Varje dag möter jag människor inom skolans värld som bidrar till att jag blir en bättre människa. Det kan vara någon av mina kollegor, medarbetare, elever, vårdnadshavare till eleverna eller någon i den övriga personalen.

De hjälper mig att trivas, utvecklas, utmanas, glädjas, skratta, gråta eller fundera. De får mig att känna stolthet, meningsfullhet, lycka, sorg, oro, förtvivlan och undran. Genom de som är omkring mig känner och upplever jag mängder av saker.

Jag vet inte hur många gånger som jag under de senaste två åren känt särskild tacksamhet över att inte kunna arbeta hemifrån utan istället fått möjlighet att spendera mina dagar mitt bland alla dessa fantastiska människor. För mig är det en lyx att varje dag få känna att jag kan göra skillnad för en individ. Hur många har ett sådant jobb egentligen?

Varje dag möter jag så många som inspirerar mig och som genom sin visdom och kunskap lär mig så mycket. Jag känner sådan enorm stolthet för alla dessa medarbetare som vill så mycket och som framför allt väljer att varje dag finnas där för dem som behöver det mest, våra barn och unga.

När jag hör hur en förskollärare fascineras av de barn hon varje dag utbildar och ser glöden i hennes ögon får det mig att bli ödmjuk inför livet. När jag hör mina vänner och bekanta som arbetar i grundskolan prata om hur de varje dag försöker utveckla sin undervisning så att de bättre kan möta sina elever så fylls jag av nyfikenhet. När jag lyssnar till hur mina gymnasielärare briljerar i sina ämnen och lotsar sina elever genom den period i livet då de går från unga till vuxna så blir jag varm om hjärtat.

”Du som arbetar inom skolan, sträck på dig!”

Är det inte fantastiskt att så många kompetenta och inspirerande människor har valt att vara där de behövs allra mest? Tänk att det, trots allt negativt som framförs i media finns så många människor som stolt tar emot alla dessa barn och ungdomar och varsamt för dem framför sig. Trots att du arbetar med barn, elever och vårdnadshavare som kanske kräver för mycket, har ett hårt tonläge och som i vissa fall går alldeles för långt. Och kanske samtidigt tack vare alla skratt och all omtanke som finns inom verksamheten.

Kanske just därför gör det mig så ledsen att läsa när vi kritiserar oss själva eller talar illa om den verksamhet som vi är en så viktig del av. När vi klagar, gnäller och vägrar att se att vi själva är en del av både problemet och lösningen. Vi är varandras största stöd och samtidigt varandras största fiende.

Det är nu dags för oss att bli fler som visar vår stolthet över att vara en så viktig del av framtiden. Makten ligger hos oss. Vi kan inte längre låta media eller gnällpellar styra över vårt anseende eller vår arbetsglädje.

Visst, det sker tuffa saker på skolorna. Jag är varken naiv eller blind. Men helt ärligt, det sker ännu tuffare saker i samhället som sådant. Kan vi tillsammans förmedla så mycket som möjligt av den viktiga värdegrund som våra unga behöver så har vi dragit ett betydelsefullt strå till stacken.

Och du som arbetar inom skolan, sträck på dig. Välj att tala gott om din verksamhet. Kan du inte det så kanske det är dags att byta. Men vill du vara med och bidra till en bättre skolvärld så är du varmt välkommen att stanna kvar.

Jag vet, jag provocerar säkerligen någon till bristningsgränsen när jag nu släpper fram min gränslösa optimism men nu är det faktiskt dags att skapa en #bättreskolvärld.

Kommentera

Vilken är din våffla?

I omklädningsrummet efter träningen häromdagen så berättade min kompis, som också jobbar inom skolan, att hon nyligen hade hoppat in på fritids en dag då flera av pedagogerna var borta. Hon berättade engagerat om hur härligt det varit och om hur duktiga såväl barnen som personalen är.

Hon var genuint imponerad och särskilt upprymd var hon över att ett barn, som vanligtvis behöver mycket stöd och hjälp hade klarat av att stå i kö i trettiofem minuter för att få sin våffla. Detta var på något sätt helt unikt då det inte tillhörde vanligheterna att eleven var så tålmodig och fokuserad. Hon hade helt enkelt blivit så inspirerad att hon genast började fundera på vad som driver oss människor både i största allmänhet och inom skolans miljö i synnerhet.

Motivation är det som kan vara helt avgörande för oss människor. Alla behöver liksom en ”våffla” i livet. Något som får oss att känna glädje och gemenskap, nyfikenhet och framgång, belöning och tillfredsställelse. Ju äldre vi blir desto högre krav ställs på oss själva att hitta vad det är som driver oss framåt och även att tala om för vår omgivning vad som driver oss framåt.

Vi behöver veta vad vår inre kompass ska ställas in på för att lättare navigera bland alla valmöjligheter som ges i livet. Vi ställs inför tusentals beslut, stora som små, varje dag och varje gång vi väljer fel riskerar vi att hamna allt längre från våra mål, om vi nu alls tagit reda på vart vi är på väg och om vi över huvud taget vill dit.

Barnet som suktade efter våfflan hade aldrig ställt sig i kön om hen visste att smeten skulle ta slut innan det var hens tur. Jag hade inte arbetat kvar om jag inte kände att jag kunde göra skillnad på mitt jobb. Det hade varit lätt att ställa in mitt hårda träningspass kl 6.30 på morgonen om jag inte skulle genomföra den med mina vänner.

Meningsfullheten är oerhört viktig för oss. Om vi känner att det är strunt samma så försvinner vår lust att anstränga oss. Om vi som medarbetare känner att det är tråkigt på jobbet och att saker och ting känns meningslösa så måste vi våga fråga oss själva vad det kan bero på och ännu viktigare, vad som behöver förändras för att vi åter ska känna lust och arbetsglädje.

Vad får oss att vilja gå till jobbet och vad är målet vi vill uppnå genom att anstränga oss varje dag? När vi är klara med vårt eget varför så är det lättare att fortsätta gå mot målet.

Så nu frågar jag dig, med stor inspiration från min träningskompis, vilken är din våffla i vardagen?

Kommentera

”Gräv där du står” är ett vanligt uttryck som används för att uppmuntra debuterande författare att se vilka historier som finns omkring dem. Under en riktigt tung dag kan jag känna att om jag gräver där jag står kommer jag att falla ned i en djup, geggig grop och sedan aldrig komma upp ur den. Livet känns gyttjigt emellanåt och det är svårt att hitta den där tråden som man ska dra i för att lösa upp livsknuten.

Det är november och mörkret tränger sig på. Jag blir lätt sittandes i soffan på kvällarna eller somnar till när jag nattar barnen (ofta innan barnen själva har somnat), vaknar lagom irriterad och kommer ner till nattugglorna (tonåringarna) som vill ha en andra middag serverad eftersom hungern åter river i magen på dem. Lägg därtill jobb, vob och vab, utebliven träning, barnens läxor och all annan otillräcklighet och du har fångat en bild av en rätt så vanlig novembervardag i mitt liv.

Det är då ganska lätt för mig att dra på den där offerkoftan, gråta en skvätt och tycka synd om mig eftersom jag aldrig får tid till att ta hand om mig själv eller ägna mig åt någon form av livskvalitet. Jag är visserligen ofta överdrivet positiv men även jag kan hamna i tillstånd då jag har svårt att komma ur mörkret som dominerar dagarna under vintern.

Välj att förstå mig rätt nu, jag menar förstås inte ett mörker som orsakas genom ett tillstånd av depression eller liknande. Det jag menar är det där mörkret som kan uppstå av upprepade dagar utan tillräckliga marginaler där allt oplanerat kan få plats.

I veckan tvingade jag dock ut mig själv i elljusspåret (vad ljust det är där!) och de första två kilometrarna ältade jag min egen bitterhet över hur icke-existerande dessa livsmarginaler är. Efter ytterligare två kilometer kom jag inte ihåg vad det var jag tyckte var så jobbigt och den sista kilometern kände jag mig lätt som en fjäder. Rundan avslutades med ett bad i havet.

”Just do it” är Nikes fenomenala slogan och av någon oförklarlig anledning så känns uttrycket alltid mer lämpligt efter att jag har gjort själva ansträngningen. ”Just did it” vill jag triumferande skrika tillbaka efter min löprunda. Hur svårt ska det vara?

”Acceptans är ett ord som kan vara skönt att säga högt när det är som värst”

Vi vet ju oftast vad som får oss att må bättre, bli starkare och hitta energi och ändå väljer vi, om än passivt, att inte göra just det. För om vi gör det så är det ju inte längre synd om oss. Och om det inte är synd om oss så kan vi inte förtjäna medlidande. Och om vi inte får medlidande så får vi inte bekräftelse och blir vi inte bekräftade så känns det lätt som att vi inte finns.

Fast nu när jag är ute på andra sidan igen så kan jag ju känna att jag inte behöver den där bekräftelsen längre. Att det är ganska skönt att känna sig lite starkare, lite mer maktfull. Och när jag känner mig starkare har jag lättare för att ge av min energi till någon annan som behöver den mer och då slutar det nästan alltid med att jag får mycket tillbaka. Och när jag får kärlek och omtanke tillbaka så blir jag så där varm och lycklig som alla förtjänar att vara de där blåsiga och mörka novemberdagarna.

Så när vi känner att vi borde få mer uppmärksamhet, bekräftelse, medlidande, omtanke eller kärlek så är det dags att börja ge just detta. Och när vi ger så får vi tillbaka. När vi tillför omgivningen värde så blir vi värdefulla för de omkring oss. Jag vet, det kan låta klyschigt men min erfarenhet är att det nästan alltid fungerar så.

Men med det sagt så är det faktiskt helt okej att få känna att allt är mörkt och svart ibland, för den känslan äger var och en av oss. Mörkret lättar nästan alltid efter ett tag och utan dalar finns heller inga toppar.

Acceptans är ett ord som kan vara skönt att säga högt när det är som värst. Acceptera att nu är det skitjobbigt och slitigt men snart vänder det igen. Gör det bästa av situationen och orkar du så se till att ”just do it” när det kommer till saker som du innerst inne vet kan få dig att känna glädje igen.

Kommentera

Kollegialt lärande är två av alla välformulerade ord som flitigt används inom skolans värld även om det för tillfället är ett lite slitet uttryck.

När jag tänker på kollegialt lärande så ser jag framför mig hur vi iakttar varandras beteenden och försöker ta till oss av saker som andra gör för att nå bra resultat. Den långsiktiga tanken måste förstås vara att vi försöker applicera dessa framgångsrika beteenden på oss själva i den mån vi anser vara möjligt.

I traditionell ordning brukar det i skolans värld gå till så att lärarna besöker varandras klassrum och därefter ger varandra feedback utifrån olika aspekter såsom studiero, ledarskap, lärande med mera.

Enligt min erfarenhet ger vi varandra alldeles för lite feedback generellt och av olika anledningar. En av dem är att feedback kan vara smärtsamt både att ge och att få så i ett riskundvikande beteende väljer många av oss att inte ge någon feedback alls. Om vi ska vara ärliga så är vi inte heller särskilt frekventa med att iaktta varandra i klassrummen heller.

Tiden verkar aldrig finnas och ändå är jag ganska säker på att om vi valde att prioritera klassrumsbesök hos varandra under en tid så skulle stora förbättringar inom många olika områden ske, inte minst skulle arbetsglädjen öka.

Dock är det inte det omfattande klassrumsutbytet som jag ska fördjupa mig i den här gången utan snarare lightversionen av kollegialt lärande. Lightversionen är inte bara mindre smärtsam utan också mer naturlig. Man kan kalla den för inspiration och det bästa med inspiration är att du själv väljer vad och vem du vill bli inspirerad av.

”Hon fick en helt annan stolthet inom sig”

Nyligen blev jag inspirerad av en av mina medarbetare, vi kan kalla henne för Sofia. Sofia hade ett relativt tufft läsår bakom sig och av olika anledningar kände hon att hon ville utveckla sitt ledarskap. Hon tittade sig omkring och funderade på vilka kollegor hon själv ser upp till och som hon bedömer har ett gott ledarskap i klassrummet. Sofia kunde se att en av de ledare hon såg upp till var något formellt klädd, hade en lite barsk uppsyn och en humor som gick hem hos de flesta elever.

Det är inte så lätt att kopiera just den barska uppsynen eller en viss humor men Sofia valde att klä sig mer formellt när det nya läsåret startade. Denna klädstil råkade jag uppmärksamma i korridoren genom att spontant säga att Sofia såg så stilig ut – och det är nu det blir riktigt intressant i min värld. Sofia berättade att hon blivit inspirerad av kollegans sätt att klä sig och när hon själv testade att bära attributen så kände hon sig inte bara stilig och proper utan hon fick en helt annan stolthet inom sig.

Sofia sträckte liksom lite extra på sig och eleverna noterade genast hennes ansträngning och bemötte henne på ett annat sätt än vad hon var van vid. Uppenbarligen var det inte klädseln som gjorde den faktiska skillnaden utan Sofias växande självrespekt.

Den här händelsen gjorde mig så glad och stolt. Tanken på hur vi själva väljer att notera framgångsfaktorer i olika sammanhang och därefter testa dessa faktorer för att utveckla och förbättra oss inspirerar mig oerhört mycket. När vi vill skapa nya förutsättningar för oss att lyckas så har vi också markerat att vi klivit ombord på tåget som aktivt leder oss mot målet.

Här skulle jag önska att vi kunde vara mer prestigelösa. Alla medarbetare ska känna att det är okej att be om hjälp, att de inte är ensamma i sitt uppdrag utan att elevernas måluppfyllelse är vårt gemensamma arbete. Tänk om vi kunde bli fler som regelbundet reflekterade över vad andra lyckas med eller vad som gick bra på lektionen/mötet/samtalet vi hade och hur vi kan ta med oss det till nästa situation istället för att främst lägga vårt fokus på ett genomförande eller en sysselsättning.

Att oftare fundera över vad som behöver skruvas på kallas för ett systematiskt kvalitetsarbete och det är något som vi borde ägna oss åt i betydligt högre utsträckning och framför allt på ett mer naturligt sätt.

Kommentera

För att skapa ett gott samhälle behöver vi vilja ha en förståelse för varandra. Att helt utesluta ett perspektiv till förmån för sitt eget tror jag skapar klyftor mellan människor. Jag kan förstå att det är enklare att göra så för det är inte alltid så lätt att förstå vad som ligger bakom andras beteenden. Men när vi anstränger oss och försöker förstå så kommer vi ofta längre i livet.

Att jag som bloggande rektor endast skulle framföra en rektors perspektiv skulle för de flesta vara helt ointressant och att endast skriva om händelser eller situationer ur ett lärarperspektiv skulle inte heller vara så givande. Visst, vi känner igen oss när vi läser och kan nickande och hummande stämma in: ”så sant, precis så är det, javisst”, men mer än så blir det sällan om vi inte därtill lyckas känna ett engagemang eller kanske till och med bli lite provocerade eller berörda.

Om du som arbetar i skolan tycker att du själv är viktigare än våra elever så tror jag att du behöver fundera lite till. Vem är du till för? Vem är anledningen till att du valt att arbeta i skolan? Våra elever är vår framtid och att inte ha deras bästa för ögonen är uteslutet. MEN, för att våra elever ska må som bäst och lära sig som mest så behövs vi: lärarna, fritidspedagogerna, studie- och yrkesvägledarna, kuratorerna, speciallärarna/pedagogerna, skolsköterskorna, barnskötarna, bespisningspersonalen, lokalvårdarna, rektorerna, skolcheferna och alla andra som befinner sig i skolans värld.

Och inte nog med att vi behövs, vi behöver må bra, ha roligt och utvecklas.

Vi behöver bli bättre på att sätta oss in i varandras vardag och stötta varandra så att vi vill och kan ge våra barn och elever, men också varandra, det allra bästa. Vi behöver må så bra som möjligt och känna oss så uppskattade som möjligt för att orka med den ofta utmanande vardag som vi alla befinner oss i. Vårt gemensamma uppdrag är det viktigaste som finns och vi behöver tro på att vi kan hjälpas åt och att vi tillsammans kan skapa den bästa framtiden.

Nej, jag är inte bara naiv eller sjukt optimistisk. Jag har jobbat i skolans värld i tjugo år och jag har misströstat, gråtit mig till sömns, legat vaken om nätterna, känt mig ihålig, utmattad och ensam. Det gör jag fortfarande emellanåt.

En tanke som får mig att fortsätta sträva efter den bästa skolan är för mig två förenklade ”sanningar”. Antingen väljer jag att tro att jag inte kan göra någon skillnad, skolan och dess elever och anställda är på väg in i en nedåtgående spiral där allt varje år försämras: villkoren, lönerna, arbetsmiljön, elevernas kunskaper, samhällets ansvarstagande, lärarnas kompetens och så vidare. Eller så väljer jag att tro att jag tillsammans med mina fantastiska medarbetare gör skillnad för de elever vi ansvarar för, att vår förmåga att inspirera, forma och utbilda framtiden är oändlig och att vårt gemensamma och hårda arbete är meningsfullt och gör stor skillnad i många individers liv.

Jag väljer den sanning som ger mig mest energi, mest resurser att vilja förändra. Jag väljer att tro att vår främsta uppgift är att försöka finnas där för eleverna och att min uppgift som rektor är att försöka ge dig de allra bästa förutsättningarna. Den sanningen jag valt stärks av forskning som visat att grupper som delar en stark gemensam bild av att målet de arbetar mot är meningsfullt också är mer hjälpsamma mot varandra (Aubé, C., & Rousseau, V. (2005).

När vi hjälper varandra presterar vi också bättre än de som inte tycker att målet är så viktigt. Min sanning får mig att känna mig stolt över oss alla som väljer att vilja arbeta inom skolan.

Kommentera
Linda Blomdahl, 2021, blogg, bloggare
Linda Blomdahl

Linda är legitimerad lärare i matematik, NO, tyska och engelska och har undervisat i alla årskurser från förskoleklass till gymnasiet. De senaste sex åren har hon arbetat som rektor på såväl grundskola som gymnasium.

 

Hon debuterade som författare våren 2020 med Skolcoachboken: egen utveckling – gemensam framgång och arbetar som rektor, skribent och föreläsare med syfte att lyfta och inspirera lärarkåren..

 

Lindas blogg fokuserar på din personliga utveckling som individ och lärare.

Arkiv

Välj år/månad