På en skola jag jobbat på fanns det en trygg och välkomnande plats dit många av oss vände sig när det kom en dag som inte blev som den tänkt eller en stund som helt enkelt var så överrumplande att det behövdes en paus från vardagen.

Längst inne i skolrestaurangens lager, bortom alla elever, matlagning och kollegors blickar fanns en röd fåtölj.

Med den röda fåtöljen kom även ett lyssnande öra. Inte alltid men ibland. Den var alltid där som en tyst, trygg, lugn och ständigt välkomnande röd fåtölj.

Den behövde inte alltid besökas, ibland var det många månader mellan besöken, men den stod där och den fanns där. En trygg och lugn plats i vardagen. Bara vetskapen att den var där gav en lugnande och trygg känsla.

”Du gör så att jag kommer till jobbet även nästa dag”

Stolen har, så här några år senare, för mig kommit att bli en symbol för behovet att ha någon på sin arbetsplats som lyssnar och stöttar när jag verkligen behöver. Det behöver inte vara min närmaste kollega eller chef utan någon som jag vet är där, någon som jag är trygg med och som jag alltid kan gå till när behovet tränger på.

En trygg person, plats eller möbel – gärna allt i kombination – som hjälper till när det kommer stunder som verkligen inte blev som det var tänkt eller stunder som jag i min vildaste fantasi inte kunde föreställa mig ens kunde hända.

När vardagen är i full gång och arbetet rullar på så är det skönt att veta var det finns någon som lyssnar, någon som stöttar och någon som ger trygghet när det behövs.

För är det något vi alla behöver i vår arbetsvardag och som faktiskt gör så att vi trivs där vi är så är det väl just en röd fåtölj. Det här läsåret mer än någonsin.

Så till alla röda stolar där ute som hjälper mig i min vardag: Kanske du inte ens vet vem du är, men läser du det här så får du dig kanske en liten aning att även du är just en röd stol. Du gör så att jag kommer till jobbet även nästa dag när det varit tufft du hjälper mig att utvecklas och du gör så det är något alldeles särskilt att komma till jobbet.

Kommentera

Ett år in i pandemin. Undrar när vi en dag får titta tillbaka på det här året och då kommer att säga:

Minns ni att vi satt på möten hela personalen samlade i ett rum och rektor berättade om skolans covid-19-strategi. All personal i ett och samma rum för att lyssna på vad man då visste om den nya smittan.

Så här i efterhand låter det bra märkligt. Samla all personal på en och samma plats för att tala om en osynlig smitta liknande en vanlig förkylning som börjat sprida sig över världen. Jag vet att jag och många med mig funderade om det var så klokt att samla alla på en plats när det vi skulle lära om var osynlig och troligen redan mitt ibland oss.

Minns ni diskussionen om skolan skulle stänga för distansundervisning eller inte. Alla vi som var i skolan var redo. Skulle inte vi precis som resten av Europa stänga ner den fysiska skolan och gå över till distans för att minska smittspridning? Vi var redo, vi väntade, gymnasieskolan började på distans men grundskolan förblev öppen.

”Från en dag till en annan ändrades förutsättningarna.”

Sen när hösten kom och julen närmade sig blev det distans och med ens så vände diskussionen. När ska skolan öppna för fysisk undervisning igen? När ska vi vara på skolan på heltid igen?

Minns ni när vi satt och hade digitala möten och chefen dök upp mitt under mötet. Tyvärr, vi har konstaterade fall. Ni MÅSTE undervisa hemifrån resten av veckan. Vi vet att inte det inte blir lika bra undervisning, vi vet att det är kort framförhållning men vi måste. Luttrade och vana nickade vi bara och ställde om vår planering. Ingen gillade det men vad kunde vi göra? Bara att gilla läget. Det är en pandemi, sjukhusens akutmottagningar är överfulla, vårdpersonalen har jobbat långt över sin kapacitet i ett års tid.

Minns ni att vi behövde gå hem och beställa test för att se om vi bar på smitta. Ett bud kom hem med testet som du snabbt tog för att skicka tillbaka med samma bud. Minns ni hur knepigt det var att beställa de här testen – vad är en beställningsnyckel egentligen. Men sen när de väl var beställda, vilket under av effektivitet med dörr till dörr-service och ett pling i telefonen. Den stora frågan då var istället hur länge är egentligen fem sekunder när själva provet ska tas i svalget?

Minns ni att vi inte riktigt visste om vi kunde ha vår undervisning i skolhuset eller om vi var tvungna att undervisa hemifrån. Från en dag till en annan ändrades förutsättningarna. Det gick fort och framförhållning var inte att tänka på. Information fanns inte, vi visste inte vad det var för smitta, vi visste inte hur den skulle drabba och vi visste inte alls vad vi hade att göra med.

Ja, ett år in i pandemin är det dessa tankar som dyker upp nu när jag sitter här för att förbereda mina distanslektioner för morgondagen, lektioner som jag trodde tills för bara ett par timmar sedan skulle få vara på plats i skolan.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola och författare till två böcker. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.