Annons

Vi får det att fungera!

”Ni får det att fungera!”

Så sa en nyanställd kollega efter att ha fått en genomgång av vårt arbetsrums egensinniga skrivare. Skrivaren har flera smått frustrerande ovanor och behöver mycket kärlek för att göra den mest grundläggande av sysslor, exempelvis att skriva ut. Den vill att vi använder en kabel in i datorn, den vill att vi klappar om den extra inför varje manöver och den vill utan diskussion att vi lyfter på utmatarfunktionen innan papperet kommer ut – varje gång.

Frasen har hängt med mig sedan dess. För så har jag nog inte hört någon formulera min arbetsvardag förut.

”Vi får det att fungera!”

Lärarutbildningen gav många metoder och knep att hantera yrkesvardagen. Erfarenheten har gett mig ännu mer. Men inget kan förbereda dig för alla de där små egenheter som alla arbetsplatser har.

I vår värld så kan de där små sakerna som var och en för sig är helt hanterbara ändå ge ordentliga konsekvenser på yrkesvardagen. För är det så att skrivaren behöver 40 minuter att starta upp på morgonen? Nej, tyvärr är det här ingen överdrift eller hörsägen från långt ifrån utan det är en realitet. Det får direkta konsekvenser in i första lektionen den dagen.

Kanske just den utskriften innehöll upptakten för förmiddagens uppdrag till eleverna. Istället blir det nu att kompromissa fram en ny övning eller att med andan i halsen komma in på lektionen aningen sent och aningen för mycket uppe i varv. Då kan du inte vara den där lågaffektiva lejonhonan som vakar över sin kull. Det blir då svårt att ge den optimala starten på dagen eller arbetspasset.

Följderna för eleverna och lektionsinnehållet blir säkert fortfarande bra men kunde blivit säkerligen minst tio gånger bättre om jag haft möjlighet att komma dit lugn i god tid före eleverna. De gånger som skrivaren eller något annat gupp i vägen gör att lektionen helt enkelt blir kass och elever som behöver förutsägbarhet och struktur inte får det. Då behöver du inte tillbringat många dagar i skolans värld för att förstå vilka konsekvenser det kan ge. Konflikter, tårar, extra arbete för de vuxna på skolan och känslan av ännu ett misslyckande hos eleven med oroliga föräldrar som hör av sig. Något som kan ta veckor att återhämta.

En annan liten hake i vardagen kan vara att ljudkabeln till smartboarden har varit med aningen för länge och behagar glappa när den helst inte ska glappa. Och när hjälpen kommer så fungerar den alltid perfekt. Den lugnande musiken, som jag vet är perfekt för att få den ultimata starten på lektionen när det är tystläsning, blir till ett hackande skränljud. Trots att jag kontrollerat att alla kablar sitter som de ska och varit på plats i god tid innan för att jag vet att det kan behövas för att nyttja de metoder som jag vet lyfter undervisningen och får mina elever att lyckas.

”Vi får det att fungera!”

Istället för att låta musiken göra jobbet när klassen väller in efter lunchrast och fotbollsmatch så får jag med ledarskap i både röst och kropp ordna lugnet. Jag fixar det också, inga problem, men det andra sättet hade varit både effektivare och mer energisparande. Det vet jag.

Varför får vi det att fungera? Jo för att belöningen och effekten av god undervisning där jag får använda de metoder jag vet behövs ger enormt utslag tillbaka i kunskap, energi och god nytta för framtiden. Sedan skulle var och en av dessa små egenheter i vardagen inte göra något men när du radar upp dem och ser dem sida vid sida så är formuleringen ”Ni får det att fungera” både en klapp på axeln men även en mening som stannar kvar och ger eftertanke. Hur mycket mer skulle jag kunna göra och utveckla om dessa gupp i vardagen inte fanns?

Många kompromisser och improviserade lösningar leder utan tvekan till dålig energi och stress hos både mig och mina elever. Finns inte förutsättningarna för att göra ett gott jobb så måste jag säga ifrån för att inte i det långa loppet förstöra för mig själv och då indirekt för eleverna. Några få kompromisser och improviserade lösningar leder troligen till nytänkande och kreativitet. Säkerligen har många av de bästa idéerna uppkommit just där. Balansen blir som alltid nyckeln till det hållbara.

”Vi får det att fungera!”

Reagera på inlägget:

Här finns ingen coronadistansering

Relaterat

Nu var vi igång igen. Vi lärare i grundskolan samlades i stora grupper á 60–70 personer för att förbereda oss för att möta de 900 elever som började sitt nya läsår.

Här finns ingen coronadistansering, ingen distansundervisning – det är en parallell värld till övriga världen. Den värld som hanterar coronapandemin med distansarbete, avståndstagande och ett stopp för möten med fler deltagare än 50. 

Det kändes pirrigt – vi skulle köra enligt samma rutin och modell som vid skolstarten 2019. Det var en tid då ingen visste att corona fanns, eller att en pandemi kunde förändra världsordningen på mindre än en månad. Ordet socialdistansering var inget ord som användes till vardags. 

Det var en tid när vi hade föräldramöten i skolan, utflykter med kollektivtrafik var möjligt och riksdagen mottog besökare för undervisning. Med modellen precis som tiden före corona och de förutsättningarna började vi även det här året, i skolan var allt sig precis likt.

Det kändes spännande, som alltid, med en ny termin men också väldigt osäkert. Nu vet vi hur det känns att under lång tid jobba med 40 procent närvaro i personalstyrkan. Nu vet vi hur det känns att ständigt förhålla oss till nya direktiv. Nu vet vi hur det är att jobba under en pandemi. En pandemi som pågår runt om i resten av världen men som för oss i skolan finns, men egentligen inte alls. 

Vi blir sjuka som alla andra, vi vabbar som alla andra, vi anpassar våra liv utanför jobbet som alla andra.

Men på jobbet är vi 900 personer under samma tak, simhallar ska besökas med upp till 75 barn åt gången. 150 personer äter lunch samtidigt, tre handfat ska tvätta alla händer i matsalen och ingen handsprit finns någonstans i lokalerna att tillgå. Väldiga kontraster är det i våra båda världar.

Allt eftersom den första tiden på terminen rullar vidare så börjar jag fundera – har vi inte lärt oss något från våren? Kan vår verklighet verkligen fortgå med en pandemi runt knuten men innanför dörrarna, där ska allt vara precis som vanligt?

Relaterat

Reagera på inlägget: