Annons

Jag belönar mig själv – för att jag förtjänar det

Sista dagen på sommarledigheten gjorde jag två inköp. Jag kunde helt enkelt inte börja terminen utan ett par nya skor och en matchande scarf. En liten gåva till mig själv, de här kan behövas när mind-set ska gå från sommarlunk till jobbtempo.

Det här är något jag försöker ta med mig in även i arbetsveckan. Nej, jag shoppar mig inte genom veckorna utan försöker unna mig de där små stunderna av ledighet mitt under arbetsdagen. 

Varför det?

Jo, jag förtjänar det. Det jag gör varje dag är mer än tillräckligt bra för att ge mig själv en liten överraskning då och då.

Vissa dagar känner jag verkligen att jag förtjänar det. Andra dagar får jag helt enkelt tvinga mig själv och bara låta mig själv få vara lite bra i alla fall.

Vad kan jag egentligen om yrket? Vem är jag att säga att de 100-talet beslut och avvägningar jag gjort, innan första passet för dagen är avklarat, är de rätta besluten? Vägledde jag nu min elev på bästa sätt? Var mitt ordval i diskussionen som uppstod verkligen det rätta? Kunde jag gjort på annat sätt? Frågorna är många, svaren likaså. Jobbet är knepigt.

Vad kan och vet jag egentligen om det jag dagligen gör?

Då och då poppar tvivlen upp. Gör jag rätt val? Är det verkligen det här som läroplanen menar? Lär sig eleverna det de ska?

I dessa stunder är det viktigt att unna sig själv något. Skippa tanken att göra lite extra för att det då eventuellt blir bättre.

En vända till personalrummet. Lite kaffe i en kopp med mjölk. Tanken far till Paris och skolkaffet blir till en cappuccino på Champs-Élysées. Beslutet jag fattade var nog inte så dumt.

Jag är bra och den här pausen för mig själv var jag väl värd.

I min mailbox har jag en mapp som heter beröm. Varje nytt jobb jag tar så skapar jag denna mapp. Här samlar jag sedan alla mejl som har en liten känsla av beröm. Det kan vara ett enkelt tack eller ibland till och med någon som innerligt berömmer mig för något jag gjort. Mappen blir sedan en värdefull boost de dagar när det inte alls blir som jag tänkt.

En annan liten energiskapare jag börjat ge mig själv den här terminen är en promenad till min alldeles egna bänk. 400 meter från skolan finns där min lilla plats. Särskilt vacker är den inte. Precis bakom schaktar de bort sten efter sprängning, så tystnaden är inte på topp. Men tittar jag åt andra hållet så finns där en hage full med får vandrandes i grönskan. Vackra björkar som snart börjar skifta färg. Tio minuter om dagen ses vi. Jag och min bänk. Tio tysta minuter.

Plötsligt så gick diskussionen om bordtorkningen i matsalen nog ganska bra ändå.

Alla de här små stunderna under veckan, en tankepaus och en liten belöning. Så värdefullt, så behövligt – det här förtjänar jag.

Reagera på inlägget:

Tillsammans gör vi skillnad

Det har blivit dags för ett nytt läsår med allt spännande som det innebär. Vi lärare och vägledare vet vilken fantastisk arbetsplats skolan kan vara – även om det finns stora utmaningar. För Sverige som kunskapsnation är det avgörande att många fler vill välja att utbilda sig till dessa yrken. Till er som har blivit lärare eller vägledare och kommer ut på er första tjänst, säger jag grattis och varmt välkomna!

Vad gäller de stora utmaningarna, har det under sommaren funnits två särskilt viktiga tillfällen att påverka de beslutsfattare som är ansvariga för skolan: nämligen de två politikerveckorna, Järvaveckan och Almedalen.

Under Järvaveckan satte vi ljuset på hur en tredjedel av eleverna slås ut i den svenska skolan. Det stora sorgebarnet är gymnasieskolans introduktionsprogram som visat sig vara en återvändsgränd för de ungdomar vars betyg inte räcker till att börja på de nationella programmen. I en uppmärksammad artikel på DN Debatt föreslog jag att en helt ny, mer individanpassad skolform ska inrättas. Vi vet vad utbildning betyder för ungas möjligheter att skapa sig en framtid. Sverige har inte råd med en passiv hållning där elever år efter år tillåts gå igenom skolan utan att de blir rustade inför den framtid som numera kräver gymnasieexamen.

I Almedalen släppte vi en undersökning gjord bland landets kommunala skolpolitiker om hur de egentligen ser på sina förutsättningar som huvudman för grundskolan. Den visade på tankeväckande resultat. Nästan 9 av 10 av dem som ansvarar för svensk skola bedömer att de inte kommer att kunna finansiera skolan i framtiden utan att staten skjuter till mer pengar. Detta tillsammans med de kommunala nedskärningarna som nu sker gör att det är mer än uppenbart att Lärarnas Riksförbund hade helt rätt från början: Kommunerna klarar inte av huvudmannaskapet för skolan.

För parallellt med en skriande lärarbrist, som i mångt och mycket beror på tidigare försummelser, görs det stora nedskärningar i skolan ute i kommunerna. Satsningar som partierna lovat på nationell nivå står och faller med kommunernas ekonomi. Det är en helt orimlig situation och analysen om vad som bör göras måste nu landa hos alla.

Detta ledde förstås till många viktiga samtal med politiker under Almedalsveckan. Ett arbete som vi med full kraft ska fortsätta under hösten. Vi vet att en enskild åtgärd inte kommer att kunna lösa alla skolans problem, men frågan om huvudansvaret för skolan med dess finansiering är dock helt avgörande för att andra reformer och satsningar ska få effekt på riktigt. Och det är bråttom!

Lärarnas Riksförbund, det är vi alla över 90 000 medlemmar tillsammans. Nu behöver vi kraftsamla inför det nya läsåret och driva på i rätt riktning. Inled gärna höstterminen med att manifestera skolan den 10 september på Skolans dag. Det är en dag för att sätta fokus på lärarnas arbetssituation och kräva politiskt ansvarstagande. Mer information får du från din kommunförening.

Tillsammans gör vi skillnad!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2019

Reagera på inlägget:

Eländes elände – skolproblemen förstoras alltid vid skolstarten

Skoldebatten tar nu för tiden inte någon sommarsemester, utan den pågår året om. När höstterminsstarten 2019 närmar sig accelererar den okontrollerat.

Skolan är i fokus hela året, men debatten blir mer negativ ju närmare höstterminsstarten vi kommer.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se detta årligen återkommande fenomen, men också att förhålla sig till detta. Ansvariga och berörda slås annars ned av den många gånger aggressiva debatten. Man behöver verkligen inte bry sig om allt som skrivs. Man behöver inte läsa artiklarna. Skriv post-it-lappar och sätt upp dem väl synligt: ”Strunta i mediedebatten!”

Skoldebatten tillför ingenting i sak. De teser jag driver i bloggen är dels att visa på att media frossar i skolproblem vid höstterminsstarten, dels att det är ett årligen återkommande fenomen. Samlade pressklipp några år tillbaka kring skolstarten från såväl riks- som lokalpress stöder det.

Det är i stort enbart negativa artiklar om allt mellan himmel och jord. De positiva inslagen saknas. Varje läsårsstart, samma sak. I skottgluggen står elever, lärarstudenter, lärare, skolledare, huvudmän och skolpolitiker.

Vad ska då egentligen åstadkommas med detta? Varför accelererar den negativa mediadebatten varje år vid höstterminsstarten?  

Så här är det inte i de nordiska grannländerna. I Finland finns exempelvis inte motsvarande negativa skoldebatt vare sig vid höstterminsstarten eller under någon annan tidpunkt på skolåret, bland annat beroende på tydligare statlig styrning, en lärarkår med hög status och mer auktoritet och en annan syn på läraryrket. Finland rekryterar de allra bästa studenterna till läraryrket. Det finska samhället stöder sin skola och sin lärarutbildning.

Meddelar man ”skandaler” till media, då ges omedelbart gehör. De goda exemplen, de idoga strävanden som görs i skolan för att förbättra verksamheten är inte av allmänt intresse, som det heter.

Vad skrivs det då om egentligen vid höstterminsstarten 2019? Det skrivs i stort sett om samma saker varje läsårsstart. Jag har följt debatten de senaste fem åren.

Lärarbristen 2019 är naturligtvis märkbar under hela sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är tusentals lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Det skrivs också om lärares pensionsavgångar som syns förvärras vid höstterminsstarten. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan. Katastrof för samhället.

Sedan har vi söktalen till lärarutbildningen. Man kan alltid vinkla söktalen till att bli eländes elände. Räcker inte antalet sökande till negativ publicitet, kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har i Sverige. Lärarstudenterna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar rekryterar dåligt och har dåliga förkunskaper intresserar inte.

Bristen på behöriga och legitimerade lärare går det säkert också att göra negativa artiklar om. Testresultat på exempelvis Pisa-undersökningen dammas också av och görs till ett nytt eländes elände vid höstterminens start.

Eleverna som går ut åk 9 och deras studieresultat är också ett tacksamt objekt att kritisera vid höstterminsstarten. Resultaten har visserligen blivit något bättre, men det behöver man inte skriva om. Grundskolans resultat är alltjämt dåliga. Många slutar grundskolan, utan att vara behöriga till gymnasieprogram. Många slutar gymnasiet utan examen.

Skolledare får naturligtvis också sin beskärda del. Skolledare slutar exempelvis efter endast kort tjänstgöringstid. De har inte heller pedagogisk legitimitet, vilket de borde ha.

Skolpolitiker är en grupp som oftast klarar sig bra i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva gå ut och kritisera skolans elever, lärare och skolledare.

Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna av politiker inför terminsstarten utan att se att det är politikerna själva som ger ramarna för verksamheten, det vill säga att de skjuter sig själv i foten.

Reagera på inlägget:

Syv är ett bristyrke – utan arbetstillfällen

Relaterat

Studie- och yrkesvägledare. Ett bristyrke, eller kanske snarare ett framtidsyrke. För bristyrken är ju framtidsyrken. Men för en blomstrande framtid krävs det ju också arbetstillfällen.

Nyligen blev studie- och yrkesvägledare kategoriserat som ett bristyrke av Saco. Tittar man på Arbetsförmedlingens prognoser så råder det i de allra flesta delar av landet liten eller mycket liten konkurrens om studie- och yrkesvägledarjobben, vilket också är en tydlig indikator på att det råder brist på studie- och yrkesvägledare. Samtidigt kan man hitta ynka 31 utannonserade tjänster via Platsbanken. Hur går det ihop? Ett bristyrke utan arbetstillfällen.

Skollagen är tydlig. Alla elever i alla skolformer utom förskolan och förskoleklassen ska ha tillgång till personal med sådan kompetens att deras behov av vägledning inför val av framtida utbildnings- och yrkesverksamhet kan tillgodoses (Skollag 2010:800 2 kap. 29 §). För att anställas utan tidsbegränsning krävs en utbildning avsedd för sådan verksamhet, helt enkelt en studie- och yrkesvägledarexamen (skollag 2010:800 2 kap. 30 §). Om man inte har en adekvat utbildning får man anställas ett år i taget.

Det här är en av orsakerna, enligt min mening, till det låga antalet utannonserade tjänster trots statusen ”bristyrke”. Jag anser att skollagen ger för stora friheter att uppfylla kraven för studie- och yrkesvägledning. Så som lagen är utformad idag menar jag att huvudmän medvetet eller omedvetet kan sätta elevernas rätt till adekvat och kvalitativ vägledning ur spel. Möjligheten att kunna anställa en obehörig vägledare äventyrar vägledningen för elever. En behörig studie- och yrkesvägledare har en treårig universitetsutbildning i ryggsäcken, något en obehörig saknar. Vi som är behöriga har läst vägledningsteorier och har fått mycket praktisk övning i yrket. Vi är experter inom vårt område.

Med dagens lagstiftning kan en lärare, elevassistent eller vaktmästare, ja egentligen vem som helst arbeta med studie- och yrkesvägledande arbetsuppgifter. Så kan det inte fortsätta. Vem som helst kan inte arbeta som vägledare och bör inte få arbeta som vägledare. Så som jag tolkar skollagen ska tjänster, som i dagsläget besitts av obehöriga vägledare, annonseras ut efter ett år, men jag är nästan helt säker på att huvudmän och skolledare fuskar kring detta och låter anställningen fortsätta. Det skulle innebära att man medvetet bryter mot skollagen. Det blir såklart billigare, men på sikt får bristande studie- och yrkesvägledning samhällsekonomiska konsekvenser.

En annan orsak till att det finns så få utannonserade tjänster tror jag är att många studie- och yrkesvägledare sliter på horribla tjänster med ett högt elevantal och orimlig arbetsbelastning. Många vägledare idag arbetar på flera skolor och ansvarar för långt över 500 elever på en heltidstjänst. När man läser utannonserade tjänster ser man inte sällan deltidstjänster med lika hög arbetsbelastning som en heltidstjänst. Skulle man anställa på rimliga tjänster skulle sannolikt behovet av studie- och yrkesvägledare öka med det dubbla. Istället för att satsa väljer man att rationalisera bort och ”effektivisera” och det tillåter ju skollagen med dess luddiga formuleringar.

Jag anser att det krävs en skärpning i skollagen vad gäller behörighet. Man ska inte kunna anställas utan behörighet, men även jag ser det orimliga i att detta skulle kunna bli verklighet på kort sikt, då det krävs att fler studie- och yrkesvägledare examineras än vad som är möjligt med dagens tre lärosäten.

På sikt behövs det dock en skärpning av skollagen, för att säkerställa kvalitén på vägledningen. För att minska studie- och yrkesvägledares arbetsbörda behöver huvudmannen och skolledare skapa rimliga och hållbara tjänster, vilket också skulle möjliggöra för fler anställningar. Men det är såklart en budgetfråga. Och för att lösa det krävs det att skolan drivs med en budget som satsar på skolan istället för att göra nedskärningar och lägga effektiviseringskrav.

Men tills dess att något av ovanstående sker är och förblir studie- och yrkesvägledare ett bristyrke utan arbetstillfällen.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Den allvarliga frågan som inte får synas i Almedalen

Relaterat

Två seminarier var ovanligt bra i Almedalen igår. Det var dels Lärarförbundets debatt om hur vi ska få fler lärare och hur man ska kunna minska administrationen. Typiskt för den debatten var dock politikernas tafatthet. En tafatthet som inte beror på bristande varken insikt eller vilja, utan för att den nationella nivån faktiskt inte har något att säga till om.

Man kan på riksnivå tycka hur mycket som helst om detta men det är inte där besluten fattas. Också där bashade framförallt borgerliga politiker statsbidragen i svensk skola. Också där utan att göra någon analys av att de själva är skyldiga till många av dem och att de faktiskt införts eftersom huvudmännen inte gjort vad de ska. Vad är oddsen att huvudmännen nu helt plötsligt ska göra det?

* * *

Den andra debatten som var bra var Lärarnas Riksförbunds stora lansering av ett förslag om statlig finansiering av skolan. Ett beslutsunderlag om förstatligande finns ju i januariöverenskommelsen och ett rimligt utfall av denna borde ju vara just ett förslag om ett sektorsbidrag.

Här blev de två efterföljande debatterna väldigt intressanta ur någon sorts metaperspektiv. Politikerna var försiktigt avvaktande till förslaget från olika utgångspunkter. Moderaternas Kristina Axén Ohlin mest för att hon var rädd för stora reformer. Men hon diskuterade utifrån ett helt förstatligande och inte utifrån det förslag LR faktiskt lade fram. Jag tycker det vore självklart för moderaterna att se på skolan som en nationell angelägenhet och att det skulle bli mer ordning med en statlig finansiering. Jag vet också att både lärare och rektorer skulle välkomna ett sådant system. Däremot tror jag själv inte på att staten ska ta över det direkta arbetsgivaransvaret – men att den via sektorsbidrag bör utöva mer direkt makt i skolan, över till exempel lärares arbetsförhållanden, är självklart.

Politikerdebatten följdes av att SKL och Friskolornas riksförbund fick säga vad de tyckte om förslaget. Här blir det väldigt konstigt. För dessa två har en form av ohelig allians jag inte förstår.

Jag tror att många kommuner skulle välkomna ett sektorsbidrag. Det framgår också av LR:s undersökning. Det skulle också kunna förenkla och styra upp det kaotiska tillstånd vad gäller skolpeng till friskolor, där det pågår någon sorts katt och råtta-lek mellan kommuner och friskoleföretagen. Där de senare bedriver tusentals rättsärenden för att tvinga kommuner att ge dem mer pengar (som de kan sedan kan ta ut i vinst). Staten är nog en rimligare motpart till Kunskapsskolan, Internationella engelska skolan och Academedia än enskilda kommuner.

* * *

Men den som stack ut mest i den debatten var Friskolornas Riksförbunds vd Ulla Hamilton. Hon argumenterade mot en socioekonomisk fördelning i ett sektorsbidrag. Hon gjorde det genom att hävda att forskning visat att socioekonomi inte spelar lika stor roll som förväntningar för skolresultat.

Det är häpnadsväckande att Friskolornas Riksförbund på detta sätt både argumenterar mot gällande skollag – som stipulerar socioekonomisk fördelning – och samtidigt far med osanning. Det är känt sedan länge att socioekonomiska parametrar spelar en mycket stor roll för elevresultat, och att dessa vida överstiger förväntanseffekter.

Jag kan inte förstå vad friskolesektorn tjänar på att deras främste företrädare far med osanning i debatter. Det gör mig också orolig, för vilka politiker förser de med åsiktsunderlag?

* * *

Apropå friskolor: Varför får de idéburna friskolornas riksförbund aldrig vara med i debatter. Varför hörs inte deras röst? Varför bjuds inte de in? De har en helt annan syn på en hel del frågor och är för de flesta ett mycket smakligare alternativ än vinstkoncernerna. Jag tycker att deras åsikter borde synas mycket mer, även om de är färre.

* * *

I övrigt har jag två observationer till. Den ena är att det är ett sant nöje att lyssna till Anna Ekström i alla dessa sammanhang. Hon är fenomenal på att vara både saklig, djupt kunnig, balansera ministeruppdraget med partipolitik samtidigt som hon är personlig. En ovanlig minister.

Men min avslutande reflektion är mycket allvarligare och samma som andra år. Det finns en fråga som ständigt försvinner i Almedalen. En fråga som liksom bara inte får synas. Och det är segregationsfrågan. I slutet av Lärarförbundets debatt nämnde visserligen Vänsterpartiets representant Ilona Szatmari Waldau den, men det var också den enda gången. Ändå är det den som kanske är svensk skolas allra obehagligaste fenomen.

Jag pratade för några veckor sedan med professor Richard Elmore som varit flera gånger i Sverige för att studera skolan här. Nu senast 2015 som en del av OECD:s expertgrupp. Han sa att det mest obehagliga med det senaste besöket var vad föräldrar sa. De uttryckte tydligt att det som var bra med skolvalet var att de slapp ha sina barn med de där ”andra”. Det var något som överhuvudtaget inte förekom när han var här 1992 till exempel.

Kittet i befolkningen börjar vittra ner. Hur kommer det sig att det som lyser i ögonen på utomstående betraktare osynliggörs av oss?

Vad gör marknadsskolan med oss som medmänniskor och samhällsmedborgare?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor