Annons

Mitt lediga jag skulle aldrig förstå mitt yrkesjag

Torsdagar är den dag i veckan jag med lätta steg lämnar tidigt. Det är dagen då jag märker att jag har 35 timmar arbetsförlagdtid. Det är dagen då jag inte gör något annat än jobbar de få timmar jag faktiskt har på schemat. Inte en sekund till går till skolan.

Konstigt nog så känns det alltid lite skamset att gå.

Jag vill på något sätt få bekräftat att det är okej även fast jag har det svart på vitt i mitt schema: torsdagar slutar jag tidigt. Som lärare kan jag verkligen jobba hur mycket som helst. Vissa perioder är det mycket att göra och andra perioder är det mindre.

Jag är aldrig utan något att göra men jag har lärt mig att sätta stopp. Nu är det nog för idag. Nu har jag gjort det jag tänkt och då räcker det för idag.

Torsdagar så är det helt klart lättare att sätta stopp än andra dagar. Det är min tidiga dag. När klockan är slagen åker kappan på och den lätta väskan redan packad. Inget ska med hem som är skolrelaterat. Nu ska jag bara vara ledig.

Varje gång jag lämnar skolan tidigt händer det något med min person. Plötsligt är den förstående pedagogen och ledaren som alltid analyserar och försöker skapa förståelse för elever och situationer helt borta. Istället kommer nu personen fram som skyr ljud, barn i skolåldern och folksamlingar.

Eftersom dagen fortfarande är ung så pågår världen runt mig precis som vanligt trots att jag lämnat jobbet. Skolklasser i rörelse, mycket trafik som far åt olika håll, andra på bussen som är mitt uppe i sin dag och sedan är det jag helt själv.

Den lediga jag skulle aldrig förstå yrkespersonen som gladeligen går dit i korridoren där det låter som mest eller gå fram till yvigt diskuterande tonåringar för att delta i samtalet.

Aldrig skulle denna person söka upp halvt främmande människor för att bara skapa relation. Kommer en skolklass ombord på tåget jag åker på så byter jag tveklöst vagn. Allt det som yrkespersonen aldrig skulle drömma om att göra, det gör den lediga personen utan att tveka.

Kommer en skolklass in i simhallen under mitt träningspass så beräknar jag snabbt deras lektionslängd för att hellre korta ner min stund i bassängen än att möta den skränande mobben i omklädningsrummet. Den pedagog som är medföljande till elevgruppen är troligen stolt över hur bra allt går på utflykten. Men just då är det inte min syn av vad som händer.

För min syn på elevgrupper som ledig respektive i tjänst är milsvida skilda åt. I tjänst uppskattar jag diskussioner och elevernas glada högljudda samtal. Jag har all förståelse för att inte alla förstår instruktioner och att det kan vara svårt att hitta tystnaden.

Privat och helst på min korta dag eller lediga stund i veckan så är ovanstående förmåga helt bortblåst. Istället kan en monolog spelas upp i mitt huvud; Hur mycket kan en tonåring låta? Ja, hela bussen vet vad du tycker om ditt spräckta mobilskal! Måste ni stå i en klump mitt i affären? Väx upp bara! Jag är ledig och vill ha lugn och ro!

Mitt lediga jag behöver inte se eller höra från mitt yrkesjag. Det är just de där stunderna när jag låter mig själv vara helt ledig som gör att jag dagen därpå återvänder till jobbet med ny energi. Energin ger mig nya tankar hur jag ska ta mig an dagen.

Diskussioner, lektioner och stunder i korridorerna där mitt tålamod, min tillit och min yrkeskunnighet krävs är ett måste. Därför så borde det inte kännas konstigt att lämna skolan tidigt de dagar jag kan och faktiskt bestämt att jag ska.

Konstigt är det dock, om nu mitt ego får blossa ut till fullo, att inte andra direkt förstår att jag faktiskt är ledig och direkt anpassar sig efter mig. Kan de inte se att jag är ledig och själva tänka ”Shhh! Ledig lärare – var bara tyst”.

Så lämna bassängområdet, sluta diskutera på bussen och framför allt bara håll er borta om ni inte är i samma ledighetsläge som jag. Shhh… var bara tyst!

Reagera på inlägget:

Tillsynsansvaret – visst kan jag strunta i det?

Jag kan uppleva att lärarens tillsynsansvar i all sin tyngd är en av de ”plikter” som jag som förälder känner stor trygghet i. Är mitt barn inte på den plats där jag tror det ska vara så meddelar skolan mig det.

Jag som tjänsteman har ju här ett enormt ansvar som ingen av oss någonsin borde ta lätt på. Men ändå kan jag få en känsla av att det finns en stor osäkerhet kring vad tillsynsansvar innebär och vad det faktiskt betyder. 

Hur ofta pratas det om det här på våra arbetsplatser? Tas det upp på varje APT tillsammans med anmälningsplikten eller drunknar det i praktisk information om organisation och budget? Eller är det en kunskap som är till för några få, trots att ansvaret ligger på varje enskild anställd?

En lärare kan aldrig frånsäga sig tillsynsplikten, eller delegera den till någon annan, exempelvis en förälder. 

När jag börjar läsa och reflektera över tillsynsansvaret så får jag varje gång en krypande känsla. Huja – kan jag verkligen säkerställa det här? Har jag koll? Har jag förstått det hela rätt? Och då tycker jag mig ändå besitta en hel del kunskap och erfarenhet i ämnet. 

Trots det känns det som just det här ansvaret är en kunskap som få faktiskt har och, till min ännu större oro, ibland tar oerhört lätt på. Säkerställer våra rektorer och huvudmän att deras anställda faktiskt vet vad det är och vad det innebär? Visar våra rektorer att de tar ansvar i frågan och arbetar proaktivt med att säkerställa kunskap kring tillsynen?

Eller är det en kunskap som några få har fast ansvaret för tillsynen ligger hos varje enskild anställd?

Reagera på inlägget: