Skolverkets debattartikel i Skolvärlden 9 april 2021.

Något vi inte varit bortskämda med är att företrädare för Skolverket deltar i debatten om skolan. Därför är det uppfriskande att läsa debattartikeln den 9:e april där två chefer på Skolverket (Anna Westerholm och Anders Boman) skriver att det är dags att diskutera alternativ till dagens betygssystem.

Vi lärare som länge pekat på brister i dagens betygssystem har väntat på den här öppningen till diskussion och reformering. Det finns mycket i Skolverkets utvärderingar och förslag som jag tycker är intressant men också några saker som jag tycker är en direkt anpassning till hur debatten om betyg förts. Men det kanske är så att de här anpassningarna behövs för att överhuvudtaget få till stånd en diskussion som inte dödas direkt av oliktänkande och det är gott nog för mig.

Westerholm och Boman menar att även om man på 90-talet inte trodde att betygen skulle få en sådan stor urvalsfunktion blev verkligheten annorlunda. De menar tvärtom att betygens viktigaste roll idag är just urvalsfunktionen och att så länge antagningssystemen till gymnasieskolan och till högre studier ser ut som idag krävs nationellt likvärdiga betyg för att systemet ska kunna betraktas som rättvist och rättssäkert.

LÄS MER – SKOLVERKETS DEBATTARTIKEL: DAGS ATT DISKUTERA ALTERNATIV TILL DAGENS BETYGSSYSTEM

Jag delar den åsikten. Idag är betyg ett konkurrensmedel för både eleverna och skolorna. Eleverna konkurrerar om utbildningsplatser och skolorna konkurrerar om eleverna. Det är klart att en sådan ordning ger avtryck på betygens utfall och likvärdigheten om inte betygen och betygsättningen regleras, något som Skolverkets utvärderingar också har visat.

Skolverket har föreslagit ett antal modeller som tar hänsyn till det system vi har idag och försöker utnyttja det faktum att lärare generellt är duktiga på att värdera kunskaperna hos elever inom en klass men inte mellan skolor och kommuner. Jag menar att detta helt enkelt beror på att varje enskild lärare måste göra tolkningar av kursplanernas formuleringar och sedan omsätta dessa tolkade formuleringar i en pedagogisk praktik baserad på bland annat lärarens ämneskunskaper, erfarenhet och ramfaktorer.

Att dessa tolkningar alltid kommer att se för olika ut mellan skolor och kommuner är därför inget konstigt och inget som enskilda lärare eller ens lärarkårern som helhet ska belastas för.

Något att påpeka i sammanhanget och som inte ska sammanblandas med betygsättningsproblematiken är att även begreppet likvärdig undervisning skulle är värt att lyfta till diskussion men det lämnar vi för denna gång.

”Jag tycker inte att hela idén ska förkastas”

Modellen som ger sämst utfall på likvärdigheten är ett system med examensprov. Slumpens betydelse och att ett sådant system inte alls utnyttjar lärares värdering av elevernas kunskaper verkar inte vara gynnsamt för likvärdigheten.

Den av de undersökta modellerna som ger bäst utslag för en förbättrad likvärdighet mellan betyg kombinerar lärarens betyg och resultatet på de nationella proven. Lärares betyg justeras alltså utifrån skolans genomsnittliga resultat på nationella proven. Jag tycker den här modellen är mycket intressant och hoppas att den ska diskuteras vidare. Givetvis uppkommer en mängd frågor såsom:

  • Hur gör vi i ämnen som inte har nationella prov?
  • Behöver nationella provens utformning se annorlunda ut?
  • Är vi beredda att offra lärarens makt över enskilda betyg för nationell likvärdighet?
  • Finns det grupper av elever som missgynnas av föreslagen modell?

Men frågor kommer dyka upp oavsett vilka förslag som dyker upp i debatten och det är väl de som behöver diskuteras vidare.

Westerholm och Boman menar att en fördel med den sistnämnda modellen är att betygen, eftersom de även fortsättningsvis sätts utifrån kunskapskravens formuleringar, kan fortsätta ge information om elevernas kunskaper. Jag delar inte den åsikten utan menar att kunskapskravens formuleringar helt enkelt aldrig kan fånga vad en elev kan utan att texten blir för lång eller för abstrakt för att förstås av de som ska informeras.

Att jag inte tycker samma som företrädarna från Skolverket i den frågan betyder inte att jag tycker att hela idén med Skolverkets modeller ska förkastas. Tvärtom och precis som Skolverket föreslår ser jag det som ett startskott till en konstruktiv diskussion.

Kommentera

Jag och Per Måhl tycker att de nuvarande kunskapskraven är usla och inte fungerar och att vi behöver stärka likvärdigheten i svensk skola. Men det finns också skolfrågor där vi tycker olika utifrån våra olika erfarenheter av skolsystemet. Frågan om hur och vilken likvärdighet vi kan stärka är en sådan.

I artikeln ”Skolverkets förslag ger orättssäkra betyg” beskriver Per Måhl några av sina farhågor kring Skolverkets förslag för att förbättra betygens likvärdighet. På sätt och vis kan man säga att Skolverkets förslag och Per Måhl representerar två helt skilda sätt att se på frågan om likvärdighet vad gäller betyg och betygsättning men också på dagens skola och skolsystem.

Jag tillhör den kategori som tycker Skolverkets rapport är spännande eftersom mål- och resultatstyrningen av skolan i ett konkurrensutsatt skolsystem näst intill blivit förbjuden att ifrågasätta. Alternativ diskuteras sällan på allvar då förslag oftast avfärdas med reflexmässiga invektiv trots att vi i flera decennier sett vikande skolresultat, försämrade kunskaper, förstärkt skolsegregation, allt sämre arbetsmiljö för lärare, uteblivet stöd till elever och ett betygssystem som är korrupt.

Per Måhl avfärdar rapporten med argumentet att det skulle vara lagvidrigt i förhållande till nuvarande skollag att reglera betygsättningen på det sätt som föreslås (införa relativa inslag i systemet). Men Skolverket gör inga anspråk på att föregå riksdag och regering utan rapporten ska ses som ett kunskapsbidrag att undersöka vidare.

Det finns starka krafter som vill bibehålla status quo i skolsystemet, som har att förlora på mer likvärdiga betyg. Idag finns nämligen många inbyggda incitament i skol- och betygssystemet som tillåter manipulation av betygen (t.ex. påtryckningar, ökad arbetsbörda vid betyget F etc.) vilka nationellt tar sig uttryck som betygsinflation och glädjebetyg.

Jag menar att vi med vårt kunskapsrelaterade betygssystem idag rutinmässigt reproducerar en elit, “de som förstår spelet, där den socioekonomiska bakgrunden fortsatt får avgöra framtiden för våra barn och ungdomar.

Skolverkets förslag utgår från att betygen idag inte är likvärdiga och att de målrelaterade betygen inte går att få likvärdiga utan en förändring av betygssystemet eftersom lärare helt enkelt inte tolkar kursplanernas text tillräckligt lika, vare sig vad gäller vilket underlag som ska ligga grund för betyg eller hur olika betygsunderlag ska värderas i förhållande till kunskapskravens formuleringar.

Per Måhl menar att likvärdigheten i ett kunskapsrelaterat betygssystem sitter i betygsunderlagen (de elevprestationer som lärare har som grund vid betygsättningen). Vidare menar han att när lärare i ett ämne är eniga om vilka betygsunderlag som ska samlas in och tolkar dessa lika ökar likvärdigheten.

Jag delar uppfattningen att det är så man måste se på likvärdighet i ett sådant system. Per Måhl föreslår bland annat att lärarna ska fortbildas i bedömning och betygsättning och att skolorna ska inrätta ämneslag där lärare planerar, konstruerar bedömningsuppgifter och sambedömer prestationer tillsammans för att stärka likvärdigheten tillsammans med förändrade nationella prov.

Jag har inte samma tilltro till att gemensam planering och sambedömning stärker likvärdigheten nationellt. Per Måhl tror att en kursplan kan formuleras på ett sådant sätt att lärare utifrån formuleringarna dels samlar in ett likvärdigt underlag (elevprestationer som bevis för en specifik kunskap) och sedan tolkar nivån på det underlaget (tillräckligt) lika utan yttre reglering. Det tror inte jag är möjligt.

Per Måhl har gjort ett försök att visa hur kunskapskraven borde formuleras så att alla ska förstå. Problemet är att hans förslag innehåller samma inbyggda problem som nuvarande kunskapskrav. De tolkas helt enkelt (för) olika av lärarkåren nationellt, både vad gäller hur obligatoriska prov och bedömningar ska formuleras (t.ex. vilken svårighetsnivå och karaktär betygsunderlag som ska samlas in för att en elev ska betraktats ha visat kunskap om och kan använda förändringsfaktor i matematik) och hur det ska värderas i förhållande till de olika betygsnivåerna.

Det går inte att dra skarpa betygsgränser mellan gradvisa skillnader (t.ex. mellan att skriva berättelser acceptabelt, bra eller mycket bra) formulerade som kunskapskrav. Det krävs triviala formuleringar för att ett sådant avbockningssystem ska gå att använda. Kunskap är inte trivialt. Därmed kommer alltid formulerade krav leda till mindre likvärdiga betyg. Därför kommer också formulerade krav alltid innehålla den relativitet som Måhl är rädd för.

Per Måhl tar i sina artiklar inte någon hänsyn alls till de incitament som leder till glädjebetyg och betygsinflation i sina artiklar vilket jag menar att man måste göra. Istället förväntas lärarkåren kunna hantera detta genom sin samplanering och sambedömning. Per Måhl har själv länge hävdat att betygsinflation inte existerar.  Jag menar att statistiken som jag presenterar här och här talar sitt tydliga språk när det gäller problematiken med betygsinflation och glädjebetyg.

Jag menar med ovansstående som bakgrund att vi ska överge tanken om att betygen säger något om detaljer i en elevs kunskaper. Det kan de helt enkelt inte göra. Istället tycker jag betygens syfte ska renodlas till urval.

Alla kända incitament som manipulerar betygen idag är ytterligare anledning till att lyssna in Skolverkets förslag noga. Det är inte ett nederlag för lärarkåren att säga att vi inte kan upprätthålla likvärdigheten på egen hand utan vi behöver inbyggd stöttning i och genom skol- och betygssystemet.

Och ja, jag tror det kommer behövas lagändringar också.

Kommentera

Redan förra året skrev jag en text om bestämmelsen om att lärare särskilt ska beakta resultaten på de nationella proven när de sätter betyg. Jag beskrev i den texten varför jag tyckte försöket att stävja betygsinflation och främja likvärdig betygsättning var lamt.

Min upplevelse i praktiken var att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” var för allmänt formulerad och att värdeorden i kunskapskraven fortfarande förblindar och fördummar. Trenden är fortfarande att betygen blir allt högre för varje år oavsett vad eleverna kan. Den trenden är helt enkelt numera inbyggd i vårt skolsystems DNA.

Förra året frågade jag också Skolverket om de analyserat resultaten på riksnivå för att se om bestämmelsen fungerat? Skolverket svarade då:

Det är i första hand huvudmannen som behöver analysera betygen ur olika perspektiv. Analysen ger möjlighet att identifiera avvikelser mellan betyg och nationella provbetyg på skolenhetsnivå för att kunna säkerställa att provresultaten särskilt har beaktats vid betygssättningen”.

Jag antar att myndigheten inte riktigt ville ta ställning i frågan då utan sköt analysansvaret till huvudmännen.

I Betygsutredningen som publicerades i augusti detta år finns dock ett stycke som beskriver vilka effekter lagstiftningen om att särskilt beakta provresultatet vid betygsättningen haft. Betygsutredningen refererar till ett PM av Skolverket som har titeln ”Att särskilt beakta nationella prov – Statistiska analyser av relationer mellan betyg och provbetyg i årskurs 9” (Diarienummer: 2018:01481).

Detta PM har aldrig publicerats av Skolverket men innehåller många intressanta infallsvinklar och slutsatser som förtjänar att komma fram i ljuset. Det verifierar nämligen min och många andra lärares upplevelser från lärarvardagen.

Den kanske viktigaste men inte så förvånande slutsatsen är att lagstiftningen om att ”särskilt beakta resultaten på nationella proven vid betygsättning” inte har haft någon som helst effekt, åtminstone inte på betygsättningen. Lärarna har alltså inte ändrat sitt beteende vid betygsättning alls trots ändrad lagstiftning.

Lagstiftningen infördes alltså som ett försök att stävja betygsinflationen och för att främja likvärdigheten men har som väntat inte alls räckt till eller ens bidragit till ett uns ökad likvärdighet. Vi verksamma lärare kunde talat om allt detta tidigare men nu har det alltså också verifierats genom statistiska undersökningar.

I PM:et står att läsa att ett av de mest centrala måtten Skolverket använder för att bedöma hur likvärdigt eller olikvärdigt betygen sätts är spridningen i skolors nettoavvikelse mellan betyg och provbetyg. Men man finner ingen trend över tid och inte heller syns någon mer likartad mellan skolor efter att lagstiftningen ”särskilt beakta” infördes.

Sambandet mellan slutbetyg och provbetyg på individnivå har också undersökts genom att analysera andelen elever som fått samma betyg som provbetyget. Man tänker sig att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” borde öka andelen elever med samma provbetyg och betyg om man i analysen tar hänsyn till provens skiftande svårighetsgrad från år till år. I PM:et beskrivs att de tittar på den bivariata korrelationen mellan provbetyg och slutbetyg för detta ändamål vilket är ett mått som är oberoende av provets svårighetsgrad. Det visar sig att korrelationen på individnivå varken verkar förändras över tid eller förändras när lagstiftningen om särskilt beakta infördes.

Slutligen undersöktes sambandet mellan betyg och provbetyg på skolnivå. Ur likvärdighetssynpunkt menar Skolverket att det är det önskvärt om sambandet mellan betyg och provbetyg på skolnivå, det vill säga korrelationen mellan skolornas genomsnittliga provbetyg och genomsnittliga slutbetyg, är hög. Inte heller här verkar lagstiftningen ”särskilt beakta” spela någon roll.

De slutsatser som dras i slutet av detta PM är att det i statistiken inte finns några tecken på att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” haft några effekter alls på lärares betygsättning, vare sig när det gäller betygsättningen mellan skolor eller på individnivå. Bestämmelsen om att ”särskilt beakta” de nationella proven betraktas inte ha lett till en mer likvärdig betygssättning i årskurs 9.

Men det kunde vi lärare ha berättat redan innan bestämmelsen infördes i lagstiftningen.

Kommentera

Den här våren har onekligen varit anmärkningsvärt svår på många olika sätt. Coronapandemin har lamslagit hela världen och ingen människa i världen kommer efteråt att ha lämnats oberörd av den. Effekterna av pandemin kommer vara märkbara för oss alla, under lång tid framöver. 

Mentalt lam är precis vad jag känt mig som lärare i skolan den här terminen. Hela våren har varit ett slags vakuum där vi lärare arbetat vidare i väntan på en stadig hand att hålla i. Det här med att bara arbeta vidare i en ovisshet tär på människor. Det gäller naturligtvis i synnerhet de hjältar som arbetar inom sjukvården, direkt i stormens öga och som inte ser slutet på krisen, men givetvis också alla andra som arbetar med människor på olika sätt. Det finns plötsligt inga svar på frågorna. Det är vi lärare inte vana att hantera. 

För mig som arbetar i grundskolan var en fråga som länge grodde huruvida beslut skulle tas om skolstängning och i så fall när detta skulle ske? Enormt mycket tid har lagts ute i skolor och kommuner på att förbereda inför den nödlösning som denna märkliga form av distansundervisning faktiskt är. Men terminen fortlöpte dag för dag och vecka efter vecka. Den stadiga handen att hålla i uteblev, både för rektorer, lärare och alla andra som arbetar i skolan. Visserligen ställdes de nationella proven tidigt in för grundskolan för att minska på lärarnas arbetsbörda men i allt övrigt väsentligt har skolan ansetts kunna ta beslut och ordna det mesta på eget håll. 

Ovisshetens termin är nu snart slut och det är dags för betygsättning och alternativa avslutningar. Många är de elever som varit rädda, sjuka eller på andra sätt drabbats av pandemin. Vare sig du är gammal eller ung går du inte helskinnad ur denna vår. Barn är inte immuna mot effekterna av en pandemi. Det är klart det kommer att märkas på olika sätt. Men så måste det få vara. När allt kommer omkring är prio ett överlevnad, för oss själva och våra nära och kära. 

På många grundskolor likt min har verksamheten trots det vakuum vi verkat i ändå varit någorlunda normal. När det gäller betygsättning kommer inte denna vår skilja sig så mycket från föregående. Jag har trots allt undervisat mina elever lång tid och har relativt lång erfarenhet. Hos de enskilda individerna kommer inte den här våren heller alltid sätta avtryck i vare sig kunskapsnivå eller betygsnivå. Den här våren är trots allt en liten del av den samlade grundskoletiden. Jag kan tänka mig att bryderierna är långt värre i den i kurser organiserade gymnasieskolan där mycket skett på distans under helt nya former och i de skolor där en stor del av personalstyrkan varit frånvarande under lång tid. 

På nationell nivå tror jag att de uteblivna nationella proven kommer att resultera i än större skillnader mellan skolor och mellan klassrum i betygsättningen. Inte ens tidigare år har de nationella proven helt lyckats förhindra betygsinflationen men de har trots allt haft en dämpande effekt. Det här är inget vare sig enskilda kommuner, skolor, rektorer eller lärare ska belastas för utan är helt och hållet ett nationellt politiskt ansvar som riksdagar och regeringar ska läggas till last för, en så kallad systemfråga. Det är där besluten om spelplanen och de målstyrande vaga styrdokumenten tagits, vilket lett till en allt mindre likvärdig och kompensatorisk skola vad gäller både undervisning och betygsättning. 

Vårens kris har såklart ställt skolsystemet inför ett mycket svårt problem att lösa som ingen annan ställts inför tidigare och det kan vi inte belasta någon för. Vi måste komma ihåg och reflektera över att alla världens länder ställts inför samma problem. När krisen är över hoppas jag att likvärdighetsfrågan är något som hamnar högt upp på agendan. Vi måste låta undervisningen ta plats i skolan igen istället för den ängslighet som vårt system ger upphov till.

Slutligen vill jag blicka framåt. Men är det något jag har lärt mig den här våren är att inte blicka för långt och att värdesätta det jag har. Så jag väljer denna gång att bara se fram emot den välförtjänta sommarledigheten som jag unnar varje människa, barn som vuxen. Ta hand om er. Ni är viktiga!

Kommentera

I onsdags publicerade Skolverket utkast på reviderade kursplaner i grundskolans ämnen och ämnesplaner för några ämnen i gymnasieskolan. I grundskolan är syftet, det centrala innehållet och kunskapskraven i kursplanerna föremål för revideringen.

När det gäller det centrala innehållet blev den stora snackisen initialt att epoken antiken inte längre fanns med i utkastet för historieämnets centrala innehåll. Kritiken väntade såklart inte, vilket Skolverket måste ha vetat när de publicerade utkasten. Med all tydlighet framfördes genast välgrundade synpunkter om vikten av att även fortsättningsvis undervisa om antiken i högstadiet då epoken är demokratins vagga som ligger till grund för vårt samhälle idag.

Eftersom syftet med historieämnet är att alla elever ska få en historisk referensram, ett historiemedvetande och historisk bildning vore det en stor felprioritering att ta bort epoken. Jag tror den omfattande kritiken kommer att leda till att förslaget i historia ändras så att antiken fortsatt finns kvar i ämnet. Allt annat vore en skandal.

Men det finns fortfarande en stoffträngsel i SO-ämnena som behöver åtgärdas. Ett förslag för att lösa det är att göra en förändring i timplanen där Skolverket omfördelar tid antingen mellan SO-ämnena eller från exempelvis elevens val till historia. För min del ser jag historieämnet som det ämne som kanske har störst innehåll att förhålla sig till och därför kanske tid kan omfördelas? Jag tror dessutom att Skolverket har mandat att genomföra en omfördelning inom timplanen utan politiska beslut.

Kunskapskraven har kortats ned i samtliga ämnen och består av ungefär hälften så mycket text som tidigare. Huvudsyftet med det är enligt Skolverket att kunskapskraven ska bli ett bättre verktyg när läraren sätter betyg. Men de kritiserade värdeorden som separerar det som krävs för de olika betygsstegen finns kvar. Det betyder alltså att kunskapskravens form inte skiljer sig från tidigare och att vi därmed kommer att ha samma problem som tidigare i att finna likvärdiga tolkningar av vad de olika betygsstegen kan innebära.

Man har alltså inte angripit det som enligt lärarna är det största problemet med kunskapskraven, vilket förvisso inte var uppdraget men som är ett så känt problem hos skolmyndigheterna att det är deras förbannade skyldighet att kommunicera det tydligare till de som utformar uppdragen.

Om de kortare kunskapskraven säger Skolverket också följande:

När kunskapskraven innehåller färre aspekter som ska bedömas eller specifikationer på hur eleven ska visa sitt kunnande leder det dels till att lärarna får ett bredare och mer nyanserat underlag i förhållande till de olika bedömningsaspekterna, dels att det är färre aspekter som lärarna behöver komma överens om. Detta leder till att betygens validitet och reliabilitet ökar, det vill säga betygen ger en mer rättvisande och därmed bättre bild av elevens kunskaper i ämnet”.

Frågan är om Skolverket egentligen har en solid grund för detta påstående? Vi lärare har fortfarande inte något att hålla i och relatera elevernas kunskaper till när det gäller kunskapsnivåer än tidigare. Då spelar det egentligen ingen roll att vi har ett bredare underlag och att vi behöver komma överens om färre aspekter. Och har antalet aspekter att bedöma i ämnena verkligen minskat? I exempelvis matematik är elevernas begreppsliga kunskap något som ska värderas vid betygsättning.

Även om formuleringarna kring detta har minskat i längd har inte antalet aspekter som vi lärare ska ta hänsyn till vad gäller begreppskunskap minskat bara för att texten i kunskapskraven inte specificerar detta. Vi lärare måste istället tolka vad begreppskunskap är i förhållande till värdeorden. Det betyder att vi också behöver tolka vilka bedömningsaspekter som är applicerbara på den aktuella delen i ämnet, dvs. det som karaktäriserar begreppslig kunskap i matematik. Motsvarande exempel finns givetvis också i alla andra ämnen.

Då vi inte har något att relatera kunskaperna till mer än vår egen (de enskilda lärarnas individuella) förståelse för värdeorden och vad de kopplat till de olika betygsstegen står för kan man inte enligt mig säga att betygen blir mer rättvisa än tidigare. Kunskapskraven kommer därför inte vara vare sig ett bättre verktyg för lärare att sätta betyg eller likvärdighetsstärkande. Skolverket har liksom riksdagen inte förstått att man behöver ta itu med orsaken till sjukdomen istället för att fortsatt försöka behandla symptomen.

Mellan den 25:e september och den 24:e oktober tillåts lärare och allmänheten komma in med synpunkter på förslagen till reviderade kursplaner via en webbenkät. Det som är märkligt med denna är att vem som helst kan gå in och ange att man är lärare. Man kan också svara på enkäten hur många gånger som helst.

Man kan tänka sig att detta skulle kunna missbrukas av intressen som vill ge tyngd till just sina argument genom att de skickar in mängder med liknande synpunkter kring sin hjärtefråga.

Jag ställde frågan till Skolverket om hur de såg på detta. Deras svar gör mig bekymrad. Skolverket menar att öppna enkäter som dessa till av naturliga skäl inte kan ge statistiskt säkerställda resultat om vad lärarkåren tycker. Jag frågade vidare om hur åsikterna i enkäten då skulle användas? Skolverket svarade:

”Syftet är att få in synpunkterna. Vi kommer beakta synpunkterna och i förekommande fall ändra förslagen. Tydligare än så kan vi inte vara just nu, vet inte vad det är för synpunkter som kommer in. Vill inte lova runt och hålla tunt.”

Men vad ”i förekommande fall ändra förslagen” betyder är mycket oklart. Det verkar som att Skolverket bestämmer sig om de förslag som kommer in ligger i linje med vad de kan tänka sig att förändra och då gör den förändringen medan de förslag som inte ligger i linje med deras förväntningar förkastas. Det är hur som helst oklart. Och svaret gör att mina enkätsvar känns meningslösa i sammanhanget. För mig känns hela grejen bara som ett sätt för Skolverket att kunna hålla sin rygg fri och säga att lärarna och allmänheten har fått vara med i processen med de nya kursplanerna.

Jag frågade även Skolverket om hur de tänker implementera de reviderade kursplanerna och de förkortade kunskapskraven i skolorna? Skolverket svarade: ”Vi har inte skrivande stund en mer detaljerad plan för implementeringen. Än så länge är ju detta bara ett förslag. När vi vet mer om och när beslut kommer så kommer också mer info om implementering”.

Som ni märker i den här texten är jag inte särskilt positiv till förslagen på reviderade kursplaner men det finns också ljusglimtar.

Skolverket har förenklat texten i det centrala innehållet så den helt enkelt är tydligare skriven i alla ämnen. Språket är inte lika högtravande som tidigare där vilket är ett fall framåt. Sammantaget ger dock Skolverket ett långt ifrån stabilt intryck som myndighet och jag tycker allt som jag beskrivit i texten ovan visar på stora problem. Skolverket ger inte intrycket av att ha en tydlig plan för sina styrdokument. Jag är mycket oroad för att det är lärarna, som Skolverket ju konstaterat i utvärderingen av LGR11 för några år sedan, som är utförare längst ned i systemet som även fortsättningsvis kommer att få hantera alla de ambivalenser som systemet ger upphov till.

“Stand upright and face the wind”

Kommentera
mork_710
Nicklas Mörk

Nicklas Mörk är lärare i matematik och SO-ämnen och arbetar på Fröviskolan i Lindesberg. Han är en av de lärare som utöver sina matematikdidaktiska funderingar också har intresserat sig för systemfrågor och hur olika förändringar påverkar lärares arbete och lärarkårens förutsättningar att genomföra sitt uppdrag. Nicklas bloggar om lärares vardag och hur den påverkas av reformer och styrdokument.

Arkiv

Välj år/månad