Heureka – jag har det!

Jag har lösningen på skolans stora klurighet. Lösningen på ordningsbetygens, eller kanske ska jag skriva kjollängdens vara eller icke, lösningen på alla åtgärdsprogram som ska skrivas, alla anpassningar som ska göras och alla elever som inte riktigt når ända fram i skolan. Jag har det!

Eller är det kanske inte ens en nyhet, är det inte något vi faktiskt alla vet, är det inte så självklart som det kan vara? Minska gruppernas storlek i skolan och få in mer vuxna med rätt kompetens på rätt plats i skolan. Vore inte det slutet på många av de bekymmer som skolan tampas med?

Så hur kommer sig denna till synes självklara tanke?

De sista veckorna har varit tuffa. Covid-19 kontrollerar vår vardag och värld. Få av den ordinarie personalen är på plats och stundom halva klassen borta. Det har pågått alldeles för länge.

”Det här är ju heltokigt”

Som samhällslärare undervisar jag alltid och har alltid gjort i helklass. För mig innebär det omkring 30 elever varje lektion, varje dag under hela läsåret. Jag är på högstadiet så 30 elever i klassen är standard och har så varit under hela min lärarkarriär. Men när jag hör att de yngre klasserna har uppåt 30 elever och häromdagen – hoppas jag hörde fel – en mellanstadieklass med 37 (!) barn i ett och samma rum, så häpnas jag. Det här är ju heltokigt.

Idag fick jag förmånen att vikariera i halvklass. Så kändes det inte i morse när min att-göra-lista var superlång och jag såg min planeringsdag försvinna. Men nu mitt på dagen så känns det riktigt bra. Vilken fantastisk förmån att undervisa med bara 15 elever i rummet. För elevernas del är det här en praktiskestetisk dag, grupperna måste vara små. Alla är indelade i grupper om max 15 och har slöjd, hemkunskap och NO-labb uppblandat under dagen.

Kollegan var sjuk så jag ombads hoppa in och tog med mig mitt ämne. Vi jobbar med tystläsning av en bok och därefter tolkning av boken utifrån fyra välkända perspektiv: offer, förövare, vittne och medhjälpare. I klassrummet sitter 15 elever istället för mitt normala 30.

Lugnet i gruppen ger sig själv. Vi känner varandra. Rutinen sitter. De som annars brukar hitta en bundsförvant att prata under passet får inte plats att göra det. Vi är för få, så alla syns och alla kan vara med.

”Skulle göra underverk”

Tid att läsa och tid att jobba. Eftersom lugnet finns från första stunden så blir det plötsligt en massa tid till att läsa och ha en liten genomgång. Därefter tar arbetet vid.

Eleverna kan få hjälp direkt. Jag får en absolut överblick av läget. De som behöver stöd har mig nära. De som behöver lugn har det från början.

Hm… inte är det en nyhet och inte är det banbrytande forskning. Det här är ju en av grunderna till en toppundervisning för eleverna, goda förutsättningar för mig att lyckas i mitt arbete och en skoldag där alla får synas och har möjlighet att få hjälp.

Att få ner elevantalet på mina lektioner skulle verkligen göra underverk på undervisningen och min möjlighet att göra mitt jobb på absolut bästa sätt.

Mindre grupper i skolan och mer vuxna med rätt kompetens på rätt plats således – Heureka, jag har det!

Kommentera

Det finns vissa dagar när allt bara flyter. Ingen i teamet är sjuk eller vabbar. Bara en sån sak, efter två år i ett pandemitillstånd. Alla är på plats, ingen lektion behöver täckas, inga pass behöver ställas in. Alla kan denna dag göra just det som de hade tänkt göra.

Sen är det dags att gå till den nya kopieringsmaskinen. Lite skrämd naturligtvis. En ny maskin – tiden är som alltid en bristvara. Hur mycket energi och tankekraft behöver jag lägga ner för att få ut de papper jag behöver för min nästa lektion?

Ingen manual eller instruktion finns naturligtvis att tillgå. Jag har turen att träffa en person som lärt känna maskinen innan. Det visar sig bara vara en enkel inloggning som även min dator kräver. Och tänka sig, det funkade. Utan problem får jag ut precis det jag behöver för att nästa lektionsmaterial ska vara förberett.

Vilken start på dagen!

Tid att ta en välförtjänt kopp te. Även där är det flyt. Koppar finns i skåpet, mjölk finns i kylen. Bara att invänta tevattnet som kokar upp. Normaltillståndet i vårt personalrum är annars precis som hemma. Ständigt en diskmaskin att tömma eller diskho att rensa. Men nu, jag kan göra exakt det jag just nu tänkte göra.

Mot lektion och mycket redo för dagen. Det här kommer bli bra. Pulsen är som en vilopuls – inga toppar på grund av teknikstrul eller snabba vändningar i dagens upplägg. Bara lugnt flyt in mot det jag tänkt göra idag, nämligen undervisa.

Det här säger en del om hur de senaste åren varit i pandemin spår. Snabba kast och många pulstoppar på vägen för att kunna göra det jag faktiskt är anställd för att göra: undervisa. Att jag tänker på det här som en dag när allt flyter säger väl mer om hur intensiv tiden vi förhoppningsvis nu snart lagt bakom oss var, än att det här skulle vara en dag att minnas.

Att kunna göra det jag är anställd för att göra samt kopiera några papper borde ju inte vara föremål för en hyllningstext. Men idag känns det verkligen så. Och jag tänker ta in dagen och verkligen bara följa med och njuta av den.

Det finns dagar när allt bara flyter på – och oj så bra det känns.

Kommentera

Jag har i tidigare inlägg skrivit om just läraruppdraget och att många av de dagar som kalendern vill få oss att uppmärksamma inte passar sig för skolans värld. Men en dag som varje år förtjänar uppmärksamhet från skolan är FN-dagen.

Det här känns lite som skolans dag. En dag att verkligen visa upp det arbete som sker i klassrummen varje dag. När hela skolan bjuder upp till att visa det värdegrundsarbete som sker under lektionerna och låta skolans väggar visa upp allt arbete som görs. Låt de yngre visa för de äldre och vice versa.

I tre inlägg vill jag uppmärksamma arbeten jag gjort i anslutning till just FN-dagen.

  • Arbeten där rättigheter och skyldigheter stått i fokus.
  • Arbeten där de yngre möter de äldre.
  • Arbeten där världen utanför knackar på i klassrummet.
  • Arbeten som för var och en att tänka till lite extra.

Del 1: Barnkonventionen – tid att lära av varandra

På min skola så arbetar vi, precis som alla skolor, med att våra elever ska känna sig trygga. Trygghetsarbetet tar en särskild plats på våra möten i kollegiet och i våra möten med eleverna på mentorstid och självklart i ämnesarbetet.

Inte för att vår skola är varken mer eller mindre än någon annan skola kring trivsel och trygghet, utan för att det här är något som vi skolor ska jobba mycket med. Den här månaden är det Barnkonventionen som står i centrum.

Vi, precis som säkert stora delar av landet, ska uppmärksamma Barnkonventionen och vad den innehåller.

I mina klassrum pågår precis det här arbetet. Men just nu är det inte jag som ska stå för undervisningen.

Jag sätter ramarna:

  • Det här ska vi jobba med.
  • Det här ska ni öva och lära er av det här.
  • Den här tiden ska det vara klart.

Eleverna kommer att:

  • gå till de yngre eleverna och presentera om Barnkonventionen.
  • göra manus som de ska ska utgå ifrån i sina arbeten.
  • göra affischer som hjälper de lyssnande att hålla koncentrationen uppe och samtidigt tar fokuset från mina elever som nog kan vara lite pirriga. De klasser vi besöker får samtidigt ett material att prata om och ett fint minne från vårt besök.
  • träna på att tala. Något många tycker är jobbigt men jag tänker att om de gör det inför några som kommer att beundra dem bara för att de kan läsa böcker med mer än tio sidor, prata hela konversationer på engelska samt gå själva till matsalen så blir det nog lättare. Träningen behövs inför de stundande muntliga nationella proven.
  • träna på att jobba i grupp och ta ansvar.
  • träna på att fördela arbete och jobba efter utsatt tidsram.
  • träna på att förklara saker som de kan tycka enkla eller svåra på ett tydligt sätt med många exempel.

Jag som ledare kan efter gruppindelningen och att förberedelserna är klara stå där i klassrummet och spana ut över arbetet.

Att lyssna på samtalen i rummet är en ren fröjd.

– Hur förklarar man ordet skyldighet så en sexåring förstår?

– Vi måste ha en bild här så de förstår?

– Vem säger vad?

– Hur länge orkar en 8-åring lyssna?

– Hur förklarar jag Barnkonvention?

Dialogen är på topp och det energifyllda fokuset i rummet är nästan greppbart. Helt plötsligt frågar någon:

– När slutar vi egentligen?

Oops, tid att plocka ihop. ”Jag skulle vilja göra det här hela dagen med er”, säger jag.

– Jag med, säger en av eleverna.

Klassrummet töms och halvklara affischer läggs i ett skåp för säker förvaring.

Kommer eleverna lära sig något av arbetet? Mycket troligt.

Kommer de elever som får besök av oss lära och minnas av mötet? Mycket troligt.

Således tid att uppmärksamma barnkonventionen.

Kommentera

Att sätta ord på det som kan tyckas självklart är en given framgångsfaktor i undervisning. Men att formulera för mina kollegor och elever hur man går in i ett rum och anpassar sin ljudnivå efter pågående arbete – hur gör jag det? Ska jag göra det?

Arbetandes på högstadiet så är det här med sociala relationer oerhört viktigt för mina elever. Varje morgon har de genomgående hälsningsritualer. Det kramas, High five-as, axelkramas, kindpussas i det oändliga. Det har minskat lite med covid-19, men inte så mycket som man kanske skulle ha önskat. Kommer någon sent börjar ritualen om. Har någon varit sjuk hälsas det grundligare. De flesta förstår att det räcker en gång per dag. Andra gör det varje gång de ses. Några fortsätter gladeligen sina hälsningar vid sen ankomst även inne i lektionssalen under pågående genomgång. Det här är naturligtvis inte okej och har varit föremål för en del diskussion och frustration.

Att gå in i ett rum när arbete pågår; hur gör man det?

Hur lätt är det att känna av stämningen i ett rum du går in i och sedan anpassa dig efter det?

Det här någonting jag måste sätta ord på och hjälpa mina elever med i undervisningsrelaterade situationer. Både när de går in i ett klassrum, men även när de lämnar ett rum och kommer in i ett annat sammanhang.

Jag kan ibland bli både arg och häpen över vissa elevers och även ibland kollegors totala oförmåga att känna av rummet de kommer in i.

”Karin, jag ska bara hämta? Ligger min iPad här? Skulle du kunna komma en stund, Karin” Frågorna och orsakerna till ankomsten i rummet är alltid många. Till de elever som sitter i rummet och upplever det jag upplever – att bli störd – säger jag ofta:

”Gör inte så, gå inte in i ett rum och börja prata högt utan att du känner av stämningen i rummet”.
Hur gör vi vuxna?  Hur gör jag själv?

”Det här är både lätt och svårt”

Ofta känner vi nog att det vi ska säga och göra är det viktigaste som finns och går naturligtvis före de elever som visar att de behöver hjälp, eller? Vilken ljudstyrka har vi när vi går in i rummet? Hur pratar vi? Vilka förebilder är vi? Det kan jag inte säga om mig själv, det får andra göra, men ibland kommer jag på mig att tysta kollegor…

Det här är både lätt och svårt.

Jag gjorde själv en ordentlig blunder här om veckan. Full av energi gick jag en runda kring skolan för att påminna mina kollegor om att i sin tur påminna eleverna att det var elevråd. Kom in på en hemvist och hälsade med hög och tydlig stämma. ”Hej på er!” En klok kollega var snabb och hystade ner mig. ”Du pratar väldigt högt, Karin”. Som jag skämdes. Jag som så många gånger bett kollegor och mina elever att vara tystare.

Jag bad om ursäkt till kollegan. Tog datorn och började på det här inlägget.

Det är ju riktigt svårt. Hur ska jag dels själv komma ihåg att känna in ett rum som jag går in i och hur ska jag lära både elever samt kollegor att det här är en oerhört viktig komponent i att skapa studiero i vardagen.

Hur ska vi göra när vi går in i ett rum?

Kommentera

Idag har jag fått veta att jag har ett rykte som följer mig. Jag är en sån som plockar bollar.

Jag känner mig så oerhört stolt.

Som teoretisk ämneslärare på högstadiet så har jag helt klart dubbla inställningar till bollar. Eller nej, ska jag vara helt ärlig: Bollar ger mig kraftiga reaktioner liknande allergiska utslag i form av förhöjd puls, kraftig rodnad och pulserande tinningar, varje gång jag hör dem studsandes eller sparkandes i närheten av de lokaler jag har undervisning.

Jag vill inte se dem, inte höra dem och inte på något sätt konfronteras med dem i min undervisningsvardag.

Ja visst, den fromme läraren i mig kan förstå att bollen är utmärkt att ha mellan lektionerna, utomhus, för att stimulera rörelse, grupprocesser, leksinnet och hundra andra fina anledningar. Men ämnesläraren i mig har helt andra tankar om dessa runda, hårda, ständigt rullande objekt.

För några år sedan hade jag nog inte gillat det här ryktet. Va, är jag en person eleverna inte tycker om, en person som uppfattas sträng, en lärare man inte vill ha? Men idag känner jag bara… JAAAAAAA, FANTASTISKT VILKET RYKTE!!!

När jag ser en elev sparkandes, bollandes eller nickandes med en boll inomhus är svaret alltid: ”Lägg undan den där så jag inte ser den”. Händer det inte så plockar jag den. Och det gör jag verkligen. Jag har inget problem att fylla på mitt ständigt växande lager av bollar.

– Du får den när dagen är slut.

Sällan eller aldrig är det någon som kommer och hämtar dessa bollar, utan de blir liggande. Vad det nu betyder har jag inte funderat så mycket över.

Men idag så hände något oväntat – en boll blev plötsligt saknad och eftersökt. En elev kom fram lite blygt och frågade.

– Har du tagit en boll, Karin? I fredags typ. Kan inte hitta vår boll.

Just den här gången så hade jag inte det. Jag tog ingen boll i fredags. Men var tvungen att fråga:

– Hur kom det sig att ni kom till mig? Är jag en sån som plockar bollar?

– Ja Karin, du är en sån som plockar bollar, så vi ville kolla med dig om du hade bollen.

Coolt, jublade jag inombords – vilket rykte.

Jag är en sån som plockar bollar.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola, föreläser i olika sammanhang och författare två böcker med en tredje på gång. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.