Annons

Skickliga lärare ska inte till förorterna, de är redan där

Ett fenomen finner jag väldigt lustigt. Ni vet det där med att det finns de som tror det går att flytta "extra skickliga" lärare till utsatta områden och överösa dem med pengar så kommer skolresultaten att skjuta i höjden? Det är totalt orimligt.

Jag ska ge ett exempel.

Jag har nyligen fått en ny idrottslärarkollega. En oerhört skicklig lärare med god koll på betyg och bedömning. Ämneskunnig och intresserad av ämnet över lag. Han fick en chock först när han kom till vår skola.  

”Ungarna lyssnar ju inte här!”

”Nej, vad hade du förväntat dig?”

”På min förra skola, då satt alla som ljus. Alla ville prestera.”

Och innan någon anklagar min arbetsplats för att vara stökig – det är den inte. Jag skulle klassa den som en typisk skola. Många elever vill prestera. Alla elever är trevliga och vill innerst inne väl. Det blir bara lite tokigt ibland, och alla älskar inte skolan villkorslöst eller har föräldrar med långtgående planer för dem.

Så tillbaka till min kollega och hans tidigare arbetsplats. Han satte väldigt många A:n. Det var nästan hårt att sätta B på vissa elever. Så duktiga var klasserna. Det var på riktigt en väldigt hög nivå, inga glädjebetyg.

På vår skola har vi en större fördelning. Där har vi en hel del som kommer få E, C och A. Vi har hela skalan. Många elever är helt nöjda med ett kommande E i betyg. Varför har detta en relevans då?

Jo, en skulle kunna säga att min kollega är en särskilt skicklig lärare som gav upphov till så höga betyg och högpresterande elever. Hade någon sett hans lektioner på förra skolan hade han säkerligen dömts som en sådan. Allt fungerade ju kanonbra! Lika bra att erbjuda 50 000 i månaden och skicka honom till en skola i Tensta. Då kommer eleverna på den skolan börja prestera också! Givetvis är det inte så det fungerar i verkligheten.

Lärare är skickliga på olika delar. Och det är svårt – kanske till och med omöjligt – att jämföra lärare sinsemellan för att så många parametrar skiljer sig åt. En lärare blir duktig på sin arena, med sina elever. Det blir ens naturliga miljö. Ens habitat. 

När den här miljön inte fungerar anser jag att det i flest fall beror på sådant som är bortom lärarens kontroll att påverka. Att enbart rikta insatser mot läraren, eller till och med helt byta ut denne, är inte hållbart. För det är något annat som skaver. Förmodligen ligger det för mycket på bordet för läraren. Och visst, vissa klarar av en tyngre arbetsbörda än vad andra gör.

Det jag vill ha sagt är att en skicklig lärare i innerstan blir inte skicklig per automatik i orten.

Det är större risk att denna lärare bränner ut sig i panik av den skilda miljön. Därför vill jag bestämt hävda att de som jobbar på förortsskolorna, med stor sannolikhet, är extremt skickliga lärare. Annars hade de inte jobbat kvar där. Det orkar man inte som lärare.

Så ska några hyllas – och lyftas – så är det våra lärare som idag är verksamma i förorten. Ge inte bara alla dessa 50 000 i månaden. Ge dessa lärare en dräglig arbetsmiljö med få undervisningstimmar och mycket tid mellan lektioner. Ge dessa lärare många kollegor. 

Det är så de har tid att bemöta de oroliga själarna som behöver lite extra uppskattning. Det är så de får ork att erbjuda egna extra grupper där de som vill, och behöver, kan få extra stöd i matten. Det är så samhället kan se till att engagerade lärare befinner sig där de behövs som mest. I socioekonomiskt utsatta området. Och allt börjar med de lärare som redan är där.

Skickliga lärare ska inte till förorterna, de är redan där.

Reagera på inlägget:

Vi får det att fungera!

”Ni får det att fungera!”

Så sa en nyanställd kollega efter att ha fått en genomgång av vårt arbetsrums egensinniga skrivare. Skrivaren har flera smått frustrerande ovanor och behöver mycket kärlek för att göra den mest grundläggande av sysslor, exempelvis att skriva ut. Den vill att vi använder en kabel in i datorn, den vill att vi klappar om den extra inför varje manöver och den vill utan diskussion att vi lyfter på utmatarfunktionen innan papperet kommer ut – varje gång.

Frasen har hängt med mig sedan dess. För så har jag nog inte hört någon formulera min arbetsvardag förut.

”Vi får det att fungera!”

Lärarutbildningen gav många metoder och knep att hantera yrkesvardagen. Erfarenheten har gett mig ännu mer. Men inget kan förbereda dig för alla de där små egenheter som alla arbetsplatser har.

I vår värld så kan de där små sakerna som var och en för sig är helt hanterbara ändå ge ordentliga konsekvenser på yrkesvardagen. För är det så att skrivaren behöver 40 minuter att starta upp på morgonen? Nej, tyvärr är det här ingen överdrift eller hörsägen från långt ifrån utan det är en realitet. Det får direkta konsekvenser in i första lektionen den dagen.

Kanske just den utskriften innehöll upptakten för förmiddagens uppdrag till eleverna. Istället blir det nu att kompromissa fram en ny övning eller att med andan i halsen komma in på lektionen aningen sent och aningen för mycket uppe i varv. Då kan du inte vara den där lågaffektiva lejonhonan som vakar över sin kull. Det blir då svårt att ge den optimala starten på dagen eller arbetspasset.

Följderna för eleverna och lektionsinnehållet blir säkert fortfarande bra men kunde blivit säkerligen minst tio gånger bättre om jag haft möjlighet att komma dit lugn i god tid före eleverna. De gånger som skrivaren eller något annat gupp i vägen gör att lektionen helt enkelt blir kass och elever som behöver förutsägbarhet och struktur inte får det. Då behöver du inte tillbringat många dagar i skolans värld för att förstå vilka konsekvenser det kan ge. Konflikter, tårar, extra arbete för de vuxna på skolan och känslan av ännu ett misslyckande hos eleven med oroliga föräldrar som hör av sig. Något som kan ta veckor att återhämta.

En annan liten hake i vardagen kan vara att ljudkabeln till smartboarden har varit med aningen för länge och behagar glappa när den helst inte ska glappa. Och när hjälpen kommer så fungerar den alltid perfekt. Den lugnande musiken, som jag vet är perfekt för att få den ultimata starten på lektionen när det är tystläsning, blir till ett hackande skränljud. Trots att jag kontrollerat att alla kablar sitter som de ska och varit på plats i god tid innan för att jag vet att det kan behövas för att nyttja de metoder som jag vet lyfter undervisningen och får mina elever att lyckas.

”Vi får det att fungera!”

Istället för att låta musiken göra jobbet när klassen väller in efter lunchrast och fotbollsmatch så får jag med ledarskap i både röst och kropp ordna lugnet. Jag fixar det också, inga problem, men det andra sättet hade varit både effektivare och mer energisparande. Det vet jag.

Varför får vi det att fungera? Jo för att belöningen och effekten av god undervisning där jag får använda de metoder jag vet behövs ger enormt utslag tillbaka i kunskap, energi och god nytta för framtiden. Sedan skulle var och en av dessa små egenheter i vardagen inte göra något men när du radar upp dem och ser dem sida vid sida så är formuleringen ”Ni får det att fungera” både en klapp på axeln men även en mening som stannar kvar och ger eftertanke. Hur mycket mer skulle jag kunna göra och utveckla om dessa gupp i vardagen inte fanns?

Många kompromisser och improviserade lösningar leder utan tvekan till dålig energi och stress hos både mig och mina elever. Finns inte förutsättningarna för att göra ett gott jobb så måste jag säga ifrån för att inte i det långa loppet förstöra för mig själv och då indirekt för eleverna. Några få kompromisser och improviserade lösningar leder troligen till nytänkande och kreativitet. Säkerligen har många av de bästa idéerna uppkommit just där. Balansen blir som alltid nyckeln till det hållbara.

”Vi får det att fungera!”

Reagera på inlägget:

Individualismen i skolan tar kål på lärarna

Relaterat

Det här är ett sådant inlägg som jag önskar att jag aldrig behövde skriva men nu har jag hört om för många incidenter och själv drabbats ett flertal gånger som gör att det inte går att dansa runt den här elefanten i rummet längre.

Jag talar om indivudalismen i skolan och hur den krossar lärarkåren. Det finns flera exempel på detta. Ett exempel är lönen. 

När lärarlönelyftet kom räckte det inte till alla lärare. De särskilt yrkesskickliga skulle premieras. Vad nu det innebär. Det medförde givetvis att varje huvudman gjorde olika. Dessutom är lönesättningen individuell. En individuell lönesättning kombinerat med att 99 procent av kommunerna behöver göra nedskärningar resulterar i att lärarna behöver slåss mot varann om de smulor som tilldelas till skolan.

”Jag säger det till alla, men jag önskar att jag kunde ge mer” är ett mantra vi hört och kommer få höra länge framöver från rektor. Det medför att det finns två vägar att gå för att få en skälig ersättning för sitt arbete: byt kommun eller bli förstelärare.

Givetvis kan inte alla bli förstelärare. Så många tjänster finns det inte. Det medför att även här kan det uppstå en osund konkurrens i kollegiet och ledningen kan, om man vill, se en möjlighet att kräma ut lite information från sina arbetslag. Att få in en informatör i skrået. 

Jag har hört om det allt för många gånger för att kunna nonchalera det. Förstelärare som har fått ett outtalat uppdrag att närmast spionera på sina kollegor och rapportera avvikelser till ledning. Och det här kommer in på mitt andra exempel; problem som lyfts till rektor.

Det är närmast som att rangordningen eller som man säger i militären, befälskedjan, helt har försvunnit från skolan. Saker som berör en lärare lyfts nu direkt till chef. 

Mitt senaste färska exempel från detta är när en förälder hör av sig till rektor med anledning av det jag skrev om omklädningsrummen och det vi diskuterade om att införa på min arbetsplats. Ett intressant inlägg i debatten om jag får säga det själv, som skapade mycket bra diskussion både för och emot. 

Nu slutade det dock med att vi inte tog bort omklädningsrummet helt. Vi gör det snarare frivilligt så de som har behov av att inte duscha och byta om kan meddela detta till skolan så löser vi det. Inga problem. Vi rekommenderar också alla att duscha efter svettig, fysisk aktivitet. 

Allt detta hade jag berättat för den här föräldern ifall hen bara hade skrivit till mig. Nu hamnade mejlet istället hos min chef. I samråd kom jag och min chef även fram till att det är bäst att jag inte skriver vilken skola jag jobbar på för det kan skada skolans anseende. Det handlar lite mer om skolmarknaden, men det får bli ett annat inlägg. Åter till sak så kan jag tycka att det är en sak att en förälder går tillväga så här. Där kan man ha en högre acceptans för att en inte alltid vet bättre hur det fungerar i skolan. Då kan man ta kontakt med rektor direkt och bli hänvisad senare. Men detta handlar alltså om en förälder som själv var idrottslärare. Och här kommer jag till hela min poäng.

Vi lärare ska hålla varandras rygg, vi ska stå enade som ett kollegium, som en profession, som ett fack. Har vi problem med någons framförande, undervisning eller dylikt, då tar vi kontakt med läraren i fråga och löser det. Professionellt. Både när det kommer till lönebildningen och yrkets utförande. Vi kan inte klättra på varandras lik och tro att det är en väg för vår framgång. Ja, några kommer att ta sig till toppen då, men till vilket pris? Vi behöver varenda lärare vi har.

För om man tänker efter så vill vi förmodligen samma sak. Det jag kämpar för, och som den här föräldern förmodligen också vill, är barnets bästa. Då kan vi inte fälla krokben för varandra bara för att vi är oense i en fråga. Låt oss istället föra diskussionen, ta kontakten. Vi kan inte hoppa över att prata med – eller runda – varandra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Det är en ohållbar arbetsbelastning

Vi lever just nu i en omvälvande tid. Vi lärare och studie- och yrkesvägledare, liksom alla andra, måste kunna genomföra vårt arbete under säkra och trygga förhållanden, trots coronapandemin. Ansvaret för det vilar tungt på våra arbetsgivare. 

Ett nytt läsår har precis startat och arbetsgivarna borde ha en plan för att skydda personal och elever från smitta och överbelastning. Det är helt oacceptabelt om det nu inte finns på plats.

Huvudmän och skolledningar har ett ansvar i att se till att det finns förutsättningar att följa Folkhälsomyndighetens riktlinjer, men också i att se till att vi lärare och syvare får en rimlig arbetsbelastning. Vad har arbetsgivarna gjort under den paus som verksamheten haft över sommaren? Hur har man tänkt kring att minska trängseln i skolans lokaler? Hur ska dubbel- och trippelarbete kunna undvikas? Ja, hur ska arbetsgivarna leda och organisera vårt arbete?

Dessa frågetecken har inte rätats ut. 

I stället hör vi från er medlemmar att det saknas konkreta planer för att undvika trängsel och för att skydda er som befinner sig i riskgrupp. Åtminstone har väldigt lite information om sådana planer gått ut. Lärare och studie- och yrkesvägledare runt om i landet är oroliga för smitta och för risken att det återigen blir en tuff arbetsbelastning, en arbetsbelastning som inte är hållbar i längden. 

Många av er gymnasielärare är trötta på distansundervisning efter våren och vill nu träffa era elever i klassrummet. Samtidigt är det orimligt att nu ta in många elever i ett litet klassrum. Det ger inga förutsättningar att hålla avstånd. Vi måste dra lärdom av situationen på grundskolan i våras och se till att inte upprepa misstagen, varken i grundskolan eller på gymnasiet. Det måste komma direktiv och det måste göras anpassningar.

I den här situationen har arbetsgivarna ett tungt ansvar i att organisera arbetet efter riktlinjerna och vi som fackförbund gör vårt yttersta för att ligga på för att de ska ta detta ansvar. Vi har tät kontakt med ansvariga rikspolitiker, men också med direkt ansvariga skolpolitiker och tjänstemän på kommunal nivå, och på friskolorna. Så länge ansvaret för skolan ligger ute i kommunerna och hos de fristående skolorna så måste vi självklart påverka även där. 

Vi lärare och studie- och yrkesvägledare behöver också i detta läge förståelse och respekt från omvärlden. Vi måste få prioritera så att elevernas kunskapsutveckling kan stå i centrum. Andra mer byråkratiska sysslor, redovisning och dokumentation måste få prioriteras ner. Lita på att vi gör så gott vi kan och att vi är professionella.

Snart är det också dags för andra delen av vår kongress som på grund av pandemin blivit digital. Det kommer att bli en kongress som utgår från den verklighet som vi lärare och syvare möter. Det är mitt och allas vårt fackliga uppdrag: att företräda legitimerade lärare och behöriga vägledare och att arbeta för en bättre skola. En bättre skola får vi när lärare och syvare har goda arbetsvillkor. Bestämd undervisningstid och ett nytt lönesystem är viktiga frågor vi kommer att diskutera. Jag ser fram emot att lägga fram förbundsstyrelsens förslag till förbundets högsta beslutande organ, kongressen!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2020

Reagera på inlägget:

Vi lärare måste värna om de lågintensiva arbetsuppgifterna

När lärare nu i terminsstart kollar på sina scheman kan förtvivlan uppstå. Dagar som går i ett med lektionspass efter lektionspass, utan några hål. Varje lärare som ser ett sådant ämne kan relatera och förstå. Men för en utomstående då? Går det verkligen att se ett schema som börjar 8:15 och slutar 15:30 som för tufft? Läraren slutar väldigt tidigt, vad finns det att klaga på!?

Läraren Marcus Larsson, som också är en del av tankesmedjan Balans, hade nyligen en klok genomgång om detta på Twitter där han tog upp två begrepp som är ytterst relevant för läraren. Högintensiva och lågintensiva arbetsuppgifter. För att förstå lärarens bekymmer i skolan idag behöver man först förstå varför läraryrket kan ses som så högintensivt, och att detta även blivit samt blir värre med tiden. Tillåt mig att illustrera:

Läraren är en artist som går upp på scen och håller en väl förberedd pjäs i direkt interaktion med en publik. Publiken är inte där av frivilja utan dittvingad. Innehållet i pjäsen måste ständigt revideras efter publikens motivation och kunskap. Något som läraren från scen förväntas göra.

När pjäsen är slut kan det gå mellan 0–10 minuter innan nästa publik kommer, läraren ska då spola tillbaka och spela om samma pjäs igen. Till en publik med helt andra förutsättningar. Ibland ska läraren även spela en pjäs som bygger på den första, eller en pjäs som var föregående. Ibland ska läraren spela en helt annan pjäs som inte hör någonting med den första att göra överhuvudtaget. En helt ny rolluppsättning med en helt annan scen och publikdynamik. 

Läraren har alla ögon på sig. Allt innehåll står och ansvarar läraren för. Det måste gå fram till varenda en i publiken. Det är lärarens skyldighet. Läraren måste hitta ett sätt så den både motiverade och omotiverade dittvingade publiken tar till sig av pjäsen. Detta ska även dokumenteras och kontrolleras. 

Det är även lärarens uppgift att ta in biljetterna innan föreställningen börjar. Läraren ska ordna i salen så att alla i publiken har möjlighet att se och höra, efter deras behov. Uppstår det bråk och handgemäng är det lärarens uppgift att lösa det. Men det är viktigt att komma ihåg att allt läraren gör kontrolleras noggrant. Recensionerna kommer inte hålla sig från att lyfta de felaktigheter som uppstår under pjäsens gång. 

Så här kan det kännas att vara lärare idag. Det är högintensivt, många gånger kan en lektion i efterhand ge ett adrenalin och dopaminpåslag. Precis som det känns efter att man går ned från scen. Det är uttömmande för hjärna och kropp och kräver återhämtning. 

Återhämtning måste inte ske i form av rast och vila, som Marcus Larsson så fint beskrev det, utan det kan likväl vara lågintensiva arbetsuppgifter. Lågintensiva uppgifter jag stött på i mitt yrke som lärare kan vara:

  • Schemaläggning
  • kopiering
  • bedömning
  • planering
  • för- och efterarbete
  • matrisklick

Kortfattat kan man beskriva det som tid utanför barngrupp. Tid utanför lektion. Här tror jag ofta vår beskrivning av arbetsbelastning krockar med arbetsgivarens syn på vårt arbete. Det är här Marcus Larsson sätter fingret på problemet. De högintensiva uppgifterna som undervisning innebär blir fler och fler medan de lågintensiva blir färre och ska tas över av andra yrkeskategorier, som lärarassistenter. 

Jag tror inte en hållbar lösning är att renodla läraruppdraget genom mer högintensiv arbetsbelastning. Jag tror det istället behöver värnas om de lågintensiva arbetsuppgifterna och se till att de avlöser de högintensiva.

Vill man komma fram till en lösning här är mitt tips att göra som habiliteringen tipsar oss autister om. Ta ditt schema för dagen och två färgpennor, en röd och en grön. Markera sedan med rött de arbetsuppgifter som tar energi. Markera med grönt de passen på dagen och arbetsuppgifter som ger energi eller åtminstone inte tar. Sedan är det enkelt att gå igenom hela veckan och tillsammans med arbetsgivaren försöka ta bort röda uppgifter eller utveckla dem så de blir gröna. Och ifall det inte går på grund av arbetets karaktär, se till att gröna avlöser röda då och då.

Målet är inte att eliminera alla röda markeringar. Jag tror det kan vara bra att få slita lite också och kämpa. Men de får inte bli för många, och framförallt inte för många som avlöser varandra. Kanske kan denna metod hjälpa omgivningen och närmsta chef att se den börda som arbetet medför. Dessutom blir det ett enkelt och konkret sätt att följa upp arbetsmiljön på för varje individuell lärare.

Reagera på inlägget:

Sidor