Annons

Bra första steg, Anna Ekström!

Relaterat

Den europeiska smittskyddsmyndigheten publicerade i november en rapport med prognoser över hur de tror smittspridningen i europeiska länder kommer se ut. Det är beräkningar givet situationen nu och modellerat utefter de insatser som olika länder gör. Rapporten som fått märkligt liten uppmärksamhet i Sverige pekar ut Sverige som ett av få länder där man inte ser att nuvarande åtgärder kommer att leda till en verklig inbromsning av smittan.

Deras prognos för Sverige ser ut som nedan:

Att vi samtidigt var ett land där covidsjuka barn tilläts gå till förskola och skola var helt enkelt en absurd situation. Nu har Anna Ekström lyckligtvis ändrat på det och det ska hon ha all heder för.

För så sent som för några dagar sedan uttryckte Folkhälsomyndigheten att de inte kunde ta hänsyn till arbetsmiljö i sina rekommendationer. Något de nu tydligt gör. Det är väldigt glädjande och en seger för de förskolelärare, lärare och fackföreningar som stridit för att detta måste ändras. Det är ett viktigt steg för att möjliggöra arbete med att hindra smittspridning via svenska skolor.

Det är samtidigt uppenbart att Folkhälsomyndigheten gjorde detta utan att ändra på sina grundläggande premisser: att barn inte kan smitta. Något jag i mitt förra inlägg kunde visa att det inte är en sanning utan en ganska kraftig extrapolering av evidens. Det finns studier som pekar på motsatsen, varför, som jag också skrev, den europeiska smittskyddsmyndigheten rekommenderar karantän för smittade barn och barn i smittade familjer. Det är en försiktighetsprincip som man inte kan frångå i en pandemi.

Då återstår frågan hur långt det ska gå innan den europeiska myndighetens och evidensens syn på munskydd och mer långt gående icke-medicinska åtgärder i samhället ska slå igenom?

Idag redovisades 17 000 nya smittade, 94 nya IVA-inläggningar och 117 nya döda sedan i fredags. Vi är nu uppe i drygt 40 döda per dag, eller 300 döda per vecka, och det är ett tal som kommer att fortsätta att öka enligt alla prognoser (det ser ut som om det finns en svag minskning i ökningstakten i smittspridningen, men alltså långt ifrån någon minskning).

I till exempel i Belgien och Österrike har man snabbt brutit en sådan utveckling som vi sett i Sverige. De gjorde det genom strikt lockdown. I Sverige pågår istället ett märkligt försök med regionala råd som snabbt blivit nationella och som inte förmått bryta utvecklingen på samma sätt. Jag tycker det är dags för regeringen att sluta skylla på befolkningen och istället införa åtgärder som skyddar detsamma.

De utsatta grupperna i vårt samhälle löper en reell risk att bli svårt sjuka och/eller dö innan det blir jul. DN rapporterar 10 dödsfall på ett boende med 40 äldre i Hudiksvall. Jag tror inte att detta beror på brister i äldrevården där. Det är en konsekvens av att vi låter smittan sprida sig och komma i närheten av de sårbara. Jag tror att tex gymnasieungdomar skulle ställa upp på att minska den risken.

Även om vi inte har möjlighet till lockdown som i de länderna jag nämnde borde vi göra det vi kan och åtminstone så mycket som vi gjorde i våras. Men även då måste vi vara medvetna om att den förhållandevis lindriga nedstängning vi då gjorde ledde till den längsta och mest utdragna första vågen av alla undersökta länder i en OECD-studie (enlig OECD).

Vi behöver en smittskyddspolitik i skolan som bygger på internationell evidens, inte enstaka svenska myndighetspersoners tyckanden. Att vi valde det senare stod oss dyrt i våras och det är nu uppenbart att så sker också nu i höst och vinter. Det är helt enkelt dags att ändra kurs och ta till sig av vad man vet i andra länder.

Jag rekommenderar återigen Peter Fredriksson att göra den där promenaden i Solna och att Anna Ekström utnyttjar sitt internationella kontaktnät för att styra skolan på ett evidensbaserat sätt genom den storm som blåst upp.

För en storm är det också bland lärare. Jag har skrivit om många saker i skolan genom årens lopp men jag har nog aldrig uppfattat ett sådant stöd som nu. Eller kanske snarare ett så stort behov av att vilja höra av sig. Jag fick till exempel följande meddelande:

”Vill framföra en hälsning från två av mina vänner, bägge gymnasielärare. De beundrar ditt arbete och anser att gymnasierna borde stängt ner för länge sen. En av dem fick Covid i våras och är fortfarande sjukskriven i postcovidsviter och den andra insjuknade nu i veckan. Bägge har med stor sannolikhet smittats i skolan. De har följt alla restriktioner. Så, keep up the good work…”

För det är så här det är. Lärare är akademiskt utbildade personer. De kan både läsa innantill och de kan dra slutsatser. Och de får Covid på sina arbetsplatser. Att utsätta dem för en så dålig hantering som nu har skett under pandemin är inte ok. Det är inte konstig att de protesterar.

Stora industriarbetsgivare tar ansvar och rekommenderar munskydd och ordnar egen testverksamhet. Det hade varit rimligt i skolan också, om man menar att de ska hållas öppna.

Relaterat

Reagera på inlägget:

En lägesrapport från ett klassrum någonstans i Sverige

Relaterat

Resten av samhället stänger ner. Vi får bara vistas åtta personer på en och samma plats, social distansering, noggrann handtvätt och råd att undvika nya kontakter är rutinen.

I min verklighet är allt precis som vanligt. Vi ses 30 personer i ett och samma rum. Vi äter tillsammans ett par hundra personer i samma matsal. Vi är nära, vi är många och vi förväntas träffa nya personer hela tiden. 

I det här står jag och tusentals andra lärare och skolmedarbetare runt om i landet.

Vi sköter våra lektioner, hanterar vår egen oro, håller social distans efter jobbet. Läser tidningar och följer nyhetsrapporteringen om vår vardag.

Här står vi – vi som arbetar i skolan.

Vi förväntas hoppa in i nya sociala sammanhang när kollegorna är sjuka – utan möjlighet till social distansering eller minimering av antalet personer i vår närhet. 

Vi förväntas vara mitt bland 100-tals andra för att kunna utföra våra arbetsuppgifter, utan att för den delen få någon hjälp att minimera risken för smitta. 

Vi är oroliga för utvecklingen i landet men även för oss själva. En oro som finns i klassrummet, mellan lektionerna och hemma.

Skolbarn driver inte epidemin står det i media. Nej, kanske de gör det kanske inte – men oron hos oss finns ändå där. Vi får inte jobba på distans, vi får inte hålla social distansering, vi får inte undvika nya kontakter – vi förväntas gör vårt jobb på exakt samma sätt som för ett år sedan.

Nu ska vi gå på helg med socialdistansering och restriktioner som finns i övriga samhället och på måndag så ska vi åter ut i den gamla vardagen som fanns innan corona gjorde entré på världsscenen.

Så är läget i många klassrum runt om i vårt land idag, november 2020. Så är läget för oss som arbetar inom skolan. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

”Allt börjar hos eleven och dess resurspedagog”

Relaterat

Tidigare har jag skrivit om att en resurspedagog till elev med en utåtagerande problematik är något av det värsta jag stött på. Sällan blir jag mer glad än när mina negativa föreställningar blir ifrågasatta och motbevisade. Jag har nämligen mött en resurspedagog som bärgat en hel klass och slagit hål på min föreställning att en resurspedagog är alltid dåligt investerade pengar. 

Tyvärr är det fortfarande så att resurspedagoger tenderar att vara att oattraktivt yrke. Ofta sätts det personer som ska arbetsträna från arbetsförmedlingen eller en ungdom som precis läst färdigt på gymnasiet. Inget illa menat mot dessa, de gör garanterat så gott som de kan. Problemet är att yrket som resurspedagog är enormt krävande. 

Det är slitsamt och du som person behöver både kunna axla rollen som en förebild och ha god kunskap både pedagogiskt och didaktiskt. Inte nog med det, du behöver även kunna applicera detta och kunna bibehålla ett lugn då du möter påfrestande situationer i högre utsträckning än andra yrken i skolan där affektsmittan, alltså känslor som smittar och påverkar oss att känna, är som störst.

Det är ett lotteri att hitta bra personer till dessa tjänster. Ett lotteri med dålig vinstchans så att någon ens vill spela det spelet förundrar mig. Förmodligen beror det på de dåliga arbetsvillkoren kombinerat med att det tenderar vara lågavlönat och ha en lågstatus.

Hur som helst så har det på min skola har det nämligen börjat en person som går som resurspedagog till en elev som tenderar att bli utåtagerande. Det han har åstadkommit på några dagar är mer än vad andra lyckas med på flera år. Snacka om rätt person på rätt plats. 

Tyvärr brukar många resurspedagoger hamna i rollen att de blir polis till eleven de går med. Säger allt de inte får göra, straffar och så vidare. Inget blir bättre av sånt men det är så naturligt att hamna där. För skolan ställer krav. Läraren ställer krav. Och det blir då så enkelt att för den som går närmast barnet att bli den som förmedlar dessa krav allra mest. 

Men den här resurspedagogen går med och förklarar. Han frågar lärarna, tar reda på vad som gäller vad som ska göras och förklarar då för den här oroliga själen vad som gäller och vad som kommer ske. Vad som är målet. Han förbereder eleven och guidar. Han finns där. Han är delaktig, även på idrotten kommer han med sina egna inneskor. Han är närvarande. Han är nära. Sådant som jag som lärare inte hinner med. Allt detta på fantastisk skånska som gör varje unge blir helt trollbunden. Lugnt och metodiskt. 

Det har inte bara hjälpt den här eleven, utan hela klassen. Från en orolig klass så har den blivit sådär fin som en vet att den alltid hade kunnat vara. Är en sådan fröjd att ha lektion med dem. 

Jag vet inte vad han tjänar, men jag hoppas det är miljoner, för det är han värd. Det är sådana personer som på riktigt underlättar för mig som lärare. Som gör att jag kan fokusera på lektionsinnehållet. Det är värt betydligt mer än det jag ger.

Så vill vi som samhälle i allmänhet och skolan i synnerhet göra någonting litet som skulle ha enormt stort genomslag på skolans studiero, resultat och ja, egentligen allt som är mätbart; höj statusen för resurspedagogen. 

Att bli resurspedagog borde vara ett yrke som yrkeserfarna skolmänniskor söker sig till. Högavlönat med hög status. Det kanske låter konstigt i första anblick, varför borde en tjäna så bra på att bara vara knuten till en person? Men ser man bortom faktumet att det är en person resurspedagogen är knuten till så går de andra vinningarna enkelt att hitta. Det kommer bli en elev i harmoni. En klass i eufori och en skola som präglas av kunskap och studiero. Allt börjar hos eleven och dess resurspedagog. 

Och kom inte och säg: “Ah, men då borde inte den eleven ens gå i en vanlig klass”. Jo, det borde den. Det är just den hjälpen att kunna se och bemöta olikheter som andra elever också behöver erfara. Det är kunskap de behöver lära sig. Det är lärdomar de behöver dra. Ifall de inte hade fått möta dessa elever med andra behov än vad de själva har hade värdegrunden och studieron på sikt gått under ändå. 

Därför är barnet i behov av särskilt stöd en nyckel för att få till en bra studiero på skolan, och dennes resurspedagog visar vägen dit.

Relaterat

Reagera på inlägget:

”Arbetsgivarna behöver ta vägledares oro på allvar”

Coronapandemin har tagit ett nytt grepp om vårt samhälle. Sverige har infört skärpta rekommendationer och riktlinjer att förhålla sig till. Många är oroliga och jag som vägledare är nog inte ensam om att sälla mig till kategorin oroliga. 

Vägledare träffar ofta mängder av individer dagligen. Nu under hösten står till exempel niondeklassare inför det kommande gymnasievalet och vägledare i grundskolan träffar således väldigt många olika individer varje dag i enskilda samtal. 

Samtidigt träffar vägledare i andra verksamheter, så som SFI, stöd och matchning, vuxenutbildning, folkhögskola, universitet och högskola med flera, många olika individer dagligen. Vägledningssamtalen utförs inte sällan på kontor med lite utrymme. 

En annan del av en vägledares yrkesutövning är att delta på möten. Vi deltar i många möten, som genomförs i allt ifrån små och trånga konferensrum till lite mer luftigare utrymmen, men som kanske fortfarande saknar möjlighet till att hålla önskvärt avstånd till andra deltagare.  

Enligt en ny rapport från Folkhälsomyndigheten löper studie- och yrkesvägledare den näst högsta risken att diagnostiseras med covid-19. Störst risk löper rektor vid förskola, grundskola och gymnasieskola. 

I rapporten, som gjorts för att få en ökad kunskap om förekomsten av covid-19 i olika yrkesgrupper inom skolan, har Folkhälsomyndigheten samkört persondata från anmälningar med bekräftad covid-19 med register över yrkesklassificering vid SCB. Folkhälsomyndigheten slår fast att barn fortsatt utgör en liten andel av de rapporterade covid-19-fallen i Sverige och att skolan och kontakten med barngrupper inte utgör någon särskild riskmiljö för smittspridning. 

Statsepidemiolog Anders Tegnell poängterar dock att det finns skillnader mellan olika yrkesgrupper och att skillnaderna kan bero på flera olika saker. Däribland hur många och nära kontakter man har i sin yrkesroll. Som studie- och yrkesvägledare har man väldigt många olika och nära kontakter i sin yrkesutövning och därför är det kanske inte är så konstigt att vi är en yrkesgrupp i skolan som löper en relativt högre risk att diagnostiseras med covid-19. 

Folkhälsomyndigheten skriver på sin hemsida att det är angeläget att skolorna fortsätter att hållas öppna. Utbildningsminister Anna Ekström är av liknande åsikt och vid en presskonferens under torsdagen meddelade hon att hon vill att skolorna ska vara öppna så länge det är möjligt. 

Men Ekström betonar också på presskonferensen att skolan inte bara är en plats för lärande för eleverna, utan också en arbetsplats för lärare och annan skolpersonal. Hon poängterar att lärare och annan skolpersonal SKA kunna arbeta hemifrån när de inte måste vara på plats. På presskonferens sa Ekström även att hon inte vill behöva ta del av historier där skolpersonal behövt genomföra möten i trånga utrymmen, som kunnat genomföras digitalt.

Ett stort ansvar vilar på arbetsgivarnas axlar och jag har förståelse för att det sannolikt inte är helt lätt att ta stora och viktiga beslut i den här frågan, men arbetsgivarna behöver ta vägledares oro på allvar och se över vilka situationer som absolut kräver fysisk närvaro av studie- och yrkesvägledare och vilka situationer som inte kräver det. Mycket av det en studie- och yrkesvägledare arbetar med kan ske på distans. Till exempel möten med kollegor, vårdnadshavare och näringslivet. 

Arbetsgivare bör stämma av med studie- och yrkesvägledarna hur de ser på sin arbetssituation och vad de anser kan ske på distans med bibehållen kvalitet och likvärdighet. Det finns goda exempel på vägledare som genomför både individuella vägledningssamtal, lektioner och informationstillfällen via digitala hjälpmedel och får stöd och förutsättningar för det av sin arbetsgivare. 

Medan distansarbetet för vägledare fungerar bra på en del skolor finns det vägledarkollegor som vittnar om att arbetsgivare inte tillåter dem att arbeta med något på distans, utan ställer in en flaska handsprit på rummet och nöjer sig med det, en del får inte ens handsprit, utan får bekosta det själva. Det här anser jag vara under all kritik med tanke på det exceptionella samhällsläget vi lever i. 

Varje arbetsgivare måste ta sitt ansvar och möjliggöra för vägledare att kunna arbeta på distans när fysisk närvaro inte är ett absolut måste. Tillsammans kan vi minska antalet resande i kollektivtrafiken, minska antalet fysiska möten mellan personer och därmed också minska smittspridningen. Vägledning kan ske på distans, och bör ske på distans i den mån det är möjligt, inte minst i skuggan av en pandemi. 

Reagera på inlägget:

Statsmakten måste ta ansvar för människors liv i en pandemi

Relaterat

Anna Ekströms presskonferens idag om att inte stänga gymnasieskolor var både bra och dålig. Låt mig först säga: Det är ett svårt uppdrag hon har och att jag har full förståelse för det och medkänsla med de avvägningar man försöker göra.

Det som var bra är hennes betoning på att skola är viktig. Hon sade att vi är varandras förebilder och om vi följer rekommendationerna så går det här bra. Skola är viktig. Det vet vi alla. Gymnasieundervisning borde också kunna bedrivas om man är försiktig, om lokalerna är tillräckligt stora och så vidare. Det vill säga om man kan följa det som gäller på andra arbetsplatser.

Det var också bra att hon menar att man i gymnasieskolan på allvar ska ta hänsyn till pandemin och undvika trängsel. Men hon gjorde samtidigt en tydlig markering av att man i första hand ska hålla igång undervisningen på plats.

Problemet med att på detta sätt skjuta ifrån sig ansvaret är att det bygger på att varenda lärare, och framförallt varenda rektor och varenda chef på högre nivå själva nu ska vara sina egna epidemiologer och inse vad som behöver göras. Men både lärare och elever har vittnat om att så inte har varit fallet.

Det är inte alls säkert att en lärare ute på en gymnasieskola kommer ha chefer som kommer att hantera detta på ett sätt så att de och deras elever kan gå tryggt till sin skola. Och vi pratar om många gymnasieskolor som är väldigt stora.

Frågan är hur ska elever och lärare få det inflytande som behövs för att de ska kunna varna för den trängsel som i alla fall fram till nu har funnits? För Anna Ekström sade att de skulle ta ansvar. Men ansvar utan makt – när finns det Anna? Hur ska elever kunna göra något åt de scheman de fått?

I min familj har vi en vuxen kvinna som går till en skola med 1 000 elever och vet att hon på grund av det inte kan träffa sin mormor i jul. Hon berättar om trängsel i såväl klassrum som korridorer. Hon vill ju inte vara den som smittar. På en nära väns arbetsplats är de lite färre eftersom en av dem har blivit Covid smittad av sin fru som är lärare. Vägvalen att hålla gymnasieskolan öppen påverkar hela samhället på många sätt.

Och det måste sägas att detta är en chansning.

Jag hoppas innerligen man gör rätt. Men min åsikt är fortfarande att i det läge vi nu har med 180 IVA-vårdade fall och en kurva över dödsfall som pekar uppåt för varje dag, behöver vi nog bryta smittan med mer bestämda och gemensamma åtgärder än detta. Jag tycker inte att det är att begära för mycket när man önskar sig kraftfullare åtgärder. Att lägga ut ansvaret på befolkningen är ett konstigt sätt att hantera en pandemi.

Vi är snart återigen i en situation där fler personer dör per vecka i Sverige än vad som dött i Finland under hela pandemin. En av anledningarna till att vi fick så många döda i våras var de jämförelsevisa milda restriktioner vi införde jämfört med många andra länder och en av anledningarna till att vi startade hösten med liten smitta var att det var i slutet på ett långt sommarlov.

Jag tror därför fortfarande att om man väger ihop riskerna vore det bättre i det här läget att stänga ner några veckor. Statsmakten måste ta ansvar för människors liv i en pandemi. Man kan inte skjuta ut det ansvaret till lärare och elever som inte har makt över sina arbetsvillkor.

Det har också varit oerhört hattigt i höst med lättnader i restriktioner hela hösten, med dåliga prognoser kopplade till prat om att vi inte skulle få en andra våg (sic!) – och så plötsligt när man senfärdigt ser en andra våg dundra in, då rullas det ut en bombmatta av lokala restriktioner och regeringen tilltalar sin befolkning med förmaningar om ansvar blandat med budskap om att vi är dåliga på att följa dem.

Jag kan förstå deras panik, men det ger dem inte rätt att agera så. Om detta inte fungerar, kommer man då att skylla på oss igen? Är det då lärarnas fel när det gäller skolan?

Jag har inte tagit upp grundskolan. Detta eftersom vi vet, precis som Anna Ekström sade att barns sjukdom och smitta avtar med sjunkande ålder. Det är dock ändå så att man borde utifrån forskningsresultat föra en diskussion om högstadiet. Vlachos m. fl. visar ju tydligt att färre gymnasielärare än högstadielärare blev allvarligt sjuka i Covid i våras. Detta eftersom gymnasierna var stängda.

När vi summerar den här hösten kommer vi alltså med stor sannolikhet se att också fler gymnasielärare har blivit svårt sjuka. Så diskussioner borde föras om hur högstadielärare kan skyddas. Vilket också är slutsasen i Vlachos m. fl. rapport.

Men detta är alltså en övervägning som regeringen gör: Dessa lärares sjukdom och eventuella död är mindre viktig än de negativa effekterna av en skolstängning.

Detta måste man vara tydlig med. Och jag tycker att lärare bör ha det avgörande inflytandet över om man accepterar den risken.

Vad det gäller universiteten berättade Matilda Ernkrans att många Campus är stängda, att majoriteten av undervisningen sker digitalt. Detta är också min bild. Därför har jag heller inte skrivit något om det. Det vill säga lärosätena verkar ha tagit det här ansvaret mer seriöst än vad många gymnasieverksamheter gjort.

Kanske på grund av att det är färre huvudmän, kanske för att de många gånger har tillgång till medicinsk expertis? Jag vet inte men, det är intressant att fundera över. Hade vi till exempel med en statlig skola haft möjlighet att införa tvingande smittskyddsregler på ett annat sätt än vi har nu?

Jag vet också att det finns många universitetsinstitutioner som har infört regler om munskydd i situationer där de behöver genomföra undervisning på plats som vid praktiska moment. Och därför undrar jag (liksom en mängd människor som kan mycket mer om detta än jag): När kommer det att finnas information på Folkhälsomyndighetens hemsida om hur man kan använda munskydd och den evidens som finns som stödjer detta?

Utöver detta tycker jag att alla ska läsa det Filippa Mannerheim skrev i Expressen.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor