2020 – året då en ny värld av ord, oro och problem uppenbarade sig. Nya frågor som väntade sig svar utan tid att hinna reflektera över dem.

Januari till mars rullade vardagen på och inte hade jag en tanke på att det efter sportlovet skulle anlända en ny tid, en ny era och en ny vardag där handsprit, en problematisk (för oss i skolvärlden) social distansering och möten via länk skulle bli vardag.

Att vi så snabbt kunde ställa om oss från undervisning i klassrum med elever sittandes på sina platser till att dagen därpå inte ha några elever alls och de få som var på plats kom med frågor som: ”När kommer vår skola att stängas?

Stänga skolan – ja till och med nu när vi i Storstockholmsområdet faktiskt har stängt våra högstadium för att övergå till distans så låter orden så främmande. Stänga skolan, och då inte för att gå på lov utan för att en osynlig fiende – ett virus av ny sort, ha tagit sig in i vår vardag och ändrat den så totalt.

Ser jag tillbaka på året så kan jag välja att se till de inlägg av oro och förundran som jag tidigare skrivit men jag kan även välja att se de ljusglimtar och ögonblick som varit och troligen inte ens skulle skett eller uppmärksammats annars.

För vissa händelser vill jag ju ändå uppmärksamma och inte vara utan trots alla olustiga, tråkiga och frustrerande stunder som funnits där emellan. Så här är ett tack och en tanke till just de händelser som fått 2020 att glimma till och bli ett år att minnas för något annat än covid-19.

För det här har blivit året där vi i våras satt och åt ur matlådor i klassrummet, för att undvika trängsel i matsalen, och samtidigt räknade hur många köttbullar vi fick just idag. Aldrig har jag tidigare suttit med mina elever och faktiskt räknat köttbullarna och tomaterna för att låta det vara just det, och bara det, vi kunde göra just då.

Likväl när pepparkakstiderna kom och vi satt och pratade om burkens dekoration. Inte hur många pepparkakor varje person skulle få utan faktiskt hur burken såg ut som de låg i.

Under den här perioden har tiden på något sätt stannat upp och i det måste vi hitta en stund mitt i allt det absurda att göra vardagliga saker tillsammans. För vi får inte göra det någon annanstans och vi får inte göra det med någon annan. Så det vill jag minnas.

Sen vill jag minnas våra elever och hur de har utvecklats med året, som när vi lärare en måndag i december var i full fart med att förbereda distansundervisningen, vi satt redan via länk och väntade. Plötsligt dök ett mejl upp med frågan: ” Var är ni lärare? Vi elever är redan på plats”. De visste ju exakt vad som förväntades av dem om skolan skulle övergå till distansundervisning. Vi hade ju både pratat och visat det i våras när vi övat distansundervisning.

En uppskattad nyhet som jag hoppas är här för att stanna är föräldramöte via länk. Både tidsbesparande, kvalitetshöjande och tydligare – allt i ett kort. Att därefter även höra från eleverna hur de satt med sina vårdnadshavare där hemma och tillsammans deltog i föräldramötet. Många rosor till oss lärare och omedelbar diskussion mellan vårdnadshavare och eleven när de märkte att det var just deras barns ansikten som fick den där igenkännande blicken när vi pratade om att vissa tagit med energidryck till skolan trots förbud och butikernas åldersgräns.

Sen en extra eloge till eleverna som jobbat och verkligen velat ta till sig kunskaper och erfarenheter. Så till den grad att de faktiskt även erkänt att det här gick ju inte så bra. När de insåg att prata bort sin tid och göra annat på lektion inte gav de resultat som de egentligen ville ha. Många lärare har varit borta i vab och sjukdom. Tryggheten och rutinen som brukar finnas har inte varit där. Ändå har resultaten kommit.

En varm tanke till våra chefer som sprungit runt för att få dagarna att gå ihop trots extremt höga sjukfrånvarosiffror i kollegiet. Den där godisskålen, buffén av hälsoshots och glada tillrop som kommit och betytt så mycket just då.

Sen, inte för att jag vill göra om det, men den häftiga energin att se hur vi tillsammans i teamet trots hög frånvaro i kollegiet ändå lyckas göra kvalitativ undervisning och våga utmana oss själva att våga ta nya kliv och nya lärdomar för att hantera den nya tiden och den nya tekniken. Det har ändå varit häftigt, om än ordentligt mödosamt, att vara med om.

På det alla samtal som faktiskt fört oss kollegor närmare varandra i vårt samarbete. När vi pratat om vår vardag och till vilken kontrast den stått när övriga världen gått in i distansarbete med social distansering och vi i vår yrkesverklighet på intet sätt kunnat göra någondera.

Så tack, 2020 – mycket hade jag gärna helt enkelt velat slippa helt och hållet men de godbitar som ändå året bjudit på vill jag verkligen minnas, bevara och fortsätta med – och välkommen 2021.

Det här var mina stunder att minnas. Vilka var dina?

Kommentera

Resten av samhället stänger ner. Vi får bara vistas åtta personer på en och samma plats, social distansering, noggrann handtvätt och råd att undvika nya kontakter är rutinen.

I min verklighet är allt precis som vanligt. Vi ses 30 personer i ett och samma rum. Vi äter tillsammans ett par hundra personer i samma matsal. Vi är nära, vi är många och vi förväntas träffa nya personer hela tiden. 

I det här står jag och tusentals andra lärare och skolmedarbetare runt om i landet.

Vi sköter våra lektioner, hanterar vår egen oro, håller social distans efter jobbet. Läser tidningar och följer nyhetsrapporteringen om vår vardag.

Här står vi – vi som arbetar i skolan.

Vi förväntas hoppa in i nya sociala sammanhang när kollegorna är sjuka – utan möjlighet till social distansering eller minimering av antalet personer i vår närhet. 

Vi förväntas vara mitt bland 100-tals andra för att kunna utföra våra arbetsuppgifter, utan att för den delen få någon hjälp att minimera risken för smitta. 

Vi är oroliga för utvecklingen i landet men även för oss själva. En oro som finns i klassrummet, mellan lektionerna och hemma.

Skolbarn driver inte epidemin står det i media. Nej, kanske de gör det kanske inte – men oron hos oss finns ändå där. Vi får inte jobba på distans, vi får inte hålla social distansering, vi får inte undvika nya kontakter – vi förväntas gör vårt jobb på exakt samma sätt som för ett år sedan.

Nu ska vi gå på helg med socialdistansering och restriktioner som finns i övriga samhället och på måndag så ska vi åter ut i den gamla vardagen som fanns innan corona gjorde entré på världsscenen.

Så är läget i många klassrum runt om i vårt land idag, november 2020. Så är läget för oss som arbetar inom skolan. 

Kommentera

Har du någonsin känt att…

  • …jag kan verkligen inte det här. När ska någon komma och genomskåda bluffen i min undervisning?
  • …förstår jag läroplanen som den ska förstås?
  • …tolkar jag kunskapskraven rätt när jag bedömer mina elevers arbeten?
  • …har jag förstått syftestexten som den ska förstås?

Inför geologins dag i september förra läsåret fick jag en tanke som hängt med sedan dess.

Det är något med stenar. Så fort jag tar med stenar in i klassrummet så händer det något med mina elever. Den tuffaste tonåringen får något i blicken, den hängivna studenten blir än mer intresserad och även de tyslåtnes blick glimmar till och kanske till och med bjuder på en historia.

Inte sällan så kryper det fram frågor som:

– Karin, jag har en sten hemma som är lite röd och ganska slät. Vet du vad det är?

Eller en historia om en fossil som finns i familjen. Historierna kommer varje gång och från de mest oväntade håll.

I september försöker jag varje år uppmärksamma Geologins dag. Inte sällan ställer även skolresturangen upp och serverar falukorv för att hylla vår egen berggrunds rika historia. Senast så hade mina elever redan i maj förberett utställningen som fick namnet Från sten till handling.

Eleverna hade gjort arbetet om olika typer av mineraler och hur de påverkar vår vardag. Vi hade besökt Naturhistoriska riksmuseets mineralsamlingar och de hade vänt och vridit på argumenten kring deras olika mineraler.

Alla hade gjort affischer och redovisning skulle göras muntligen för mig så vi kunde föra samtal om mineralens användning och hur den påverkar vardagen och samhället.

När det var tid för utställning så slog mig tanken som väckte ifrågasättande hos mig själv.

En kollega kom fram och, precis som eleverna brukar göra, började ställa frågor om mineraler som denne hade hemma.

Jag fick då helt enkelt erkänna: ”Jag kan faktiskt inte särskilt mycket om mineraler egentligen.”

När det kommer till detaljer i undervisningen så kan jag ibland komma på mig själv att tänka ”jag kan verkligen inte det här egentligen”.

Vad jag kan är att få eleverna intresserade och vilja veta mer. Jag kan även få eleverna att lyckas med vad de ska lära sig. Sällan är jag en fullärd expert på ämnet där jag bemästrar varje detalj. Jag kan skapa strukturer och förutsättningar för lärande. Kunskapen blir i klassrummet begripligt med min hjälp.

Plötsligt där i samtalet kändes det som om någon hade genomskådat bluffen. Självaste Lisa Nilsson sa precis så vid ett liveframträdande, då i samband med hur hon kunde känna sig i förhållande till musiken. ”Tänk om någon skulle genomskåda mig och komma fram och säga: Du fattar ju noll av läroplanen”.

Samtalet med kollegan gick inte alls ifrågasättande till kring mina kunskaper av läroplanen, men däremot har tanken hängt kvar.

Jag kan paketera kunskaperna. Jag gör innehållet begripligt. Jag kan anpassa undervisningen efter mina elever behov och jag kan väcka intresse hos de som ska lära sig.

Men vad kan jag egentligen om geologi? Jag gör helt enkelt ett snygg paket och hoppas på det bästa. Att ingen ska genomskåda bluffen att jag egentligen inte alls kan det här. Samtidigt, eftersom det är just stenar, så har vi alltid väldigt roligt och lärorikt under resans gång.

Kommentera

Torsdagar är den dag i veckan jag med lätta steg lämnar tidigt. Det är dagen då jag märker att jag har 35 timmar arbetsförlagdtid. Det är dagen då jag inte gör något annat än jobbar de få timmar jag faktiskt har på schemat. Inte en sekund till går till skolan.

Konstigt nog så känns det alltid lite skamset att gå.

Jag vill på något sätt få bekräftat att det är okej även fast jag har det svart på vitt i mitt schema: torsdagar slutar jag tidigt. Som lärare kan jag verkligen jobba hur mycket som helst. Vissa perioder är det mycket att göra och andra perioder är det mindre.

Jag är aldrig utan något att göra men jag har lärt mig att sätta stopp. Nu är det nog för idag. Nu har jag gjort det jag tänkt och då räcker det för idag.

Torsdagar så är det helt klart lättare att sätta stopp än andra dagar. Det är min tidiga dag. När klockan är slagen åker kappan på och den lätta väskan redan packad. Inget ska med hem som är skolrelaterat. Nu ska jag bara vara ledig.

Varje gång jag lämnar skolan tidigt händer det något med min person. Plötsligt är den förstående pedagogen och ledaren som alltid analyserar och försöker skapa förståelse för elever och situationer helt borta. Istället kommer nu personen fram som skyr ljud, barn i skolåldern och folksamlingar.

Eftersom dagen fortfarande är ung så pågår världen runt mig precis som vanligt trots att jag lämnat jobbet. Skolklasser i rörelse, mycket trafik som far åt olika håll, andra på bussen som är mitt uppe i sin dag och sedan är det jag helt själv.

Den lediga jag skulle aldrig förstå yrkespersonen som gladeligen går dit i korridoren där det låter som mest eller gå fram till yvigt diskuterande tonåringar för att delta i samtalet.

Aldrig skulle denna person söka upp halvt främmande människor för att bara skapa relation. Kommer en skolklass ombord på tåget jag åker på så byter jag tveklöst vagn. Allt det som yrkespersonen aldrig skulle drömma om att göra, det gör den lediga personen utan att tveka.

Kommer en skolklass in i simhallen under mitt träningspass så beräknar jag snabbt deras lektionslängd för att hellre korta ner min stund i bassängen än att möta den skränande mobben i omklädningsrummet. Den pedagog som är medföljande till elevgruppen är troligen stolt över hur bra allt går på utflykten. Men just då är det inte min syn av vad som händer.

För min syn på elevgrupper som ledig respektive i tjänst är milsvida skilda åt. I tjänst uppskattar jag diskussioner och elevernas glada högljudda samtal. Jag har all förståelse för att inte alla förstår instruktioner och att det kan vara svårt att hitta tystnaden.

Privat och helst på min korta dag eller lediga stund i veckan så är ovanstående förmåga helt bortblåst. Istället kan en monolog spelas upp i mitt huvud; Hur mycket kan en tonåring låta? Ja, hela bussen vet vad du tycker om ditt spräckta mobilskal! Måste ni stå i en klump mitt i affären? Väx upp bara! Jag är ledig och vill ha lugn och ro!

Mitt lediga jag behöver inte se eller höra från mitt yrkesjag. Det är just de där stunderna när jag låter mig själv vara helt ledig som gör att jag dagen därpå återvänder till jobbet med ny energi. Energin ger mig nya tankar hur jag ska ta mig an dagen.

Diskussioner, lektioner och stunder i korridorerna där mitt tålamod, min tillit och min yrkeskunnighet krävs är ett måste. Därför så borde det inte kännas konstigt att lämna skolan tidigt de dagar jag kan och faktiskt bestämt att jag ska.

Konstigt är det dock, om nu mitt ego får blossa ut till fullo, att inte andra direkt förstår att jag faktiskt är ledig och direkt anpassar sig efter mig. Kan de inte se att jag är ledig och själva tänka ”Shhh! Ledig lärare – var bara tyst”.

Så lämna bassängområdet, sluta diskutera på bussen och framför allt bara håll er borta om ni inte är i samma ledighetsläge som jag. Shhh… var bara tyst!

Kommentera

Jag kan uppleva att lärarens tillsynsansvar i all sin tyngd är en av de ”plikter” som jag som förälder känner stor trygghet i. Är mitt barn inte på den plats där jag tror det ska vara så meddelar skolan mig det.

Jag som tjänsteman har ju här ett enormt ansvar som ingen av oss någonsin borde ta lätt på. Men ändå kan jag få en känsla av att det finns en stor osäkerhet kring vad tillsynsansvar innebär och vad det faktiskt betyder. 

Hur ofta pratas det om det här på våra arbetsplatser? Tas det upp på varje APT tillsammans med anmälningsplikten eller drunknar det i praktisk information om organisation och budget? Eller är det en kunskap som är till för några få, trots att ansvaret ligger på varje enskild anställd?

En lärare kan aldrig frånsäga sig tillsynsplikten, eller delegera den till någon annan, exempelvis en förälder. 

När jag börjar läsa och reflektera över tillsynsansvaret så får jag varje gång en krypande känsla. Huja – kan jag verkligen säkerställa det här? Har jag koll? Har jag förstått det hela rätt? Och då tycker jag mig ändå besitta en hel del kunskap och erfarenhet i ämnet. 

Trots det känns det som just det här ansvaret är en kunskap som få faktiskt har och, till min ännu större oro, ibland tar oerhört lätt på. Säkerställer våra rektorer och huvudmän att deras anställda faktiskt vet vad det är och vad det innebär? Visar våra rektorer att de tar ansvar i frågan och arbetar proaktivt med att säkerställa kunskap kring tillsynen?

Eller är det en kunskap som några få har fast ansvaret för tillsynen ligger hos varje enskild anställd?

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola och författare till två böcker. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.