Skolverkets debattartikel i Skolvärlden 9 april 2021.

Något vi inte varit bortskämda med är att företrädare för Skolverket deltar i debatten om skolan. Därför är det uppfriskande att läsa debattartikeln den 9:e april där två chefer på Skolverket (Anna Westerholm och Anders Boman) skriver att det är dags att diskutera alternativ till dagens betygssystem.

Vi lärare som länge pekat på brister i dagens betygssystem har väntat på den här öppningen till diskussion och reformering. Det finns mycket i Skolverkets utvärderingar och förslag som jag tycker är intressant men också några saker som jag tycker är en direkt anpassning till hur debatten om betyg förts. Men det kanske är så att de här anpassningarna behövs för att överhuvudtaget få till stånd en diskussion som inte dödas direkt av oliktänkande och det är gott nog för mig.

Westerholm och Boman menar att även om man på 90-talet inte trodde att betygen skulle få en sådan stor urvalsfunktion blev verkligheten annorlunda. De menar tvärtom att betygens viktigaste roll idag är just urvalsfunktionen och att så länge antagningssystemen till gymnasieskolan och till högre studier ser ut som idag krävs nationellt likvärdiga betyg för att systemet ska kunna betraktas som rättvist och rättssäkert.

LÄS MER – SKOLVERKETS DEBATTARTIKEL: DAGS ATT DISKUTERA ALTERNATIV TILL DAGENS BETYGSSYSTEM

Jag delar den åsikten. Idag är betyg ett konkurrensmedel för både eleverna och skolorna. Eleverna konkurrerar om utbildningsplatser och skolorna konkurrerar om eleverna. Det är klart att en sådan ordning ger avtryck på betygens utfall och likvärdigheten om inte betygen och betygsättningen regleras, något som Skolverkets utvärderingar också har visat.

Skolverket har föreslagit ett antal modeller som tar hänsyn till det system vi har idag och försöker utnyttja det faktum att lärare generellt är duktiga på att värdera kunskaperna hos elever inom en klass men inte mellan skolor och kommuner. Jag menar att detta helt enkelt beror på att varje enskild lärare måste göra tolkningar av kursplanernas formuleringar och sedan omsätta dessa tolkade formuleringar i en pedagogisk praktik baserad på bland annat lärarens ämneskunskaper, erfarenhet och ramfaktorer.

Att dessa tolkningar alltid kommer att se för olika ut mellan skolor och kommuner är därför inget konstigt och inget som enskilda lärare eller ens lärarkårern som helhet ska belastas för.

Något att påpeka i sammanhanget och som inte ska sammanblandas med betygsättningsproblematiken är att även begreppet likvärdig undervisning skulle är värt att lyfta till diskussion men det lämnar vi för denna gång.

”Jag tycker inte att hela idén ska förkastas”

Modellen som ger sämst utfall på likvärdigheten är ett system med examensprov. Slumpens betydelse och att ett sådant system inte alls utnyttjar lärares värdering av elevernas kunskaper verkar inte vara gynnsamt för likvärdigheten.

Den av de undersökta modellerna som ger bäst utslag för en förbättrad likvärdighet mellan betyg kombinerar lärarens betyg och resultatet på de nationella proven. Lärares betyg justeras alltså utifrån skolans genomsnittliga resultat på nationella proven. Jag tycker den här modellen är mycket intressant och hoppas att den ska diskuteras vidare. Givetvis uppkommer en mängd frågor såsom:

  • Hur gör vi i ämnen som inte har nationella prov?
  • Behöver nationella provens utformning se annorlunda ut?
  • Är vi beredda att offra lärarens makt över enskilda betyg för nationell likvärdighet?
  • Finns det grupper av elever som missgynnas av föreslagen modell?

Men frågor kommer dyka upp oavsett vilka förslag som dyker upp i debatten och det är väl de som behöver diskuteras vidare.

Westerholm och Boman menar att en fördel med den sistnämnda modellen är att betygen, eftersom de även fortsättningsvis sätts utifrån kunskapskravens formuleringar, kan fortsätta ge information om elevernas kunskaper. Jag delar inte den åsikten utan menar att kunskapskravens formuleringar helt enkelt aldrig kan fånga vad en elev kan utan att texten blir för lång eller för abstrakt för att förstås av de som ska informeras.

Att jag inte tycker samma som företrädarna från Skolverket i den frågan betyder inte att jag tycker att hela idén med Skolverkets modeller ska förkastas. Tvärtom och precis som Skolverket föreslår ser jag det som ett startskott till en konstruktiv diskussion.

Kommentera

Ingen har undgått att höra att vi har en brist på lärare i Sverige och att den kommer att öka under de närmsta åren. Samtidigt är alla rörande överens om att det är viktigt att barn möter lärare som är utbildade i de ämnen de ska undervisa i. I vissa kommuner är dock färre än 50% av lärarna legitimerade. I genomsnitt är ungefär 70% av de som innehar en lärartjänst legitimerade och behöriga i minst ett ämne. Trots detta har skolans uppdrag och skyldigheter inte minskat i omfång, snarare tvärtom.

När andelen behöriga lärare på en skola endast är 50% måste fortfarande 100% av elevernas betyg sättas. En skola kan inte planera undervisning till 50% eller ha 50 % av utvecklingssamtalen.

Ekvationen går inte att lösa då många lärare i en ansträngd tid inte längre orkar och hinner genomföra alla uppgifter. Lärares skyldigheter har ökat, endera utifrån i lag fastställda krav på skolan eller genom kommunala och lokala påhitt som tyvärr ofta går under samlingsnamnet “systematiskt kvalitetsarbete”. Det som i lagar formuleras ”skolan ska…” tolkas i praktiken som ”lärare ska…”.

Det är trots allt vi lärare som är utförare längst ned i ledet och får bära hundhuvud för skolans tillkortakommanden. Slutsatsen är att lärares skyldigheter/uppdrag behöver minska i omfång.

Det finns många heliga kor i lärarkåren. Det finns nästan inget vi kan enas om att vi är beredda att plocka bort. Men vill vi ha en bättre arbetssituation är det nödvändigt.

Inte heller från politiskt håll verkar det finnas en tanke om att vi i en tid av lärarbrist behöver reducera lärarnas ansvarsområde. Läser vi tidningsrubriker är det snarare tvärtom. Lärare måste enligt rubrikerna bli bättre inom allt från sex och samlevnadsundervisning till att arbeta mot extremism och bemöta diskriminering.

Samtidigt talar många i politiken om vikten av tillit, att lita på lärarna. För att tillit ska växa fram behöver förutsättningar finnas för lärarna och uppdraget vara rimligt. En förbättrad arbetsmiljö genom att skära i antalet uppgifter är ett logiskt sätt att bota lärarbristen.

Jag tillhör de som inte tror att idén om lärarassistenter är lösningen då det, vad det låter, verkar vara ytterligare en kontaktyta för läraren att ansvara för.

Att administrera dokumentationen för elevernas kunskapsutveckling är något som läraren behöver fortsätta göra för att kunna planera fortsatt god undervisning och att sätta betyg. Men kraven kring hur sådan dokumentation ska se ut behöver minska i omfång. Lita på att lärarna kan det.

Till politiken vill jag föreslå att istället ta itu med skolmarknadens påverkan och tilltron till läroplanens i skrift formulerade kunskapskrav som i ett gemensamt plundringståg minskat likvärdigheten. Detta har det senaste decenniet lett till att man försökt parera bristerna med en gigantisk kontrollapparat som enbart resulterat i brist på tillit, ökad dokumentation och utbrända lärare.

Jag tror att vi lärare, likväl som människor utanför skolan, behöver utmana våra tankar om vad skola måste innehålla och ta bort några heliga kor.

Vad skulle exempelvis hända…

…om inte alla elever hade ett utvecklingssamtal varje år?

…om inte veckobrev eller pseudoämnet “elevens val” fanns?

…om USK:en återinfördes?

…om ingen dokumenterade extra anpassningar?

…om de förpliktelser en skola har när en elev riskerar att inte nå godkänt betyg förbjöds påverka lärares arbetsbelastning?

…om lovskola slopades?

…om lärare inte agerar rast-/bussvakt?

…om elevhälsan byggdes ut med fler anställda (t.ex. speciallärare och kuratorer/socionomer) och ett utvidgat uppdrag kring elevers hälsa?

…om lärare fick mandat att välja bort dåliga tidsslukande lärplattformar och andra kommunala dokumentationspåhitt?

Jag tror vi behöver tänka tankar vi inte tidigare tänkt, förslag i smått och stort. Jag tror att med en minskad lärarkår behöver saker tas bort för att de lärare som slutat ska komma tillbaka. Lärarassistenter riskerar att bli en ytterligare kontaktyta som lärare tvingas ha för att de dokument som behövs för att hålla ryggen fri ska bli ifyllda, till ingens nytta.

Kommentera
mork_710
Nicklas Mörk

Nicklas Mörk är lärare i matematik och SO-ämnen och arbetar på Fröviskolan i Lindesberg. Han är en av de lärare som utöver sina matematikdidaktiska funderingar också har intresserat sig för systemfrågor och hur olika förändringar påverkar lärares arbete och lärarkårens förutsättningar att genomföra sitt uppdrag. Nicklas bloggar om lärares vardag och hur den påverkas av reformer och styrdokument.

Arkiv

Välj år/månad