Du som arbetar i skolan lägger grunden för elevernas framgång.  Du skapar och bygger relationer som i särskilda fall gör hela skillnaden för eleven eller kollegan. När du anstränger dig för att tänka ut lektionens innehåll så vet du också att det sällan blir som du tänker dig. Ju yngre barn desto mer kan hända; en konflikt på rasten, någon som ramlat och slagit sig, fel lag som vann på fotbollsplanen och så vidare. Då finns du där. Du lyssnar, försöker förstå och ger trygghet.

En väldigt stor del av läraryrket handlar om att vårda relationer och att utveckla dem. Vi behöver vilja utveckla vår sociala kompetens och frågan är hur vi bäst gör det när allt annat pockar på och irritationen ligger närmare till hands?

Allt relationsarbete handlar inte om eleverna, det kanske är relationen till kollegorna som avgör hur du trivs eller inte. Att kunna dela med sig av det ibland väldigt tunga arbetet och få skratta tillsammans betyder mer än vi tror. Och allt det där är just nu lite svårare när vi helst inte ska ses tillsammans. After work och personalfester existerar inte längre och samtidigt går vi in i kanske den tyngsta tiden i pandemin. Att dra sig tillbaka nu kan vara förödande.

Relationerna går att vårda trots att vi håller oss på avstånd. Nej, ingenting är som förut men när vi ställer om allt annat får vi ställa om även våra sätt att möta och bemöta varandra. Istället för att ställa in festen, kör den digitalt. Skåla tillsammans för det som är bra. Ses utomhus nu när våren kommer, skicka uppmuntrande meddelanden till varandra via sms, mejl, en lapp på skrivbordet. Det är just nu vi behöver bli mer socialt generösa genom att visa uppskattning för varandra, höja sinnesstämningen i kollegiet, lyssna på och bekräfta någon som känner sig osäker eller kanske det svåraste av allt: låta någon hjälpa dig med något. Självklart kan vi inte gå ”all in” i alla metoder men vi kan nog alla göra lite, lite mer.

När vi är intresserade av andra så blir vi ofta upplevda som mer intressanta. Den som bara för fram sin egen åsikt eller vill ha egen bekräftelse blir ganska snabbt ointressant eftersom han eller hon inte tillför värde till sin omgivning. Det som händer om du ofta vänder dig inåt, är tvär eller vill visa att du redan kan och vet allt, är att andra till slut undviker dig eller åtminstone slutar lyssna på dig.

Nästa gång du sitter i ett reellt eller digitalt samtal med någon, prova då ett av ovan nämnda sätt att vara socialt generös. Le mer än vanligt, stötta någon som har det svårt, låt någon hjälpa dig (även om det innebär att du blottar ditt ego) eller ge en ärlig komplimang till någon du uppskattar.

Ganska snart kommer du att se effekten av ditt beteende och uppleva den positiva spiralen som innebär att du kommer att få mer tillbaka. Att skänka andra mer värde gör att du blir värdefull för andra. Dessutom inspirerar du andra att vilja ge mer värde till sin omgivning.

Kommentera

Negativ kapacitet kallas företeelsen där du lyckas befinna dig i ett läge där osäkerhet, paradoxer och tvetydighet existerar utan att du känner dig tvungen att åtgärda dessa eller ens kunna förklara dem. Fokus ligger inte på att lösa problemen utan snarare granska och ifrågasätta varför vissa regler och strukturer ser ut som de gör. Syftet är naturligtvis att komma fram till ett nytt och bättre sätt att agera eller tänka. Det här handlar inte om att vara allmänt negativ eller kritisk utan om att du vill få den verksamhet du arbetar inom att växa och utvecklas. 

Det är en väsentlig skillnad på att ha problem som kan lösas eller att befinna sig i ett tillstånd som du inte själv kan förändra. Vissa saker är absolut lättare att påverka än andra men det här inlägget kommer att handla om hur vi väljer att hantera en av de situationer vi befinner oss i.

Jag kommer inte att gå in på vad jag tycker är rätt eller fel utan jag kommer att försöka navigera inom den negativa kapaciteten och kritiskt granska de val vi gör idag, när vi från regeringshåll fått i uppdrag att inom skolan till stor del organisera undervisningen i syfte att minska smittspridningen av covid-19. 

Det finns nämligen en fara med att i så stor utsträckning som möjligt försöka motverka en enda sak, smittspridningen. Risken är stor att vi missar allt annat som är så viktigt för så många. De flesta länder har begränsat den fria rörligheten, stängt skolorna och en hel del sjukvård har ställts in. Vi förstår varför men enligt färsk FN-statistik har restriktionerna kostat lika många liv som covid-19, det vill säga två och en halv miljon människor.

Det vi fokuserar på växer. I många fall är det ju bra. Vill vi lyckas och väljer att fokusera på utveckling så kommer vi att växa som individer. Vill vi fokusera på att minska smittspridningen så kommer vi troligtvis att lyckas med det men vad offrar vi längs vägen om vi inte samtidigt uppmärksammar hur vi ska skapa de bästa förutsättningarna för våra barn och ungdomar? 

Inte helt förvånande visar forskningen att stängda skolor och distansundervisning gör att eleverna har svårare att ta till sig kunskap. Elevernas chanser till högavlönade jobb i framtiden minskar också i och med den mer svårtillgängliga kunskapsinhämtningen. Sverige har inte varit lika drabbat som många andra länder i skolnedstängningar men totalt i världen rör det sig om cirka 1,6 miljarder elever (!). Självklart blir eleverna lidande när den sociala process som ett lärande innebär uteblir eller minskar när det sker bakom skärmar. Hur ska vi täcka alla dessa kunskapsluckor som kommer att ge eleverna sämre förkunskaper och försvåra deras framtida studier eller arbetslivssituationer?

Jag ifrågasätter inte att vi ska göra allt vi kan för att minska smittspridningen av covid-19. Däremot undrar jag hur rektorer, lärare och pedagoger ska kunna ägna sig åt sitt skoluppdrag: att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden. 

Vi behöver ägna oss åt att förebygga situationer då de mest utsatta eleverna riskerar att må dåligt eller helt förlora sin motivation. Vi behöver prata om hur våra lärare ska orka vara kreativa och drivna i att hitta lärprocesser som håller över tid. Vi behöver diskutera vilka elever som är sårbara och hur vi ska nå dem. 

Tillsammans med hemmen ska vi skapa aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Låt oss därför fokusera på detta skapande och låt oss prata öppet om vilka konsekvenser vår distansundervisning kommer att medföra.

Kommentera

Jag minns en föreläsning med Per Holknekt som jag var på för flera år sedan. Per berättade att han vid ett visst tillfälle i livet själv gick upp på scenen istället för att sitta i publiken och se på när andra uppträdde. Det får mig att tänka på att vi ofta ägnar vår tid åt att fundera på hur andra är och vad andra gör och vad vi säger till varandra att vara och göra. Vi ägnar mer tid än någonsin åt att titta på serier och sociala medier. På andra som uppträder.

Så varför kliver vi inte själva upp på scenen och gör det vi drömmer om att göra?

Kanske är vi osäkra på vad vi vill framföra i livet. Kanske är vi rädda för att misslyckas. Det är alltid lättare att se någon annan lyckas eller misslyckas. Och prata om det. Åsikter finns det gott om och jag kan ibland fundera på vilket värde en åsikt egentligen har. Alla tycker ju något och verkar veta vad som behöver göras. Mod är mer sällsynt och den som vågar gå mot strömmen har ofta en förmåga att inspirera oss och plötsligt få oss att vilja lyssna. Inspiration kan ge oss mod att våga försöka kliva upp på scenen.

Visste du att ordet inspiration betyder inandning? Att fylla lungorna med luft. En aktivitet som är alldeles nödvändig för att vi alls ska leva. Utan inspiration dör vi. Kanske är det inte den aktivitet som vi först tänker på när vi inspireras men det kan få oss att förstå hur viktigt det är med nya intryck och att se andra lyckas med något vi själva drömmer om. I en lärandesituation (det vill säga livet) kan det vara alldeles nödvändigt för den som är osäker och rädd att se att personen bredvid klarar uppgiften. Det kan vara helt avgörande för att den som tvekar ska våga sig på att själv försöka.

Johannes Hansen är en person som ofta inspirerar mig med sina slagkraftiga ord. Ett exempel är när han säger ”Peppa mig eller flytta på dig!”. Vid flera tillfällen har det hänt att elever kommer till mig och säger att deras vänner eller familj frågar dem varför de inte klarar skolan bättre än de gör eller som säger att de inte borde välja ett visst program för att det nog är för svårt för dem. Vilka är andra att säga till oss att vi inte klarar av svåra uppgifter?

Visst är det lite märkligt att vi inte ger oss själva lite mer cred, lite mer tro. Vi verkar ibland ha en illusion om att vi måste ha ett snabbt resultat och alldeles för ofta glömmer vi att alla stordåd kräver många små steg, små ansträngningar och små justeringar. Om du aldrig hoppat höjdhopp så kan du ju förstå att det kommer att krävas extremt mycket träning för att du ska hoppa lika högt som Stefan Holm. Men när det kommer till andra utmaningar har vi mycket svårare att acceptera att träning krävs. Många misslyckade försök kommer att kanta vår väg till framgång men endast den som ger upp har misslyckats.

Vi behöver ge oss själva regelbunden inspiration. Ny luft behöver fylla våra lungor för att vi ska vilja fortsätta och inte falla för frestelsen att ge upp eller lyssna på andra som säger att du inte kan. Fundera lite på vem du vill inspireras av.

Vems tankar är värda att lyssna på? Vem har lyckats med det du vill göra? Vilka omkring dig är värdefulla för just dig och dina drömmar?

Träna på att formulera din dröm och låt bli att argumentera mot dig själv. Försök istället att hitta de förutsättningar du behöver för att själv kliva upp på scenen och om du behöver så säg till dina vänner, lärare eller kollegor att de ska peppa dig eller flytta på sig.

Kommentera

Okej, jag håller med er. Den här pandemin suger och det talas alldeles för lite om hur den påverkar oss som varje dag befinner oss i skolan. Många röster i den debatt som finns rör självklart hur vi som är i skolan kan skydda oss mot covid-19 genom att hålla avstånd, bära munskydd och visir och hålla nere antalet individer i kollektivtrafiken och på andra gemensamma ytor. Den debatten håller jag mig utanför i det här inlägget. Jag vill istället lyfta fram vilka konsekvenser kvaliteten får på den utbildning som eleverna ska få i skolan.

Jag delar en känsla av hjälplöshet och otillräcklighet med mina lärare. Och vi bevittnar tillsammans en sårbarhet hos alla våra elever som försöker lära sig fysik, kemi, matematik och andra omfattande ämnen på egen hand hemifrån, med läraren som handledare som gör allt hen kan för att eleverna ska få den bästa kvaliteten.

Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag är en optimist. Jag ser oftast saker och ting i ett ljust perspektiv och försöker välja att hantera situationerna jag hamnar i så att de kan tillföra något i mitt liv. Pandemin är ingen situation vi hamnat i, den är ett tillstånd och om jag ska leva som jag själv lär så borde jag välja att inte tänka för mycket på den.

Jag försöker verkligen men blir förstås precis som ni andra påmind om den varje dag i arbetet. Olika individer reagerar väldigt olika på det som händer omkring oss men gemensamt för oss flesta är att vi tvingas arbeta dag för dag eller i bästa fall vecka för vecka.

Och jag förstår att det är svårt att ge besked om hur vi ska organisera undervisningen i skolan, det gör jag verkligen. Det är snabba vändningar och smittläget kan förändras med kort varsel. Det jag inte förstår är varför regeringen oftast lämnar beskedet någon dag innan veckan är slut och på så sätt ger lärarna en dag (som ofta är fylld av egna lektioner) till att kasta om hela sin planering för några veckor framåt. Och sedan igen. Och igen.

Det finns visserligen få som är så flexibla som lärarna och de har varit helt lysande på att ställa om från närundervisning till fjärrundervisning och de är med kort varsel helt inställda på att växla från fjärrundervisning till närundervisning. Men att, under obestämd tid, planera för en undervisning som klarar en successiv återgång för eleverna innebär både när- och fjärrundervisning, för vissa klasser, årskurser eller elever.

Ett sådant upplägg är inte bara utmanande för alla inblandade utan påverkar oundvikligen även kvaliteten på undervisningen. Lägg därtill eleverna som anses vara sårbara. Och eleverna som inte kommer att få de betyg de önskar för att de helt enkelt inte kan ta till sig kunskapen på den nivå som de vill eftersom de inte kan få den utveckling som de skulle fått i klassrummet.

Vi lär oss av varandra och vi gör så gott vi kan på distans men de elever som valt att läsa på ett gymnasium där de får umgås med och lära sig av varandra, där de får ha lärarna omkring sig som på ett ögonblick snappar upp om någon inte mår så bra, är utanför gemenskapen, inte löser en uppgift eller uttalar orden fel, de hamnar i kläm.

Regeringen talar om en utbildningsskuld och trots min sprudlande optimism måste jag ändå bekänna att det är inte längre tal om en utbildningsskuld. Det är tal om en samhällsskuld.

Kommentera

Ge dig själv lite power!

Jag läste nyligen en artikel om coronamodet som tydligen skyndat på comforttrenden i modevärlden. Så kallat ”leisurewear” har fått designers att ta fram sportiga och mjuka plagg som får oss att känna oss bekväma i vårt hemmasittande.

Många har som bekant arbetat hemifrån senaste året och även om vi i skolans värld i hög grad är på plats så kan vi fundera lite på vad myskläder har för påverkan för både vår egen men också våra elevers del. När vi har lektioner för våra gymnasieelever som numera återigen har fjärrundervisning så blir det tydligt vilka som har rutiner och vilka som inte har det. Vissa elever har precis vaknat och ligger kvar i sängen med laptopen på bröstkorgen och andra har varit uppe, klätt på sig ”vanliga” kläder, ätit frukost och kanske till och med tränat innan de sätter sig framför datorn. Vilka tror du presterar bäst?

För egen del känner jag igen mig i att det ganska snabbt går utför. Om jag såsar omkring i pyjamasen en hel dag så kommer jag aldrig riktigt igång. Återigen är det ansträngning som gör skillnaden. Det är ju lite jobbigt att byta om och göra sig i ordning men just därför är det ju så viktigt att göra det. Väl ombytt och klar så känner jag mig direkt mer sugen på att träffa andra eller göra något aktivt. Att vara i ordning betyder ju just att vara redo.

I artikeln som jag nämnde ovan beskriver de mode som självvård, att ta hand om sitt yttre, och att det piggar upp särskilt i dystra tider. En nära vän till mig beskrev det ännu bättre. Hon sa att det handlade om ”power”, att de yttre attributen får oss att sträcka på oss och bli lite rakare i ryggen. Att kliva ur pyjamasen och klä upp oss lite gör oss piggare, stoltare och mer alerta. Självvård är mer än att vi bryr oss om hur vi ser ut eller hur andra ser på oss. Det handlar om den emotionella och psykologiska effekten av att helt enkelt ta hand om oss själva.

Amy Cuddy är en forskare som delar med sig av hur kroppsspråket formar den du är. Hon pratar en del om hur viktigt det är att ställa sig i en ”power pose” inför viktiga och avgörande möten. Rent praktiskt innebär det att du intar en ställning som får dig att känna dig stark. Kanske bredbent och med armarna i sidorna. Lite ”bring it on”-känsla. Cuddy pratar också om att vi ska ”fake it till we make it”. Om vi inte känner oss så tuffa och starka som vi vill så kan vi genom vårt kroppsspråk lura oss själva så pass att vi faktiskt blir starkare. Ett annat exempel är att le stort och brett fastän vi inte känner oss så glada. Det får faktiskt hjärnan att tro att den är glad eftersom en massa små muskler sänder signaler till hjärnan om att vi ler och när vi ler känner vi ju oss glada så då betyder väl det här att vi är glada. Och då blir vi glada.

Testa redan idag. Och är du en av oss som varje dag går till jobbet rent fysiskt så testa att klä upp dig lite till. Ansträng dig lite mer. Inför ”fancy Friday” bland dina kollegor och elever. Inspirera andra till att anstränga sig lite mer. Tänk att ha en fjärrlektion där alla elever är uppklädda lite extra och beröm dem för deras ansträngning. Jag lovar att alla kommer att se fram emot din lektion lite extra. För om ingen bryr sig varför ska vi då själva bry oss? Höj förväntningarna på dig själv och de omkring dig och sprid lite ”power” i världen.

Kommentera
linda_blomdahl_blogg
Linda Blomdahl

Linda är legitimerad lärare i matematik, NO, tyska och engelska och har undervisat i alla årskurser från förskoleklass till gymnasiet. De senaste sex åren har hon arbetat som rektor på såväl grundskola som gymnasium.

 

Hon debuterade som författare våren 2020 med Skolcoachboken: egen utveckling – gemensam framgång och arbetar som rektor, skribent och föreläsare med syfte att lyfta och inspirera lärarkåren..

 

Lindas blogg fokuserar på din personliga utveckling som individ och lärare.

Arkiv

Välj år/månad