Annons

Ett envist arbete för utbildning ger resultat

Framgångsrikt opinionsarbete kräver långsiktighet och envishet. Det vet Lärarnas Riksförbund. Vi började driva frågan om lärarlegitimation 1992 – i dag är det ett krav för att få en fast anställning. Sedan kongressen 2008 har vi verkat för statligt ansvar för skolan – nu har våra krav fått fäste och ska utredas av regeringen. Vi har också under decennier, sedan 1980-talet faktiskt, drivit kravet på en tioårig grundskola. Det är därmed en stor seger att de första stegen nu tas i regeringens budget för att göra den möjlig.

Det är således dags att lämna diskussionen om för- och nackdelar med en tidigare skolstart. Kraften måste i stället läggas på att se till att reformen genomförs på ett sätt som gör den framgångsrik. Det förutsätter att politikerna inser att reformen inte är en gratis ”quick-fix”. För att enbart legitimerade lärare ska ansvara för och utföra undervisningen i det nya fyraåriga lågstadiet krävs det omfattande insatser och därför måste tillräckligt med medel avsättas – det vill säga på en helt annan nivå än de 190 miljoner som regeringen utlovat för 2021. Här pratar vi både om fler lågstadielärare och fler speciallärare.

För trots att det verkar finnas en vilja, blev regeringens budget tyvärr en kalldusch för skolan. Jag menar inte att det saknas satsningar, men de var långt ifrån tillräckliga satt i relation till kommunernas stora underskott. Att verkligheten ute på skolorna kommer att bli ännu tuffare går bara inte, för gränsen är faktiskt redan nådd. Jag har på nära håll mött de drastiska effekterna av nedskärningarna i skolan på de resor jag under hösten genomför runt om i landet. Det är oroade elever, lärare, fackliga ombud och skolledare som berättar om de allvarliga konsekvenserna av ”effektiviseringar” och besparingar.

Dessutom har jag mött pressade och närmast förtvivlade kommunstyrelseordföranden som brottas med att få den kommunala budgeten att gå ihop och kunna tillhandahålla den välfärd som kommunen är skyldig att stå för. Det är nu uppenbart för mig att landets lokala skolpolitiker inte ens själva tror på kommunernas förmåga att klara av att finansiera skolan. En majoritet av de kommunala skolpolitikerna menar rentav att likvärdigheten i skolan skulle förbättras om staten tog över finansieringen.

Skolan måste skyddas från de brutala nedskärningarna som väntar. Detta kan bara göras genom att regeringen tar sitt ansvar och ser till att januariavtalets intentioner vad gäller att ta fram beslutsunderlag för statligt huvudmannaskap för skolan skyndsamt blir verklighet. Att skolans finansiering snarast flyttas från kommunerna till staten är helt avgörande för hela landets framtid. Uppdrag och förutsättningar måste gå hand i hand.

Att ha en likvärdig och högkvalitativ skola i hela landet är också en förutsättning för att kunna ta oss an den största framtidsfrågan, klimatet. Denna viktiga fråga ställer krav på oss alla, givetvis även på Lärarnas Riksförbund. Vi har därför arrangerat en digital manifestation där lärare har fått dela med sig av sin klimatundervisning och visa vilken skillnad lärare gör för klimatet. Utbildning är nyckeln till att nå en hållbar utveckling och vårt arbete tillsammans med alla ungas engagemang kan göra skillnad på riktigt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2019

Reagera på inlägget:

Det går att tackla lärarbristen – om viljan finns

Det är en självklarhet att våra elever ska undervisas av behöriga och legitimerade lärare. Att vi talar om obehöriga ”lärare” är egentligen en självmotsägelse. Lärare är numera ett legitimationsyrke och lärare är man först med en lärarexamen. Smaka på formuleringen ”obehörig polis” eller ”obehörig läkare” så inses lätt att situationen med obehöriga som fyller våra klassrum är fullständigt oacceptabel.

Sedan legitimationsreformen trädde i kraft har kommuner och friskolor haft hela åtta år på sig att lösa situationen. Dels genom att höja lönerna och förbättra arbetsvillkoren så att fler vill bli lärare och stanna i yrket, dels genom att se till att de obehöriga som finns i verksamheten kan komplettera med studier för att nå lärarexamen. Det ansvaret har långt ifrån alla huvudmän tagit.

Nu står vi här inför en prognostiserad brist på nästan 80 000 lärare på tio års sikt, samtidigt som den besparingsvåg som sveper över Sveriges kommuner drabbar skolan hårt. Konsekvensen är att lärarnas redan tunga arbetsbelastning ökar. Detta är katastrofalt, inte bara för lärarna själva utan också för eleverna – och i förlängningen för hela Sverige.

Att konsekvenserna redan är kännbara framkom i Lärarnas Riksförbunds undersökning ”Gymnasie-lärarna som inte får sova” som vi gav ut inför skol-starten. Undersökningen visade att lärarnas arbetsbelastning har ökat och är så tung att många upplever stressrelaterade symptom, vilket går ut över kvaliteten på undervisningen och över lärares sömn och hälsa. Över hälften av de tillfrågade gymnasielärarna hade övervägt att lämna läraryrket. Det är allvarliga siffor eftersom Sverige behöver varje lärare som finns. I ett sådant läge kan vi inte köra slut på de lärare vi har.

Vägen framåt ligger inte i en ökad arbetsbelastning för lärare. Ska vi verkligen motverka lärarbristen måste vi ge lärare verkliga möjligheter att göra sitt jobb. Börja med att rensa bland lärarnas arbetsuppgifter. Det finns cirka 40 000 lärare som lämnat skolan och över hälften av dem kan tänka sig att komma tillbaka om arbetsvillkoren och lönen blir bättre. Vill skolans huvudmän verkligen göra något för att förbättra situationen går vissa saker att göra omedelbart: minska arbetsbelastningen och höj lärarlönerna! Det går att tackla lärarbristen – om viljan finns.

I tider av lärarbrist är det också avgörande att avhoppen från lärarutbildningen minskar. Då måste lärarutbildningen hålla en hög kvalitet. Den verksamhetsförlagda utbildningen, VFU, utgör lärarutbildningens kärna och är avgörande för att studenter ska bli väl förberedda för sitt yrke. För att det ska fungera behövs yrkesverksamma lärare som i egenskap av handledare kan ta emot studenterna ute på
skolorna. 

Det är under all kritik att handledare varken får tid avsatt, ekonomisk ersättning eller nödvändig utbildning för sitt uppdrag. Handledarna är värda både tid och pengar. Läs gärna mer om undersökningen och om våra förslag här på skolvärlden.se.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2019

Reagera på inlägget:

Tillsammans gör vi skillnad

Det har blivit dags för ett nytt läsår med allt spännande som det innebär. Vi lärare och vägledare vet vilken fantastisk arbetsplats skolan kan vara – även om det finns stora utmaningar. För Sverige som kunskapsnation är det avgörande att många fler vill välja att utbilda sig till dessa yrken. Till er som har blivit lärare eller vägledare och kommer ut på er första tjänst, säger jag grattis och varmt välkomna!

Vad gäller de stora utmaningarna, har det under sommaren funnits två särskilt viktiga tillfällen att påverka de beslutsfattare som är ansvariga för skolan: nämligen de två politikerveckorna, Järvaveckan och Almedalen.

Under Järvaveckan satte vi ljuset på hur en tredjedel av eleverna slås ut i den svenska skolan. Det stora sorgebarnet är gymnasieskolans introduktionsprogram som visat sig vara en återvändsgränd för de ungdomar vars betyg inte räcker till att börja på de nationella programmen. I en uppmärksammad artikel på DN Debatt föreslog jag att en helt ny, mer individanpassad skolform ska inrättas. Vi vet vad utbildning betyder för ungas möjligheter att skapa sig en framtid. Sverige har inte råd med en passiv hållning där elever år efter år tillåts gå igenom skolan utan att de blir rustade inför den framtid som numera kräver gymnasieexamen.

I Almedalen släppte vi en undersökning gjord bland landets kommunala skolpolitiker om hur de egentligen ser på sina förutsättningar som huvudman för grundskolan. Den visade på tankeväckande resultat. Nästan 9 av 10 av dem som ansvarar för svensk skola bedömer att de inte kommer att kunna finansiera skolan i framtiden utan att staten skjuter till mer pengar. Detta tillsammans med de kommunala nedskärningarna som nu sker gör att det är mer än uppenbart att Lärarnas Riksförbund hade helt rätt från början: Kommunerna klarar inte av huvudmannaskapet för skolan.

För parallellt med en skriande lärarbrist, som i mångt och mycket beror på tidigare försummelser, görs det stora nedskärningar i skolan ute i kommunerna. Satsningar som partierna lovat på nationell nivå står och faller med kommunernas ekonomi. Det är en helt orimlig situation och analysen om vad som bör göras måste nu landa hos alla.

Detta ledde förstås till många viktiga samtal med politiker under Almedalsveckan. Ett arbete som vi med full kraft ska fortsätta under hösten. Vi vet att en enskild åtgärd inte kommer att kunna lösa alla skolans problem, men frågan om huvudansvaret för skolan med dess finansiering är dock helt avgörande för att andra reformer och satsningar ska få effekt på riktigt. Och det är bråttom!

Lärarnas Riksförbund, det är vi alla över 90 000 medlemmar tillsammans. Nu behöver vi kraftsamla inför det nya läsåret och driva på i rätt riktning. Inled gärna höstterminen med att manifestera skolan den 10 september på Skolans dag. Det är en dag för att sätta fokus på lärarnas arbetssituation och kräva politiskt ansvarstagande. Mer information får du från din kommunförening.

Tillsammans gör vi skillnad!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2019

Reagera på inlägget:

Det finns inte en krona att spara in

Relaterat

Nyligen presenterade Lärarnas Riksförbund en undersökning som jämförde Sveriges kommuner som huvudmän för grundskolan. Rapporten ”Lyckas din kommun med skolan utifrån sina förutsättningar?” fick stor uppmärksamhet. Tanken var inte att skapa ytterligare en ranking och enskilda kommuners placering var inte det viktiga, utan syftet var att skapa en diskussion om de stora och orimliga skillnader som uppstår när landets 290 kommuner får lov att ha olika ambitioner för skolan. 

Dessvärre bekräftade undersökningen återigen vår bild av att det nuvarande systemet nått vägs ände, men reaktioner ute från kommunerna visar glädjande nog att vi lyckats åstadkomma just den diskussion vi efterlyste.

Den kraftiga besparingsvåg som nu drar genom hela landet är ett annat exempel på det dysfunktionella i svensk skola. Enligt den ekonomirapport som SKL presenterade nyligen är kommunernas finanser svagare än på många år. Många kommuner väljer nu att spara på skolan i ett läge där antalet elever stiger och lärarbristen tilltar. Det riskerar att leda till kännbara och långtgående konsekvenser för både elever och lärare. Det går inte att springa snabbare och undervisa fler utan att kvaliteten i undervisningen försämras. 

Alla elever drabbas, men de elever som har det tuffast kommer att förlora allra mest. Och när lärare förväntas göra allt mer på kortare tid blir det svårare att få legitimerade lärare att stanna i yrket. Våra politiker måste komma ihåg att vi står inför en brist på närmare 80 000 lärare och att samtliga huvudmän måste ta sitt fulla ansvar för att vända utvecklingen.
I det läget finns det inte en krona att spara in. 

De stora variationerna i skolans förutsättningar och resultat samt utmaningarna med finansieringen av välfärden är en illustration av varför kommunerna inte borde ansvara för skolan överhuvudtaget. Det brådskar nu med att helt flytta över skolans finansiering från kommunerna till staten. 

Runtom i landet har det organiserats protester och enskilda initiativ mot besparingarna på skolan. Det är häftigt att se vilken kraft det finns i lärarleden. Lärarnas Riksförbund har stöttat alla dessa initiativ som rimmar väl med kärnan i vårt fackliga arbete: att kämpa för minskad arbetsbelastning för lärarna så att de orkar jobba kvar. Men också att strida för att eleverna ska få den undervisning och de resurser som de har rätt till. Elevernas livschanser får inte vara beroende av vare sig kommuners olika ekonomiska förutsättningar eller olika ambitionsnivå.

Kritik mot den svenska skolans utveckling mot försämrad likvärdighet har återkommit i ett flertal OECD-rapporter de senaste åren. I Skolvärlden kan vi dock läsa om något annat som OECD undersöker, nämligen hur det kommer att bli att vara lärare i framtiden. Vi vet inte vilken kunskap och vilka förmågor framtiden kommer att kräva, men en sak vet vi: Förutsättningarna för läraryrket måste bli helt annorlunda än i dag om vi ska lyckas. 

Vi lärare vill leverera det vårt land förväntar sig av oss. Men det kan vi inte så länge vi har politiker som anser att kommunernas självstyre är viktigare än likvärdig skola.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #5 2019

Relaterat

Reagera på inlägget:

Marschen har börjat – och vi kommer inte att stanna

Relaterat

Snart är det dags. Dagen D närmar sig då förskolans, skolans och fritidshemmens alla yrkesgrupper kommer samlas i vårt avlånga land för att manifestera mot nedskärningar och en fortsatt försämrad arbetsmiljö.

Tack vara tankesmedjan Balans blev vi varse om de nedskärningar som planerades inför kommande år. Det rådde en förtvivlad stämning på Twitter och Facebookforum. Varför händer ingenting? Varför säger ingen ifrån? Några upprörda röster gjorde sig hörda men ett aktivt motstånd kändes sitta långt inne.

Facken hade nyss slutit avtal, HÖK18 skulle ordna upp arbetsbelastningen för lärarna. Höga förhoppningar fanns efter att förhandlingarna dragit ut på tiden. För mig personligen innebar avtalet två saker: besvikelse och hopplöshet.

Besvikelse för att viktiga skrivningar som skulle påverka vår arbetsmiljö i rätt riktning saknades helt, eller blev så abstrakta att de inte ger någon effekt. Hopplöshet för att facken förbundit upp sig i ytterligare en treårsperiod som enligt budgetplan skulle innebära mer att göra med mindre resurser.

Det är här jag kommer in som mannen med kappan. Superhjälten alla väntat på när läget känns som mest förtvivlat och hopplöst för att rädda dagen. Följ mig och vi skall segra.

Nej, riktigt så var det inte. Och riktigt så är det inte heller. Jag har initierat Lärarmarschen, det stämmer. Jag tog tillvara på min förmåga att kunna kraftsamla mina känslor och brinna starkt. Det där som brukar känneteckna personer med adhd och autism. Att vara en gnista som skapar eld.

Men en gnista är ingenting utan bränsle. För styrkan ligger hos alla oss, tillsammans. Några ord jag tagit med mig från militären är att “det är bättra att göra någonting än ingenting”. Det går inte att utvärdera något du inte gjort. Så jag var beredd att marschera ensam och satsa helhjärtat på det här initiativet. Lyckligtvis fanns det massor med lättantändligt material i närheten som skapade en löpeld och den stora brand som vi ser idag.

För nu brinner förskolan, skolan och fritidshemmen. Och inte nog med att det brinner stort i Stockholm, andra gnistor har startats upp i vårt snustorra land. Det är på riktigt nu.  

Och den här branden kommer inte att släckas förrän det finns drägliga villkor i alla våra förskolor och skolor. På alla våra fritidshem. För nu har vi börjat marschera, och vi kommer inte stanna.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor