Ett år in i pandemin. Undrar när vi en dag får titta tillbaka på det här året och då kommer att säga:

Minns ni att vi satt på möten hela personalen samlade i ett rum och rektor berättade om skolans covid-19-strategi. All personal i ett och samma rum för att lyssna på vad man då visste om den nya smittan.

Så här i efterhand låter det bra märkligt. Samla all personal på en och samma plats för att tala om en osynlig smitta liknande en vanlig förkylning som börjat sprida sig över världen. Jag vet att jag och många med mig funderade om det var så klokt att samla alla på en plats när det vi skulle lära om var osynlig och troligen redan mitt ibland oss.

Minns ni diskussionen om skolan skulle stänga för distansundervisning eller inte. Alla vi som var i skolan var redo. Skulle inte vi precis som resten av Europa stänga ner den fysiska skolan och gå över till distans för att minska smittspridning? Vi var redo, vi väntade, gymnasieskolan började på distans men grundskolan förblev öppen.

”Från en dag till en annan ändrades förutsättningarna.”

Sen när hösten kom och julen närmade sig blev det distans och med ens så vände diskussionen. När ska skolan öppna för fysisk undervisning igen? När ska vi vara på skolan på heltid igen?

Minns ni när vi satt och hade digitala möten och chefen dök upp mitt under mötet. Tyvärr, vi har konstaterade fall. Ni MÅSTE undervisa hemifrån resten av veckan. Vi vet att inte det inte blir lika bra undervisning, vi vet att det är kort framförhållning men vi måste. Luttrade och vana nickade vi bara och ställde om vår planering. Ingen gillade det men vad kunde vi göra? Bara att gilla läget. Det är en pandemi, sjukhusens akutmottagningar är överfulla, vårdpersonalen har jobbat långt över sin kapacitet i ett års tid.

Minns ni att vi behövde gå hem och beställa test för att se om vi bar på smitta. Ett bud kom hem med testet som du snabbt tog för att skicka tillbaka med samma bud. Minns ni hur knepigt det var att beställa de här testen – vad är en beställningsnyckel egentligen. Men sen när de väl var beställda, vilket under av effektivitet med dörr till dörr-service och ett pling i telefonen. Den stora frågan då var istället hur länge är egentligen fem sekunder när själva provet ska tas i svalget?

Minns ni att vi inte riktigt visste om vi kunde ha vår undervisning i skolhuset eller om vi var tvungna att undervisa hemifrån. Från en dag till en annan ändrades förutsättningarna. Det gick fort och framförhållning var inte att tänka på. Information fanns inte, vi visste inte vad det var för smitta, vi visste inte hur den skulle drabba och vi visste inte alls vad vi hade att göra med.

Ja, ett år in i pandemin är det dessa tankar som dyker upp nu när jag sitter här för att förbereda mina distanslektioner för morgondagen, lektioner som jag trodde tills för bara ett par timmar sedan skulle få vara på plats i skolan.

Kommentera

I skolan händer det som bekant alltid saker. Det mesta passerar i ett rasande tempo men ibland händer det något, ofta behöver det varken vara det stora eller dramatiska utan en tanke eller insikt, som får allt att stanna upp bara för en stund.

Vardagen är fylld med scheman som förändras, konflikter som ska lösas, elever som behöver ny anpassning, undervisning som sker och just nu en pandemi som ska hanteras. Tydligen har även kommunen beslutat att byta parkeringsbolag.

Mitt i allt det vanliga skolrelaterade arbetet och med pandemin som ständigt lurar med nya direktiv så är det således även tid att ladda ner en ny parkeringsapp, skapa inlogg, välja guld eller silvermedlem och skaffa lösenord så jag inte vid arbetsdagens slut har en ilsket gul lapp väntandes vid bilen.

Mitt i allt detta pysslande så måste jag stanna upp. Stanna upp för att titta ut över mitt skrivbord. Där upptäcker jag något för mig helt nytt. 

Blicken fastnar på en hög med koppar… en ojämn stapel odiskade muggar. För mig helt obemärkt har det vuxit sig en stapel med lergods vid min sida. När jag väl lyfter blicken så ser jag att det inte heller slutar där. Runt i klassrummet där jag undervisar och tillbringar min tid så finns det koppar utspridda.

Mina koppar.

Helt plötsligt så är pandemin, parkeringstillstånd och lektionsplaneringar långt borta. En tanke slår mig: Har jag mitt i allt som nu händer även blivit en sådan… den där som muggarna har samlats på hög hos? Den där som de ilskna lapparna nere i personalrummet är ämnad för. 

”Lämna tillbaka muggarna när du använt dem. Stoppa dem i diskmaskinen så att andra kan använda dem.”

Har jag blivit en av de där som lämnar spår efter sig var än de varit?  Någon som tillsynes är helt oförmögen att ta med sig koppen tillbaka till sin rätta plats?

Vad säger det här mig? I vilket fack kan vi placera de där personerna med muggar på hög, som tydligen både är oförmögen att skaffa nytt parkeringstillstånd och dessutom lagt sig till med den olaten att inte ens ta med sina koppar till personalrummets diskmaskin.

Planeringen, parkeringstillståndet, frågan om distans eller inte distans nästa vecka får stå åt sidan. 

Vad symboliserar högen med muggar och spåren i klassrummet? Ivrigt flit, en rebellisk ådra, en resignerad gest eller allmänt slarv?

Muggar som borde hittat sin väg till diskmaskinen i personalrummet men som blir kvar på mitt skrivbord. Kvar och förlagda till det där gör jag lite senare.

Kanske är det något att vara stolt över. Jag maximerar verkligen min tid till mitt arbete och just koppar prioriterar jag inte. Mitt kall är pedagogiken och just här och just nu får koppen vänta. Det låter bra!

Kanske är det något att skämmas över? Hur svårt kan det vara? Bär ner muggarna till diskmaskinen. Mina stackars kollegor saknar just i denna stund en kopp till deras välförtjänta paus. Koppen måste prioriteras. Det låter mindre bra.

En liten del av arbetsvardagen och definitivt inte den viktigaste – men plötsligt så stod de bara där. En hög med muggar. På MITT skrivbord. värre var att spåren slutade inte där. Inne i klassrummet tankspritt utplacerade – massa muggar med gamla te-rester. Helt klart något nytt i yrkesvardagen.

Jag hade inte ens märkt att högen med stengods vid min sida börjat växa. Jag får lämna den tanken ett tag och fortsätta planera, skaffa parkeringstillstånd och förbereda distans- och påplatsundervisning.

Har jag blivit en sådan nu?

Kommentera

Någon mer än jag som tycker att det blåser ordentligt nu? En tredje våg är kanske på väg och sedan den dagliga logistiken som covid-19 skapar med vab, vikarier, schemaändringar och ord om att tid tagen för planering av distansundervisning måste åter till eleverna.

Oroliga elever, trötta kollegor, springande skolledningar och så vi själva – alla är som i mitten av en storm. Där i stormens öga, som en stund av plötsligt lugn, ser jag i flöden att Vänliga veckan är här. I samband med alla hjärtans dag så kommer den tydligen. Jag hade ingen aning, men ack så passande.

Vänliga veckan behövs och i flöden ser jag kloka kollegor runt om i landet som anordnar aktiviteter kring veckan med sina elever.

Efter ett år med covid-19 så har vi helt klart lärt oss mycket mer, men inte kan jag tycka att det har blivit enklare. För vissa kollegor är dagarna exakt lika som innan pandemin. 30 elever i klassrum med minimala utrymmen, stor sjukfrånvaro och inga vikarier. Andra jobbar delvis på distans med nya undervisningsmiljöer att förhålla sig till och ständigt nya beslut som måste tas. Kunskapskrav och planeringar som alltid måste organiseras.

Just nu flera parallella planeringar för distansarbete. En för de som väntar på covid-19 svar och en för undervisning på plats. Nej, ingen har bett om det men vad gör man när sjukfrånvaron är hög och pigga elever väntar på testsvar för att kunna komma tillbaka till skolan. Det är så många saker jag inte kan kontroller just nu. Smittspridningen står bortom min kontroll, kommunens beslut att låta skolan bestämma om det ska vara distans eller inte, den tredje smittvågen som hägrar i horisonten och så all frånvaro till höger och vänster.

Så här är det nu. Jag gillar det definitivt inte men jag måste förhålla mig till läget. Det blåser en del och tempot är högt.

Därför kändes Vänliga veckan så välkomnande. För hur starkt är inte ett vänligt ord? ”Det här gör du skitbra” fick jag höra i dag och som det stärkte i stunden. Jag blev nästan förvånad över att det fanns ett sådant gott ord i blåsten – men ack så välkommet det var. Jag kommer vårda det som en exklusiv present här i vinden. Jag kommer unna mig att njuta av den.

För mitt i all vind så finns det ändå en sak som jag faktiskt kan göra, även fast det stundom låter helt paradoxalt, och det är att vara snälla mot mig själv. Ja, i dag blev det helt enkelt högläsning och en stund att måla flaggor. Det fick bli förmiddagen. Just nu är jag inte på topp. Just nu är jag inte, och kan inte vara, den mest innovativa läraren. Förhoppningsvis kan jag vara den aningen bättre kollegan och läraren, men definitivt inte den mest innovativa.

För när det blåser så kan jag först vara snäll mot mig själv och när jag ändå är i farten kanske även skicka ett snällt ord till grannen i arbetsrummet. Kanske behöver den det till och med mer än vad jag själv gör just nu. Kanske har dagen bara varit för mycket och kanske har ett beslut tagits som inte var helt genomtänkt men av nöden tvunget blev det som det blev.

Låt oss göra Vänliga veckan till två veckor. Kanske till och med in i sportlovet. Låt vänligheten frodas till vardagen är åter. Pandemin verkar inte lugna sig än på ett tag men kanske vänligheten kan göra att det blåser lite mindre och med ljummare vindar.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola och författare till två böcker. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.