Att sätta ord på det som kan tyckas självklart är en given framgångsfaktor i undervisning. Men att formulera för mina kollegor och elever hur man går in i ett rum och anpassar sin ljudnivå efter pågående arbete – hur gör jag det? Ska jag göra det?

Arbetandes på högstadiet så är det här med sociala relationer oerhört viktigt för mina elever. Varje morgon har de genomgående hälsningsritualer. Det kramas, High five-as, axelkramas, kindpussas i det oändliga. Det har minskat lite med covid-19, men inte så mycket som man kanske skulle ha önskat. Kommer någon sent börjar ritualen om. Har någon varit sjuk hälsas det grundligare. De flesta förstår att det räcker en gång per dag. Andra gör det varje gång de ses. Några fortsätter gladeligen sina hälsningar vid sen ankomst även inne i lektionssalen under pågående genomgång. Det här är naturligtvis inte okej och har varit föremål för en del diskussion och frustration.

Att gå in i ett rum när arbete pågår; hur gör man det?

Hur lätt är det att känna av stämningen i ett rum du går in i och sedan anpassa dig efter det?

Det här någonting jag måste sätta ord på och hjälpa mina elever med i undervisningsrelaterade situationer. Både när de går in i ett klassrum, men även när de lämnar ett rum och kommer in i ett annat sammanhang.

Jag kan ibland bli både arg och häpen över vissa elevers och även ibland kollegors totala oförmåga att känna av rummet de kommer in i.

”Karin, jag ska bara hämta? Ligger min iPad här? Skulle du kunna komma en stund, Karin” Frågorna och orsakerna till ankomsten i rummet är alltid många. Till de elever som sitter i rummet och upplever det jag upplever – att bli störd – säger jag ofta:

”Gör inte så, gå inte in i ett rum och börja prata högt utan att du känner av stämningen i rummet”.
Hur gör vi vuxna?  Hur gör jag själv?

”Det här är både lätt och svårt”

Ofta känner vi nog att det vi ska säga och göra är det viktigaste som finns och går naturligtvis före de elever som visar att de behöver hjälp, eller? Vilken ljudstyrka har vi när vi går in i rummet? Hur pratar vi? Vilka förebilder är vi? Det kan jag inte säga om mig själv, det får andra göra, men ibland kommer jag på mig att tysta kollegor…

Det här är både lätt och svårt.

Jag gjorde själv en ordentlig blunder här om veckan. Full av energi gick jag en runda kring skolan för att påminna mina kollegor om att i sin tur påminna eleverna att det var elevråd. Kom in på en hemvist och hälsade med hög och tydlig stämma. ”Hej på er!” En klok kollega var snabb och hystade ner mig. ”Du pratar väldigt högt, Karin”. Som jag skämdes. Jag som så många gånger bett kollegor och mina elever att vara tystare.

Jag bad om ursäkt till kollegan. Tog datorn och började på det här inlägget.

Det är ju riktigt svårt. Hur ska jag dels själv komma ihåg att känna in ett rum som jag går in i och hur ska jag lära både elever samt kollegor att det här är en oerhört viktig komponent i att skapa studiero i vardagen.

Hur ska vi göra när vi går in i ett rum?

Kommentera

Den här texten är lika mycket till mina elever som till er kollegor där ute.

När jag gick på högstadiet så var jag tyst. Väldigt tyst i klassen. Inte för att jag inte hade saker att säga, inte för att jag inte ville säga dem. Helt enkelt för att jag var alldeles för ängslig hur rösten skulle låta när jag väl sa något.

Skulle rösten hålla, var det jag skulle säga rätt, var det värt att sägas?

Talängslan fick jag till slut veta att det hette men det var först när jag själv gick på högskolan. En enkel sökning på nätet idag säger mig att mellan 50 och 70 procent uppger att de känner en nervositet inför talsituationer och 20–34 procent känner stark oro och ångest för att tala inför andra. Vissa har det svårare än andra men det är vår absolut vanligaste fobi.

“According to most studies, people’s number one fear is public speaking. Number two is death. Death is number two. Does that sound right? This means to the average person, if you go to a funeral, you’re better off in the casket than doing the eulogy.”
– Jerry Seinfeld

Absolut värst var när läraren som ledde oss gick klassen runt och jag visste att snart är det min tur att läsa högt eller tala. Jag räknade stycke för stycke så jag visste exakt vilket som skulle bli mitt. Övade och övade tyst i mitt huvud för att vara förberedd när det skulle bli min tur. Men sedan när det väl närmade sig min tur gick jag istället ut på toaletten för hjärtat bankade så hårt i halsgropen att talet definitivt skulle påverkas.

För mig blev teatern och en fantastisk logoped, som jag träffade via teatern, räddningen. När jag var någon annan så fungerade rösten utmärkt. När jag fick lära mig att rösten inte alls låter så konstig som jag tror. När jag fick lära mig att alla är nervösa. Ja, då släppte det successivt.

Idag är det här så gott som ett minne blott men ibland, ibland så kommer känslan tillbaka att rösten inte ska hålla och att rösten lever sitt eget liv.

”Ibland kommer den där ängslige talaren i mig fram”

Idag måste jag ibland påminna mig själv om hur det var när jag själv gick i högstadiet. Jag som inte ville prata. Det är svårt att tro idag när jag är ledare varje dag och alltid är den som först tar ordet i mitt klassrum. Men ibland, ibland så kommer den där ängslige talaren fram. Idag vet jag aldrig riktigt när men den dyker upp. Oftast när jag måste vänta på just min tur att tala då jag vet att en hel rad andra är framför mig. När jag vet att efter de där fem personerna så är det min tur.

Det här har inte hindrat mig i mitt yrkesval eller val jag gjort men det har helt klart fått mig att tänka till många gånger i min vardag. Ska jag göra det här eller kommer min röst att spela mig ett spratt. Kommer min gamla talängslan att göra sig påmind och ställa till det för mig?

Numera är min talängslan ett bra arbetsverktyg att ta till när just talet är ett måste.

Varje gång jag gör övningar i klassen där talet är ett måste så berättar jag om den femtonåring jag en gång var. Den femtonåring som försökte verka sjuk dagen det var redovisning eller högläsning för att slippa. Femtonåringen som försökte slippa tala. Hon är användbar i dag. Jag märker att mångas axlar faller ner när jag berättar om henne och säger: ”Det är okej att vara nervös, det är okej att inte vilja prata och det är okej om rösten inte hela tiden bär”.

Nu försöker jag hitta former där just de tysta får komma till tals. Jag försöker stötta de tysta så att även de vågar ta ordet och säga vad de har att säga. Prata om talängslan och låt dem förstå hur oerhört vanligt det är att våndas inför att prata.

Låt det vara uttalat att man är nervös och att det är obekvämt för vissa att prata.

Jag blandar alltid talordningen så man inte vet när man ska prata och låter de talängsliga prata först så det hela är avklarat snabbt och de slipper sitta och våndas.

Sen påminner jag alltid mig själv att minnas att de inte är tysta för de inte har något att säga, inte vill eller tycker om att prata. Tillsammans med andra så kanske det helt enkelt inte går, oron över hur det ska låta eller tas emot övertar allt. För dem får tystnaden och ängslan över att prata ta över möjligheten att faktiskt ha en åsikt.

  • För de som vi vet ängslas inför att prata i klass, tänk på att:
  • Prata om talängslan och hur vanligt det är.
  • Blanda talordningen.
  • Låt de talängsliga bestämma när de ska tala- oftast är det skönt att vara först.
  • Hitta olika former, när tal är ett måste – gör mindre grupper – kan det vara digitalt.
  • Låt det vara uttalat i klassen – de flesta är nervösa att tala, vissa mer och andra mindre.

När tal är ett måste ängslas vi som inte kan men med den här hjälpen så vågar många fler och alla får veta att det är okej att vara nervös.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola och författare till två böcker. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.