2020 – året då en ny värld av ord, oro och problem uppenbarade sig. Nya frågor som väntade sig svar utan tid att hinna reflektera över dem.

Januari till mars rullade vardagen på och inte hade jag en tanke på att det efter sportlovet skulle anlända en ny tid, en ny era och en ny vardag där handsprit, en problematisk (för oss i skolvärlden) social distansering och möten via länk skulle bli vardag.

Att vi så snabbt kunde ställa om oss från undervisning i klassrum med elever sittandes på sina platser till att dagen därpå inte ha några elever alls och de få som var på plats kom med frågor som: ”När kommer vår skola att stängas?

Stänga skolan – ja till och med nu när vi i Storstockholmsområdet faktiskt har stängt våra högstadium för att övergå till distans så låter orden så främmande. Stänga skolan, och då inte för att gå på lov utan för att en osynlig fiende – ett virus av ny sort, ha tagit sig in i vår vardag och ändrat den så totalt.

Ser jag tillbaka på året så kan jag välja att se till de inlägg av oro och förundran som jag tidigare skrivit men jag kan även välja att se de ljusglimtar och ögonblick som varit och troligen inte ens skulle skett eller uppmärksammats annars.

För vissa händelser vill jag ju ändå uppmärksamma och inte vara utan trots alla olustiga, tråkiga och frustrerande stunder som funnits där emellan. Så här är ett tack och en tanke till just de händelser som fått 2020 att glimma till och bli ett år att minnas för något annat än covid-19.

För det här har blivit året där vi i våras satt och åt ur matlådor i klassrummet, för att undvika trängsel i matsalen, och samtidigt räknade hur många köttbullar vi fick just idag. Aldrig har jag tidigare suttit med mina elever och faktiskt räknat köttbullarna och tomaterna för att låta det vara just det, och bara det, vi kunde göra just då.

Likväl när pepparkakstiderna kom och vi satt och pratade om burkens dekoration. Inte hur många pepparkakor varje person skulle få utan faktiskt hur burken såg ut som de låg i.

Under den här perioden har tiden på något sätt stannat upp och i det måste vi hitta en stund mitt i allt det absurda att göra vardagliga saker tillsammans. För vi får inte göra det någon annanstans och vi får inte göra det med någon annan. Så det vill jag minnas.

Sen vill jag minnas våra elever och hur de har utvecklats med året, som när vi lärare en måndag i december var i full fart med att förbereda distansundervisningen, vi satt redan via länk och väntade. Plötsligt dök ett mejl upp med frågan: ” Var är ni lärare? Vi elever är redan på plats”. De visste ju exakt vad som förväntades av dem om skolan skulle övergå till distansundervisning. Vi hade ju både pratat och visat det i våras när vi övat distansundervisning.

En uppskattad nyhet som jag hoppas är här för att stanna är föräldramöte via länk. Både tidsbesparande, kvalitetshöjande och tydligare – allt i ett kort. Att därefter även höra från eleverna hur de satt med sina vårdnadshavare där hemma och tillsammans deltog i föräldramötet. Många rosor till oss lärare och omedelbar diskussion mellan vårdnadshavare och eleven när de märkte att det var just deras barns ansikten som fick den där igenkännande blicken när vi pratade om att vissa tagit med energidryck till skolan trots förbud och butikernas åldersgräns.

Sen en extra eloge till eleverna som jobbat och verkligen velat ta till sig kunskaper och erfarenheter. Så till den grad att de faktiskt även erkänt att det här gick ju inte så bra. När de insåg att prata bort sin tid och göra annat på lektion inte gav de resultat som de egentligen ville ha. Många lärare har varit borta i vab och sjukdom. Tryggheten och rutinen som brukar finnas har inte varit där. Ändå har resultaten kommit.

En varm tanke till våra chefer som sprungit runt för att få dagarna att gå ihop trots extremt höga sjukfrånvarosiffror i kollegiet. Den där godisskålen, buffén av hälsoshots och glada tillrop som kommit och betytt så mycket just då.

Sen, inte för att jag vill göra om det, men den häftiga energin att se hur vi tillsammans i teamet trots hög frånvaro i kollegiet ändå lyckas göra kvalitativ undervisning och våga utmana oss själva att våga ta nya kliv och nya lärdomar för att hantera den nya tiden och den nya tekniken. Det har ändå varit häftigt, om än ordentligt mödosamt, att vara med om.

På det alla samtal som faktiskt fört oss kollegor närmare varandra i vårt samarbete. När vi pratat om vår vardag och till vilken kontrast den stått när övriga världen gått in i distansarbete med social distansering och vi i vår yrkesverklighet på intet sätt kunnat göra någondera.

Så tack, 2020 – mycket hade jag gärna helt enkelt velat slippa helt och hållet men de godbitar som ändå året bjudit på vill jag verkligen minnas, bevara och fortsätta med – och välkommen 2021.

Det här var mina stunder att minnas. Vilka var dina?

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola och författare till två böcker. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.