Annons

Lägg er inte i läxorna, politiker!

Jag fick ett mail från en förälder:

”Är förälder och medlem i en föreningsdriven skola, Fsk-6.

Vi har ett bra och nyfiket lärarlag men nu har skolledningen gått ut med parollen läxfri skola.

Jag är ingen anhängare av barn som lägger sig utmattade efter timmar av läxor men jag stör mig på när man aktivt tar ställning mot ett av lärarens många verktyg.

De säger att forskningen stödjer frågan men har man verkligen nått enighet bland forskarna här?

Och är det inte bra att träna på något som kommer mer av i högstadiet?

Undrar en fundersam förälder”

Jag svarade så här:

”Läxor är ett av många instrument lärare har i sin arsenal. För små barn är forskningsläget att läxor har väldigt liten betydelse för vad och hur mycket de lär sig. Den tid de tillbringar i skolan är mycket viktigare än den inlärning de gör hemma. Om bara skolan har en strategi som ser till att barnen verkligen lär sig det de ska finns det inget forskningsstöd för att det skolan gör är fel. Det finns å andra sidan inget forskningsstöd för att det är rätt – frågan saknar betydelse kan man säga. Och alltså därmed inte något som borde orsaka en spricka mellan skolan och föräldrarna.

Det är egentligen bara väldigt enkla repetitioner och inövning som till exempel multiplikationstabellen etc där läxor för yngre barn har en verklig funktion. Men om man har lagt upp tidsanvändning etc i skolan så att man säkerställer inlärningen är inte det något problem.

Det enda hållbara argumentet är egentligen det du antyder - att det är bra för dem att vänja sig. Men å andra sidan kan man vända på det argumentet. Det kanske blir mer spännande och allvarligt med högstadiet om man helt plötsligt förväntas göra läxor?

Jag tror att du och ni som föräldrar ska lita på skolan. Att de har fattat den typen av beslut är i sig ganska positivt. Det innebär att de arbetar med och tänker igenom vad de gör. 

Mitt råd är – lita på lärarna, fråga dem nyfiket om hur de tänker arbeta och följ kunskapsutvecklingen hos era barn. Ta för vana att fråga – inte ’hur var det i skolan idag’ – utan fråga dem om vad de lärt sig. Den enkla frågan innebär kanske mer för deras inlärning än många läxor. Då måste de reflektera över vad de lärt sig – en i sig verkligt bra metod att befästa kunskaper på.”

Det stör mig oerhört att frågor om läxor är något som rikspolitiker lägger sig i och försöker göra till valrörelsefrågor. Läxor är ett pedagogiskt instrument bland andra och ska användas av professionella lärare som alla andra verktyg. På ett sätt som befrämjar lärandet. Och det är inget som ska diskuteras ytligt och populistiskt i en nationell debatt.

Reagera på inlägget:

Kära skolledare: Gör inte om samma misstag som med förstelärarna

Förstelärarreformen har varit ett faktum under ett par års tid med, som bekant, ytterst varierande resultat. Vissa skolor har haft väldigt stor nytta av sina förstelärare medan andra skolor knappt vet vem som är det. Många artiklar har skrivits om förstelärarreformen, och jag har själv bloggat om den tidigare.

Statskontoret har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av reformens implementering, den finns som pdf här.

Kritiken mot reformen har varit och är högljudd. I skolans värld sitter det i väggarna att alla är lika duktiga och att alla ska premieras lika. Om du läser detta och arbetar inom näringslivet eller någon annan bransch höjer du säkert på ögonbrynen och tycker att det är mycket konstigt. I andra branscher eller på företag är det inte ett dugg konstigt att du får en bonus om du gör ett bra jobb och är skicklig på det du gör. I skolans värld är det nästan tabu att prata om att lärare är olika skickliga på sitt jobb. Det kommer därför att vara en otrolig utmaning för de skolledare som nu står inför att fördela de pengar som regeringen tillfört i det så kallade lärarlönelyftet.

Regeringens tanke med lärarlönelyftet är att det ska öka yrkets attraktionskraft:

"Regeringen kommer därför att investera 3 miljarder på årsbasis i ett lärarlönelyft. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom resultaten i skolan. Lärarlönelyftet ska gå till särskilt skickliga lärare och kan ge runt 60 000 lärare en lönehöjning. Besluten om höjd lön fattas lokalt. Skolhuvudmännen kan rekvirera ett genomsnitt om 3000 kr i månaden för dessa lärare som sedan fördelas lokalt.” (regeringen.se)

Intentionen från regeringens sida är god, men återigen hörs kritiska röster i lärarleden. ”Alla lärare ska ha höjd lön”, ”Nu blir det inte bara förstelärare. Det blir andrelärare också och resten av oss blir för alltid sistelärare”.

Så kära skolledare, gör nu inte samma misstag som många av er gjorde när ni tillsatte förstelärarna. Låt nu processen vara transparent och tänk hur ni skulle gjort om det var era elever och betyg. Ni ger ju inte betyg till elever utan underlag hoppas jag? Eleverna vet oftast vilket betyg de ska få och varför. De vet också vad de behöver utveckla för att nå vidare och utvecklas optimalt. På samma sätt behöver ni ha tydliga medarbetarsamtal där ni vågar säga som det är. Jag har hört flera skolledare säga att förstelärarna inte ska vara med i lönelyftet, men det står faktiskt ingenstans att dessa ska exkluderas. Om försteläraren kvalar in under de framtagna kriterierna är det självklart att hen också är aktuell.

Regeringen har tagit fram kriterier som ska vara uppfyllda för att du som lärare ska komma ifråga för löneökningen:

 • Läraren ska arbeta med undervisning eller med uppgifter som hör till undervisningen

 • Läraren ska vara särskilt kvalificerad för verksamheten och den undervisning som bedrivs

 • Läraren ska ha visat intresse för och god förmåga att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kollegor

Dessutom ska ett eller flera av följande kriterier uppfyllas:

• Ta särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

• Med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen förbättra undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt

• Ta särskilt ansvar för att stödja lärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller genom att ta särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden

• Ta särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer  (regeringen.se)

De tre översta kriterierna tror jag att de flesta lärare kvalar in på. Svårare blir det med de fyra andra kriterierna. Där räcker det att endast en av de fyra punkterna är uppfyllda, men den stora knäckfrågan för mig är vad en ”särskilt komplicerad undervisningssituation” är för något? Är det att undervisa 28 elever i engelska där några är nyanlända och inte kan ett enda ord engelska och i samma grupp sitter elever som har A utan att blinka? Eller är det att klara av att undervisa 4 elever med svåra diagnoser? Svårt att definiera tycker jag.

Det är heller inte helt enkelt att definiera vad särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande är. Är det att ni i ämneslaget besökt varandras klassrum? Är det att ni strukturerat delar med er av era erfarenheter på skolan? Eller är det att ni leder ett förändringsarbete på skolan?

Så kära skolledare, hjälps åt att ta fram exempel så att det är tydligt för lärarna vad ni anser att en särskilt komplicerad undervisningssituation är eller vad särskilt ansvar för undervisningen genom kollegialt lärande innebär. Sitt inte och vänta på att någon annan ska ta fram exempel utan gå själv först i ledet.

Gå samman med andra skolledare i era nätverk och bygg upp en bank med olika exempel som ni kan använda er av för att kunna vara tydliga och konkreta. Låt era lärare hjälpas åt att ta fram exempel och infoga dessa i exempelbanken. Därefter kan lärarna arbeta individuellt med självskattning. Förhoppningsvis framträder då en tydlig och konkret bild över vad som krävs för just den lärarens utveckling. Det blir inga överraskningar kring vilka som kommer ifråga för lärarlönelyftet och det minskar tjafset i kollegiet.

Det är en svår uppgift ni har framför er och ni har redan en pressad arbetssituation.  Hoppas att ni organiserar er så att ni inte sitter ensamma med uppdraget. Lika väl som vi lärare tar hjälp i det utvidgade kollegiet behöver ni skolledare göra det. Utan stabila skolledare som har klart för sig vart vi lärare och elever ska sker ingen skolutveckling och vi har mycket svårare att utföra vårt jobb.

Så kära skolledare gå samman! Hjälp varandra och gör inte om de misstag som skedde när förstelärarna tillsattes.

Lycka till!

  

Reagera på inlägget:

Att skapa reflekterande individer

I det senaste numret av Skolvärlden skriver Ewa Thorslund, direktör för Statens medieråd, om medie- och informationskunnighet som en förutsättning för demokrati och inkludering. Våra barn och unga påverkas tidigt av den digitala verklighet vi lever i, men de behöver verktyg för att kunna bli reflekterande individer som källkritiskt granskar de argument de möts av.

Skolan spelar en oerhört viktig roll för att ge eleverna dessa verktyg och för att utjämna sociala skillnader. För att eleverna ska kunna göra medvetna val och bedöma rimligheten i olika påståenden förutsätts det att det finns kunniga och engagerade vuxna som tar sig tid att diskutera detta med eleverna. Som bibliotekarie utgör detta en av mina spetskompetenser. Många av mina lärarkollegor har grundläggande kompetens i medie- och informationskunnighet, vilket är grogrunden för ett ytterst närande samarbete där våra olika professioner aktivt bidrar till elevernas måluppfyllelse. Via vårt gemensamma kompetensspektra kan vi inkludera medie- och informationskunnighet i den ordinarie undervisningen och nå fram till eleverna på ett mycket effektivt sätt. Eleverna kan dra nytta av vår samlade kompetens för att reflektera kring begrepp som oberoende källor och fakta kontra åsikter.

Valet 2014 var ett utmärkt tillfälle att arbeta med reflekterande och källkritiskt tänkande. Eleverna i åk 5 och 6 fick utifrån tidningsartiklar, partiernas hemsidor och valaffischer reflektera kring argumentation, trovärdighet och oberoende. I synnerhet valaffischerna var, med sina tomma löften och politiska smutskastning, ett utmärkt tillfälle att diskutera dessa frågor. Eleverna blev, när vi granskade argumentationen närmare, varse att lejonparten av alla fina politiska paroller endast var tomma löften vars enda syfte var att sätta konkurrerande partier i en dålig dager. Allt var inte vad det vid en första anblick ser ut att vara.

Det politiska test som ett av de större etablerade partierna erbjöd på den webbsida som de tagit fram för skolelever, kunde efter en del laborerande avslöjas som partiskt. Oavsett hur man svarade på testet blev resultatet att ens åsikter överensstämde med just det partiets värderingar. Vi reflekterade tillsammans över hur och varför partiet gjorde på det sättet. Något annat som eleverna kunde konstatera var hur likartade de olika partiernas argument var, det var oerhört svårt att skilja partierna åt. Alla partier var mycket noga med att poängtera att just de, till skillnad från de andra partierna, tyckte att skola, omsorg och miljö var särskilt viktigt.

Varför argumenterade partierna på det sättet? Jag utgår i mitt arbete med eleverna ofta från verkliga situationer som dokumenterats i olika medier. Ett tacksamt exempel är den kommunchef som, efter klagomål från en invånare, tillsatte en utredning huruvida mobilmaster utgjorde en hälsofara. Utredningen kom fram till att mobilmasterna utgjorde en akut hälsorisk för invånarna och kommunen tog strax därefter beslut om att förbjuda etablerandet av ytterligare mobilmaster. Beslutet väckte stor uppståndelse och när riksmedia hörde av sig kände sig kommunchefen mycket pressad. Att det dessutom kommit fram att utredningen utförts av ordföranden i Elöverkänsligas förbund gjorde situationen än mer penibel. Kommunchefen urskuldade sig med att de minsann ”hade googlat och läst lite blogginlägg” också. Mina elever i åk 5 hade då redan diskuterat oberoende respektive partiskhet och omdömena om den hårt ansatte kommunchefen var inte nådiga. Eleverna visste förstås vid det här laget redan att Google aldrig kan anges som källa eftersom det är en sökmotor och att blogginlägg är åsikter, inte fakta.

Att vi på min skola kan arbeta på det här sättet med medie- och informationskunnighet beror på att jag som bibliotekarie, med skolledningens stöd, har utvecklat en skolbiblioteksverksamhet med syfte att verka måluppfyllande. Min bibliotekariekompetens, i kombination med lärarnas kompetens, utgör den kunskapsbas som eleverna har för att utvecklas som reflekterande och kritiskt granskande individer.

Statens medieråd lanserade i höstas MIK-rummet, en grundläggande utbildning i medie- och informationskunnighet, som riktar sig till lärare och bibliotekarier i åk 7-9 samt gymnasiet. Utbildningen är helt och hållet digital och är tänkt att genomföras gemensamt av arbetslaget. Till MIK-rummet finns ett metodmaterial som riktar sig till skolbibliotekarier. Metodmaterialet är framtaget av Statens medieråd i samarbete med mig.

Här hittar du MIK-utbildningen
Här hittar du metodmaterialet.

Reagera på inlägget:

Vet Björklund skillnaden på metodik och didaktik?

Visste du att Jan Björklund beslöt att föra in metodik i examensordningen på alla lärarprogram den 1 februari 2014? Ett snabbt och oväntat ministerbeslut.  Varför valdes metodik egentligen? Beslutet föregicks inte av någon som helst diskussion, så vi får kanske aldrig veta det. Frågor som väcks är: Vad var orsaken till ett så snabbt beslut? Vad är det för metodik som förts in? Hur kan begreppet metodik förstås i examensordningen? Och vem ska arbeta med metodik?

Eftersom min doktorsavhandling ("Ämnet som nästan blev – en studie av metodiken i lärarutbildningen 1842-1988", Stockholm: LHS-förlag) handlar om metodiken i lärarutbildningen så fångade beslutet min nyfikenhet. En av orsakerna var säkerligen de sjunkande elevresultaten. Det finns naturligtvis en tydlig koppling till lärarens undervisning. Skolan syna ha nedvärderat metodiken, säger före detta ministern. Ett påstående som jag inte instämmer i. Lärare har alltid värnat om metodiken som praktiskt yrkeskunnande, men vissa, bland annat ämneslektorer, har nedvärderat metodiken, ett erfarenhetsbaserat och icke högskolemässigt ämne, det vill säga den vetenskapliga grunden saknades.  

Björklund ville nog återupprätta katederundervisningen med metodikens hjälp. Han menar nog inte att lärare bokstavligen ska stå i katedern, utan att lärare ska berätta, instruera, repetera och diskutera med eleverna och absolut inte ge ansvaret för lärandet till eleverna. (Kan lärare verkligen ansvara för elevers lärande? Elevers lärande är oftast dolda processer.) Kanske syftar detta beslut egentligen på att ett tydligare ledarskap behövs för lärare och då instämmer jag helt i hans tolkning.

Metodiken hade, enligt min tolkning av äldre stadgor och styrdokument (1846-1988), fokus på lärares undervisning. Under lång tid har ”katederundervisningen” varit den främsta metoden. En modernisering började först genom 1946 års skolkommissions betänkande av skolans metoder. Det yrkespraktiska i lärarutbildningarna har skurits ned under de senaste reformerna, där den teoretiska delen istället utökats. Detta trots att det är det yrkespraktiska man går bet på, när man inte klarar av läraryrket. Metodik ersattes med didaktik, det vill säga undervisning och lärande på vetenskaplig grund.

Beslutet att återinföra metodiken syns som ett tecken på att det inte blivit så bra efter de senaste lärarutbildningsreformerna.  Det ser också ut som ett olycksfall i arbetet. Metodik valdes istället för didaktik. Jag har skrivit brev till nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin och undrat vad han tänker göra. Ingenting var aktuellt just då, direkt efter valet.

Varför valdes då metodik och inte didaktik? Det äldre metodikämnet var erfarenhetsbaserat, med sparsam forskningsanknytning. Metodiken var normerande och föreskrivande och personligt buren med personligt utvecklade metoder. Högskoleförordningen föreskriver att utbildningen skall bedrivas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.  Visste dåvarande ministern skillnaden?

Vilka ska nu undervisa i metodik och när ska det ske? Metodiklektorer finns inte längre. Metodiklärarna på seminariet förr var lärare i övningsskolan, samtidigt som de undervisade i metodik. Dessa lärare var trovärdiga, eftersom de kunde visa sin lärarkompetens på övningsskolan. De hade aktuell praktisk erfarenhet genom kombinationen både lärare och metodiklärare.

Metodiklektorerna var vanliga lärare som ”headhuntades” in på metodiklektorstjänster. I lärarhögskolan anställdes ämneslektorer som hade disputerat och i ett sådant kollegium blev metodiklektorernas kompetens tunn och de betraktades som ett akademiskt problem. Metodiklektorerna hade skoltjänstgöring på Försöks- och demonstationsskolor. De hade fyra veckotimmar hos någon försöks och demonstrationslärare. De fick också visa att de var duktiga lärare.

Vilka skall undervisa idag i metodik? Den vetenskapliga grunden är det viktigaste för att få anställning i akademin. Visserligen finns det universitetsadjunkter, men de sitter löst eftersom lärosätena prioriterar disputerade lektorer. Högskolans lärare i gemen har ingen lärarutbildning, än mindre egen erfarenhet av förskola/skola och lärarutbildning. De har kanske ingen erfarenhet alls av undervisning, utöver de obligatoriska 10 veckorna i högskolepedagogik, enligt SUHF:s överenskommelse, som är obligatoriska för anställda inom akademin.

Det är väl knappast dessa lärare som ska axla metodikuppdraget? Så kan det väl ändå inte vara tänkt? Här behöver de praktiskt arbetande lärarna på fältet komma tillbaka in för att undervisa i metodik, antingen inom ramen för VFU eller också genom andra konstruktioner, exempelvis genom att anställas som adjungerade adjunkter med den ena foten i skolan och den andra foten i akademin. Ska man undervisa om ett praktiskt yrkeskunnande måste man själv ha ett sådant.  Det ska dessutom vara ett aktuellt praktiskt yrkeskunnande. Man blir snabbt passé, om man inte är praktiskt verksam i läraryrket. Den nya övningsskolan kanske kan vara rekryteringsbas för, de nya metodiklärarna?

Då är cirkeln sluten och vi går tillbaka till en äldre utbildningsmodell för att garantera att lärarstudenterna får en yrkespraktisk lärarutbildning. Välkommen tillbaka in i lärarutbildningen borde vi också säga till alla duktiga och yrkespraktiska lärare!

Reagera på inlägget:

Individualisering är nya flugan i skoldebatten

Individualisering är den nya flugan inom skoldebatten. Det är mantrat som alla ropar, bollen som alla springer efter. Men när alla springer efter bollen blir det klassfotboll, inte elitfotboll. Resultatet är en hög av spelare på samma ställe, inte något bra spel. Inte någon utvecklande debatt.

Skolinspektionen kritiserade nyligen lärares bristande individualisering av undervisningen. Skolverket har också efterlyst mer individualisering, vilket diskuteras i en intervju med Skolvärlden. Anledningen till all fokus på individualisering verkar enligt artikeln vara att man ”kopplat brister i individualiseringen till de sjunkande resultaten i internationella mätningar”.

Där är det dags att ropa ”Stopp!” och fråga sig vad det egentligen är man säger. Det kan säkerligen ligga en del i att bristande individualisering gör att vissa elever inte når så långt som de skulle kunna nå. Men är detta en huvudförklaring till att svenska elevers kunskaper minskar? Ett sådant resonemang tycks vila på det implicita antagandet att svenska lärare var betydligt bättre på att individualisera undervisningen förr i tiden. Men var det verkligen detta som skiljde gårdagens skola från dagens? Vad baserar man i så fall detta på? Kanske var skillnaden snarare att undervisningen fungerade bättre generellt sett när den var tydligare uppstyrd och lärarledd. Kanske hade man också mindre klasser. Kanske hade lärarna mer planeringstid. Kanske hade lärarna högre ämneskompetens när de fick kontinuerlig ämnesfortbildning och de bästa studenterna sökte sig till yrket.

Alternativt kan man tänka sig att resonemanget om vikten av individualisering bygger på antagandet att elevgrupperna idag är mer heterogena, med större kunskapsskillnader. Så är det kanske på sina håll. Men skolutvecklingen i stort går i motsatt riktning – skolor blir mer homogena vad gäller elevernas kunskapsnivå. Det är svårt att acceptera att just individualisering skulle vara det största problemet, i synnerhet som skolan genomgick gigantiska strukturförändringar på 90-talet som nog haft större betydelse för elevernas kunskapsutveckling.

Man kan också fråga sig vad individualisering faktiskt innebär. I sin rapport från 2009, ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer”, gör Skolverket en viktig distinktion. Man skiljer här på individualisering som individanpassning och individualisering som enskilt arbete. Man skriver bland annat följande: "Individualisering i betydelsen individuellt arbete har negativa samband med elevernas resultat” (33). Man pekar på betydelsen av lärarens kompetens, och skriver att ”Det finns stöd i forskningen för att individualisering i betydelsen individanpassning påverkar elevernas resultat positivt” (33). De flesta lärare skulle förmodligen skriva under på detta resonemang. Men exakt vad som är individanpassning kan man ändå diskutera länge. Om 30 elever får i uppgift att skriva en debattartikel kommer de att producera texter av varierande längd och kvalitet. Detta kommer att generera olika respons och förslag från läraren. Är detta individanpassning? 

Det finns också en större bild, där debatten om individualisering passar in väl. Vi lever i individualismens tidsålder. Det är individens åsikter, rättigheter och mål som står i centrum. Det märks också i klassrummet. Varje elev har en egen dator. Varje elev har en egen mobiltelefon. Undervisningen ska individualiseras. I extremfallet förvandlas eleverna till isolerade öar i klassrummets öppna hav. Men vad händer då med den kollektiva resan? Vad händer med samhörighet och gemenskap? Vad händer med känslan av att uträtta något tillsammans och att växa med andra? Som lärare har man inte bara som uppgift att leda enskilda individer framåt. Man ska också få till en positiv gruppdynamik, där människor med olika bakgrunder möts och samarbetar. Skolan har fortfarande ett demokratiskt uppdrag.

Elever lär sig dessutom inte bara av att pyssla med sitt. Precis som forskningen om kamrateffekter tydligt visar, är det oerhört värdefullt att också låta eleverna inspirera varandra. Det kräver gemensamma aktiviteter och samtal. Ingen människa är en ö. Ingen elev heller.

Reagera på inlägget:

Sidor