Snart stundar en välförtjänt julledighet för er alla lärare och studie- och yrkesväg-ledare. Detta efter ännu en termin delvis präglad av coronaviruset. Pandemin håller fortsatt världen i ett fast grepp och har återigen utmanat skolans verksamhet på många håll i landet.

Nu är det också den tiden på året då många lärare sätter betyg. Ett viktigt, men inte alldeles okomplicerat uppdrag. Det finns rapporter som visat att påtryckningar mot betygssättande lärare är ett vanligt förekommande fenomen. Att framför allt föräldrapåverkan är mycket stor bekräftas också av en ny undersökning som finns att läsa om på Skolvärlden.se. Resultaten manar till eftertanke.

Att drygt 15 procent av de tillfrågade lärarna vittnar om att de pressats av rektor att ändra betygssättningen och att hela 26 procent uppger att de utsatts för påtryckningar av föräldrar som försökt få dem att ändra elevernas betyg är allvarligt. Detta är något som vi i Lärarnas Riksförbund länge pekat på och velat komma till rätta med.

Jag är övertygad om att detta är en av de negativa effekterna av en konkurrensutsatt skolmarknad där elever och föräldrar främst betraktas som kunder, som köper en vara. Det är den professionella läraren, och ingen annan, som ska och bäst kan avgöra vilket betyg som motsvarar elevernas kunskaper. Om den synen devalveras är vi riktigt illa ute.

”Politikerna måste lyssna på professionen”

Det marknadstänkande som tagit över skolan har inneburit att skolans huvuduppdrag helt enkelt kommit bort, alltså att ge alla elever, oavsett bakgrund, goda kunskaper för att kunna komma ut i samhället, göra sina egna val och skapa sig en egen framtid.

Lärarnas Riksförbunds enträgna röst i frågan har bidragit till att dessa systemfel seglat upp som ett hett diskussionsämne i skoldebatten under året. Allt fler anser att en statlig finansiering av skolan är en förutsättning för ökad likvärdighet och att skattebetalarnas pengar som är ämnade för elevers utbildning ska gå just till det.

Detta visar också vår stora väljarundersökning inför valåret, där en majoritet av väljarna, oavsett partisympatier, vill se ett statligt ansvar för skolan och förbud mot vinstuttag. En likvärdig, kompensatorisk skola över hela landet är ingen vänster–högerfråga som politiken försöker göra det till. Det borde i stället vara något som enar politiken!

Politikerna och partierna måste ta av sig de ideologiska skygglapparna, lyssna på väljarna och på professionen och se på vad svensk skola behöver för att alla elever ska få likvärdiga möjligheter att lyckas.

Vi behöver bygga en likvärdig skola med tydligt kunskapsfokus där det finns en stor tillit till lärarprofessionen. Det är också så vi kan främja ett demokratiskt och öppet samhälle där alla ges möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare. Kunskapsskola i stället för marknadsskola!

Kommentera

På skolvärlden.se kan du läsa om att betygen har ökat i sex av tio skolor efter pandemin. Det kan låta glädjande att den svenska skolan verkar ha klarat av att hantera pandemin på ett bra sätt, men lärarna vittnar samtidigt om att man inte hunnit med lika mycket som vanligt, så förmodligen har en hel del kunskap gått förlorad, något som inte alltid syns i meritvärdena.

Detta tyder också Lärarnas Riksförbunds nya väljarundersökning på. I den uppger en majoritet av föräldrarna att de upplever att deras barn har lärt sig mindre under pandemin på grund av distans- och fjärrundervisning.

Hur omfattande kunskapstappet är vet ingen riktigt ännu. Någon egentlig kartläggning eller utvärdering har ännu inte genomförts. Likväl ändrades reglerna för fjärr- och distansundervisning i somras i en mer generös riktning. Det innebär att denna undervisningsform nu kan användas mer brett och dessutom läggas på entreprenad.

Mina farhågor är många och handlar bland annat om en oro för att huvudmännens incitament att anställa fler legitimerade lärare minskar. Tron att fjärr- och distansundervisning kan ersätta legitimerade lärare är alltför välbekant hos arbetsgivare som försöker spara pengar.

”Inget står över elevernas rätt till kunskaper”

Det är fler aktörer som i kölvattnet av pandemin förespråkat att skolan borde fortsätta med ännu mer fjärr- och distansundervisning och mindre traditionell klassrumsundervisning, och vad kan ge mer luft under vingarna än de högre betygen? Vi lärare vet dock att ingenting kan ersätta det fysiska mötet och interaktionen som sker med eleven i klassrummet. Digitala lösningar ska främst ses som nödlösningar.

Det är i stället satsningar på klassrumsundervisning, på fler legitimerade lärare och på stödinsatser för elever som nu måste göras. Det är mer akut än någonsin. Dagens situation där skolan används som politiskt slagträ och där fagra ord inte följs av konkreta handlingar kan inte fortsätta.

Staten behöver ta ansvar för att den likvärdiga skolan ska bli verklighet. Med bland annat statlig finansiering, ett justerat skolvalssystem, ändrat regelverket för stödinsatser och ett nytt professionsprogram för lärare, kan vi ta viktiga steg närmare den förändring som så många av oss eftersträvar.

Politikerna och partierna måste komma överens om dessa nödvändiga förändringar för skolan. Jag tycker både höger och vänster i politiken gömmer sig bakom de egna slagorden och jag ogillar starkt den olyckliga ideologiseringen av skolan.

Det är politikerna som har ansvaret för att Sverige har en likvärdig, kompensatorisk skola för alla elever. Oavsett vilka de är, vilken bakgrund de har eller var i landet de bor, ska eleverna få gå i en skola som är likvärdig och väger upp skillnader i olika elevers förutsättningar. Inget står över elevernas rätt till kunskaper.

När det nu är mindre än ett år kvar till valet måste ansvaret läggas där det hör hemma. Det är politikerna som kan säkra att vi lärare har förutsättningarna för att skolan ska kunna lyfta, och därmed Sveriges kunskapsutveckling och konkurrenskraft.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

  • Ledare i Skolvärlden #8 2021
Kommentera

Det är mycket glädjande att svenska 15-åringar nu presterar över OECD-genomsnittet inom alla tre ämnesområden som Pisa undersöker, men den bristande likvärdigheten fortsätter dessvärre att vara ett stort och allvarligt problem.

Kritik mot den svenska skolans bristande likvärdighet har återkommit i ett flertal tunga OECD-rapporter de senaste åren. En av dem, ”Equity in education” (Likvärdighet inom utbildning), visade i fjol att bristande likvärdighet är ett problem för skolsystem runt hela världen men att Sverige ligger sämre till än genomsnittet. OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher skrev då i förordet att ”postnummer är alltjämt det bästa underlaget för att förutspå kvaliteten på en elevs framtida utbildning.” En dystrare sanning får man leta efter.

Det är ett oerhört stort nederlag för Sverige att vi inte lyckas kompensera för elevers olika socioekonomiska bakgrund. Resultatskillnaderna ökar. Även OECD antyder att vi måste ta tag i detta, annars är vi illa ute.  

Den 8 december för exakt 30 år sedan tog Sveriges riksdag, trots intensiva protester, ett beslut som startade en utveckling som inte gynnat svensk skola. Kommunaliseringen av skolan i kombination med ett skolvalssystem som förstärker boendesegregationen har gjort att Sverige har hamnat i en svår situation. Och det är svårt att stoppa tillbaka anden i flaskan när man väl har släppt ut den. 

Vi i Lärarnas Riksförbund vet att en mer likvärdig skola kräver statlig finansiering och statligt ansvarstagande. Det lokala ledarskapet räcker inte för nationell likvärdighet. Vi har länge varit ensamma om att kämpa för det, men januariavtalets punkt om att ta fram ett beslutsunderlag för statlig skola visar att det börjar röra på sig.

Men i väntan på detta börjar jag bli otålig. För just nu hotas skolan av nedskärningar i ett stort antal kommuner. Tre av fyra kommunala skolchefer uppger till Sveriges Radio att det blir besparingar på skolan nästa år. Så här kan det inte fortgå.

När jag åker runt i landet berättar medlemmar och ombud om konsekvenserna, både för den egna arbetsmiljön och för elevernas möjligheter att få en god och kompensatorisk skolgång. Nedskärningarna måste stoppas! I väntan på statlig skola måste staten skjuta till mer resurser till kommunerna. Därför har vi bland annat krävt att en statlig skolakut ska inrättas.

Skolvärlden presenterar en undersökning om tystnadskultur, alltså när lärare undviker att kritisera sin arbetsgivare eftersom de är rädda för repressalier. Det visar sig att varannan lärare upplever att det råder en tystnadskultur på den egna skolan. Åtta av tio lärare är rädda för att eventuell kritik ska påverka deras lön. Mer än fyra av tio lärare har faktiskt upplevt att de blivit straffade för att de kritiserade verksamheten. Det är fullkomligt oacceptabelt! Det borde vara självklart att man har rätt att berätta om vilka förutsättningar man ges att göra sitt jobb. 

I grunden handlar även detta om ett politiskt misslyckande. Återigen kommer vi in på det faktum att en dysfunktionell styrning av skolan, där kraven ökar parallellt med att resurserna minskar, skapar rädda organisationer. Uppdrag och förutsättningar måste gå hand i hand för att skolan ska lyckas med sitt viktiga uppdrag.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2019

Kommentera

Både väljare i allmänhet och LR:s medlemmar i synnerhet anser att vi måste förändra hur skolan styrs och finansieras. Det visar vår senaste undersökning, genomförd av Novus. Så nu, efter valet, är det dags för den nyvalda riksdagen att ta sitt nationella ansvar och se till att något händer.

Undersökningen visar att 64 procent av väljarna anser att skolan ska finansieras av staten, inte av kommunerna. Bland medlemmar i Lärarnas Riksförbund är motsvarande siffra hela 96 procent. Det finns alltså ett mycket brett stöd för statlig finansiering såväl bland allmänheten som i lärarkåren.

Jag får ibland frågan ”Varför driver LR frågan om ett statligt ansvar så hårt? Varför är det så viktigt? Det gör väl inte arbetsmiljön eller löneläget bättre för lärarna och studie- och yrkesvägledarna?”.

Det är viktigt för att det handlar om att skapa förutsättningar att göra något åt de problem som finns i svensk skola. Staten har sett det som nödvändigt att genomföra en mängd reformer på skolområdet, som nya läroplaner, ny lärarutbildning, lärarlegitimation, finansierade karriärtjänster och lärarlönelyft. Mängden riktade statsbidrag ökar. Ingenting tycks riktigt hjälpa. Allmänheten och lärarna vet vad som är grundproblemet medan politiker tycks både blunda för och slå dövörat till för det som är roten till problemen, nämligen att ansvarsfördelningen mellan stat och kommun inte fungerar. 

Den svenska skolan dras med stora systemproblem. OECD:s analys av det svenska skolsystemet, som bekräftades av Skolkommissionen, visar att ansvaret för den svenska skolan är mycket splittrat och att skolans huvudmän många gånger saknar den kapacitet som krävs för att genomföra uppdraget i de nationella styrdokumenten. Sveriges 290 kommuner och 800 friskoleföretag har olika kapacitet, förutsättningar och inte minst olika ambitioner. 

På många skolor fungerar det riktigt bra (läs till exempel om Västangårds skola i Umeå), såväl lärare som elever trivs. 

Många kommunpolitiker pratar om att de vill ha en bra skola. Men trots detta ser vi att lärar- och studie- och yrkesvägledarbristen ökar och likvärdigheten minskar. Den bistra sanningen är att dagens ansvarsfördelning mellan stat och kommun gör att staten, läs riksdagen, har mycket begränsade möjligheter att göra det som behövs för att alla skolor ska vara bra skolor. 

Jag menar att det är upp till bevis för den nya regeringen att ta det politiska ansvaret för skolan i Sverige och lägga fram tydliga förslag om framför allt ansvaret för skolans finansiering. För att klara av det behövs regionala statliga skolmyndigheter.  

  • Snabbutred och inför statlig finansiering av skolan. Resurserna till skolan, oavsett huvudman, måste användas effektivare.
  • Inför en nationellt reglerad resursfördelning som tar hänsyn till en skolas elevsammansättning.
  • Inrätta regionala skolkontor som hanterar finansieringen och resursfördelningen. 

Det är bara genom statlig finansiering som vi på allvar kan vända utvecklingen i svensk skola.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2018

Kommentera

Under den senaste veckan har skolorna slagit upp sina portar för ett nytt läsår. Efter en het sommar samlas återigen elever och lärare. Varje läsår är en nystart. Den förväntan som vi lärare och studie- och yrkesvägledare känner när vi möter utvilade elever, utgör en stark stimulans för oss att komma ur startblocken och göra en rivstart på arbetet med att förmedla kunskaper och färdigheter.

Den känsla av nystart som vi lärare känner inför läsårsstarten önskar jag även ska infinna sig i två andra sammanhang, valet och den kommunala avtalsrörelsen. Höstterminen 2018 skulle kunna vara början på en utveckling som gynnar förutsättningarna för en positiv resultatutveckling i den svenska skolan.

Om drygt två veckor kommer vi att gå till valurnorna i Sverige. Skolfrågorna står högt på agendan, precis som 2014. Under det senaste årtiondet har vi dock sett hur skolfrågorna utgjort tillhyggen på det politiska slagfältet i stället för man att utifrån olika utgångspunkter enas om att lösa de problem som måste lösas i den svenska skolan. Därför önskar jag en nystart efter 9 september så att hållbara lösningar på sedan länge kända problem kan arbetas fram i konstruktiva regeringsförhandlingar. Skolan får inte enbart utgöra stoff för plakatpolitik.

Skolkommissionen lämnade förra året ett antal förslag för en mer kvalitativ, hållbar och likvärdig skola. Börja med att göra verklighet av förslagen, så att vi framför allt kan få en finansiering som oavsett huvudman ger likvärdiga förutsättningar för alla.

Inom den kommunala sektorn har vi ännu inget nytt centralt kollektivavtal på plats. De medlare som parterna gemensamt utsett kunde inte lämna något bud före sommaruppehållet. När nu medlingen återupptas förtjänar landets lärarkår en rejäl nystart med ett nytt avtal som med kraftfulla åtgärder leder skolverksamheten i rätt riktning. Den nystartskänsla som infann sig i landets klassrum vid läsårsstarten skulle kunna förstärkas med ett bra avtal.

Ska det nya avtalet lyckas måste det till kraftfulla insatser för att på allvar ta tag i lärares arbetsbelastningsproblem. En skola med positiv resultatutveckling förutsätter att lärarna ges reella förutsättningar för att bedriva kvalitativ undervisning.

Det finns vissa moln på himlen som skymmer framkomligheten i medlingen. Skolan ska tydligen inte fungera på skolans villkor, utan ska i stället vara som alla andra kommunala verksamheter. Det är helt obegripligt att en fråga som turordning vid arbetsbrist får blockera avtalet, om man verkligen vill åstadkomma resultat som gynnar kreativa lösningar. Öppna ögonen och inse att vi står inför en pyramidal lärarbrist. I ett sådant läge är det inte ansvarsfullt att framhärda i att frågor om arbetsbrist ska prioriteras. 

Det finns stora möjligheter att göra läsåret 2018/2019 till något speciellt. Men, det kräver en rejäl nystart i såväl den politiska hanteringen av skolans frågor som i den kommunala avtalsrörelsen. Den gemensamma nämnaren för ett lyckat resultat är att bry sig om skolan, inte använda den för andra syften.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2018

Kommentera