Annons

Vi ses på måndag!

En tydlig förändring i mitt förhållningssätt som jag vet att jag gjort bara de senaste veckorna är orden: ”Vi ses på måndag!”

Som lärare blir jag både nära i relation med eleverna men är även en person som alltid håller professionell distans. Måndag till fredag ses vi i klassrummet jag undervisar, stöttar, vägleder med både glad och sträng röst, är personlig, professionell, tålmodig, vänlig.

Men när fredagen kommer och jag längtar hem till mitt så vet jag att det finns elever som inte har samma längtan.

Två långa dagar innan rutinen och förutsägbarheten är tillbaka. Till dem kan jag inte önska god helg eller fråga ”vad gör du i helgen?”.

Till dem kan jag bara säga; ”Vi ses på måndag!”. Med dessa ord ger jag ett löfte och en påminnelse om att på måndag är rutinen åter. På måndag lovar jag dig åter kunskap, personlig professionalism och hela min uppmärksamhet mellan 08.00–15.30.

Tidigare år har jag önskat god helg och berättat vad jag ska göra i helgen. Men det har jag faktiskt slutat med. Visst är jag personlig, berättar historier från min vardag och min egen skolgång. Men framför allt är jag läraren, mentorn, den vuxen i skolan.

Som lärare möter jag många människor och livsöden på bara en dag. De som älskar skolan, de som skadar sig själva, de som har ångest, de som har allt och de som har ingenting, de som vill och de som tappat gnistan, de som svälter sig och de som äter för mycket, de som får allt och de som har inget, de som har en vuxen som blir arg och de som har en vuxen som helt enkelt slutat bry sig.

För alla dessa elever är jag rutinen, strukturen och en närvarande vuxen. Jag är där. Det är det orden står för som jag säger på fredag eftermiddag.

På måndag ses vi igen, då lovar jag dig åter kunskap och rutin.

Vi ses på måndag!

Reagera på inlägget:

”Jag är inte bäst på allt och det står jag för”

Vad är det med er lärare och instruktioner?

Det frågade min skolas teknikansvarige mig här om dagen. Skolan hade fått en ny skrivare och jag hade följt instruktionerna och tyckt att jag hade lagt till skrivaren. Men så var så klart inte fallet. Jag hade bara gjort hälften av vad jag skulle. 

Helt plötsligt var jag inte mänsklig längre, utan reducerad till en kollektiv titel. 

Efter det har jag inte släppt den tanken. Ja, vad är det med oss lärare och instruktioner till nya tekniska apparater?

Kan det vara så att vi är mänskliga? 

Ibland känns det som vi ska vara de där tiokamparna som bemästrar precis allt. Relationer, hög akademisk nivå kunskapsmässigt, tekniskt innovativa, ständigt uppdaterade, psykologer, kuratorer, rastvärdsproffs, goda skribenter, inneha en fantastisk minneskapacitet som lär sig minst 100 nya namn på 5 arbetsdagar, kunna alla länder i världen, respektive lands kungalängd, hantera andra människors humörsvängningar, ständigt behålla lugnet, ha en god analytisk förmåga och en överblick på läget som motsvarar en lejonhona som spanar över savannen. 

Självklart ska vi även kunna installera nya skrivare och svara på 3–400 frågor om samma sak varje dag. Snabbt kopiera, på en ständigt havererande kopiator, 30 exemplar av en uppgift när eleverna går på rast. Allt gärna samtidigt.

Ibland kan det vara så att jag helt enkelt inte lägger tid på att installera den där skrivaren eller starta om min dator.

Jag är inte bäst på allt och det står jag för. Nya appar, uppdatering av mjukvara och en felande kopiator stressar mig varje gång. 

Jag trycker hårt och många gånger så att knapparna nästan brister av min ilska. 

Att däremot för 20:e gången förklara en övning trots att den står på tavlan eller visa förståelse för att papperet eller pennan bara försvann, det fixar jag nästan varje gång.

Så är det med oss lärare.

Reagera på inlägget: