Annons

Har stängda skolor blivit Sveriges nya strategi?

Relaterat

Det är påtagligt att båda lärarfacken nu har höjt tonläget kring hanteringen av coronapandemin i skolorna. Man ställer högre och fler krav på både regering men också på skolhuvudmän och skolor kring hanteringen av pandemin. Detta är väl också i någon mening normalt. Först är man alla i samma nationella chock och sedan börjar man se detaljerna och var saker behöver förändras och förbättras.

Det finns däremot en hel del oklarheter kring de vägval man gjorde i Sverige i våras som ännu inte är utredda. Det finns mejlkonversationer som kan tolkas som att man valde att låta smittan sprida sig i yngre kohorter med skolan som verktyg. Tyvärr verkar de beslut som tagits och/eller skälen till dem inte finnas dokumenterade.

Krisledningen i den här epidemin verkar ha pågått i mejltrådar, telefonmöten och korridorprat, inte i dokumenterade analyser och beslut. Den skillnad som nu finns bland partiledare kring vad som egentligen sades till dem är ganska betecknande för situationen.

Det är dock mycket uppenbart att den bild av smitta bland barn, men framförallt på skolor och förskolor som kommunicerades under våren fått sig en riktig törn av data från verkligheten. Tvärtom är det ju nu mycket tydligt att det var både skolor och förskolor som var de mest drabbade arbetsplatserna i Sverige under hösten. Inte minst är det anmärkningsvärt att barnskötare befinner sig bland de mest smittade yrkesgrupperna.

  • Antalet smittade september–november 2020. Källa: FOHM

Sedan har vi det intressanta faktum att det finns någon sorts kvardröjande tanke om att den svenska strategin är att inte stänga skolor för att minska smittspridningen.

Jag har tidigare beskrivit att det finns ganska robusta data som pekar på att skolstängningar har stor effekt på smittspridningen i ett land. Mot detta står en sammanfattning som den europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, gjort där man pekar på skolans betydelse för barn och där man avråder från att stänga skolor. Något som FHM har använt i sin argumentation. Den svenska myndigheten har också hävdat att Sverige nu blivit ett exempel på att man inte behöver stänga skolor för att bekämpa pandemin.

Men läget är ju långt ifrån så enkelt. Man stänger skolor överallt i Europa för att försöka få bukt med pandemin, inte minst den nya brittiska mutationen, och i Sverige stängde vi gymnasieskolorna hela våren och nu igen i vinter.

I Sverige ser smittläget lite bättre ut nu efter jullovet – precis som vi såg en kraftfull minskning av smittan i samband med sommarlovet förra året. Det är en av indicierna som visar skolors roll för att etablera nya smittkedjor. Den som inte är så insatt skulle nu kunna tro att vi går tillbaka till att ha skolorna öppna i Sverige och att den svenska modellen med öppna skolor fungerar. Men sanningen är ju faktiskt den motsatta.

Skolverket undersökte nyligen hur många huvudmän i Sverige som utnyttjar den nya möjligheten att på rekommendationer av smittskyddsmyndigheter övergå till distansundervisning på högstadiet. Och det är ju en stor andel av skolorna. Man skriver:

”Två tredjedelar av huvudmännen har helt eller delvis övergått till fjärr- eller distansundervisning vid alla, eller nästan alla sina skolenheter. Cirka 60 procent av huvudmännen har övergått till fjärr- eller distansundervisning vid alla sina skolenheter. Det är nästan 30 procent av huvudmännen som inte övergått till fjärr- eller distansundervisningen vid någon skolenhet.”

Och:

”Där fjärr- eller distansundervisning nu bedrivs i högstadiet omfattar den som regel en stor del av undervisningen. Bland de huvudmän med skolenheter som övergått till fjärr- eller distansundervisning uppgav ungefär två tredjedelar att detta gällde all, eller nästan all undervisning.”

Det vill säga att i Sverige har vi de facto övergått till att genom lokala beslut stänga en stor del av våra högstadieskolor (samtidigt som gymnasierna varit stängda). Vilket i sin tur kan vara en stor anledning till att smittan gått ner. Och på samma sätt kommer ju öppnade skolor att återigen innebära en risk för smittspridning – såklart.

Detta är naturligtvis något man bör kommunicera och tydliggöra. En strategi är beroende av att befolkningen förstår och kan följa med. Det är inget problem att säga: ”vi hade fel och vi justerar”. Men att hävda en sak, och göra något annat – då blir det kognitiv dissonans.

Jag tycker utifrån min förståelse av coronapandemin att det är mycket bra att man använder lokala möjligheter att stänga skolor. Det är också uppenbart när man ser på en bild av i vilka regioner och kommuner detta har skett att det följer smittläget och pandemins styrka. Det här är naturligtvis hur man borde ha agerat redan under våren. Frågan är hur många liv som hade räddats om man hade stängt ner grundskolorna i Stockholm och Östergötland under våren? Betydelsen av tidiga åtgärder är ju en av de viktigaste lärdomarna under den här pandemin vilket inte minst den här studien från USA:s smittskyddsmyndighet visar.

Men jag tycker att det vore rimligt att Folkhälsomyndigheten officiellt går ut och säger att detta är vad som nu är den svenska strategin och tar avstånd från den hållning de tidigare hävdat – att skolor är riskfria miljöer. Jag vet att de resonerar som att erkännande av misstag kan ses som en svaghet eller ge mindre förtroende. Men alla erfarenheter från kommunikation i kris pekar på det motsatta (däremot är det jobbigt för egot – men det är en helt annan sak).

Det finns ett problem och där måste facken vara på tårna. När besluten blir lokala öppnar det också upp för lokalt godtycke. Det vill ju till att man verkligen stänger där det behövs och har öppet där man kan. Vi vet alla att det finns skolor som borde varit stängda för länge sedan. Skolor där klasstorlekarna borde ha minskats för länge sedan. Skolor där trängsel i korridorer, matsalar med mera varit för stor. Därför är facken viktiga för att ge alla dessa individer det stöd som behövs för att så långt det är möjligt säkra alla arbetsplatser ur smittskyddsperspektiv.

Med allt detta sagt vill jag också uttrycka att jag på alla sätt förstår de som menar att skola är viktigt, att mötena är viktiga.

Pandemin är en katastrof vi levt med nu i ett år. En katastrof som skördar liv och orsakar en mängd andra negativa konsekvenser för barn, för ungdomar och för vuxna. Men det är klart vi måste ha en diskussion om ansvar när skillnaderna mellan de nordiska länderna ser ut som nedan.

Och det är självklart att fackföreningarna i yrken som under hösten var de mest drabbade – personal i skolan – nu ställer hårda krav på ordning, reda och smittskyddsrutiner ute i verksamheterna.

Att man i detta läge diskuterar lämpligheten i att använda mun- eller andningsskydd är anmärkningsvärt huvudlöst.

Data från Johns Hopkins University, https://coronavirus.jhu.edu/map.html och https://coronavirus.jhu.edu/data/mortality, 210127.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Tack, 2020 – jag vill minnas godbitarna som ändå gavs

2020 – året då en ny värld av ord, oro och problem uppenbarade sig. Nya frågor som väntade sig svar utan tid att hinna reflektera över dem.

Januari till mars rullade vardagen på och inte hade jag en tanke på att det efter sportlovet skulle anlända en ny tid, en ny era och en ny vardag där handsprit, en problematisk (för oss i skolvärlden) social distansering och möten via länk skulle bli vardag.

Att vi så snabbt kunde ställa om oss från undervisning i klassrum med elever sittandes på sina platser till att dagen därpå inte ha några elever alls och de få som var på plats kom med frågor som: ”När kommer vår skola att stängas?

Stänga skolan – ja till och med nu när vi i Storstockholmsområdet faktiskt har stängt våra högstadium för att övergå till distans så låter orden så främmande. Stänga skolan, och då inte för att gå på lov utan för att en osynlig fiende – ett virus av ny sort, ha tagit sig in i vår vardag och ändrat den så totalt.

Ser jag tillbaka på året så kan jag välja att se till de inlägg av oro och förundran som jag tidigare skrivit men jag kan även välja att se de ljusglimtar och ögonblick som varit och troligen inte ens skulle skett eller uppmärksammats annars.

För vissa händelser vill jag ju ändå uppmärksamma och inte vara utan trots alla olustiga, tråkiga och frustrerande stunder som funnits där emellan. Så här är ett tack och en tanke till just de händelser som fått 2020 att glimma till och bli ett år att minnas för något annat än covid-19.

För det här har blivit året där vi i våras satt och åt ur matlådor i klassrummet, för att undvika trängsel i matsalen, och samtidigt räknade hur många köttbullar vi fick just idag. Aldrig har jag tidigare suttit med mina elever och faktiskt räknat köttbullarna och tomaterna för att låta det vara just det, och bara det, vi kunde göra just då.

Likväl när pepparkakstiderna kom och vi satt och pratade om burkens dekoration. Inte hur många pepparkakor varje person skulle få utan faktiskt hur burken såg ut som de låg i.

Under den här perioden har tiden på något sätt stannat upp och i det måste vi hitta en stund mitt i allt det absurda att göra vardagliga saker tillsammans. För vi får inte göra det någon annanstans och vi får inte göra det med någon annan. Så det vill jag minnas.

Sen vill jag minnas våra elever och hur de har utvecklats med året, som när vi lärare en måndag i december var i full fart med att förbereda distansundervisningen, vi satt redan via länk och väntade. Plötsligt dök ett mejl upp med frågan: ” Var är ni lärare? Vi elever är redan på plats”. De visste ju exakt vad som förväntades av dem om skolan skulle övergå till distansundervisning. Vi hade ju både pratat och visat det i våras när vi övat distansundervisning.

En uppskattad nyhet som jag hoppas är här för att stanna är föräldramöte via länk. Både tidsbesparande, kvalitetshöjande och tydligare – allt i ett kort. Att därefter även höra från eleverna hur de satt med sina vårdnadshavare där hemma och tillsammans deltog i föräldramötet. Många rosor till oss lärare och omedelbar diskussion mellan vårdnadshavare och eleven när de märkte att det var just deras barns ansikten som fick den där igenkännande blicken när vi pratade om att vissa tagit med energidryck till skolan trots förbud och butikernas åldersgräns.

Sen en extra eloge till eleverna som jobbat och verkligen velat ta till sig kunskaper och erfarenheter. Så till den grad att de faktiskt även erkänt att det här gick ju inte så bra. När de insåg att prata bort sin tid och göra annat på lektion inte gav de resultat som de egentligen ville ha. Många lärare har varit borta i vab och sjukdom. Tryggheten och rutinen som brukar finnas har inte varit där. Ändå har resultaten kommit.

En varm tanke till våra chefer som sprungit runt för att få dagarna att gå ihop trots extremt höga sjukfrånvarosiffror i kollegiet. Den där godisskålen, buffén av hälsoshots och glada tillrop som kommit och betytt så mycket just då.

Sen, inte för att jag vill göra om det, men den häftiga energin att se hur vi tillsammans i teamet trots hög frånvaro i kollegiet ändå lyckas göra kvalitativ undervisning och våga utmana oss själva att våga ta nya kliv och nya lärdomar för att hantera den nya tiden och den nya tekniken. Det har ändå varit häftigt, om än ordentligt mödosamt, att vara med om.

På det alla samtal som faktiskt fört oss kollegor närmare varandra i vårt samarbete. När vi pratat om vår vardag och till vilken kontrast den stått när övriga världen gått in i distansarbete med social distansering och vi i vår yrkesverklighet på intet sätt kunnat göra någondera.

Så tack, 2020 – mycket hade jag gärna helt enkelt velat slippa helt och hållet men de godbitar som ändå året bjudit på vill jag verkligen minnas, bevara och fortsätta med – och välkommen 2021.

Det här var mina stunder att minnas. Vilka var dina?

Reagera på inlägget:

Sverige kan inte vara neutralt i den här striden

Relaterat

En regerings primära uppgift är att skydda sin befolkning.

På torsdagen rapporterades det in 8 881 nya smittade i Sverige. Det är 900 fler än förra torsdagens drygt 7 900. Smittan är på inget sätt under kontroll. Den observerade fall/dödsfalls-kvoten i Sverige är 2,2 procent enligt Johns Hopkins-universitetet. Det innebär att utifrån bara de som konstaterades smittade från en onsdag till en torsdag kan vi förvänta oss att 8 881 * 2,2 % = 195 människor kommer att dö – på grund av en dags smittspridning.

Om den utveckling vi nu ser säger den ansvarige statsepidemiologen ”Även om kurvan i Sverige är relativt platt är det viktigt att fortsätta att följa rekommendationer och restriktioner”. Jag undrar om jag drömmer när jag ser det citatet, ”även”, ”platt”?

Jag har varit imponerad av Stefan Löfvens sätt att hantera regeringskriser. Han verkar i det fördolda men han ser till att lösa situationer som sett olösliga ut. Men nu är det faktiskt dags för regeringen att kliva fram. Uppdraget är nu inte att uppmana medborgarna att skydda sig själva: Uppdraget är att skydda medborgarna!

Om det inte finns lagutrymme (på grund av allt för sena processer kring pandemilagstiftning) att göra vad man gjort i andra länder där man påverkat utvecklingen som Österrike, Belgien, Norge med flera, det vill säga stänga köpcentrum och andra sådana åtgärder så måste man nu omedelbart:

  • Rekommendera användning av munskydd i alla offentliga miljöer.
  • Håll gymnasieskolor och högstadieskolor stängda en månad efter jullovet.

Jag tror inte det blir svårt att motivera detta för en befolkning eftersom det ger möjlighet för oss att få en paus som möjliggör att många av våra skyddsvärda medborgare ska få en chans att hinna bli vaccinerade innan de dör.

I Danmark har man ”ställt in julen” som man säger, av den anledningen.

I övrigt tycker jag att det är anmärkningsvärt att om att Folkhälsomyndigheten lägger medel på konstiga studier. Enligt uppgift genomför man ett forskningsprojekt för att försöka utreda eventuell korsimmunitet hos lärare. Detta för att kunna förklara varför lärare inte blir så sjuka i Covid-19. Är det så att medan människor dör i Sverige jagar myndigheten fortfarande efter sitt hjärnspöke – flockimmuniteten?

Det finns flera märkligheter med detta. Det första är att själva grunden för projektet är ju kraftfullt tillbakavisat av forskare vilket jag beskrev här. Lärare blir inte mindre sjuka. Det andra är att man tar av resurser under brinnande pandemi till ett sådant projekt och det tredje är att man överhuvudtaget håller på med forskning. Det finns ju inte i deras regleringsbrev.

Lämna forskningen åt dem som kan det och se till att sköta det uppdrag ni har och som finns i lagen: ”… tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar”.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Ni som blev distanslärare över en natt är hjältar

Från i princip en dag till en annan ställde den svenska gymnasieskolan om till digital distansundervisning till följd av coronapandemin. Den svenska gymnasielärarkåren drabbades av stängda skolbyggnader och hemförlovade gymnasister i mitten av mars 2020. Allt för att förhindra att Coronaviruset, Covid 19, skulle spridas.

Många gymnasielärare skämtade med varandra om hur det skulle bli om Sverige skulle tvingas till nedstängning av gymnasieskolan som i andra länder, som var hårdare drabbade än Sverige. De skojade om att man skulle säga från centralt håll att ”vi litar på att lärarna hittar en lösning”. Det var så det blev.

Coronapandemins hjältar, vid sidan av vårdens hjältar, är lärare i gymnasieskolan som blev distanslärare eller fjärrundervisningslärare som genom ett trollslag över en natt. Det är egentligen inget fel att överlämna till de professionella, men ramar och riktlinjer måste ges.

Coronapandemin har drabbat hela vårt samhälle och alla människor, barn, unga, vuxna och äldre. Det har funnits pandemier tidigare, men ingen som troligen varit i närheten av coronapandemin. Den globala spridningen orsakade exempelvis att skolor i hela 165 länder har stängts för undervisning. Hela 87 procent av världens elever eller cirka 1,5 miljarder har drabbats av detta och hela 63 miljoner lärare har också drabbats av stängningen (Folkhälsomyndighetens hemsida, 2020-11-30).

Nu har Sverige åter igen stängt gymnasieskolorna, för att förhindra spridning av coronavirus. Nu arbetar Sveriges gymnasielärare åter igen på distans eller i fjärrundervisning. Alla gymnasister sitter hemma och studerar. Gymnasieskolans lärare är alla distanslärare eller lärare i fjärrundervisning.

Fjärrundervisning är det begrepp som regeringen använder. Det är intressant med begreppsdefinitionen från regeringen: fjärrundervisning. På nationell nivå beslöts snabbt åter igen att alla lärare skulle bli distanslärare eller fjärrundervisningslärare.

Det kändes förstås oroande för många gymnasielärare med ingen eller ringa erfarenhet av fjärrundervisning av, men det fungerar faktiskt ändå bra. Gymnasisterna är vana vid datorer och att arbeta digitalt, mera vana än vad många i lärarkåren är. Gymnasisterna visar faktiskt stor förståelse för lärarnas tuffa uppgift att lägga om sin undervisning till digital fjärrundervisning.

Coronapandemin har skapat såväl pedagogiska som didaktiska utmaningar. Lärare har alla grundutbildning, men de har varierande erfarenhet av fjärrundervisning, och lärare har inte någon specifik utbildning för att hantera den situation som Coronapandemin skapat och skapar.

Lärares uppdrag är att genomföra sin undervisning och försöka ge eleverna förutsättningar för ett kvalitativt gott lärande, trots pågående pandemi. Det saknades och saknas alltjämt en långsiktig nationell plan för att bedriva fjärrundervisning.

Hur skulle regeringen lösa de problem som uppstått och uppstår? Det skulle ha behövts pedagogisk och didaktisk forskning och en omfattande utveckling av fjärrundervisning. Regeringen hade ingen plan, inte Skolverket heller, inte ens huvudmännen presenterade några planer. Några rektorer stöttade och hjälpte, men på många håll fick gymnasielärarna börja att på egen hand ”uppfinna” fjärrundervisningen med hjälp av den teknik som fanns tillgänglig.

Regeringen ser på fjärrundervisning som något tillfälligt. Det ska tydligen återgå till ”det normala”, så snart pandemin tillåter? De vunna erfarenheterna ska tydligen inte användas för att utveckla fjärrundervisningen? Detta är mycket märkligt i vårt land. Fjärrundervisning kan naturligtvis användas även när vi inte har en pandemi.

Hur skulle ungdomarna ges bästa möjliga förutsättningar för att nå uppställda mål genom fjärrundervisning och hur skulle lärarna få en rimlig arbetsbelastning? Det blev lärares egna uppdrag att hantera.  Lärare i gymnasieskolan är absolut coronapandemins hjältar (näst efter alla hjältar bland vårdpersonalen). De har uppmuntrat varandra att dokumentera sin fjärrundervisning och de ungas lärande så att de har bättre pedagogiska och didaktiska kunskaper och erfarenheter ”när nästa pandemi rullar in”.

Gymnasieskolans lärare vill absolut inte sänka kraven på sina elever, men problemen accentueras av departementet som talar om att ge ”coronarabatt”, det vill säga sänkta krav på eleverna.

Hur ska skolverksamheten, undervisning och lärande, egentligen fungera på bästa sätt när en pandemi orsakar att gymnasieskolan stängs?  Det har inte getts någon som helst förberedelse för en annorlunda undervisningsuppgift, som förändrades i princip över en natt. Lärare hade ingen beredskap, men måste ändå försöka att lösa undervisningsuppgiften.

Reagera på inlägget:

Statsmakten måste ta ansvar för människors liv i en pandemi

Relaterat

Anna Ekströms presskonferens idag om att inte stänga gymnasieskolor var både bra och dålig. Låt mig först säga: Det är ett svårt uppdrag hon har och att jag har full förståelse för det och medkänsla med de avvägningar man försöker göra.

Det som var bra är hennes betoning på att skola är viktig. Hon sade att vi är varandras förebilder och om vi följer rekommendationerna så går det här bra. Skola är viktig. Det vet vi alla. Gymnasieundervisning borde också kunna bedrivas om man är försiktig, om lokalerna är tillräckligt stora och så vidare. Det vill säga om man kan följa det som gäller på andra arbetsplatser.

Det var också bra att hon menar att man i gymnasieskolan på allvar ska ta hänsyn till pandemin och undvika trängsel. Men hon gjorde samtidigt en tydlig markering av att man i första hand ska hålla igång undervisningen på plats.

Problemet med att på detta sätt skjuta ifrån sig ansvaret är att det bygger på att varenda lärare, och framförallt varenda rektor och varenda chef på högre nivå själva nu ska vara sina egna epidemiologer och inse vad som behöver göras. Men både lärare och elever har vittnat om att så inte har varit fallet.

Det är inte alls säkert att en lärare ute på en gymnasieskola kommer ha chefer som kommer att hantera detta på ett sätt så att de och deras elever kan gå tryggt till sin skola. Och vi pratar om många gymnasieskolor som är väldigt stora.

Frågan är hur ska elever och lärare få det inflytande som behövs för att de ska kunna varna för den trängsel som i alla fall fram till nu har funnits? För Anna Ekström sade att de skulle ta ansvar. Men ansvar utan makt – när finns det Anna? Hur ska elever kunna göra något åt de scheman de fått?

I min familj har vi en vuxen kvinna som går till en skola med 1 000 elever och vet att hon på grund av det inte kan träffa sin mormor i jul. Hon berättar om trängsel i såväl klassrum som korridorer. Hon vill ju inte vara den som smittar. På en nära väns arbetsplats är de lite färre eftersom en av dem har blivit Covid smittad av sin fru som är lärare. Vägvalen att hålla gymnasieskolan öppen påverkar hela samhället på många sätt.

Och det måste sägas att detta är en chansning.

Jag hoppas innerligen man gör rätt. Men min åsikt är fortfarande att i det läge vi nu har med 180 IVA-vårdade fall och en kurva över dödsfall som pekar uppåt för varje dag, behöver vi nog bryta smittan med mer bestämda och gemensamma åtgärder än detta. Jag tycker inte att det är att begära för mycket när man önskar sig kraftfullare åtgärder. Att lägga ut ansvaret på befolkningen är ett konstigt sätt att hantera en pandemi.

Vi är snart återigen i en situation där fler personer dör per vecka i Sverige än vad som dött i Finland under hela pandemin. En av anledningarna till att vi fick så många döda i våras var de jämförelsevisa milda restriktioner vi införde jämfört med många andra länder och en av anledningarna till att vi startade hösten med liten smitta var att det var i slutet på ett långt sommarlov.

Jag tror därför fortfarande att om man väger ihop riskerna vore det bättre i det här läget att stänga ner några veckor. Statsmakten måste ta ansvar för människors liv i en pandemi. Man kan inte skjuta ut det ansvaret till lärare och elever som inte har makt över sina arbetsvillkor.

Det har också varit oerhört hattigt i höst med lättnader i restriktioner hela hösten, med dåliga prognoser kopplade till prat om att vi inte skulle få en andra våg (sic!) – och så plötsligt när man senfärdigt ser en andra våg dundra in, då rullas det ut en bombmatta av lokala restriktioner och regeringen tilltalar sin befolkning med förmaningar om ansvar blandat med budskap om att vi är dåliga på att följa dem.

Jag kan förstå deras panik, men det ger dem inte rätt att agera så. Om detta inte fungerar, kommer man då att skylla på oss igen? Är det då lärarnas fel när det gäller skolan?

Jag har inte tagit upp grundskolan. Detta eftersom vi vet, precis som Anna Ekström sade att barns sjukdom och smitta avtar med sjunkande ålder. Det är dock ändå så att man borde utifrån forskningsresultat föra en diskussion om högstadiet. Vlachos m. fl. visar ju tydligt att färre gymnasielärare än högstadielärare blev allvarligt sjuka i Covid i våras. Detta eftersom gymnasierna var stängda.

När vi summerar den här hösten kommer vi alltså med stor sannolikhet se att också fler gymnasielärare har blivit svårt sjuka. Så diskussioner borde föras om hur högstadielärare kan skyddas. Vilket också är slutsasen i Vlachos m. fl. rapport.

Men detta är alltså en övervägning som regeringen gör: Dessa lärares sjukdom och eventuella död är mindre viktig än de negativa effekterna av en skolstängning.

Detta måste man vara tydlig med. Och jag tycker att lärare bör ha det avgörande inflytandet över om man accepterar den risken.

Vad det gäller universiteten berättade Matilda Ernkrans att många Campus är stängda, att majoriteten av undervisningen sker digitalt. Detta är också min bild. Därför har jag heller inte skrivit något om det. Det vill säga lärosätena verkar ha tagit det här ansvaret mer seriöst än vad många gymnasieverksamheter gjort.

Kanske på grund av att det är färre huvudmän, kanske för att de många gånger har tillgång till medicinsk expertis? Jag vet inte men, det är intressant att fundera över. Hade vi till exempel med en statlig skola haft möjlighet att införa tvingande smittskyddsregler på ett annat sätt än vi har nu?

Jag vet också att det finns många universitetsinstitutioner som har infört regler om munskydd i situationer där de behöver genomföra undervisning på plats som vid praktiska moment. Och därför undrar jag (liksom en mängd människor som kan mycket mer om detta än jag): När kommer det att finnas information på Folkhälsomyndighetens hemsida om hur man kan använda munskydd och den evidens som finns som stödjer detta?

Utöver detta tycker jag att alla ska läsa det Filippa Mannerheim skrev i Expressen.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor