Hur ska syv hinna med allt?

Vi studie- och yrkesvägledare (syv) vet vad som krävs av oss och många av oss får inte de nödvändiga resurserna för att genomföra våra uppdrag.

Vi behöver tid för:

  • Alla vägledningssamtal med eleverna
  • Klassvis information om nästa utbildningssteg och t ex prao
  • Deltagande i EHT (elevhälsan)
  • Deltagare i klasskonferenser
  • Administration som t ex bilagor och blanketter 
  • Skapa informationsmaterial (powerpointpresentationer mm)
  • Uppdatera oss själva 
  • Nätverksmöten
  • Egen fortbildning 

Det här är ett axplock av allt vi behöver göra. Hur ska vi få TID att genomföra detta? Hur ska vi hinna verka för elevernas bästa? Vi kan ibland uppleva oss motarbetade, det är faktiskt inte alltid som skolledning, EHT och lärare ser vad vi ser. Det händer att de vill att eleverna ska vara till för skolan istället för tvärtom. I värsta fall ser skolan att de ska ha fostrande och korrigerande av elever som viktigare än att se till enskilda elevers bästa. 

Så här såg en vecka ut för mig i början av höstterminen.

Så här ser min vecka ut just nu i slutet av terminen.

I början av terminen ägnade jag mycket tid åt klassvis information för både åttor och nior, både om prao och om gymnasievalet. Mellan höstlovet och jullovet har jag enskilda samtal med alla nior inför gymnasievalet som sker efter jullovet.

Många av oss får ibland hopplösa uppgifter tilldelade som att fixa praoplatser, schemaläggning, elevrekrytering och att vara skolledningens förlängda arm. 

Borde vi inte börja kräva tidsangiven arbetsbeskrivning där det tydligt framgår hur mycket tid varje moment kräver. Lärarna har detta, varför ska inte vi också ha det? Vi har väl också rätt till drägliga arbetsvillkor?

Är det rimligt att kräva:

  • Max 500 elever/SYV och 100%-tjänst för grundskola och gymnasium 
  • Max 750 elever/SYV och år och 100%-tjänst på komvux (på komvux finns inte EHT eller klasskonferenser)

Apropå prao. Jag ställde frågan 3 november på SYV Forum Sverige på Facebook. Så här blev resultatet:

Hur gör du med elever som inte lyckats skaffa egen plats?

  • Peppar eleven att utforska sitt nätverk och försöka ytterligare alternativ (37 tyckte detta)
  • Sätter igång och ringer runt (21)
  • Har en egen fungerande praobank med arbetsplatser som i god tid innan praoperioden tackat Ja till att ta emot praoelever (9)
  • Det är huvudmannens ansvar att skaffa fram praoplatser (5)
  • Det är lugnt, det finns praosamordning (5)
  • Hänvisar eleven till lärarna (1)

Det är egentligen huvudmannens ansvar att se till att eleverna har platser att gå till när de ska vara ute på prao. Sedan är det skolans ansvar att praoplatserna är besiktigade och att det gjorts en riskbedömning av dem så att inte elever råkar illa ut under sin prao, detta enligt skolans systematiska arbetsmiljöarbete. Frågan är: Vem på skolan ska hinna med detta?

Om vad som påverkar gymnasievalet mest, ställde jag frågan 16 november på SYV Forum Sverige på Facebook. Så här blev resultatet:

Hur påverkas dina nior mest av gymnasievalet?

  • Eget intresse (18)
  • Status – gymnasieskola med bra rykte (16)
  • Betyg – avgörande vad som är möjligt (11)
  • Bra och brett program (9)
  • Kunna få jobb direkt efter (4)
  • Påverkan – föräldrar (4)
  • Framtidsdrömmar- ser bortom gymnasiet (3)
  • Läge – skönt att komma ifrån det invanda och kunna få nya kompisar (2)
  • Annat (2)
  • Kompisval (0)
  • Orkar inte riktigt bry sig (0)
  • Slumpen (0)
Kommentera

Har en gnagande känsla av att något saknas med prao. Den känslan har gnagt länge nog nu. Praktisk arbetslivsorientering är en obligatorisk skolverksamhet från höstterminen 2018.

Många kommuner har redan prao, andra behöver återupprätta den. Vissa kommuner har en kommunal plan för detta medan andra saknar det. På vissa skolor är det studie-och yrkesvägledaren som sköter om det och i andra skolor sköter andra på skolan detta. I vissa kommuner och stadsdelar finns en praktiksamordnare (jämför med SSA-råd) som skaffar praktikplatser till skolorna och på annat håll för eleverna skaffa själva. Det finns ingen enhetlighet för prao i Sverige utan detta har skötts på traditionsmässig grund.

Prao har ofta förknippats med något positivt, särskilt bland eleverna som fått ett välkommet uppehåll i skolarbetet och fått in en liten fot i arbetslivet. Många lärare, inte alla, har sett prao som en värdefull resurs i undervisningen.

Praon är en förvånansvärd oreglerad verksamhet i skolsammanhang. Reglerna som finns regleras av Arbetsmiljöverket och gäller hur barn och unga får arbeta. Skolverket har inga regler för detta utan bara tips och råd.

Jag har arbetat länge som studie- och yrkesvägledare (24 år), mest på grundskolor som nästan alla haft prao för både 8:or och 9:or. I vissa skolkommuner har det funnits praosamordning och i andra har det saknats. Lärarnas engagemang har varierat mycket, vissa svenskalärare har t ex arbetat med CV-n och vissa SO-lärare har använt prao i undervisningen andra har sett elevernas prao som en tid att rätta prov. Verksamheten har präglats mer av välvilja än av professionalitet.

Jag har länge saknat målbeskrivning för vad prao ska ge för:

  • eleverna
  • lärarna
  • skolan
  • praktikplatserna
  • samhället

En målformulering som vilar på vetenskaplig grund och som kan kvantifieras och utvärderas för att kvalitetssäkras. Därmed professionaliseras.

  • Syfte. Vad ska prao vara?
  • Mål. Vilken nytta ska prao ge?
  • Innehåll. Vad ska prao lära?
  • Metod. Hur ska prao skötas?

Hur kan prao göras kunskapsbaserat enligt de fyra F:n – fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Hur ska prao kunna integreras i alla skolämnen? Vem bär ansvaret för att läromedel för prao utvecklas så att eleverna i hela landet får en likvärdig och kvalitetssäkrad prao?

Vad finns det för vetenskaplig forskning kring praktik som lärande? Erfarenhetsbaserad kunskap och liknande. Vilka ska arbeta med att utveckla sådan vetenskap? Yrkesverksamma studie-och vägledare och/eller lärare eller pedagogiska forskare på lärosäten? 

Vems huvudvärk ska prao egentligen vara? Syvs, lärarnas, kommunens eller rektorernas?

Kommentera

Jag fick svar från Gustav Fridolin:

”Hej Liselott,

Ville bara skriva en rad och tacka för din initierade text om vår lagrådsremiss om obligatorisk prao (i Skolvärlden). Tror precis som du att det är viktigt att när detta lagfästs, det också blir tryck på huvudmännen/kommunerna att organisera praon gemensamt och på ett sätt som inte lägger det som en extra uppgift för SYV och lärare. När lagen är avlämnad till riksdagen är planen att träffa SKL och andra aktörer för att diskutera hur lagen kan leda till bra processer runt om i kommunerna, och då kommer jag kunna ha med ditt brev i ryggen. Tack.

Trevlig helg (eller när nu mailet kommer fram)

Gustav”

Senast det fanns något som reglerade prao var när det fanns beskrivet i LGR80, sidan 28–29. …”Under tiden i grundskolan skall eleverna genom skolans försorg få en praktisk arbetslivsorientering. Till den skall anslås upp till tio veckor. Den omfattningen kan emellertid inte uppnås omedelbart i varje kommun, bl a av det skälet att det kan vara svårt att få fram tillräckligt antal platser för verksamheten. Den praktiska arbetslivsorienteringen skall dock omfatta minst sex veckor för varje elev under hela grundskoletiden.

Genom arbetslivsorienteringen och genom skolans studie- och yrkesorientering skall eleverna tillägna sig kunskap om olika verksamhetsområden, arbetsmiljöer, arbetsuppgifter och yrken och om arbetets betydelse för människorna och samhället. De skall skaffa sig insikt i partsförhållandena i arbetslivet, i de olika synsätt och intressen, som parterna företräder, och kunskaper om lagar och avtal, om arbetsgivares och arbetstagares rättigheter och skyldigheter, om sambanden mellan dessa faktorer och om företagsamhetens förutsättningar. De skall få kunskap om arbetsförmedlingarnas uppgifter och service till arbetssökande och arbetsgivare. I skolan skall eleverna i olika ämnen få möjligheter att bearbeta sina erfarenheter, så att dessa kan bidra till ett väl övervägt studie- och yrkesval.

Arbetslivsorienteringen skall liksom skolans övriga verksamhet motverka sådana begränsningar i studie- och yrkesvalet, som beror på traditionellt könsrolls- och statustänkande eller social och kulturell bakgrund. Den skall inriktas mot jämställdhet mellan könen i familj, arbetsliv och samhälle i övrigt. Arbetslivsorienteringen är liksom övrig studie- och yrkesorientering i vid mening en angelägenhet för alla i skolan. Den skall i olika former ingå i skolans verksamhet från första till sista årskursen och i övergången från skola till arbetsliv. Kunskaper om arbetslivet och arbetsmarknaden kan förvärvas både genom praktisk verksamhet inom och utom skolan och genom undervisningen i skolans olika ämnen. All arbetslivserfarenhet — också elevernas egen från fritid och ferier — bör tillvaratas i skolarbetet. Även skolans eget arbetsliv och de olika personalgruppernas uppgifter och situation bör således uppmärksammas.

I årskurs 9 skall studie- och yrkesorienteringen intensifieras, bl a genom elevernas direkta kontakter med olika utbildningsvägar. I samband med intagningen till gymnasieskolan och den uppsökande studie- och yrkesorienteringen måste skolan tillgodose vissa elevers särskilda behov av vägledning inför val av utbildning och av kontakt med arbetslivet. De direkta arbetslivskontakterna skall ske i form av studiebesök och längre perioder under vilka eleverna aktivt deltar i verksamheten på arbetsplatserna. Skolstyrelsen skall besluta om arbetslivskontakternas sammanlagda längd inom ramen sex till tio veckor och om deras förläggning inom stadier och årskurser. Besluten skall förberedas i det lokala planeringsrådet (SSA-rådet).

Genom arbetslivsorienteringen skall elever under högstadietiden genom minst veckolånga perioder skaffa sig erfarenheter från var och en av följande tre arbetslivssektorer:

* Teknik och tillverkning

* Handel, kommunikation, service, jord- och skogsbruk

* Kontor och förvaltning, vård och undervisning.

Skolan skall därvid verka för att eleverna kombinerar valen inom de tre sektorerna på ett sådant sätt, att de ger pojkar inblick i kvinnodominerade yrken och flickor i mansdominerade.”

I dagens läroplan LPO94 är skrivelsen vag och handlar om samverkan med arbetslivet och närsamhället som ett av underlagen för fortsatta studier.

Många kommuner fick kalla fötter och upphörde med prao när Arbetsmiljöverket gav ut skärpta arbetsmiljökrav för det systematiska arbetsmiljöarbetet i skolan. Inte alla dock, det finns skolor som löst frågan om riksbedömning på ett tillfredsställande sätt och de har fortsatt att ha prao. Många elever kan uppleva det som orättvist att vissa skolor har prao och inte andra. Det finns också upplevda orättvisor vad gäller tillgången till arbetsplatser för elever att få prova på, då landet är väldigt varierat. Vissa regioner har blomstrande näringsliv och gott och praktikplatser och andra regioner har ytterst små möjligheter att erbjuda praktikplatser till eleverna.

Jag kan tycka att det handlar om rättsäkerhet, rättvisa och ansvar att en verksamhet som prao ska ha en ordentlig reglering som alla skolor – kommunala och fristående – ska följa. Det är jättebra att elever kan försöka skaffa egna prao-platser och därmed öva i konsten att söka jobb ”på riktigt”, men inte alla elever klarar av detta. Inget ämne i skolan saknar läromedel och det ska inte heller prao göra, därför måste det finnas upparbetade näringslivskontakter med prao-platser till skolan som skolan ska ha tillgång till.

Någon behöver skaffa dessa platser, förr fanns så kallade SSA-råd som gjorde detta, idag finns på sina håll praktikplatsanskaffare. Att skaffa och upprätthålla goda relationer till praktikplatser tar tid och kräver engagemang och jag har svårt att se att lärarna och studie- och yrkesvägledarna ute på skolorna ska ha tid med detta. Det händer ibland att elever och praktikplatshandledare inte kommer överens, då behöver någon ibland gå emellan då kan det vara bra om det finns en neutral person till exempel praktikplatsanordnare som hjälper till att lösa konflikten.

Kommentera
lotta_lindstrom3
Lotta Lindström

Jobbar som studie- och yrkesvägledare sedan 1994. Det var när jag var ute på skolorna som vikarie som jag upptäckte att det var nog i skolans värld jag ville jobba och därför sökte jag in på studie- och yrkesvägledarutbildningen 1991 och blev klar 1994. Jag har inte ångrat mig än fast det gått 21 år sedan dess. Jag har mest arbetat på grundskolor men också på gymnasiet och komvux. Alla skolstadierna är lika spännande och intressanta och väcker frågor som jag vill skriva om. Jag vill att alla elever ska ha rätt att få lyckas! 

Arkiv

Välj år/månad