” i början av en omgång. De har döpt den till ”area-51”. ”They can’t take us all!”, skriker de när de rushar mot flaggområdet. De misslyckas kapitalt. Alla blir kullade.

Jag frågar dom i slutet av lektionen: ”Lyckades ni med ert mål?” 

”Nej.”

”Men hade ni kul?”

”Ja!”

Helt annan stämning. Elever skrattar, kramar om motståndarlaget. Berömmer varandra och skrattar åt sina egna misslyckade försök. Ödmjukhet och självdistans. Egenskaper som är så fantastiska att se hos barn. 

* * *

Lektionen är slut. Många händer sticker fortfarande upp i luften. Många som vill komma till tals. Tyvärr hinner vi inte.

”Ni som fortfarande vill säga något kan göra det till mig nu direkt efter, tack för idag”.

Jag avslutar. Barn kommer fram till mig.

”Det var jättekul! Kan vi göra det igen nästa gång?”

”Ska jag berätta hur jag räddade dom från fängelset?”

”Vi körde area-51-taktiken, jag kom på den.”

Det här är klimatet jag vill ha på lektionerna. Ibland är känslan att lyckas samarbeta den viktigaste lärdomen att ta med sig från en idrottslektion. All undervisning som byggs ovanpå blir så mycket bättre i ett bra gruppklimat. Jag kanske inte kan bryta ett konfliktladdat gruppklimat enbart med mina idrottslektioner, men jag kan alltid ha det i åtanke och ge eleverna andra perspektiv att se på fysisk aktivitet.

Bortom tävlan och siffror finns för dessa barn en outforskad värld av rörelseglädje.

Reagera på inlägget:

Är det rimligt att vår verksamhet ska rulla på som vanligt?

Relaterat

Så kom veckan när jag inte kan vara på plats på grund av restriktionerna som råder kring Corona.

Hur de här restriktionerna har påverkat och kommer att komma till uttryck framöver när pollensäsongen drar igång, och vi lärare precis som vem som helst har små barn där hemma som behöver tas om hand, kan vi bara spekulera i. Jag förstår att restriktionerna behövs och det är viktigt att vi alla hjälps åt för att de ska efterlevas.

Men hur kommer det bli på våra skolor runt om i landet? Hur många i arbetsstyrkan kan då vara på plats för att upprätthålla verksamheten?

Mitt i det här så ska vår verksamhet fungera som vanligt. Schemat förväntas hållas, undervisning av god kvalité genomföras, förberedelser för undervisning både på distans och i klassrum planeras. Mångas förberedelsetid försvinner för att täcka upp för frånvarande kollegors pass. Vi förstår, läget är extremt och verksamheten måste hållas igång. Skolvärldens medarbetare är lösningsfokuserade och är vana att klara oväntade situationer – det kommer med uppdraget.

Men var slutar det möjliga och var börjar det orimliga?

Jag är just nu på andra sidan stängslet, hemma med små barn som inte får gå till skolan på grund av restriktionerna som råder. Jag kan bara lyssna på kollegorna och läsa texter som skolpersonal skriver om hur de kämpar för att bära upp verksamheten. Lyssna och stilla fundera.

Jag förstår mycket väl argumenten varför vi inte ska stänga skolorna. Tryggheten som skolan ger, möjligheten till rutin, skollunch och omsorg. Skolan möjliggör att föräldrar kan sköta sina jobb som samhället behöver under denna epidemi. Men kan vi förväntas hålla igång alla delar av skolverksamheten samtidigt som de som jobbar där inte kan vara på plats?

Andra offentliga verksamheter drar ner på delar av sina ordinarie åtaganden. Men skolan erbjuder fortfarande undervisning enligt ordinarie schema med samtliga ämnen och fritidsaktiviteter. Är det rimligt?

Borde inte även skolan ha en alternativ plan som sätts in när läget är extremt? Just nu upplever vi något som ingen av oss upplevt förut och få av oss säkerligen ens kunde föreställa sig skulle kunna hända.

Är det rimligt att vår verksamhet ska rulla på i ordinarie utsträckning med samma innehåll när läget är extremt och få i personalstyrkan är på plats?

Hur många i arbetsstyrkan kommer nästa vecka kunna vara på plats för att upprätthålla verksamheten?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor