Annons

Lärare – glöm inte bort att ni är hjältar!

Relaterat

Igår kom beskedet. Gymnasieskolorna ska bedriva sin undervisning på distans. De som älskar digitalisering blev alldeles till sig i trasorna. De som hatar digitalisering blev kallsvettiga och panikslagna. Alla lärare blev troligen stressade.  

Jag undrar hur många som faktiskt funderade över hur i hela friden ska lösa detta?

I en Facebook-grupp slängde jag upp lite länkar till gammalt material jag hade som ligger online. Jag tänkte att det kunde vara till hjälp för någon av alla de lärare som sitter och funderar över hur de ska lyckas få tiden att räcka till nu när hen även ska få verksamheten att fungera på distans, kanske helt utan förutsättningar.

Väldigt många gillade det. Mycket positiv respons. Många var tacksamma.

Men det är ärligt talat inte mig man ska tacka. Jag sitter vid mitt trygga skrivbord långt ifrån lärares stressiga vardag. Jag har lämnat er. Jag delar bara med mig av det jag har och det jag gör.

Det är er vi ska tacka! Lärarna. Alla lärare!

Det är så många av er som redan mår dåligt över hur tungt jobbet är, som vänder ut och in på er själva för att få jobbet att gå ihop. Samma människor som nu får höra att undervisningens kvalitet ska bibehållas, att det ska lösas på digital väg.

Lägg av med det. Ingenting kommer bli så bra som ni hoppas. Släpp det.

Gör så gott ni kan. Offra inte er själva.

Att ni går till jobbet och faktiskt försöker hjälpa eleverna är stort. Ingenting blir bättre av att ni ställer fullständigt orimliga krav på er själva. Gör vad ni orkar, gör vad ni får förutsättningar att klara av. Gör inte mer.

Eleverna kommer bli drabbade oavsett hur ni gör. De kommer inte få med sig de kunskaper de skulle fått annars och de kommer få stora luckor. Men det är inte ert ansvar. Faktiskt. Det är ett politiskt ansvar. Det är faktiskt upp till dem att lösa. Inte upp till er.

Om vi ska ta oss igenom detta och kunna fortsätta på andra sidan behövs det lärare som orkar fortsätta även när livet börjar återgå till det normala.

Ta ett djupt andetag. Släpp prestationsångest. Good enough är mer än good enough. Saker kommer att missas och ni kommer inte att hinna med allt. Men det kommer ske oavsett vad ni gör och det kommer att gå bra ändå.

Oavsett, glöm inte bort att ni är hjältar för att ni försöker!

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vi fixar detta tillsammans – när alla vill #hjälpasåt

Relaterat

Jag sjunker ner i soffan här hemma och är helt slut. Ni vet så där trött så att det ringer i öronen och man knappt orkar resa sig. Ändå har jag en så go känsla i kroppen och ett leende på läpparna. Vilka dagar det har varit. Alla sluter verkligen upp och hjälps åt, vilket är fantastiskt att se. 

Igår hörde vikariesamordnaren av sig och undrade om någon kunde vikariera i spanska i sexan. Ingen personal fanns att tillgå så jag pratade med mina engelskelever i årskurs åtta och förklarade läget:

”Jag behöver ha både er och spansk-sexan samtidigt för det finns ingen som kan ta hand om sexan.” 

”Men, hallå! Kan du spanska också??” 

”Nä, men jag kan lite så jag kan väl låtsas!” 

”Herre gud, det kan du inte göra. Jag och X är rätt bra på spanska så vi måste ju hjälpa dig. Vi kan ta hand om sånt som att läsa högt och prata bara du styr upp så dom håller käf... eh... är tysta och lyssnar! Sen så sitter ni andra kvar här inne o har engelska. Det fixar ni, eller hur? Det är viktigare att dom små har Sara än att vi har det!” 

Jag kan knappt hålla mig för skratt. Den vanligtvis ganska vilda, men charmiga gruppen föreslår alltså att det är viktigare att jag är med dom små. Men vi provar. Självklart ägde vi spansklektionen och engelsk-åttorna hade också ägt sin egen lektion, enligt sig själva i alla fall.

Sara Bruun med sina elever under den kombinerade spansk-engelska-lektionen.

Jag är ju inte bara lärare utan också utvecklingsledare och idag var vi tvungna att arbeta med att rigga ett digitalt läromedel för hela kommunen så vi kan tillhandahålla distansutbildning för årskurs 4–9 om vi måste stänga. Enda tiden vi hade var under min första lektion idag. Kollegan kommer och vi sitter sida vid sida i klassrummet och arbetar samtidigt som tysk-nian arbetar på. Eleverna hjälper varandra och hjälper även oss. Vi testkör det nya läromedel vi satt upp och eleverna kommer med råd och frågor om hur det funkar.

Mitt i alltihop ringer en rektor från grannskolan och jag säger till eleverna att jag behöver svara. En elev utropar: 

”Hälsa henne från hennes gamla elev!”

Vilket jag gör och rektorn hälsar tillbaka. Det är sån skön stämning och alla elever och personal vill verkligen hjälpas åt. Jag är så glad över att majoriteten av mina elever steppar upp och visar ett sånt ansvarstagande i denna svåra situation. 

Det är många som tagit ansvar just nu och ett projekt som jag vill lyfta fram är skolahemma.se som tagits fram av RISE i Göteborg. På denna sida hittar du bra stödmaterial som du dessutom kan vara säker på är vettig och som du kan lita på. Kolla också i sociala media efter #skolahemma för flera tips. 

Jag vill också tipsa om min egen klassblogg där jag samlat de läromedel, program och ideér som är gratis och frisläppta just nu.

Många digitala läromedel och program är gratis, och det kan te sig mycket lockande, men jag vill ändå mana till lugn. Begränsa de digitala verktyg ni använder och diskutera detta på skolan. Ta på er elevens glasögon och fundera över hur det blir för eleven om det blir för många olika verktyg. Kom också ihåg att ge eleverna extremt tydliga instruktioner även med tidsangivelser. 

Jag vill med denna text egentligen inget mer än att rikta ett stort tack till alla er, oavsett yrkesgrupp, som sliter där ute. Det är tufft som tusan just nu och tuffare tror jag att det kommer att bli, men återigen visar det sig att ensam inte är stark. Tillsammans fixar vi detta också. Vi hjälps åt! 

  • Ps. Om du har någon händelse likt mina ovan kan du gärna berätta om den i kommentarsfältet. #hjälpasåt 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Anna Ekström gjorde rätt – allt annat vore dumt

Igår höll Anna Ekström en presskonferens där hon gjorde vad en ansvarig minister ska göra. Hon följde expertmyndighetens råd. Något annat vore dumt och oansvarigt.

Vi vill inte ha ett annat sätt att leda landet på i sådana här situationer. Expertmyndigheten ser av olika orsaker inte att det är meningsfullt att idag utfärda en generell rekommendation om att stänga alla skolor. Jag har inga kommentarer om det. Jag tycker att de huvudmän och rektorer som gnäller om detta (ursäkta, jag tycker det) och som tycker det är jobbigt med föräldrakontakterna och föräldraoron får finna sig att de är en del av samhället och samhällets krisberedskap.

De skulle önska att någon annan skulle ta ifrån dem deras ansvar. Men så är det inte just nu. Här blir kanske det så uppenbart att det finns ett problem när man börjar betrakta skolutbildning som en kommersiell vara, istället för som en samhällsfunktion.    

Jag har – som alla – en generell oro kring den pandemi vi ser utvecklas. Vi har en situation som jag under mina 59 år inte sett. Det som oroar mig är att man nu i Sverige gett upp smittspårning, genom att man mer eller mindre slutar att testa personer med misstänkt smitta. Jag antar att det beror på att vår sjukvård är – liksom skolsystemet – så fragmentiserad att ansvarsfrågor kring sådant här helt enkelt blivit oklara. Det var ju inte länge sedan som oseriösa företag och dåliga upphandlingar orsakade kris på våra sjukhus – och då helt utan en pandemi.

Jag kan dock inte se att regeringen har något annat alternativ än att följa de rekommendationer som getts av myndigheten. De är ju också väldigt tydliga med att dessa kan ändras. I övrigt måste vi alla i samhället försöka minska smittspridning för att minska konsekvenserna för dem som behöver vårdresurser.

Vi kan inte stoppa epidemin, men med hjälp av försiktighet kan vi minska takten som den sprids, vilket ger sjukvården en chans att hinna med att hjälpa de som behöver vård.

I detta arbete behöver vi också se till att konsekvenserna av pandemin blir så milda som möjligt. Och det är i det ljuset jag skulle vilja rikta en rekommendation till landets lärare. En rekommendation som faktiskt alltid gäller men som kan bli extra tydlig i sådana här tider.

Det finns ett budskap från Anna Ekström om att huvudmännen har en möjlighet att nu vara mer flexibla i hur man ser på läsårsdata, terminslängder, lov etc. Detta för att elever ska kunna få den utbildning de har rätt till. Det andas i detta också så att de ska kunna nå upp till betygskravens formuleringar. Man skulle kunna tänka sig att vi får en hel generation elever som helt plötsligt på grund av en pandemi får lägre betyg än de annars skulle fått.

Men då menar jag att man har missförstått betygsättning i grunden. Betygsättning måste alltid utgå ifrån vilken undervisning eleverna faktiskt har fått. Betygsättning kan aldrig vara en pennalistisk utövning av makt oberoende som sker oberoende av vilka chanser man har haft att lära sig eller vilken undervisning man fått.

Nu, precis som alltid, gäller att den lärare som säger till en elev att den får låga betyg för att läraren inte hunnit undervisa om allt gör fel – moraliskt och etiskt fel – om än inte rent tekniskt.

Det är dags för skolsystemet att bli förlåtande. Vi ska ”keep calm and carry on” – och i det vara mycket mänskliga och ta hand om varandra.

Reagera på inlägget:

Många nya frågor utan tid att reflektera

Relaterat

APT igår med information till oss vuxna om vad som händer kring spridningen av coronaviruset, skolministern i radio och tv som pratar om läget. Plötsligt är det inte längre bara något som händer ”där borta”. I min arbetsvardag står min chef och säger: är en elev sjuk så ska den hem.

Oro innan mötet, ska vi ha möte med alla vuxna tillsammans i ett rum? Är innehållet i mötet värt att alla samlas och således utsätter hela personalgruppen för smittorisk samtidigt? Många nya frågor utan tid att reflektera.

Illgula lappar sitter uppsatta runt om i skolan med rutiner hur vi ska göra om vi misstänker att någon är sjuk. Klassrummet ska vädras, vårdnadshavare kontaktas och rektor mailas.

Mitt i allt detta står jag. En professionell pedagog som bara på några dagar fått en helt ny roll. Helt nya frågor att fundera över och helt nya perspektiv.

Hur gör jag nu? Många nya frågor utan tid att reflektera.

Min oro, elevernas oro, vårdnadshavares oro. I skolan är jag ledaren som ska agera. Men att skicka hem elever för att de nyser och kanske är sjuka? Det här är ju något helt nytt.

När kommer jag skicka hem min första elev? Hur kommer det kännas? Hur kommer de andra eleverna reagera? Hur kommer jag reagera?

Vissa pratar om att det här blir ett arbetsmiljöproblem. Jag förväntas utsätta mig för misstänkt smitta. En smitta som kan komma hem till mig – bortom det professionella.

Vi förväntas vädra ut klassrummet om någon som misstänkt varit sjuk vistats där. Rent teoretiskt så förstår jag precis. Men hur ska det gå till i praktiken? Eleven visar symptom i korridoren eller matsalen. Hur gör vi då? Vad gör vi med de andra eleverna när vädringen sker. En praktisk detalj men utan tid att egentligen reflektera. Så kan tanken vandra.

”Varför stängs inte vår skola?”, undrar en elev på dagens första lektion. Egentligen har jag inga riktiga svar varför Sverige agerar på annat sätt än grannländerna. Jag kan bara spekulera med hjälp av skolministerns ord. Hjälper det att stilla andras oro om jag ger en rimlig förklaring? Troligen.

Jag kan ju själv bara säga vad jag vet och göra det som jag rimligen tror är rätt. Information får jag massor från alla håll. Huvudman håller oss informerad, politiker och myndigheter håller pressträffar.

Jag kan bara lyssna och samla information för att i klassrummet svara på de frågor som går och lugna det jag kan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Allting går att sälja med mördande reklam

Relaterat

Vad är okej att lärare egentligen gör? Är det okej att i första andetaget lägga ut filmer på dansande elever och i nästa andetag reklam för rabatterade dammsugare? Eller är det okej att i ena stunden lägga ut reklam för lektionsmaterial och i nästa rabatterade smycken? Var går gränsen för vad vi som lärare får göra? 

Under flera delar av min tid som lärare upplevde jag ett tryck utifrån om att jag borde göra saker som jag inte upplevde förenligt med mitt uppdrag som lärare. 

Det kunde handla om påbud från politik eller förvaltning såväl som skolledning eller föräldrar som tyckte jag skulle agera på ett eller annat sätt. Det är inte en enkel sak för en enskild lärare att alltid stå upp mot de saker i skolan som man tycker är fel. Jag kan inte påstå att jag alltid gjorde det, men jag kan nog påstå att jag ofta försökte. 

Jag tror att om läraryrket ska kunna ha någon trovärdighet och status finns ett stort behov av att vi faktiskt håller hårt på vår professionalitet. Som läkare eller jurister, eller andra legitimationsyrken, har vi en yrkesetisk kod som i detta avseende är väsentlig.

Jag vet, jag vet. Vi är varken läkare eller jurister och liknelsen är tröttsam. Men när det handlar om att upprätthålla professionalitet och uppbära samhällets förtroende finns det stora likheter. Där har yrkesetiska koder en betydande funktion att fylla. 

För om lärarkåren ska kunna ha samhällets förtroende krävs att vi inte bara uppföra oss på ett sätt som gör att vi får samhällets förtroende, vi behöver också lära oss att prata. Det finns återkommande rapporter om att lärare utsätts för påtryckningar från arbetsgivare om att hålla tyst, något jag själv drabbats av. Jag förstår att alla inte kan, orkar eller vågar. Men lärares yrkesetiska principer påtalar ändå att: ”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna”. 

Det finns kort sagt ett ansvar att inte hålla tyst. Att faktiskt ta strid för det som är rätt också riktigt. 

Det gäller även för de lärare som utsätts för påtryckningar av föräldrar.

Lärare förbinder sig att vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan

Återigen. Jag förstår att det inte är så enkelt. Den lärare som inte har stöd och hjälp av sin arbetsgivare att upprätthålla detta har en svår uppgift framför sig. Det är inte konstigt att lärare ibland misslyckas, eller inte orkar. Det är beklagligt, men begripligt. 

Det är egentligen mindre problem för lärares samhällsuppdrag. I alla fall i relation till många andra problem som finns. 

Ska lärarkåren kunna ha samhällets förtroende ställs höga krav på såväl reaktivt som proaktivt agerande. Det krävs att lärarkåren är ett gott föredöme och inte lånar ut sig och sin roll till ärenden där lärares trovärdighet, förtroende eller ansvar förringas eller trivialiseras. 

Detta var något som återkommande diskuterades under min utbildning, fast då rörde det främst om lärare kunde eller fick vara politiskt aktiva. Jag förstår diskussionen kring den eftersom jag själv varit politiskt aktiv under delar av min tid som lärare och har haft flera kollegor som varit politiskt aktiva. Min egen erfarenhet är att dessa varit otroligt noga med att skilja personliga åsikter från yrkesutövning, särskilt i tider av sociala medier och allt större övervakning av lärare. 

Det har dock hänt saker sedan jag gick min utbildning. Fler och fler lärare syns i sammanhang som gör att de tjänar pengar på sin yrkesroll. I viss mån har jag själv varit där som läromedelsförfattare och föreläsare, i viss mån har dessa lärare alltid funnits. 

Men de senaste två tre åren har det hänt något annat. Man ser återkommande lärare som aktivt driver Instagram- eller Facebook-konton för att sälja varor och tjänster som inte har något med läraryrket att göra. Där elever och yrkesvardagen snarare används som en hävstång för att bedriva en framgångsrik affärsverksamhet. De senaste åren har jag sett flera exempel. Det senaste i raden är Skolmagi där enskilda lärare kan lägga upp undervisningsmaterial till försäljning och där några försäljare även knyter detta till försäljning av saker som inte ens med god fantasi går att koppla samman med skolan.

Enligt Nationalencyklopedin är en influencer en ”person som aktivt försöker påverka sin omgivning, främst via sociala medier och huvudsakligen i syfte att styra konsumtionsattityder och köpbeteenden”

Sug på den formuleringen. Ett ”syfte att styra konsumtionsattityder och köpbeteenden”.

Det gladde mig att Lärarnas yrkesetiska råd slutligen gjorde ett uttalande som berörde frågan. Lärare som kopplar ”kopplat samman den egna rollen som lärare med kommersiella intressen” kan faktiskt, som rådet påpekar i sitt uttalande ”skada förtroendet för den enskilda läraren, och i förlängningen för dennes kollegor och lärarkåren som helhet”. 

Läraryrket måste uppbära samhällets förtroende för att vårt utbildningssystem ska kunna fungera. Legitimationen skulle vara en del av detta, men den tenderar allt mer bara vara något som delas ut. Något som på sin höjd kan dras in, eller varnas för, om det förekommit våld eller sexuella övergrepp. 

Vari ligger värdet i en legitimation som ändå tillåter lärare att återkommande göra saker som riskerar att skada förtroendet för densamma? 

Kanske är jag drastisk. Kanske är det okej att kränga smycken, dammsugare eller ja, vad som helst, och använda sina elever och sin yrkesroll som en ekonomisk hävstång. Kanske? Kanske inte. 

Men jag tycker nog att det i alla fall vore på tiden att diskussionen fördes på allvar, för även om det idag finns några tydliga exempel på detta lär det knappast vara slutet. Om inte diskussionen börjar föras kommer detta bara att vara början. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor