Krönika

”Det är dags för en ny omskakning av svenska skolväsendet”

Kornhall SVT

I SVT:s serie ”Vem mördade skolan” beskriver programledaren Jesper Rönndahl hur den svenska friskolereformen genomfördes. Per Kornhall, oberoende skolexpert, författare och bloggare på skolvärlden, skriver om den undangömda rapporten från OECD och vad hans besök i Chile mynnade ut i. Foto: Magnus Glans och SVT

Faktabild-OECD
Läs OECD:s rapport här
  • Här kan du läsa hela rapporten som OECD skrev och där man varnade för marknadsreformerna som regeringen Bildt var på väg att genomföra:
  • OECD-rapporten 1992

Skolexperten Per Kornhall reste till Chile för att studera skolreformer. Här skriver han om:
* Den undangömda OECD-rapporten.
* Den svidande sågningen av regeringen Bildts sätt att utföra politik.
* Dåvarande diktaturen Chile – som i dag har lämnat det skolsystem som Sverige nu är ensamt i världen att bedriva.

I Sverige har vi en galopperande lärarbrist. Denna har några regeringar försökt bota genom illa genomtänkta lönereformer som har landat illa i lärarkåren och dessutom skapat en situation av ”hela havet stormar”. Lärare säger upp sig för att försöka få del av en löneutveckling som sker helt slumpmässigt. Och de som stannar på sitt jobb blir ekonomiskt bestraffade för att de gör det.

Jag är själv nyss hemkommen från Chile där jag var för att studera skolreformer. När jag var där insåg jag att det är det enda land jag känner till med samma katastrofala brist på lärare som Sverige, men också att de hanterar det annorlunda jämfört med oss.

OECD:s rapport diariefördes aldrig i Sverige

Jag kommer snart tillbaka till detta men vill börja med den undangömda rapporten från OECD, skriven 1992, som i våras återupptäcktes av LO-ekonomen Mattias Samuelsson.

I rapporten, som aldrig diariefördes i Sverige, varnade en grupp experter för de marknadsreformer som Bildt-regeringen då var i full gång med att införa. De ställde bland annat frågan varför man ville göra så dramatiska förändringar i ett skolsystem som hela världen då såg upp till. Ett skolsystem med både de högsta resultaten och den mest likvärdiga kvaliteten av alla industrialiserade länder. Ett system som alltså inte bara var bra jämfört med alla system, utan ett av de bästa bland de bästa.

”Medveten okunskap” om vad man gjorde verkade vara regeringens ”främsta verktyg”
Men man undrade inte bara över att man ville göra förändringar i detta ytterst välfungerande system. Man var också i hög grad förvånad över hur man ville göra det.

Man skrev att reformerna var ideologiskt drivna och att regeringen inte verkade veta varken hur de skulle genomföras eller vad de egentligen skulle leda till.

Detta gällde till exempel hur stor man hade tänkt sig att friskolesektorn skulle tillåtas bli. Något som vi varken då eller nu har haft någon som helst diskussion om i Sverige. Hur många friskolor ska det finnas? När blir det problem för skolväsendet om de blir för många? Vad är rollen för en friskolesektor och för ett offentligt skolsystem?

I Sverige har vi bara infört en rå marknadslogik där vi gett privata skolor fördelar. Till exempel att kommuner inte får bestämma över deras placering, utan det gör staten. I alla andra frågor är det kommunala självstyret heligt i Sverige – men inte när det gäller etableringar av vinstdrivna skolor.

Har aldrig läst en sådan sågning av en regering

Systemet för skolpeng är också i allra högsta grad upplagt till de privata skolornas fördel, vilket de utnyttjar genom att gång på gång dra kommuner inför domstol när de känner sig förfördelade. Att de samtidigt bryter mot kommunal planering genom att flytta pengar från en kommun till en annan har vi inget regelverk emot.

Ifrågasättandet av hur Sverige började bedriva skolpolitik på ideologisk grund och utan fakta eller medveten styrning är inte bara antydd i OECD:s rapport från 1992, tvärtom. Man skrev faktiskt att ”medveten okunskap” om vad man gjorde verkade vara regeringens ”främsta verktyg”.

Jag har aldrig läst en sådan sågning av en regerings sätt att utföra politik.

KLICKA PÅ BILDEN OCH LÄS den undangömda rapporten från OECD om den svenska friskolereformen.

Rapporten kom precis när Sverige lämnade den internationellt sett oerhört framgångsrika nordiska modellen med en sammanhållen skola av hög genomgående kvalitet, för att i stället bli det enda land som förutom Pinochets Chile tog makarna Friedmans löst hopkastade tankar om en skolmarknad på allvar.

När jag nu var i Chile förvånades de jag mötte storligen över att vi hade infört sådana reformer – vi hade ju ingen diktator att skylla på. En mycket intressant skillnad är dock att inte ens en diktator var så slarvig med sitt beslutsfattande som regeringen Bildt var.

Korruption av ett slag man inte trodde fanns i Sverige

Jag träffade forskaren Mauricio Pino Yancovic som berättade för mig att det tog en kommission många år att förbereda Pinochets skolreformer. De heta diskussionerna och de många mötena med olika experter finns väl dokumenterade.

I Sverige tillsattes i stället en ung oerfaren utredare som under några månader på departementet skrev ihop en proposition som snabbt klubbades i riskdagen. Ingen utredning, ingen konsekvensbeskrivning och nästan ingen debatt. En genomgripande reform av ett väl fungerande skolväsende skedde som på ett infall.

Det blev inte bättre av att han och andra som arbetade med detta sedan tjänade mycket pengar på den lagtext de tagit fram. Det är korruption av ett slag som man som ung Tintin-läsare visste skulle finnas i Latinamerika men inte i Sverige.

Det är oroande att se hur man i OECD-rapporten beskrev att reformerna skedde när Skolöverstyrelsen redan nedmonterats och innan Skolverket tagit form, Det vill säga att det fanns ingen expertmyndighet att använda.

De undrar i rapporten generellt över den svenska konstruktionen med ett litet politiskt departement och stora fristående expertmyndigheter. Men i det här fallet fanns det alltså inte ens en myndighet att fråga. Man kan verkligen undra om Carl Bildt och hans gäng helt enkelt tog tillfället att göra en kupp när systemet ändå var i gungning?

Polletten verkar inte ramla ner i den svenska skoldebatten

Då, 1992, var Sverige alltså ett av de bästa länderna i världen vad gäller kvalitet och likvärdighet. Detta berodde framför allt på hög lärartäthet, undervisningskompetens och likvärdiga förhållanden på alla skolor. Det var faktiskt så att alla barn i Sverige då, nästan utan undantag, gick till välutrustade skolor med välutbildade lärare.

Andelen utbildade lärare var i grundskolan 93 procent. Nu är vi nere på 70 procent och det kommer att bli värre, enligt alla beräkningar.

Den grundläggande kvalitetsaspekten i svensk skola är alltså utsuddad. Ändå verkar inte polletten ramla ner i den svenska skoldebatten. Nu verkar det vara ordningsbetyg och att ha tråkigt i skolan som ska lösa problemen. Men det är inte där problemen finns. Problemet ligger i systemet som har skapat fallande resultat, ökad olikvärdighet, segregation och lärarbrist, vilket också OECD påpekade i sin rapport 2015 där man skrev att Sverige är i ”akut behov” av ”genomgripande skolreformer”.

”I det här fallet valde de att inte vilja veta. Nu vet vi.”

En sak som OECD:s experter problematiserade i rapporten 1992 handlade egentligen inte om Bildt-regeringens reformer utan om något som skedde under kommunaliseringen. Inte heller här är OECD:s experter nådiga, och det är effekterna på lärarkåren de är oroliga för.

Lärarna själva var ju väldigt tveksamma och strejkade vilt mot kommunaliseringen. Och hela detta reformpaket fick svidande kritik i OECD:s rapport. De skrev att vad gällde effekterna av de nya läraravtalen och de nya förhållandena på arbetsmarknaden för lärare, verkade ”kultiverad osäkerhet vara den dominerande egenskapen i beslutsfattandet”.

Läs det igen. Regeringens politik innebar enligt OECD alltså att man gjorde saker utan att veta vad man gjorde – medvetet – och därmed riskerade den goda kvaliteten i det svenska skolväsendet. Man brukar säga ”Förlåt dem för de visste inte vad de gjorde”, men i det här fallet valde de att inte vilja veta. Nu vet vi.

En av västvärldens allvarligaste kriser vad gäller läraryrket

Carl Bildt.

På ett annat ställe skrev OECD:s experter: ”Tvivla inte, regeringen menar allvar och skolan i Sverige kommer att skakas om ordentligt”. Och det har onekligen hänt. Vi har nu varit det land som sjunkit snabbast och mest konsekvent av alla länder i Pisa. Skillnaden mellan skolor och segregation baserat på skolval har ökat dramatiskt.

Och, sist men inte minst, vi har en av västvärldens allvarligaste kriser vad gäller läraryrket.

Som nämnts är nu 30 procent av de som undervisar i grundskolan obehöriga och man räknar med en brist på 80 000 lärare 2031. Men ändå verkar vi inte kunna lägga ihop två och två.

Det är troligt att det är förändringarna i läraryrkets villkor som lett till detta. Och då är kanske inte slarvigt hoprafsade löneökningsreformer vägen ut? Björn Åstrand har till exempel skrivit en fantastiskt bra utredning om olika karriärvägar i läraryrket. Men det kan inte genomföras, för det finns inget system som kan ta hand om hans tankar.

Vi har nämligen inte ett skolsystem i Sverige. Vi har tvåhundranittio, plus ett tusental privata.

Få verkar vilja säga det som är uppenbart och självklart för alla andra runt om i världen – att man behöver ha ett centralt system för hur lärares löner ska utvecklas och hur deras arbetsvillkor ska se ut. Detta så att lärare kan fungera som en profession och inte bara som löneslavar som är beroende av en rektors godtycke för sin karriär och löneutveckling.

I en annan rapport från 2011 skriver OECD just om detta. Betydelsen av att lärare själva ska kunna ha viss kontroll över sin karriär, och inte vara beroende av rektorers godtycke för sin utveckling och löneutveckling.

”Chile har precis som Sverige stora problem med lärarförsörjningen. Det är ingen slump.”

Giorgio Jackson var en av ledarna för studentrevolten som ledde till reformer i Chile. Han är nu parlamentsledamot. | Foto: Per Kornhall

Jag nämnde tidigare att inte ens Pinochet genomförde reformer så kuppartat som Carl Bildt (eller för den delen som Göran Persson – så vi fördelar gracerna rättvist).

I det latinamerikanska Chile arbetar man också numera mer respektfullt med lagstiftning än vad vi gör i Sverige. Efter att konsekvenserna av en skolmarknad blev uppenbara och ledde till kraftfulla elevprotester 2006, och sedan studentprotester 2011, bestämde man sig för att göra förändringar i skolsystemet:

  • Skolor måste nu återinvestera uppkomna vinster.
  • Man ska inte längre få använda elevavgifter.
  • Man inför ett statligt skolsystem och man inför ett centralt skolvalssystem (av den sort som vår Skolkommission föreslog).

Men man gör en sak till, och det handlar om lärarkåren.

Chile har precis som Sverige stora problem med lärarförsörjningen. Det är ingen slump. Lärare blev både här och där lämnade ensamma och tappade makt som yrkeskår. Detta var också avsikten i det chilenska systemet. Diktaturen ville, inspirerad av ekonomer från USA, montera ner de demokratiska strukturerna i landet och bryta folkrörelsernas och fackföreningarnas makt.

Utredde först – åtgärdade sedan, till skillnad från Sverige

Nu vill man försöka återupprätta läraryrket i Chile. Men till skillnad från Sverige, där vi först kastar ut pengar i två orättvisa och ogenomtänkta lönereformer och sedan tillsätter en utredning, så utredde man i Chile först och satte sedan in åtgärder, åtgärder som införs med en tioårig implementeringsplan.

För att vara tydlig: Man utredde alltså först hur det var, sedan vad man ville uppnå och till sist hur det skulle gå till och det utifrån en rimlig och uppnåelig plan med tydliga mål.

Att Sverige skulle göra så känns i dag helt verklighetsfrämmande. Hur har det blivit så?

”Det finns alltså inte en budget som avgör hur många bra lärare det får finnas”

I korthet ser det chilenska systemet ut så här:

För det första gav man alla lärare en ordentlig löneförhöjning. Ja, alla – det var ju yrket man ville lyfta. Hur skulle man annars göra det om inte alla fick en höjning…?

Sedan införde man ett lönesystem som innehåller obligatoriska såväl som frivilliga karriärsteg samt en lönetrappa som beror på år. Alltså både belöningar (varannat år) för den som stannar i yrket, såväl som extra pengar för dem som vill genomgå processer för att uppnå högre stadier.

En viktig egenskap som de tryckte på när jag var i Chile och pratade med ansvariga beslutsfattare och inspiratörer till systemet, var just att uppgraderingarna i systemet skedde när den enskilde läraren ville det.

Det finns alltså inte en budget som avgör hur många bra lärare det får finnas. Detta sågs som en viktig egenskap i systemet eftersom det gav en lärare egenmakt över sin professionella situation.

Ett krav för att friskolorna ska få del av skolpengen

Alionka Miranda från organisationen Elige Educar, som varit med och arbetat fram lärarreformen. | Foto: Per Kornhall

Men hur kan staten ställa sådana krav i ett kommunaliserat och marknadiserat system? Det är ju den stora knäckfrågan i det svenska systemet.

Jag har hört en svensk statssekreterare sucka djupt över hur svårt det är att göra förändringar i det svenska systemet på grund av de totalt utdelade ansvarsförhållandena. Det tyckte de var ett mindre problem i Chile. Det var ju staten som betalade. Deras skolpengssystem är nationellt. Och om skolorna ville ha pengar från staten var de naturligtvis tvungna att uppfylla statens krav.

Ett av de kraven är nu att de på sikt ska ingå i lönesystemet. Man gör detta med lång framförhållning och efter en plan. Det är alltså inte att likt Björklund ”peka med hela handen och omedelbara förändringar” som gäller.

I stället börjar det nu gälla i den lilla rest av det offentliga skolsystemet som finns kvar i Chile. De många friskolorna har tio år på sig att frivilligt anpassa sig och ansluta sig till systemet. Men – och det är ett viktigt men – man får alltså inte del av skolpengen som går till de högre lönerna – om man inte går in i systemet.

I Chile ställer staten krav på motprestation om man vill ha del av skattemedel. I Sverige har utvecklingen på grund av vinstlobbyns verksamhet handlat mer om skolföretagens ”rätt” att tjäna pengar, vilket i Sverige tycks viktigare än demokratins rätt att kontrollera skatte-medels användning och effekterna i skolsystemet.

Våra barn är värda bättre än det sätt svensk skolpolitik förts på

Jag åkte till Chile för att studera varför de nu förändrar sitt system bort från en rå skolmarknad till ett mer kontrollerat system.

Det jag inte var beredd på var att jag skulle imponeras och inse hur mycket vi har att lära av detta land som med så mycket större utmaningar än vad vi har, rent ekonomiskt, åtminstone försöker styra sitt skolsystem mer rationellt än vad vi gör.

Våra barn är värda bättre än det sätt som svensk skolpolitik förts på. Det är dags för en förändring och en ny omskakning av skolväsendet i Sverige.

Men den här gången i en rationell och förnuftig riktning.

  • Fotnot: Den här artikeln är en opinionstext med författarens egna åsikter.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm