Jag och Per Måhl tycker att de nuvarande kunskapskraven är usla och inte fungerar och att vi behöver stärka likvärdigheten i svensk skola. Men det finns också skolfrågor där vi tycker olika utifrån våra olika erfarenheter av skolsystemet. Frågan om hur och vilken likvärdighet vi kan stärka är en sådan.

I artikeln ”Skolverkets förslag ger orättssäkra betyg” beskriver Per Måhl några av sina farhågor kring Skolverkets förslag för att förbättra betygens likvärdighet. På sätt och vis kan man säga att Skolverkets förslag och Per Måhl representerar två helt skilda sätt att se på frågan om likvärdighet vad gäller betyg och betygsättning men också på dagens skola och skolsystem.

Jag tillhör den kategori som tycker Skolverkets rapport är spännande eftersom mål- och resultatstyrningen av skolan i ett konkurrensutsatt skolsystem näst intill blivit förbjuden att ifrågasätta. Alternativ diskuteras sällan på allvar då förslag oftast avfärdas med reflexmässiga invektiv trots att vi i flera decennier sett vikande skolresultat, försämrade kunskaper, förstärkt skolsegregation, allt sämre arbetsmiljö för lärare, uteblivet stöd till elever och ett betygssystem som är korrupt.

Per Måhl avfärdar rapporten med argumentet att det skulle vara lagvidrigt i förhållande till nuvarande skollag att reglera betygsättningen på det sätt som föreslås (införa relativa inslag i systemet). Men Skolverket gör inga anspråk på att föregå riksdag och regering utan rapporten ska ses som ett kunskapsbidrag att undersöka vidare.

Det finns starka krafter som vill bibehålla status quo i skolsystemet, som har att förlora på mer likvärdiga betyg. Idag finns nämligen många inbyggda incitament i skol- och betygssystemet som tillåter manipulation av betygen (t.ex. påtryckningar, ökad arbetsbörda vid betyget F etc.) vilka nationellt tar sig uttryck som betygsinflation och glädjebetyg.

Jag menar att vi med vårt kunskapsrelaterade betygssystem idag rutinmässigt reproducerar en elit, “de som förstår spelet, där den socioekonomiska bakgrunden fortsatt får avgöra framtiden för våra barn och ungdomar.

Skolverkets förslag utgår från att betygen idag inte är likvärdiga och att de målrelaterade betygen inte går att få likvärdiga utan en förändring av betygssystemet eftersom lärare helt enkelt inte tolkar kursplanernas text tillräckligt lika, vare sig vad gäller vilket underlag som ska ligga grund för betyg eller hur olika betygsunderlag ska värderas i förhållande till kunskapskravens formuleringar.

Per Måhl menar att likvärdigheten i ett kunskapsrelaterat betygssystem sitter i betygsunderlagen (de elevprestationer som lärare har som grund vid betygsättningen). Vidare menar han att när lärare i ett ämne är eniga om vilka betygsunderlag som ska samlas in och tolkar dessa lika ökar likvärdigheten.

Jag delar uppfattningen att det är så man måste se på likvärdighet i ett sådant system. Per Måhl föreslår bland annat att lärarna ska fortbildas i bedömning och betygsättning och att skolorna ska inrätta ämneslag där lärare planerar, konstruerar bedömningsuppgifter och sambedömer prestationer tillsammans för att stärka likvärdigheten tillsammans med förändrade nationella prov.

Jag har inte samma tilltro till att gemensam planering och sambedömning stärker likvärdigheten nationellt. Per Måhl tror att en kursplan kan formuleras på ett sådant sätt att lärare utifrån formuleringarna dels samlar in ett likvärdigt underlag (elevprestationer som bevis för en specifik kunskap) och sedan tolkar nivån på det underlaget (tillräckligt) lika utan yttre reglering. Det tror inte jag är möjligt.

Per Måhl har gjort ett försök att visa hur kunskapskraven borde formuleras så att alla ska förstå. Problemet är att hans förslag innehåller samma inbyggda problem som nuvarande kunskapskrav. De tolkas helt enkelt (för) olika av lärarkåren nationellt, både vad gäller hur obligatoriska prov och bedömningar ska formuleras (t.ex. vilken svårighetsnivå och karaktär betygsunderlag som ska samlas in för att en elev ska betraktats ha visat kunskap om och kan använda förändringsfaktor i matematik) och hur det ska värderas i förhållande till de olika betygsnivåerna.

Det går inte att dra skarpa betygsgränser mellan gradvisa skillnader (t.ex. mellan att skriva berättelser acceptabelt, bra eller mycket bra) formulerade som kunskapskrav. Det krävs triviala formuleringar för att ett sådant avbockningssystem ska gå att använda. Kunskap är inte trivialt. Därmed kommer alltid formulerade krav leda till mindre likvärdiga betyg. Därför kommer också formulerade krav alltid innehålla den relativitet som Måhl är rädd för.

Per Måhl tar i sina artiklar inte någon hänsyn alls till de incitament som leder till glädjebetyg och betygsinflation i sina artiklar vilket jag menar att man måste göra. Istället förväntas lärarkåren kunna hantera detta genom sin samplanering och sambedömning. Per Måhl har själv länge hävdat att betygsinflation inte existerar.  Jag menar att statistiken som jag presenterar här och här talar sitt tydliga språk när det gäller problematiken med betygsinflation och glädjebetyg.

Jag menar med ovansstående som bakgrund att vi ska överge tanken om att betygen säger något om detaljer i en elevs kunskaper. Det kan de helt enkelt inte göra. Istället tycker jag betygens syfte ska renodlas till urval.

Alla kända incitament som manipulerar betygen idag är ytterligare anledning till att lyssna in Skolverkets förslag noga. Det är inte ett nederlag för lärarkåren att säga att vi inte kan upprätthålla likvärdigheten på egen hand utan vi behöver inbyggd stöttning i och genom skol- och betygssystemet.

Och ja, jag tror det kommer behövas lagändringar också.

Kommentera

Vårterminen går snabbare än man tror och snart är det återigen juni månad och skolavslutningar runt om i landets grund- och gymnasieskolor.

Om själva skolavslutningarna kommer se annorlunda ut även i år vet ingen men sannolikheten är stor. Det vi däremot kan vara relativt säkra på är att veckorna efter skolavslutningarna kommer se likadana ut som de senaste tio åren. Varje sommar går nämligen startskottet för kommunernas skrytveckor, de veckor där kommunerna ska offentliggöra, skryta över och bräcka varandra med påståenden om att de skolpolitiska åtgärderna gett positiva resultat.

Det resultat som åsyftas är ökad andel gymnasiebehöriga och ökat betygsgenomsnitt. De senaste åren har även rikspolitiker och Skolverket varit stämmor i kören vilket ter sig utomordentligt naivt av en skolmyndighet som i rapporter och utvärderingar både påvisar glädjebetygen och betygsinflationens existens med största tydlighet.

Betygsgenomsnittet går alltid uppåt. Måluppfyllelsen ökar alltid. Så vad klagar jag över? Varför inte glädjas över att svensk skola, fristående som kommunala, går allt bättre?

Problemet är att vi också är rörande överens i vårt land om att skolan inte alltid går bättre och speciellt inte överallt samtidigt. Men det är ytan (läs: betygen) som räknas i den offentliga debatten och som förblindar oss, ett år i taget. 

Det finns många problem med att ha ”ökad måluppfyllelse” som mål i en skola som till synes är mål- och resultatstyrd skola men där det enda viktiga resultatmåttet som används är betyg som eventuellt kompletteras med trivselenkäter. Anledningarna till det är många och konsekvenserna ännu fler. Man får idag helt enkelt det man frågar efter, till vilket pris som helst.

Nu kanske någon reagerade på att jag skrev ”till synes”? Det gjorde jag medvetet eftersom det finns flera saker som existerar i teorin men inte i praktiken när det gäller mål- och resultatstyrningen av svensk skola. En sådan faktor är marginaler och en annan är olika former av påtryckningar. I teorin ska t.ex. lärare upptäcka elever i behov av stöd och stöd ska sedan sättas in i den omfattning och form som behövs (enligt skollagen).

I praktiken kan det vara så att det finns många elever som har ett sådant behov men det finns inte de ekonomiska marginalerna för att tillgodose alla dessa elevers behov lokalt på skolan. Skolan får helt enkelt börja prioritera i sitt stöd till elever. Kanske är det lästräningen som vissa elever behöver 4 gånger 20 minuter per vecka utöver den vanliga undervisningen som får stryka på foten för någon/några elever?

Allt som inte sker inom ramen för den ordinarie undervisningen är helt enkelt för dyrt.

Konsekvenserna av detta är förödande för den enskilda eleven och på systemnivå för det in skolsystemet i en negativ spiral. Istället för att ge elever stöd har vi infört lösningar som ingen egentligen tror på. Ett exempel på det som relaterar till frågan om särskilt stöd är bestämmelsen om ”extra anpassningar” som innebär att lärare ska trolla med knäna när skolorna inte har råd att stödja alla elever i den omfattning och form som lagen kräver.

Istället får den enskilde läraren som identifierar en elevs stödbehov stå som enskilt ansvarig för elevens misslyckanden när skolans ekonomi inte kan hantera variationer i stödbehov från år till år. Alla förstår ju att en sådan arbetsgång medför en tystnadskultur vad gäller identifierade stödbehov. Det är nämligen den enskilde lärarens hälsa som är i ena vågskålen och elevens stödbehov i den andra. Men är det inte hela skolan som är ansvarig för eleverna och inte bara den enskilda läraren? Självklart är det så. I teorin…

Som jag skrev inledningsvis går vårterminen snabbare än vad man tror. Detta läsår har kantats av ovisshet på grund av den rådande pandemin som brutalt påverkat hela världen. Men måluppfyllelsen rår den inte på, åtminstone inte i praktiken.

Kommentera
mork_710
Nicklas Mörk

Nicklas Mörk är lärare i matematik och SO-ämnen och arbetar på Fröviskolan i Lindesberg. Han är en av de lärare som utöver sina matematikdidaktiska funderingar också har intresserat sig för systemfrågor och hur olika förändringar påverkar lärares arbete och lärarkårens förutsättningar att genomföra sitt uppdrag. Nicklas bloggar om lärares vardag och hur den påverkas av reformer och styrdokument.

Arkiv

Välj år/månad