Annons

Att hantera ”efter lovet-dilemmat”

Vårterminen har anlänt. Ljuset återkommer och med det alla ledigheter som vårterminen erbjuder. För mig som lärare är loven välkomna, helt klart. Men så fort loven är slut så återkommer ett evigt ”efterlovet-dilemma”.

Ska vi på måndagen köra på som det inte varit lov? Direkt på rutiner och ämnet – eller behövs det en bufferttimme eller två för att väcka alla till skolvardagen igen?

Jag kan inte hitta det ultimata sättet och under våren är det många avbrott för just lov.

Vid senaste uppstarten efter mitterminslovet gick det sisådär. Måndag morgon och första lektionspasset efter lovet. Rutinerat tänker min kollega och jag att eleverna får ta första halvtimmen till att hälsa på varandra. Komma in i skolrutinen lugnt och stilla.

Vi har väldigt sociala elever. Fick de så skulle de ägna minst första halvtimmen, kanske till och med timmen, varje dag åt att hälsa på varandra. God morgon-kram, god morgon-highfive, god morgon-klapp, kolla läget i det oändliga varje morgon. Det här är ju inte hållbart naturligtvis. Men efter ett lov – varför inte?

Vi tänkte en halvtimme, sen kör vi.

Själv var jag väldigt engagerad. Nytt ämne skulle introduceras och några gamla saker följas upp. Jag hade dels varit ledig men även varit på fortbildningskonferens och helt klart redo för lektion. Nu kör vi!

Vissa elever kom in, satte sig och var redo. Lektionsdag är lektionsdag. Andra gick runt och fortsatte hälsningsritualen. En tredje grupp kom in i klassrummet och fortsatte helt enkelt konversationen som de fört utanför.

Snappade upp ord som ”inte sovit på hela natten”, ”inte sovit på tre dagar”, ”trött”.

Som sociala zoombies vandrade de runt, med uppspärrade yrvakna uggleögon, näsorna ivrigt vädrandes efter nästa person att hälsa på.

Ännu en gång förbannade jag min, tydligen även kollegans, totala glömska av att ha högstadieelever tillbaka efter lov. Varför ens försöka ha något vettigt på förmiddagen efter ett lov? Varför inte helt enkelt köra filmkortet? Låta dem snacka av sig och umgås första delen av dagen. Sen är de förhoppningsvis redo.

Före lektionen var jag redo men vad gör det om eleverna inte riktigt är med på banan? Det gör ju mest mig irriterad och inte får jag mer fokus från dem för det. Tvärtom så blir jag arg och till ingen nytta.

Sedan som ett mirakel, varje gång, dag två efter lov så är de flesta åter på studiemode. Dagen innan har liksom aldrig hänt.

Lär dig någon gång, Karin, första dagen efter lov… tänk om och gör något som helt enkelt inte är så viktigt och som faktiskt fungerar.

Vad ska jag hitta på? Hur gör jag något bra av det här?

Vårterminen är nu här igen. Snart är det sportlov, prao, påsklov, kristi himmelsfärd, Valborg och första maj. Massa avbrott i skolrutinen och kvar är frågan: Vad ska vi göra första dagen efter lovet?

Finns det något som verkligen fungerar?

Reagera på inlägget:

Fortbildning – tid för nya kunskaper eller tid att sitta av?

Relaterat

Fortbildning låter spännande och utvecklande. Här ska vi inspireras och få nya tankar, möjlighet att ladda energi och kanske få bekräftelse på att vi är på rätt väg.

Men inte helt sällan så är fortbildningen ett färdigpackat koncept där alla ska göra samma saker. Oavsett om du sedan tidigare själv skrivit läromedel i ämnet eller kanske är helt novis och aldrig ens hört ordet. Nu ska det satsas – det är fortbildning.

Om vi skulle utsätta våra elever för samma saker så skulle vi inte göra vårt jobb.

Tänk er en skolgång som en färdigsnitslad bana. En väg som alla ska följa utan möjlighet till individuell anpassning. Alla i ett rum lyssnandes timme efter timme.

När vi lärare ska fortbildas så är det oftast just så: samma för alla. En dag utan elever, då ska vi lyssna och fortbildas.

Har vi lärare verkligen samma behov?

Borde det inte vara intressant att veta vad vi kan och inte kan?

Hur ofta ska vi sitta och lyssna på samma sak? Något som inte berör oss? Något som inte är förankrat till vår egen verklighet?

Istället känns det som vi blir en del av en uttänkt långsiktig plan. Alla ska gå i samma fålla, som en kommunistisk planekonomi.

Vi tänker att det kollegiala behovet över de kommande fem åren rimligen borde vara följande. Så behövs troligen det här nästa år… och om fyra år så tar vi detta.

Om du är ny i yrket, erfaren i yrket, gammal eller ny på skolan, överarbetad eller fylld av energi – alla ska ha exakt samma fortbildning.

Som deltagare blir vi lätt tre grupperingar. Den ena som hängivet engagerar sig i aktiviteten, en annan som aktivt ställer frågor och tar plats, mycket för att bekräfta sina egna sanningar, och sen en tredje som djupt försjunken försöker jobba bort andra saker samtidigt som man ändå måste vara på fortbildningen.

Ibland när tanken vandrar på fortbildningsdagar börjar jag ofta räkna. Vad kostar det här och vad blir den pedagogiska utdelningen? 80 personer i ett rum lyftandes x antal kronor i timmen sittandes för att fortbildas i något du kanske kan, något du absolut inte kan, något du gjort så många gånger eller något du aldrig hört förut.

En försiktig tanke smyger sig på: Skulle den pedagogiska vinsten kanske bli större om varje pedagog själv fick välja fortbildning utifrån sitt professionella behov? ”Jag behöver det här just nu för att min yrkesvardag ska bli utvecklande, hanterbar eller förståelig.”

Ska fortbildning vara tid för reflektion, nya kunskaper eller tid att sitta av?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad har jag lärt mig det här året?

Alla stunder på året är fullt av måsten och saker att göra, men när ett år närmar sig slutet så kommer även viktiga stunder av tillbakablick och reflektion kring ett år som gått. Vad har jag gjort och framför allt lärt mig det här året? 

Vilka nya verktyg har jag lagt till min bank av knep och erfarenheter under året? Vilka lärdomar är det som jag verkligen kommer att anamma och som ska hjälpa mig att lyfta undervisningen ytterligare nästa år?

Tre saker har mina tankar landat på som får summera mina lärdomar. En tydlig förändring som jag redan anammat är hur jag avslutar veckan inför helg eller lov.  Fyra små ord. ”Vi ses på måndag”.

De två andra nya lärdomarna som jag har landat i är frågan när ett lektionspass verkligen börjar, samt att sätta ord på (som kan tyckas vara) det självklara. 

Två meningar som kan verka lätta att implementera i undervisningen men som jag ofta säger till mina elever – det är stor skillnad på att ha gjort klart och att kunna. Att verkligen få tanken att landa och sedan ta till sig den nya lärdomen som en självklar del av min professionella verktygslåda. Det är något helt annat än att vara medveten om att det borde göras och sedan göra det halvhjärtat eller bara då och då. 

Som en klok föreläsare sa till mig i tidiga lärarår: ”Det är stor skillnad att som lärare ha 20 års erfarenhet av att ha genomfört i stort sett samma undervisning år ut och år in eller att ha gjort 20 olika år med eftertanke, förändring och förbättring”.

Att som lärare veta när lektionen börjar är något som gett mig många funderingar under det gångna året. Nej, inte vilket klockslag som lektionen börjar utan när förberedelsen för passet egentligen börjar, både för mig och för eleverna. 

Det är centralt för att få till den undervisning som mina elever och jag förtjänar. Vissa lektionsmoment behöver jag förbereda eleverna på i månader innan de faktiskt ska ske, ibland är det en särskilt viktig föreläsning, utflykt eller ämnesområde. 

Andra lektioner börjar på lunchen timmen innan lektionspasset verkligen ska börja eller vid första stunden på morgonen med ett förberedande samtal om vad som ska ske efter lunch eller senare under dagen. 

Vissa förberedelser pågår och görs ständigt. Några lektioner börjar precis på klockslaget när schemat säger att nu är det dags. Här är det jag som ledare av passet som måste tänka till. Hur förbereder jag mina olika elever bäst så vi alla får den lektion vi behöver för att nå så långt vi bara kan med våra studier?

Nästa lärdom är att sätta ord på det självklara. Det betyder att i lärandestunden vara så otroligt tydlig att alla verkligen förstår vad som förväntas. Från det mest grundläggande förhållningssätt till kunskapskrav.

Vilka förväntningar har jag på eleverna innan lektionen börjar? Vilka förväntningar har jag på eleverna under lektionen? Vilka förväntningar har jag på mina elever vid passets slut och i övergången till nästa aktivitet? Vilka kunskaper är centrala under arbetspasset?

Det här behöver jag som ledare i gruppen sätta ord på. Inget är egentligen självklart. Gör jag det ges alla möjlighet att lyckas och alla kan inkluderas. Ingen behöver känna osäkerhet om vilket material som förväntas vara med eller vilka förväntningar jag har på arbetsro eller uppgifterna som ska göras under det enskilda passet.

Självklart har jag lärt mig många andra saker också men just de här två nya lärdomarna och det nya förhållningssättet har verkligen satt sig. Inte för att jag inte förstått det förut men nu vet jag inte bara om det utan nu kan jag det verkligen också. 

Med den nya kunskapen så kommer förståelsen att jag måste jobba med det här. Sedan kommer även insikten om hur klurigt det faktiskt är att sätta ord på det självklara och veta när lektionen verkligen börjar.

Det är mina tre nya verktyg som jag verkligen lärde mig från året, vad lärde du dig?

Vad det här året ska bjuda på har jag ingen aning om och det är precis därför jag verkligen gillar mitt yrke och med stor nyfikenhet ser fram emot nästa år.

Reagera på inlägget: