För att skapa ett gott samhälle behöver vi vilja ha en förståelse för varandra. Att helt utesluta ett perspektiv till förmån för sitt eget tror jag skapar klyftor mellan människor. Jag kan förstå att det är enklare att göra så för det är inte alltid så lätt att förstå vad som ligger bakom andras beteenden. Men när vi anstränger oss och försöker förstå så kommer vi ofta längre i livet.

Att jag som bloggande rektor endast skulle framföra en rektors perspektiv skulle för de flesta vara helt ointressant och att endast skriva om händelser eller situationer ur ett lärarperspektiv skulle inte heller vara så givande. Visst, vi känner igen oss när vi läser och kan nickande och hummande stämma in: ”så sant, precis så är det, javisst”, men mer än så blir det sällan om vi inte därtill lyckas känna ett engagemang eller kanske till och med bli lite provocerade eller berörda.

Om du som arbetar i skolan tycker att du själv är viktigare än våra elever så tror jag att du behöver fundera lite till. Vem är du till för? Vem är anledningen till att du valt att arbeta i skolan? Våra elever är vår framtid och att inte ha deras bästa för ögonen är uteslutet. MEN, för att våra elever ska må som bäst och lära sig som mest så behövs vi: lärarna, fritidspedagogerna, studie- och yrkesvägledarna, kuratorerna, speciallärarna/pedagogerna, skolsköterskorna, barnskötarna, bespisningspersonalen, lokalvårdarna, rektorerna, skolcheferna och alla andra som befinner sig i skolans värld.

Och inte nog med att vi behövs, vi behöver må bra, ha roligt och utvecklas.

Vi behöver bli bättre på att sätta oss in i varandras vardag och stötta varandra så att vi vill och kan ge våra barn och elever, men också varandra, det allra bästa. Vi behöver må så bra som möjligt och känna oss så uppskattade som möjligt för att orka med den ofta utmanande vardag som vi alla befinner oss i. Vårt gemensamma uppdrag är det viktigaste som finns och vi behöver tro på att vi kan hjälpas åt och att vi tillsammans kan skapa den bästa framtiden.

Nej, jag är inte bara naiv eller sjukt optimistisk. Jag har jobbat i skolans värld i tjugo år och jag har misströstat, gråtit mig till sömns, legat vaken om nätterna, känt mig ihålig, utmattad och ensam. Det gör jag fortfarande emellanåt.

En tanke som får mig att fortsätta sträva efter den bästa skolan är för mig två förenklade ”sanningar”. Antingen väljer jag att tro att jag inte kan göra någon skillnad, skolan och dess elever och anställda är på väg in i en nedåtgående spiral där allt varje år försämras: villkoren, lönerna, arbetsmiljön, elevernas kunskaper, samhällets ansvarstagande, lärarnas kompetens och så vidare. Eller så väljer jag att tro att jag tillsammans med mina fantastiska medarbetare gör skillnad för de elever vi ansvarar för, att vår förmåga att inspirera, forma och utbilda framtiden är oändlig och att vårt gemensamma och hårda arbete är meningsfullt och gör stor skillnad i många individers liv.

Jag väljer den sanning som ger mig mest energi, mest resurser att vilja förändra. Jag väljer att tro att vår främsta uppgift är att försöka finnas där för eleverna och att min uppgift som rektor är att försöka ge dig de allra bästa förutsättningarna. Den sanningen jag valt stärks av forskning som visat att grupper som delar en stark gemensam bild av att målet de arbetar mot är meningsfullt också är mer hjälpsamma mot varandra (Aubé, C., & Rousseau, V. (2005).

När vi hjälper varandra presterar vi också bättre än de som inte tycker att målet är så viktigt. Min sanning får mig att känna mig stolt över oss alla som väljer att vilja arbeta inom skolan.

Kommentera

Den senaste tiden har det haglat artiklar om hur mycket pengar skolor runt om i landet sparar genom att anställa obehöriga lärare i stället för behöriga. Eftersom jag själv har tjugo års erfarenhet av skolan, både som lärare och rektor, så borde det inte komma som en nyhet. Ändå får det mig och många i min omgivning att höja ett ögonbryn eller rent av två.

Rekrytering är många gånger en komplex fråga och sällan så enkel som att vi ställs inför möjligheten att välja en behörig lärare till tjänsten som utannonserats. Den som inte är helt insatt i skolverksamhet kan lätt provoceras av det faktum att rektorer och huvudmän av snålhet skulle välja obehöriga lärare men den uppfattningen speglar inte min personliga erfarenhet.

Det är ett faktum att det är brist på legitimerade lärare. Det är också ett faktum att den bristen kommer att öka de kommande åren. Enligt en prognos från Statistiska centralbyrån kan Sverige sakna 45 000 lärare år 2033. Det är om lite drygt tio år. Så frågan är hur vi ska förhålla oss till den informationen?

Jag har på nära håll bevittnat lärarbristen som gjort att jag ibland tvingats välja den pedagog som har mest kompetens, trots att formell utbildning saknas. Ibland har det hänt att jag haft en behörig sökande som jag valt bort eftersom personen inte haft goda referenser eller av andra skäl känts olämplig i verksamheten. Vid andra tillfällen har läraren varit behörig men under en övergångstid behövt undervisa i andra ämnen eller stadier än behörigheten omfattar. Ibland har det varit svårt att möta det löneanspråk som en behörig lärare kräver och vi har då lämnats kvar med en obehörig sökande.

Det är inte heller realistiskt att tro att vi rektorer kan erbjuda vilka löner som helst, trots att vi står med ett fåtal behöriga sökande. Som jag ser det står vi inför två betydligt större frågor:

  • Hur lockar vi fler ambitiösa och relationsintresserade individer till läraryrket?
  • Och hur ska vi kunna möta de löner som lärarna förväntar sig när skolan inte tillförs mer pengar?

Vi behöver ha rätt person på rätt plats för att eleverna ska få den utbildning som de har rätt till. Alla som arbetar inom skolan vet vad det kostar att få in fel person, oavsett om den är behörig eller obehörig. Relationer som inte fungerar kan sällan kompenseras av en hög kompetens. Det blir möjligtvis rätt på pappret men inte för eleven. En bild av en situation där en tjänst gång på gång utannonseras med enda syftet att hitta en legitimerad lärare är naiv. Det kan finnas specifika situationer som kräver trygghet och kontinuitet framför behörighet även om drömsituationen naturligtvis vore både och. Det är dessutom inte bara lönen som avgör vem som tar eller får jobbet. Faktorer som samhällets storlek, skolans läge och elevunderlag samt vad skolan i övrigt kan erbjuda den sökande är ofta av större betydelse än själva lönen.

Naturligtvis vill vi och ska vi sträva efter att ge alla elever legitimerade lärare men fokus behöver flyttas från att försöka lösa nödsituationer de kommande tio åren till att öka tillgången på behöriga lärare som vill vara i skolan, som vill skapa relationer, förmedla kunskap, inspirera och leda de barn och ungdomar som utgör vår framtid.

Vi som är verksamma inom skolan behöver med de medel vi har fatta de beslut som vi tror är bäst för eleven och hennes framtid. Och när det kommer till att locka fler förebilder till skolan så är det allas ansvar att tala gott om den verksamhet vi inom skolan bedriver.

Kommentera

Jag är ny på min skola. Eller åtminstone är det första gången som jag är med om en läsårsstart här. Powerpoints sätts ihop, rutiner checkas av, samlingar i hörsalar och personalfotografering kläms in. Jag älskar skolan av många anledningar och den här speciella uppstarten är en av dem. På de flesta jobb kommer man tillbaka efter semestern, hälsar på varandra och det är förmodligen en god stämning och så men kom igen, vilken energi det är på en skola den veckan då lärarna kommer tillbaka efter sommarledigheten!

Alla jag möter är taggade, glada och tacksamma över att äntligen få börja med eleverna på plats igen. Jag upplever att det är extra mycket glädje i luften efter det år vi gått igenom. Att träffas och skratta tillsammans är inget vi längre tar för givet. Visst finns en oro över att vi ska hamna i samma läge igen men de här första dagarna i uppstarten är den känslan inte påtagligt närvarande. Istället finns skratten, gemenskapen, engagemanget, kunskap, erfarenhet och en strävan efter att få förmedla kursernas innehåll till eleverna på bästa sätt. Även personalfotograferingen fyller sitt syfte. Den får åtminstone mig att känna att vi är tillsammans, det är vår skola och det är våra gemensamma elever. Jag känner en elektrisk stöt rusa igenom min kropp av genuin tacksamhet och glädje över att få vara med dessa fina människor som vill så väl.

Som jag ser det är mitt främsta uppdrag den här veckan att tillsammans med mina närmsta kollegor ge lärarna så bra förutsättningar som möjligt genom att ge dem tid och leverera den information som de behöver för att på bästa sätt starta upp det nya läsåret.

”Vi behöver behövas”

En viktig lärdom från förra året är att vi behöver jobba mer tillsammans. Ett sådant arbetssätt innebär prestigelöshet och det i sin tur innebär att vi behöver be om hjälp innan vi inte längre kan bli hjälpta. Inom skolan, kanske i hela samhället, är vi många som är lite för stolta, som hoppas lite för mycket på att det ska ordna till sig i slutändan. Kanske kan vi använda oss lite mer av varandras erfarenheter och kunskaper och samtidigt få någon annan att känna sig värdefull genom möjligheten att få tillföra värde?

I den för mig nya uppstarten har jag känt mig ganska tafatt om jag ska vara ärlig. Rutinen för uppstarten var väl inarbetad och första gången man är med på något kan det vara svårt att veta var man gör mest nytta. Så jag har mest hakat på och försökt hänga med i mina duktiga kollegors takt för att lära mig till nästa år.

I slutet av veckan konstaterade jag att det kändes som att jag inte gjort något alls. Ingen powerpoint, inga tipspromenadfrågor, inga utskick, planeringar, ingenting bortsett från dåligt samvete. Ibland är det jobbigt att vara ny. Jag lättade mitt hjärta inför ett par av mina kollegor varav den ena sa: ”Men du har fått oss andra att må bra.” Dessa ord gjorde mig både tyst och väldigt känslosam. Det slog mig att vi inte alltid måste fokusera på vad vi presterar utan att vi faktiskt kan tillföra värde på andra sätt.

Jag föreläste i veckan på en grundskola och en av uppgifterna pedagogerna skulle göra var att ta fram skolans framgångsord, alltså vad pedagogerna tycker att framgång betyder för dem. Några av orden var engagemang, gemenskap, trygghet och glädje. Hur gör man för att skapa dessa känslor? Förmodligen inte bara powerpoints och lektionsplaneringar. Det finns inom oss och det handlar om känslor som förmedlas genom blickar, kroppsspråk, hur vi lyssnar och kommunicerar. Till stor del handlar dessa framgångsord om relationer och ett ömsesidigt förtroende. En känsla av att vi bryr oss om varandra och att vi finns här för varandra.

Vi behöver ibland låta bli att göra och istället fundera på hur vi kan bli bättre på att tillföra och på så sätt skapa den framgångsrika arbetsplats som vi vill vara på och längta till. Det är väl det flexibilitet innebär, att vi ser var vi behövs mest, när och på vilket sätt. Naturligtvis måste vi göra en mängd saker, det är ju en del av den strategi vi behöver ha för att uppnå våra mål. Men vi behöver också stanna upp och fånga in känslor och stämningar för att se var vi behöver bidra med energi, lugn, bekräftelse eller bara ett ömsesidigt skratt.

Vi behöver behövas. Det är det som skapar gemenskap.

Kommentera

Det är första arbetsdagen efter semestern och det plingar till i min brevlåda. Mejlet är från min närmsta chef. Jag har bara varit rektor på den här skolan sedan i oktober förra året så läsårsstarten här är ny för mig.

Innehållet förvånar mig något. Min chef börjar med att tacka för föregående läsår och de ansträngningar vi gjorde. Därefter ber han oss rektorer att börja det nya läsåret lugnt med generösa fikapauser och luncher där tid för samtal, promenader, umgänge och reflektion finns.

Han uppmanar oss att skapa utrymme för friskvård på arbetstiden och att inte boka in en massa möten direkt. Min chef är bra på att kommunicera och övertygar oss om att han är rädd om oss och vill oss väl.

Min känsla är förstås inte att jag, eftersom jag får sådan frihet av min chef, vill lägga mig i soffan, käka chips och titta på serier. Tvärtom känner jag mig inspirerad och fylld av kraft med en känsla av att jag ska göra mitt bästa även det här läsåret.

Ansvar är att ta hand om sig själv, vårda sig själv och stå för konsekvenserna av sina handlingar. Om inte du mår bra kan du inte heller hjälpa andra att må bra. Så min fråga till dig, så här innan läsåret börjar på riktigt, är: Hur tänker du ta hand om dig i år? När ska du lägga in den där eventuella friskvårdstimmen så att du faktiskt nyttjar den? Hur ska du planera dina lektioner på ett så utfallsgivande sätt som möjligt utan att du spenderar åtskilliga timmar på rättningsarbeten som inte kommer att visa elevernas förmågor? Vad vill du göra mer av respektive mindre av under det kommande läsåret?

”Glöm inte att fira varje medgång”

Med en kontrollerande omgivning är det lätt att känna sig kvävd, begränsad. Kontroll tar död på kreativiteten och lusten att prestera. Åtminstone är det så jag känner. En gång hade jag en chef som lade sig i detaljer och som talade om för mig att hen ägde min tid på jobbet. Min uppgift var att ”utvecklas inom ramen av min tjänst”, inte inom ramen av min person.

Hur tror ni det gick? Precis, jag lämnade min tjänst. En chef måste vilja sina medarbetares bästa annars kommer inte medarbetarna att känna förtroende för verksamheten. Att bara sukta efter resultat är meningslöst om inte medarbetarna vill göra sitt bästa.

Kanske känner du att du inte orkar anstränga dig mer än absolut nödvändigt efter det påfrestande läsår som precis passerat. Om det är din känsla så ber jag dig tänka om, för din egen skull. Om vi inte fyller på med nya ämnen som engagerar oss så får vi heller ingenting att bearbeta mentalt och belöningen kommer således att utebli. Ingen input – ingen output.

Vi mår alla bra av framgångar och genom att tänka i små steg, små mål så kan vi kanske formulera vad vi vill uppnå men i en mindre skala. Kanske kan ett mål vara att gå en kvarts promenad varje vecka tillsammans med en kollega. Eller ännu bättre helt ensam. Ge dig tid att fundera över vad du gjort och hur du vill göra nästa gång. Unna din personlighet livskraft.

Och glöm inte att fira varje medgång, varje steg framåt. Du är värd det bästa. Jag lovar att försöka peppa dig längs med vägen. Lycka till nu i skolstarten!

Kommentera

Vi som befunnit oss inom skolans väggar det senaste året kan vittna om hur pandemin påverkat både oss själva, våra kollegor och elever. Många lärare har varit sjukskrivna, tvingats vara hemma med snuviga barn och därtill haft halvfulla klasser på grund av elever som haft sjukdomssymptom. Lektioner har tvingats ställas in eller bedrivas på distans och det har varit betydligt svårare än vanligt att få tag på vikarier.

Så även om grundskolan i Sverige mer eller mindre varit öppen under hela pandemin så kommer konsekvenserna av missad undervisning att visa sig framöver.

FN:s generalsekreterare António Guterras konstaterade redan för snart ett år sedan att coronapandemin rubbat ungas utbildning i en historiskt stor omfattning. Sammanlagt har flera veckors skolvardag för 58 miljoner grundskoleelever från EU-länderna försvunnit hittills och i vissa delar av USA och Latinamerika har skolorna inte varit öppna på över ett år. Forskning som nu har gjorts visar att eleverna i princip inte lärt sig något alls under den tid skolorna varit nedstängda.

Vi som arbetar med eleverna har kunnat uppmärksamma många varningstecken i vår vardag men förlorad kunskap och försämrat mående kopplat till pandemin bekräftas vanligtvis långt senare när pandemins effekter ska sammanfattas.

Vi har kunnat bevittna hur vi istället för att i realtid följa upp hur coronapandemin slår mot skolorna och elevernas kunskapsinhämtning matats med smittal, antalet iva-inläggningar och annan statistik rörande pandemin. Intresset för att undersöka hur eleverna påverkas, både fysiskt och psykiskt av distansundervisningen, främst på gymnasiet, har varit magert.

I en rektors vardag har pandemin till stor del snarare präglats av kortsiktig planering och organisering utifrån det aktuella smittläget lokalt, vårdnadshavare och elever som protesterar mot distansundervisning ena dagen och mot närundervisning andra dagen samt lärare som själva är oroliga för att möta eleverna i trånga klassrum.

Vi vet sedan tidigare att sambandet mellan att gå i skolan och inkomst, hälsa och välmående senare i livet är starkt. Så min fråga är, hur tänker vi att vi ska gå vidare? När saker och ting förhoppningsvis framöver övergår mer och mer till det normala, kommer vi då att blunda för det som eleverna missat eller kommer vi att agera och låta eleverna ta igen den förlorade kunskapen?

För en sak är säker, det kommer att kosta både tid, kompetens och pengar. I Nederländerna, där forskningen visat just vilket kunskapstapp som blivit konsekvensen av distansundervisning satsar man nu åtta miljarder euro på detta. Vilken blir vår satsning i Sverige?

Kommentera
Linda Blomdahl, 2021, blogg, bloggare
Linda Blomdahl

Linda är legitimerad lärare i matematik, NO, tyska och engelska och har undervisat i alla årskurser från förskoleklass till gymnasiet. De senaste sex åren har hon arbetat som rektor på såväl grundskola som gymnasium.

 

Hon debuterade som författare våren 2020 med Skolcoachboken: egen utveckling – gemensam framgång och arbetar som rektor, skribent och föreläsare med syfte att lyfta och inspirera lärarkåren..

 

Lindas blogg fokuserar på din personliga utveckling som individ och lärare.

Arkiv

Välj år/månad