Vi som befunnit oss inom skolans väggar det senaste året kan vittna om hur pandemin påverkat både oss själva, våra kollegor och elever. Många lärare har varit sjukskrivna, tvingats vara hemma med snuviga barn och därtill haft halvfulla klasser på grund av elever som haft sjukdomssymptom. Lektioner har tvingats ställas in eller bedrivas på distans och det har varit betydligt svårare än vanligt att få tag på vikarier.

Så även om grundskolan i Sverige mer eller mindre varit öppen under hela pandemin så kommer konsekvenserna av missad undervisning att visa sig framöver.

FN:s generalsekreterare António Guterras konstaterade redan för snart ett år sedan att coronapandemin rubbat ungas utbildning i en historiskt stor omfattning. Sammanlagt har flera veckors skolvardag för 58 miljoner grundskoleelever från EU-länderna försvunnit hittills och i vissa delar av USA och Latinamerika har skolorna inte varit öppna på över ett år. Forskning som nu har gjorts visar att eleverna i princip inte lärt sig något alls under den tid skolorna varit nedstängda.

Vi som arbetar med eleverna har kunnat uppmärksamma många varningstecken i vår vardag men förlorad kunskap och försämrat mående kopplat till pandemin bekräftas vanligtvis långt senare när pandemins effekter ska sammanfattas.

Vi har kunnat bevittna hur vi istället för att i realtid följa upp hur coronapandemin slår mot skolorna och elevernas kunskapsinhämtning matats med smittal, antalet iva-inläggningar och annan statistik rörande pandemin. Intresset för att undersöka hur eleverna påverkas, både fysiskt och psykiskt av distansundervisningen, främst på gymnasiet, har varit magert.

I en rektors vardag har pandemin till stor del snarare präglats av kortsiktig planering och organisering utifrån det aktuella smittläget lokalt, vårdnadshavare och elever som protesterar mot distansundervisning ena dagen och mot närundervisning andra dagen samt lärare som själva är oroliga för att möta eleverna i trånga klassrum.

Vi vet sedan tidigare att sambandet mellan att gå i skolan och inkomst, hälsa och välmående senare i livet är starkt. Så min fråga är, hur tänker vi att vi ska gå vidare? När saker och ting förhoppningsvis framöver övergår mer och mer till det normala, kommer vi då att blunda för det som eleverna missat eller kommer vi att agera och låta eleverna ta igen den förlorade kunskapen?

För en sak är säker, det kommer att kosta både tid, kompetens och pengar. I Nederländerna, där forskningen visat just vilket kunskapstapp som blivit konsekvensen av distansundervisning satsar man nu åtta miljarder euro på detta. Vilken blir vår satsning i Sverige?

Kommentera

Jag minns så väl ett tillfälle i början av min lärarkarriär då jag undervisade en årskurs 8 på en högstadieskola utanför Kalmar. I klassen fanns en elev vars pappa arbetade som polis. Det här måste varit omkring 2008.

På ett av våra föräldramöten informerade vi om konsekvenserna kring vad kunde hända om en elev hade mobiltelefonen framme under lektionstid. Pappan bemötte inte informationen precis i den stunden men efter mötet kom han fram till mig och talade bestämt om att det var en illegal handling att beslagta elevernas mobiltelefoner, oavsett hur störande själva telefonen var.

Jag minns det här så väl för jag kände mig så handfallen, så förnedrad. Jag vet att jag funderade väldigt mycket på det i efterhand (och fortfarande), att det behövde finnas en lag som talade om för mig vad jag fick och inte fick göra för att kunna bedriva min undervisning. De smarta telefonerna var tydligen så smarta att de tog ifrån mig min möjlighet att få elevernas uppmärksamhet. Jag som lärare skulle snällt be om att få elevens mobil och om eleven inte ville stoppa undan den eller ge den till mig så fick jag snällt finna mig i detta.

LÄS MER – FORSKAREN NEGATIV TILL MOBILFÖRBUD

Idag är det 2021 och faktum kvarstår att det är lärarna som ska se till att de störande föremålen inte förekommer. Oavsett lag och ordningsregler så måste läraren ägna sin (och elevernas) tid åt att samla in telefoner och andra föremål som riskerar att pocka på elevernas uppmärksamhet.

Det här är ett stort irritationsmoment. Att varje dag behöva tjata sig till en telefon, upptäcka att en elev har två telefoner med sig (en trasig som den lämnar in och en fungerande som den har kvar i fickan), ansvara för om den går sönder eller plötsligt höra hur en elev genom sin klocka svarar på ett samtal under lektionstid.

Jo, jag vet, man kan stänga av telefonerna innan de läggs i mobillådan och förs till personalrummet och jag vet att vaktmästaren på vissa skolor är den som samlar in telefonerna men faktum kvarstår, skolans resurser används till helt ovidkommande saker.

Den 19 maj 2021 läste jag i Svenska Dagbladet att utbildningsministern Anna Ekström uttalat sig om detta infekterade ämne i ett förslag till kommande lagändring:  ”Elever ska inte hålla på med sina mobiltelefoner på lektionstid.”

”Lagen är för långt borta från verkligheten”

Min första tanke, det måste ha blivit fel, det här är en gammal artikel. Men nej, tydligen är det lite otydligt i nuvarande skollag, vad läraren kan, får och har möjlighet att göra och tydligen kan det bli lite tydligare nu med en annan typ av stöd i lagen när det läggs till att läraren får omhänderta en mobiltelefon för att förebygga störningar i undervisningen.

Lagen är för långt borta från verkligheten. Att jag som lärare ska känna ett stöd för att det står i lagen att jag kan agera som jag behöver för att kunna undervisa är en klen tröst när jag möter elever som vägrar lämna ifrån sig telefonen.

Anna Ekström utvecklar sina argument och berättar att det här förslaget nog kommer att välkomnas, inte minst av föräldrar, som tvingas se sina barn spendera så mycket tid framför skärmen hemma. Så skönt att veta att de i skolan ägnar sig åt lek, stoj och inlärning istället för ytterligare skärmtid. Och jag tänker, vart är världen på väg? Vet inte Ekström att de flesta skolor idag är starkt digitaliserade och att eleverna på de flesta skolor har en skärm framför sig (på skolans initiativ) och att det snarare är ett beteende som behöver förändras än en simpel aktivitet.

Min erfarenhet är att det som kan skapa trygghet och en god studiemiljö snarare är en samsyn på skolans uppdrag och en ömsesidig respekt för varandra. Låt oss jobba med dessa frågor snarare än att revidera skollagen så att den innehåller de mest grundläggande lärarrättigheter, det vill säga att läraren ska ägna sig åt undervisning.

Kommentera

”Ha fler lektioner utomhus”. Så säger Anna Ekström i SVT:s ”Helgstudion”. Hon säger också att huvudmännen måste tänka långt utanför boxen och att de måste lägga mer fokus på att ventilera våra lokaler så att skolorna blir smittsäkra.

Det börjar genast snurra i huvudet på mig. Jag gillar att tänka utanför boxen och jag är verkligen en sann optimist så det här borde gå bra. Funderar lite kort på hur vardagen i skolan ser ut i dagsläget då vissa klasser är inne i halvklass och lärarna gör sitt yttersta för att undervisa eleverna som är på distans och de som är på plats.

Ljudet behöver vara bra så att eleverna som sitter hemma hör vad både läraren och klasskamraterna säger. Lärarna måste också kunna använda sig av pedagogiska verktyg som projektorn, datorn och olika läromedel. Eleverna måste kunna använda sig av sina datorer, skrivredskap, böcker och så vidare. Helst behöver de kunna sitta under tak eftersom vädret just nu trots, eller på grund av, att det är vår är lite oförutsägbart.

Jag ser framför mig att eleverna är utomhus och att de ska hålla avstånd till varandra och att lärarna ska göra sig hörda och att det kommer att vara jobbigt för elever och lärare att stå upp i långa lektioner och hela dagar.

Men det är klart, nu tänker jag ju bara innanför boxen. Jag måste tänka utanför. Eleverna behöver kanske inga böcker, datorer eller annat material och de kan komma in i helklasser om vi ska vara utomhus. Eller just det, det kan de ju inte för då blir det trängsel i kollektivtrafiken eftersom hälften av våra elever tar sig till skolan kollektivt.

”Gaah, det är två månader kvar av läsåret”

Hur som helst, vi fortsätter i halvklass då. Fast hur ska eleverna hemma då få ta del av undervisningen? Hmm, återvändsgränd igen.

Jag gör ett nytt försök. Om vi inte har några begränsningar alls ekonomiskt, kan vi då skapa utomhusklassrum? Paviljonger med sittplatser för trettiotvå elever (fyra vid varje bord) alla bor i stan, ingen behöver åka kollektivt eftersom vi undervisar över klassgränserna. De som behöver nyttja kollektivtrafiken får fortsätta undervisningen på distans.

Eller, vänta, det känns ju inte så likvärdigt. Och hur skulle de få ta del av undervisningen nu igen om den inte spelas in. Jo, en lärare kan undervisa de som är på plats utomhus och en annan tar hand om de som är på distans. Men hur gör vi då med bedömningen? Och var får vi tag på fler legitimerade lärare? Det är ju bara två månader kvar.

Jo, men de som bor utanför stan kan ju ha sin undervisning på kvällar och helger. Då är ju lärarna också lediga. Så om lärarna jobbar dubbelt så kanske vi kan få ihop det med alla labbar, praktiska kurser och examinationer. Men just det, lärarna behöver ju vara lediga också. Och det skulle ju kosta enormt mycket pengar om vi skulle betala för att dubbla undervisningen. Och de pengarna har ju inte skolan.

Gaah, det är två månader kvar av läsåret och vi vet inte hur vi helt ska ställa om våra verksamheter. Det verkar som om skolverksamheten inte är gjord för att organiseras utomhus.

Snälla Anna Ekström, hjälp oss att tänka utanför boxen. Vi vill absolut inte lägga över det jobbet på lärarna men det är ingen lätt uppgift, inte ens för huvudmännen. Vi vill alla väl. Vi vill att våra elever ska få den kunskap de har rätt till och att de genom skolan ska bildas och utbildas så att vi främjar en allsidig personlig utveckling som gör individen aktiv, kreativ, kompetent och ansvarskännande, både som individ och medborgare.

Men för att vi ska kunna göra det så behöver vi nog hjälpas åt att tänka utanför boxen. Andra verksamheter får mer pengar för att kunna ställa om men skolan verkar som enda bidrag få rådet att tänka utanför boxen. Vi har inte gjort annat än att tänka utanför boxen det senaste året men det enda vi vet är att vi måste få det att fungera innanför boxen (skolan).

Kommentera

Du som arbetar i skolan lägger grunden för elevernas framgång.  Du skapar och bygger relationer som i särskilda fall gör hela skillnaden för eleven eller kollegan. När du anstränger dig för att tänka ut lektionens innehåll så vet du också att det sällan blir som du tänker dig. Ju yngre barn desto mer kan hända; en konflikt på rasten, någon som ramlat och slagit sig, fel lag som vann på fotbollsplanen och så vidare. Då finns du där. Du lyssnar, försöker förstå och ger trygghet.

En väldigt stor del av läraryrket handlar om att vårda relationer och att utveckla dem. Vi behöver vilja utveckla vår sociala kompetens och frågan är hur vi bäst gör det när allt annat pockar på och irritationen ligger närmare till hands?

Allt relationsarbete handlar inte om eleverna, det kanske är relationen till kollegorna som avgör hur du trivs eller inte. Att kunna dela med sig av det ibland väldigt tunga arbetet och få skratta tillsammans betyder mer än vi tror. Och allt det där är just nu lite svårare när vi helst inte ska ses tillsammans. After work och personalfester existerar inte längre och samtidigt går vi in i kanske den tyngsta tiden i pandemin. Att dra sig tillbaka nu kan vara förödande.

Relationerna går att vårda trots att vi håller oss på avstånd. Nej, ingenting är som förut men när vi ställer om allt annat får vi ställa om även våra sätt att möta och bemöta varandra. Istället för att ställa in festen, kör den digitalt. Skåla tillsammans för det som är bra. Ses utomhus nu när våren kommer, skicka uppmuntrande meddelanden till varandra via sms, mejl, en lapp på skrivbordet. Det är just nu vi behöver bli mer socialt generösa genom att visa uppskattning för varandra, höja sinnesstämningen i kollegiet, lyssna på och bekräfta någon som känner sig osäker eller kanske det svåraste av allt: låta någon hjälpa dig med något. Självklart kan vi inte gå ”all in” i alla metoder men vi kan nog alla göra lite, lite mer.

När vi är intresserade av andra så blir vi ofta upplevda som mer intressanta. Den som bara för fram sin egen åsikt eller vill ha egen bekräftelse blir ganska snabbt ointressant eftersom han eller hon inte tillför värde till sin omgivning. Det som händer om du ofta vänder dig inåt, är tvär eller vill visa att du redan kan och vet allt, är att andra till slut undviker dig eller åtminstone slutar lyssna på dig.

Nästa gång du sitter i ett reellt eller digitalt samtal med någon, prova då ett av ovan nämnda sätt att vara socialt generös. Le mer än vanligt, stötta någon som har det svårt, låt någon hjälpa dig (även om det innebär att du blottar ditt ego) eller ge en ärlig komplimang till någon du uppskattar.

Ganska snart kommer du att se effekten av ditt beteende och uppleva den positiva spiralen som innebär att du kommer att få mer tillbaka. Att skänka andra mer värde gör att du blir värdefull för andra. Dessutom inspirerar du andra att vilja ge mer värde till sin omgivning.

Kommentera

Negativ kapacitet kallas företeelsen där du lyckas befinna dig i ett läge där osäkerhet, paradoxer och tvetydighet existerar utan att du känner dig tvungen att åtgärda dessa eller ens kunna förklara dem. Fokus ligger inte på att lösa problemen utan snarare granska och ifrågasätta varför vissa regler och strukturer ser ut som de gör. Syftet är naturligtvis att komma fram till ett nytt och bättre sätt att agera eller tänka. Det här handlar inte om att vara allmänt negativ eller kritisk utan om att du vill få den verksamhet du arbetar inom att växa och utvecklas. 

Det är en väsentlig skillnad på att ha problem som kan lösas eller att befinna sig i ett tillstånd som du inte själv kan förändra. Vissa saker är absolut lättare att påverka än andra men det här inlägget kommer att handla om hur vi väljer att hantera en av de situationer vi befinner oss i.

Jag kommer inte att gå in på vad jag tycker är rätt eller fel utan jag kommer att försöka navigera inom den negativa kapaciteten och kritiskt granska de val vi gör idag, när vi från regeringshåll fått i uppdrag att inom skolan till stor del organisera undervisningen i syfte att minska smittspridningen av covid-19. 

Det finns nämligen en fara med att i så stor utsträckning som möjligt försöka motverka en enda sak, smittspridningen. Risken är stor att vi missar allt annat som är så viktigt för så många. De flesta länder har begränsat den fria rörligheten, stängt skolorna och en hel del sjukvård har ställts in. Vi förstår varför men enligt färsk FN-statistik har restriktionerna kostat lika många liv som covid-19, det vill säga två och en halv miljon människor.

Det vi fokuserar på växer. I många fall är det ju bra. Vill vi lyckas och väljer att fokusera på utveckling så kommer vi att växa som individer. Vill vi fokusera på att minska smittspridningen så kommer vi troligtvis att lyckas med det men vad offrar vi längs vägen om vi inte samtidigt uppmärksammar hur vi ska skapa de bästa förutsättningarna för våra barn och ungdomar? 

Inte helt förvånande visar forskningen att stängda skolor och distansundervisning gör att eleverna har svårare att ta till sig kunskap. Elevernas chanser till högavlönade jobb i framtiden minskar också i och med den mer svårtillgängliga kunskapsinhämtningen. Sverige har inte varit lika drabbat som många andra länder i skolnedstängningar men totalt i världen rör det sig om cirka 1,6 miljarder elever (!). Självklart blir eleverna lidande när den sociala process som ett lärande innebär uteblir eller minskar när det sker bakom skärmar. Hur ska vi täcka alla dessa kunskapsluckor som kommer att ge eleverna sämre förkunskaper och försvåra deras framtida studier eller arbetslivssituationer?

Jag ifrågasätter inte att vi ska göra allt vi kan för att minska smittspridningen av covid-19. Däremot undrar jag hur rektorer, lärare och pedagoger ska kunna ägna sig åt sitt skoluppdrag: att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden. 

Vi behöver ägna oss åt att förebygga situationer då de mest utsatta eleverna riskerar att må dåligt eller helt förlora sin motivation. Vi behöver prata om hur våra lärare ska orka vara kreativa och drivna i att hitta lärprocesser som håller över tid. Vi behöver diskutera vilka elever som är sårbara och hur vi ska nå dem. 

Tillsammans med hemmen ska vi skapa aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Låt oss därför fokusera på detta skapande och låt oss prata öppet om vilka konsekvenser vår distansundervisning kommer att medföra.

Kommentera
Linda Blomdahl, 2021, blogg, bloggare
Linda Blomdahl

Linda är legitimerad lärare i matematik, NO, tyska och engelska och har undervisat i alla årskurser från förskoleklass till gymnasiet. De senaste sex åren har hon arbetat som rektor på såväl grundskola som gymnasium.

 

Hon debuterade som författare våren 2020 med Skolcoachboken: egen utveckling – gemensam framgång och arbetar som rektor, skribent och föreläsare med syfte att lyfta och inspirera lärarkåren..

 

Lindas blogg fokuserar på din personliga utveckling som individ och lärare.

Arkiv

Välj år/månad