Annons

Misslyckad reform drabbar elever med behov av särskilt stöd

Relaterat

Ett misslyckande och en varning! Så måste jag tyvärr beskriva resultatet av LR:s undersökning som presenteras på Skolvärlden. Det är en av de första utvärderingarna av reformen om extra anpassningar och särskilt stöd som gjorts. År 2014 infördes ett förtydligande i skollagstiftningen gällande stödinsatser i skolan och vi har nu tagit reda på vad denna förändring har lett till. Har den haft någon effekt?

Det visar sig bland annat att 80 procent av lärarna har varit med om att elever som är i behov av särskilt stöd, och där det anmäls till rektor, inte får det. I stället förväntas lärarna göra ytterligare extra anpassningar. Varför fortsätta med konstgjord andning i form av extra anpassningar i stället för särskilt specialpedagogiskt stöd, undrar jag.

För skolan är det ett misslyckande och för den enskilde eleven kan det vara en katastrof, när det specialpedagogiska stödet inte sätts in i tid.

Förändringen i lagen handlade om att lärarna själva skulle besluta om så kallade extra anpassningar som en mindre omfattande stödåtgärd för en elev och som kunde skötas inom ramen för ordinarie undervisning. Syftet var att minska lärarnas dokumentationsbörda så att de skulle kunna fokusera mer på undervisningen.

Men förändringen visar sig tvärtom ha orsakat en ökad arbetsbelastning för lärare med allt mer dokumentation. Fyra av fem av lärarna i undersökningen dokumenterar de extra anpassningarna som görs, framför allt på grund av att rektor eller elevhälsan kräver det, vilket innebär att det dokumenteras betydligt mer än vad regelverket föreskriver. Detta måste vi ta som en varning.

Det behövs ett omtag när det gäller att utreda och föreslå förändringar för att lätta på lärarnas dokumentationsbörda. Det gäller för övrigt också hela arbetsbelastningen. Arbetsgivaren måste ha bättre koll. Annars kommer vi att få se än mer av ökande sjukskrivningar och färre som vill välja läraryrket.

Det är oroande att arbetsbelastningen bland lärare och studie- och yrkesvägledare inte följs upp av arbetsgivarna. I en ny undersökning bland ombud från Lärarnas Riksförbund svarar en fjärdedel att inga skolor hos huvudmannen löpande följer upp arbetsbelastningen och endast 16 procent svarar att det görs på samtliga av huvudmannens skolor. 

Detta är inte acceptabelt. Arbetsbelastningen för Sveriges lärare och studie- och yrkesvägledare har ökat dramatiskt sedan pandemin tog fart och ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete är nu viktigare än någonsin. 

I de förhandlingar som just nu pågår inom kommunal sektor med SKR är det viktigt att avtalet säkrar att det finns kunskap om och arbete med systematisk arbetsmiljö på varje skola. Vi måste hitta lösningar på arbetsbelastningen med fokus på friskfaktorer för ett hållbart arbetsliv.

Förutom att arbetsgivarna ska följa lagen och ingångna avtal borde de inse att det ligger i deras eget intresse att försöka tillgodose de önskemål som lärarkåren och studie- och yrkesvägledarna har. Vad kan göra att lärare och vägledare känner att det är värt att stanna kvar i yrket?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Jag har skämts så länge

Ett helt liv har jag gått och burit på mina känslor och tankar utan att våga släppa ut dem. För de har inte varit som alla andras. De har varit kraftiga, ibland på tokiga ställen och det har varit så svårt för andra att förstå.

Som barn när jag försökte berätta så blev jag ofta avfärdad som konstig eller fel. Jag skulle inte bry mig så mycket eller det var fel att känna som jag gjorde.

Så jag slutade att berätta. Jag höll det inom mig, ända tills allt exploderade och ledde till affektutbrott. Då fick jag istället äga dessa problem. Och det kunde jag inte göra, för den starka känslan var aldrig jag. Känslan av total ilska över att inte bli förstådd. Att inte bli lyssnad på och att sedan när jag haft locket på den kokande grytan så svämmar soppan över. Jag la på locket, men jag kunde inte ta ansvar för att ingen hjälpte mig att hålla koll på grytan.

Jag har skämts nästan hela mitt liv för att jag varit annorlunda. Jag har försökt passa in och vara "normal". Det har tidigare varit hela min drivkraft. Att inte sticka ut. Men med ett sådant här mindset kommer jag alltid att misslyckas. För hela den drivkraften går ut på att undvika att misslyckas. Undvika att göra fel. Inte att fokusera på vad som är rätt.

Det krävdes en autismdiagnos och att bryta ihop mentalt för att kunna inse att det är ett skadligt beteende att försöka vara något man inte är. Att försöka spela en roll som inte passar en. Att försöka trycka in sig i en mall som är alldeles för snäv. 

Det har varit en stor omställning att acceptera mig för den jag är. Alla minnen och känslor som jag i decennier har undantryckt och förträngt var jag nu tvungen att bearbeta och möta. Det har gett mycket ångest, många gråtattacker och alla de negativa känslor som legat ned och grott och möglat i min ryggsäck har fått komma upp till ytan. Men det är enda sättet att bemöta dem på. Att plocka upp de som man är rädd för. Att möta känslan, att känna den och sedan kunna acceptera och släppa den.

Jag förstår varför självmordsförsök bland personer med autism är så pass mycket högre än hos normativa människor. En studie har visat att medellivslängden för en person med autism i genomsnitt 16 år kortare än för de utan autism. För den grupp som hade autism och intellektuell funktionsnedsättning handlade det om 30 år kortare livslängd än jämförelsegruppen. Det är skrämmande siffror. Så här kan vi inte ha det.

Därför vill jag kunna hjälpa andra att förstå hur sådana som jag tänker och fungerar. Samtidigt har berättandet för mig varit en så stor självhjälp. Både till insikt och acceptans för den jag är. 

Skrivandet har för mig varit helt avgörande. Jag har legat på kvällarna efter att jag nattat min son och knappat på mobilen. I ett Google docs har jag svämmat ner mina tankar och känslor. Reflekterat, gråtit och kommit över. Det var så jag skrev boken "Pojken med extra allt". Den är fylld av mina känslor och tankar. Från min barndom, hanterade nu i vuxen ålder. Därför vill jag tro att den boken kan förmedla en genuin känsla om hur det är att möta skolan som barn med adhd och autism. Hur det känns att fungera annorlunda utan att ha förmågan att veta varför.

Det vill jag förmedla. För om fler kan förstå detta så tror jag även att fler barn kan lära sig acceptera sig för den de är, förstå sina känslor och tankar och på sikt så slipper de gå igenom den resa jag var tvungen att vandra för att bli en hel människa igen.

Kom ihåg – du är inte ensam.

Reagera på inlägget:

Ett barn väljer inte att inte gå till skolan

Mamma: Du ska gå i skolan.

Pappa: Du måste gå i skolan.

Läraren: Utan skolan har du ingen framtid.

Rektorn: Det är skolplikt för alla barn i Sverige.

Politiker: Bildning är det viktigaste du kan skaffa.

Klasskamrater: Alla vi fixar att gå i skolan.

Tant på stan: Alla barn ska gå i skolan.

Men jag, jag fixade inte att gå till skolan. Det gick inte. I skolan kunde jag aldrig få göra rätt och vara duktig. Här var jag bara fel.

Alla starka lampor i klassrummet gav sådan huvudvärk att hela kroppen skrek åt mig att fly därifrån. De gånger jag tvingade mig att sitta kvar utvecklade jag huvudvärk och på sikt även feber.

Alla gånger jag kände så mycket, så starka känslor av sorg, ilska och förtvivlan. Alla ilskeutbrott följa av nedstämdhet och sorg. Varför var jag tvungen att bli så arg när vi skulle byta platser? Varför var det så svårt för mig att skriva? Varken jag eller läraren begrep sig på det. Men det var jobbigt. Skolan var inte en plats för ett barn som mig, som känner så mycket. För mycket. 

Alla krav på att sitta still och lyssna. Jag som alltid hade så mycket att säga. Mina ben som ständigt var på väg någon annanstans. Det fanns ingen möjlighet att vara tyst och sitta still. Det fanns ingen chans att slippa bli utskickad ur klassrummet.

Till slut blev det en del av den jag var. Det som skulle förväntas av mig som person. Jag skulle låta, jag skulle springa runt och jag skulle bråka med mina klasskamrater. Det var min roll, och den rollen spelade jag fullt ut. Att göra fel, att vara fel. 

När kraven blev för stora på mig mot vad jag hade förmågan och resurser att mäkta med, då hade jag bara två val. Antingen så slogs jag, eller så flydde jag. Och slåss, det gjorde jag massor av. Det blev aldrig bättre. Jag fick ofta stå till svars för sådant jag inte kunde. 

Så var det för mig när jag gick i årskurs fyra på min grundskola. Där det nådde kulmen för mig. Där jag inte längre kunde backa, ta fighten, utan det enda som återstod för mig var att fly. Fly ifrån det där som var så viktigt. Det mamma och pappa sa att jag måste klara av. Det läraren och rektorn sa var min plikt. Det mina klasskamrater fixade. Men inte jag. För här kunde jag bara misslyckas. Så jag slutade att gå till skolan.

Jag vill dela med mig av den här känslan och upplevelsen, för ofta pratas det om ”hemmasittare” som att det vore ett val att inte gå till skolan. Men vi får aldrig glömma bort att ett barn väljer inte att inte gå till skolan. Det är en sista utväg. En utväg man tar för att överleva.

Så länge miljön i skolan inte är tillgänglig för barn med en funktionsnedsättning riskerar vi att sätta problemet hos barnet, istället för i miljön där det faktiskt hör hemma. Det behöver inte ens vara ett aktivt val att låta barnet äga problemet utan räcker ofta med en passivitet att inte se. Barnet blir ansvarig, trots att det är vi som har makt att utforma miljön i skolan. Trots att det är vi som har ansvaret. Det är förståeligt att det är svårt att se när funktionsnedsättningen inte syns utåt. Ibland så hörs den inte ens. Så tyst men ständigt närvarande.

Det är ett tungt ansvar, inget ansvar som ett barn ska behöva bära. Samtidigt kan det vara svårt för läraren att nå fram, även fast det första steget är tämligen enkelt. Se barnet, försök att förstå utan att döma. Första steget att lösa ett problem är att göra sig medveten om det. Våga äga problemet, ta det ansvaret bort ifrån barnets axlar och mycket är redan där vunnet.

Reagera på inlägget:

Jag blev slagen av en elev – och jag förstår honom

Han kommer in genom bakdörren på idrottshallen. Tårarna rinner. 

“Du sa inte ens till honom, ALEX!”, skriker eleven samtidigt som han går fram mot mig med raska steg. Eleven är upprörd och besviken på mig.

Jag sitter lugnt på en bänk, mitt i idrottshallen och pustar ut lite efter lektionen. Det hade varit stökigt. Flera elever hamnade i konflikt med varann. Någon fick en spark, en annan ett slag. Många fula ord sas fram och tillbaka.

Han tar upp näven och smäller till mig på armen.

”Jag hatar dig!” 

Jag sitter kvar. Rör inte en min. Känner mig ledsen för elevens skull. Ser nog rätt ledsen ut i ansiktet också. Försöker se empatisk ut. 

Eleven river runt i idrottshallen. Det flyger plintlock. Hantlar kastas. Stationerna jag byggt upp förstörs. Jag sitter kvar. Kollar. 

Eleven lugnar till slut ner sig och sätter sig på en tjockmatta.  Vi sitter tysta där ett tag. 

Jag försöker tänka ut hur jag ska bemöta det här. Ingen idé att skuldbelägga. Säga allt han gjort och gör just nu. Det vet han ju redan själv. Jag vill att han ska prata med mig. Och då måste jag lyssna utan att döma. 

”Är du ledsen?”, frågar jag. 

Inget svar. 

”Var det någon som var elak mot dig?”, frågar jag.

”Ja! Dom kallade mig … och så sa dom... “, svarar eleven upprört.

Vi pratar en stund om det som hände på lektionen innan. Om hur det hade varit bråkigt. Ord som slängdes fram och tillbaka. Vem var elak mot dig? Varför tror du han var det? Vad gjorde honom så upprörd att han kallade dig så? Det är frågor vi besvarar tillsammans.

Det blir tyst igen. 

”När har du lunch, Alex?”, frågar eleven.

”Nu, jag tänkte gå och äta. Ska du följa med?”, svarar jag.

˝Jag ska inte äta förrän kvart över”.

”Okej, men då kan vi ställa iordning stationerna så går vi och äter tillsammans sen. Du kanske har lust att hjälpa mig? säger jag.

Vi städar i ordning tillsammans. Min kollega kommer in och ser kaoset i salen. Han säger inte ett ord, våra blickar möts och i ett tyst samförstånd förstår han att här har hänt något som vi inte behöver prata om just nu. Istället fokuserar vi på att återställa salen. Alla plintlock och hantlar som flög återgår till sin avsedda plats. Sen går vi till maten, jag och eleven.

Vi sätter oss ner vid ett bord och hugger in. Äter några tuggor, pratar om diverse tills eleven tar till orda själv:

”Alex, förlåt för att jag slog dig. Jag var så himla arg. Jag vill inte slå och skada dig egentligen”, säger eleven.
”Jag vet det vännen, jag vet. Det är ingen fara. Men jag uppskattar verkligen att du säger det. Det betyder mycket för mig”, svarar jag. 

Jag vet att det finns vissa som förespråkar hårdare tag i skolan. Att fysiskt och verbalt våld aldrig ska vara acceptabelt och att det ska ge konsekvenser. Kanske till och med avstängning. Vissa vill ha det så. 

Jag håller med om att våld aldrig ska accepteras, samtidigt skulle jag aldrig få för mig att skriva en anmälan för att denna elev slog mig vid detta tillfälle. För jag förstår honom. Och jag vet hur han kände.

Reagera på inlägget:

Resursklassen blev min räddning och förfall

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. På den tiden var det lite naturligt att göra så. Vi samlades på samma ställe, alla vi som hade adhd. På den tiden var vi en handfull i varje kommun. 

Det gjorde ont att inte få vara normal, det var en speciell ångestklump att ha bränt alla sina broar i den vanliga klassen. Men det var ändå ett medvetet val att göra det. Jag visste att jag inte skulle kunna gå till skolan till slut. Och det var trots allt det som gjorde mindre ont just då. Att ta kontroll och bli utåtagerande istället för att lämna sig handfallen åt det jag inte klarade av. Att försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Det var en värre tortyr än att alla skulle se när jag fick skäll av fröken som jag tyckte så mycket om, eller att göra mina föräldrar besvikna. Eller att bli lämnad ensam, utan några vänner.

Jag fick en sista chans som få får idag, och jag vet att jag aldrig hade klarat min skolgång utan skolflytten.

Den bittra sanningen är att en liten undervisningsgrupp var det som räddade hela min skolgång. Hade jag vart tvungen att gå i en vanlig klass hade inte bara min utbildning blivit lidande, utan även mina klasskamraters och situationen för mina lärare.

Ibland leder inkludering till segregering när det blir viktigare att ingen ska hamna utanför. Sanningen är att man fortfarande hamnar utanför, enda skillnaden är att fler nu ser det.

I högstadiet flyttades jag tillbaka till en "vanlig" klass med många av mina tidigare vänner och klasskamrater. Jag fick välja vilka jag skulle gå med. Och det var till stor del för att jag skulle få det bra som denna klass bildades. De vuxna ville ge mig en trygghet. Det man inte tänkte på var det sociala samspelet och hur mycket som förändras hos ett barn i mellanstadiet på dessa tre långa år. Så det var här jag fick känna på hur det var att bli mobbad och vara utanför, speciellt av dem som jag en gång trodde stod mig nära.

Jag utvecklade ett självskadebeteende. En negativ relation till mina forna vänner. Mina klasskamrater sprang ifrån mig på rasterna. Jag följde efter dem, jag provocerade dem. Så till den grad att de började retas tillbaka. De började slå mig. För jag slog ju dem när jag inte klarade av att komma med en fyndig comeback. De hade haft tre år på sig att öva upp sin förmåga. Tre år jag hade varit frånvarande i den lilla klassen. Och jag hade inte en chans mot deras analyserande och verbala förmåga. Det var skoningslöst.

Det här klarade inte jag av. Jag var både fysiskt och mentalt känslig. Sensoriskt känslig som gjorde att smärtan av deras slag ärrade sig kvar på armen. Mentalt känslig mot deras ord som aldrig riktigt släppte taget från mitt sinne. 

Så jag grät. Jag sprang iväg. Och jag sökte stöd hos de vuxna. Men vad ska dom göra när det är jag som börjar allting? När det är jag som retas, det är jag som slåss. Mina klasskamrater ger ju bara tillbaka.

De pratade med mina klasskamrater och kom tillsammans fram till en handlingsplan. Låt honom vara ifred. Strunta i honom. Istället för att vara en slagpåse blev jag nu osynlig, och det var så mycket värre. 

Allt detta för att jag inte förstod det sociala samspelet. Allt för att jag inte kunde söka kontakt på ett normativt sätt som andra barn gjorde. Ingen hade någonsin lärt mig söka kontakt på ett bra sätt hos mina kamrater. Ingen hade visat mig att det finns en styrka i att våga blotta sina svagheter. Att människor tenderar att acceptera dessa så länge en är uppriktig med dem.

Jag hade gått i en resursklass, och var det något jag ville dölja till varje pris så var det min adhd. Jag ville bara vara normal, jag ville bara passa in. Så jag kunde aldrig acceptera att jag inte gjorde det. 

Resursklassen hade räddat mina studier, men det hade varit på bekostnad av mina kamrater. Så jag stod ensam där i högstadiet. En tid då ett barn behöver stöd som mest bland sina kamrater.

Så kom resursklassen att bli en dubbeleggad dolk. Min räddning och mitt förfall. För att överleva var jag tvingad att offra en stor del av mig själv. Idag hoppas jag vi kan ge våra barn ett bättre alternativ.

Reagera på inlägget:

Sidor