Vi studie- och yrkesvägledare (syv) vet vad som krävs av oss och många av oss får inte de nödvändiga resurserna för att genomföra våra uppdrag.
Vi behöver tid för:
Det här är ett axplock av allt vi behöver göra. Hur ska vi få TID att genomföra detta? Hur ska vi hinna verka för elevernas bästa? Vi kan ibland uppleva oss motarbetade, det är faktiskt inte alltid som skolledning, EHT och lärare ser vad vi ser. Det händer att de vill att eleverna ska vara till för skolan istället för tvärtom. I värsta fall ser skolan att de ska ha fostrande och korrigerande av elever som viktigare än att se till enskilda elevers bästa.
Så här såg en vecka ut för mig i början av höstterminen.
Så här ser min vecka ut just nu i slutet av terminen.
I början av terminen ägnade jag mycket tid åt klassvis information för både åttor och nior, både om prao och om gymnasievalet. Mellan höstlovet och jullovet har jag enskilda samtal med alla nior inför gymnasievalet som sker efter jullovet.
Många av oss får ibland hopplösa uppgifter tilldelade som att fixa praoplatser, schemaläggning, elevrekrytering och att vara skolledningens förlängda arm.
Borde vi inte börja kräva tidsangiven arbetsbeskrivning där det tydligt framgår hur mycket tid varje moment kräver. Lärarna har detta, varför ska inte vi också ha det? Vi har väl också rätt till drägliga arbetsvillkor?
Är det rimligt att kräva:
Apropå prao. Jag ställde frågan 3 november på SYV Forum Sverige på Facebook. Så här blev resultatet:
Hur gör du med elever som inte lyckats skaffa egen plats?
Det är egentligen huvudmannens ansvar att se till att eleverna har platser att gå till när de ska vara ute på prao. Sedan är det skolans ansvar att praoplatserna är besiktigade och att det gjorts en riskbedömning av dem så att inte elever råkar illa ut under sin prao, detta enligt skolans systematiska arbetsmiljöarbete. Frågan är: Vem på skolan ska hinna med detta?
Om vad som påverkar gymnasievalet mest, ställde jag frågan 16 november på SYV Forum Sverige på Facebook. Så här blev resultatet:
Hur påverkas dina nior mest av gymnasievalet?
Järfällamässan har anordnats av studie-och yrkesvägledare på Järfällas grundskolor sen över tio år, först för niorna i Järfälla och Upplands-Bro och ute på skolorna Källtorpsskolan och Tallbohovsskolan, sedan i Sporthallen i Jakobsberg och även för niorna i Håbo. Detta har alltid varit en lokal mässa där gymnasieskolorna utmed pendeltågssträckan Bålsta–Sundbyberg ställt ut. Vi som var där är nöjda med årets mässa.
Nior från alla grundskolor i Järfälla, Upplands-Bro och Håbo kom med sina studie-och yrkesvägledare och mentorer och fick information och inspiration inför sina gymnasieval som kommer att ske efter jullovet.
Valet till gymnasiet skapar inte bara viss panik för niorna själva utan även för lärarna eftersom betygsångesten blir påtaglig. Den skapar vinnare och förlorare. Vinnarna kommer in på gymnasieskolor i stan som upplevs som högstatusskolor medan förlorarna får hålla tillgodo med de lokala gymnasierna som får sämre status i elevernas ögon. Status och rykten är viktiga för eleverna och som konkurrensneutral studie-och yrkesvägledare vill man inte underminera detta.
Att välja ett gymnasium nära där man bor och inte behöva åka långt bort kan vara en framgångsfaktor som gör att man orkar slutföra studierna men det kan vara svårt för en 16-åring att se detta när gräset verkar grönare där borta. Därför finns det ett stort värde i just denna lilla gymnasiemässa.
Samtidigt lämnas en liten och känslig grupp elever i sticket. De som inte kommer att bli behöriga. De har ytterst få valalternativ. Det är olyckligt att det inte satsas på introduktionsprogrammet (IM). Utbudet inom IM krymper. Sammanslagningen av Preparandutbildningen och Programinriktat individuellt val till Programinriktat val utarmar IM. Det gör ont i vägledarhjärtat att förmedla detta.
Det kompensatoriska uppdraget urholkas när skolornas budget stramas åt. Jag gillar inte alls att sorteringen och den skeva sociala reproduktionen får fortsätta att pågå i dagens skola, där det är allt för tydligt vilka som är vinnare och förlorare i dagens skolmarknad.
Några grundskolor i området ger inte elever möjlighet att besöka den stora gymnasiemässan i Älvsjö på skoltid utan enbart till Järfällamässan. Det är därför så bra att egna lokala initiativ som Järfällamässan finns. Den visar att möjligheterna kan finnas på hemmaplan.
Har en gnagande känsla av att något saknas med prao. Den känslan har gnagt länge nog nu. Praktisk arbetslivsorientering är en obligatorisk skolverksamhet från höstterminen 2018.
Många kommuner har redan prao, andra behöver återupprätta den. Vissa kommuner har en kommunal plan för detta medan andra saknar det. På vissa skolor är det studie-och yrkesvägledaren som sköter om det och i andra skolor sköter andra på skolan detta. I vissa kommuner och stadsdelar finns en praktiksamordnare (jämför med SSA-råd) som skaffar praktikplatser till skolorna och på annat håll för eleverna skaffa själva. Det finns ingen enhetlighet för prao i Sverige utan detta har skötts på traditionsmässig grund.
Prao har ofta förknippats med något positivt, särskilt bland eleverna som fått ett välkommet uppehåll i skolarbetet och fått in en liten fot i arbetslivet. Många lärare, inte alla, har sett prao som en värdefull resurs i undervisningen.
Praon är en förvånansvärd oreglerad verksamhet i skolsammanhang. Reglerna som finns regleras av Arbetsmiljöverket och gäller hur barn och unga får arbeta. Skolverket har inga regler för detta utan bara tips och råd.
Jag har arbetat länge som studie- och yrkesvägledare (24 år), mest på grundskolor som nästan alla haft prao för både 8:or och 9:or. I vissa skolkommuner har det funnits praosamordning och i andra har det saknats. Lärarnas engagemang har varierat mycket, vissa svenskalärare har t ex arbetat med CV-n och vissa SO-lärare har använt prao i undervisningen andra har sett elevernas prao som en tid att rätta prov. Verksamheten har präglats mer av välvilja än av professionalitet.
Jag har länge saknat målbeskrivning för vad prao ska ge för:
En målformulering som vilar på vetenskaplig grund och som kan kvantifieras och utvärderas för att kvalitetssäkras. Därmed professionaliseras.
Hur kan prao göras kunskapsbaserat enligt de fyra F:n – fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Hur ska prao kunna integreras i alla skolämnen? Vem bär ansvaret för att läromedel för prao utvecklas så att eleverna i hela landet får en likvärdig och kvalitetssäkrad prao?
Vad finns det för vetenskaplig forskning kring praktik som lärande? Erfarenhetsbaserad kunskap och liknande. Vilka ska arbeta med att utveckla sådan vetenskap? Yrkesverksamma studie-och vägledare och/eller lärare eller pedagogiska forskare på lärosäten?
Vems huvudvärk ska prao egentligen vara? Syvs, lärarnas, kommunens eller rektorernas?
Jag har alltid tyckt att praon inom skolan varit bristfällig och otillräcklig. Den har byggt på tradition snarare än ambition. Jag har diskuterat detta med såväl lärare, skolledare och syv-kollegor men ofta landat i att varken de eller jag kan göra så mycket mer med praon än vad vi gemensamt gör. Därför ser jag faktiskt fram emot att praon nu ska bli obligatorisk.
Det jag har saknat inom prao är riktigt genomtänkta formuleringar om dess mål, syfte, innehåll och kvantifierbara utvärderingar.
Jag tycker att prao ska vara en angelägenhet på alla nivåer: nationellt, regionalt, kommunalt och till sist på skolnivå och individnivå.
Eleverna behöver känna att praon gör skillnad, att den ger något bestående och värdefullt samt att den är organiserad och planerad på ett respektfullt och seriöst sätt.
Företag och förvaltningar som erbjuder eleverna prao-tid gratis behöver också se att praon är värdefull och ger dem något tillbaka.
Skolan behöver ta tillvara detta på ett förnuftigt sätt.
För att visa att prao verkligen är en seriös och genomtänkt del av skolarbetet behöver skolorna få nationellt beslutade regler och stödmaterial, gärna i form av Allmänna råd från Skolverket, lärarhandledning och kommunerna behöver får ersättning för att inrätta någon form att SSA 2.0.
Som jag ser det behöver det finnas en tjänsteman på kommunal nivå som koordinerar praon så att alla elever kan garanteras en prao-plats och att praoplatserna räcker till och fördelas till skolorna. De företag och förvaltningar som tar emot eleverna behöver också en samordnare som upprätthåller kontakten och uppdaterar uppgifter mellan dem och skolorna, och som också kan gå in då det uppstår problem, oftast i form att stora skillnader i förväntningar och kommunikation mellan elev och praoplatshandledare.
Kanske behöver det också finnas en liten ekonomisk ersättning som prao-platserna kan få som tack för att de hjälper till att genomföra praon. En obligatorisk prao kan kanske inte luta sig mot den frivillighet som råder idag och som det byggt på i många år. Praon liksom skolämnen behöver ha läromedel och budget som skolorna behöver kunna ha råd med.
Jag är så tacksam för att ha kunnat ge mina elever en chans att få komma på studiebesök till de gymnasieskolor som har program som de vill veta mer om innan gymnasievalet. Vissa elever behöver få se med egna ögon hur det kan vara. Det räcker inte med att läsa sig till hur det är genom att besöka hemsidor eller prata med gymnasister och gymnasieskolpersonal på gymnasiemässor.
Öppet hus kan ibland upplevas som missvisande och kanske lite röriga, ”jippoaktiga” och ger inte alltid den info som blivande elever behöver. Gymnasiemässorna kan för en del elever upplevas som allt för skrämmande, kaotiska, för många människor och för stora lokaler för att de ska kunna erbjuda eleverna den info inför valet de behöver. Därför avstår en del elever att gå på dessa.
Jag har goda erfarenheter av att åka iväg till gymnasieskolor med enstaka elever eller små elevgrupper, ibland med övrig personal från IM, till exempel lärare eller elevassistenter. Då har vi kunnat dela upp eleverna så att eleverna kunnat se de program de själva är mest intresserade av. Ibland har vi åkt i skolans egen minibuss och ibland med kollektivtrafiken beroende på hur elevsammansättningen sett ut. Inte alla elever på IM klarar av att åka kollektivt på grund av sina funktionsvariationer.
Egenupplevd information behövs särskilt för elever med olika särskilda behov inom såväl IM (introduktionsprogrammet på gymnasiet, för obehöriga elever) som för nior. Det gäller särskilt elever inom FBK (grundskolans förberedelseklasser för nyanlända elever), gymnasieelever på språkintroduktion, NPF (neuropsykiatriska funktionshinder) och andra funktionsvariationer. Det betyder mycket att se hur skollokalerna ser ut, hur man tar sig dit och att på förhand få träffa lärare och andra där innan man eventuellt ska börja där. Motivationsstyrda och relationskänsliga elever behöver detta.
Det är så tacksamt att kunna få lyfta luren eller skicka ett mail om att få komma och sen få ett snabbt svar med förslag på tider och datum då vi får komma. Det gör inte så mycket att det råkar vara lite lugnt och händelsefattigt på skolan när man kommer med vissa elever. Det kan vara nog så skrämmande och ansträngande att komma till en helt ny och okänd plats.
Tack snälla gymnasieskolor som öppnar era skolor för dessa besök. Dessa besök behöver inte vara långa, eleverna orkar inte ta in för mycket på en gång. Tycker ni att ni inte hann med det ni ville, erbjud istället ytterligare besök, kanske kan även vårdnadshavare eller deras lärare följa med nästa gång och inte syv.
Jobbar som studie- och yrkesvägledare sedan 1994. När Lotta var ute på skolorna som vikarie som upptäckte hon att det var i skolans värld hon ville jobba och sökte jag in på studie- och yrkesvägledarutbildningen 1991. Lotta har mest arbetat på grundskolor men också på gymnasiet och komvux.
”Alla skolstadierna är lika spännande och intressanta och väcker frågor som jag vill skriva om. Jag vill att alla elever ska ha rätt att få lyckas”.
Välj år/månad
2022
2021
2020
2019
2018
