Idag har jag fått veta att jag har ett rykte som följer mig. Jag är en sån som plockar bollar.

Jag känner mig så oerhört stolt.

Som teoretisk ämneslärare på högstadiet så har jag helt klart dubbla inställningar till bollar. Eller nej, ska jag vara helt ärlig: Bollar ger mig kraftiga reaktioner liknande allergiska utslag i form av förhöjd puls, kraftig rodnad och pulserande tinningar, varje gång jag hör dem studsandes eller sparkandes i närheten av de lokaler jag har undervisning.

Jag vill inte se dem, inte höra dem och inte på något sätt konfronteras med dem i min undervisningsvardag.

Ja visst, den fromme läraren i mig kan förstå att bollen är utmärkt att ha mellan lektionerna, utomhus, för att stimulera rörelse, grupprocesser, leksinnet och hundra andra fina anledningar. Men ämnesläraren i mig har helt andra tankar om dessa runda, hårda, ständigt rullande objekt.

För några år sedan hade jag nog inte gillat det här ryktet. Va, är jag en person eleverna inte tycker om, en person som uppfattas sträng, en lärare man inte vill ha? Men idag känner jag bara… JAAAAAAA, FANTASTISKT VILKET RYKTE!!!

När jag ser en elev sparkandes, bollandes eller nickandes med en boll inomhus är svaret alltid: ”Lägg undan den där så jag inte ser den”. Händer det inte så plockar jag den. Och det gör jag verkligen. Jag har inget problem att fylla på mitt ständigt växande lager av bollar.

– Du får den när dagen är slut.

Sällan eller aldrig är det någon som kommer och hämtar dessa bollar, utan de blir liggande. Vad det nu betyder har jag inte funderat så mycket över.

Men idag så hände något oväntat – en boll blev plötsligt saknad och eftersökt. En elev kom fram lite blygt och frågade.

– Har du tagit en boll, Karin? I fredags typ. Kan inte hitta vår boll.

Just den här gången så hade jag inte det. Jag tog ingen boll i fredags. Men var tvungen att fråga:

– Hur kom det sig att ni kom till mig? Är jag en sån som plockar bollar?

– Ja Karin, du är en sån som plockar bollar, så vi ville kolla med dig om du hade bollen.

Coolt, jublade jag inombords – vilket rykte.

Jag är en sån som plockar bollar.

Kommentera

Men det är sagan om verket
det är inte själva verket
Men det är sagan om demokratin
det är inte själva demokratin

  • Ur Skuggvältan Trombone 2013

 

På lärarutbildningen läste jag nationalekonomi. Mycket var svårt och ganska obegripligt för en person med överlag humanistisk skolning. Men vissa saker fascinerade mig enormt mycket. Särskilt den tvärsäkerhet som våra lärare i ämnet visade hur olika samhällsutvecklingar skulle te sig i en kalkyl.

Eurons uppgång och totala lyckosamhet eller utsläppsrätternas fördelar och nackdelar. Ett diagram, ett solklart svar – en kurva hit och en kurva dit, varsågod här är svaret. Det här kommer gå bra, det här ger vinst, det här blir inget bra och det här är ingen lyckad idé.

Om vi nu skulle leka med tanken kring några av de saker som händer i skolans värld varje dag, år efter år. Läxor, skolutflykter, veckobrev, pyssel inför storhelger, vissa möten och många administrativa åtaganden. Är utvinningen av pedagogiken, didaktiken och slutliga kunskapen så stor att den är värd det arbete som ligger bakom?

Som professionell yrkesutövare har jag många måsten i läroplanen: skollagen, anmälningsplikt och tillsynsansvar. Vi förväntas undervisa våra elever under de tio år som den obligatoriska grundskolan fortlöper. Vi ska förbereda dem för livet och en framtid vi faktiskt inte vet så mycket om. Kunskaper som de behöver ha med sig är presenterade i läroplanen, ja inte alltid särskilt tydligt. Ibland i ett överflöd och på en nivå som är mer passande en sistaårselev på gymnasiet.

Det här tar vi oss an med stor ambition och förmågan att anpassa oss till nya tider och nya krav hör till yrket. Men sen kommer vi till att släppa delar som kanske egentligen tillhör det förgångna eller för den delen arbetsuppgifter som ingen egentligen sagt att vi behöver pyssla med. Delar som tar upp mycket tid, orsakar en hel del stress och ofta sätter käppar i hjulet i vardagen. Frågar vi oss då för vems skull vi gör det här? Vilka pedagogiska vinster ger det här? Vad i mina elevers utbildning skulle bli sämre om jag inte gjorde det här?

Låt oss ta läxan, och andra uppgifter som våra elever gör som jag som pedagog ska samla in och på något sätt checka av som avklarade, som ett exempel i denna beräkning.

Det här exemplet skulle likaväl kunna bytas ut mot veckobrev, matrisifyllande, skolutflykter, påskpyssel, snygga mallar i vardagen, kanelbullsbak, affischtillverkning i klassrummet, alla hjärtansdag-discon…

Läxan är en sådan här tidsslukande stresskapare som får mig att fundera över för vems skull gör vi vad? Är den pedagogiska, didaktiska och kunskapsvinsten så stor att den är värd arbetet? Jag är inte först att ha åsikter och kommer inte vara den sista. Nu som förälder till barn i de yngre åldrarna ger det ytterligare en dimension i tankelådan.

Att träna läsning, mycket ofta och kontinuerligt – hemma och i skolan. Den är viktig och att läsa mycket ger sådana otroliga fördelar i läsutvecklingen. Sitter läsningen går resten av skolarbetet så otroligt mycket enklare. Läsningen blir även till en lugnande stund i hemmet och kan med fördel göras med vem som helst och, med den nya teknikens videosamtal, när som helst.

Men vilka andra övningar som kan göras hemma kan överträffa det här?

Som förälder kommer en ny dimension av läxan. Ta diskussionen med barnen – skolan är ju slut, varför ska vi göra läxor nu? Den diskussionen går an men den andra pressen att faktiskt komma ihåg och göra läxan är en annan femma. En smärre klump i magen kommer varje vecka på helgen när det är dags att få en överblick. Vem har läxa till den här veckan (är det fyra barn som har läxor så är det lite att hålla koll på), när ska den vara klar och vad ska de göra?

Jag är ju själv lärare och det här måste ju självklart göras riktigt och korrekt. Skolan är viktig och läxan naturligtvis likaså.

Som pedagog så kommer ett spektrum av en massa jobb. Läxan ska väljas ut, kopieras upp, sorteras i plastfickor och lämnas ut. Allt det kan jag kontrollera men sen… Läxan försvinner ner i en av 30 olika ryggsäckar. Någon glöms på hyllan, någon glöms i hemmet, en tredje glöms hos pappa för det byts till mammavecka och den fjärde görs som det först var tänkt.

Här uppstår plötsligt för pedagogen ett otroligt jobb. Samla in, påminna, fylla i sitt läxregister. Vem har lämnat in och hur ofta?

Ur elevperspektivet så kommer naturligtvis viss lärdom i ansvar. Stoppa ner läxan i väskan, få den med hem, ta fram den och göra den för att sedan stoppa ner den i väskan, ta den till skolan för att slutligen förhoppningsvis komma ihåg att lämna in den.

Vem har gjort läxan egentligen? Är det barnet själv? Är det ett nitiskt storasyskon? Eller är det dikterat av farmor som så gärna vill hjälpa?

Vem av eleverna kommer i hemmet få möjlighet att göra läxan och vem har det inte? Om jag inte lyckas göra läxan eller helt enkelt inte har förutsättningar till det – blir jag då en sämre elev trots att jag faktiskt lyckas riktigt bra med mitt skolarbete under skoldagen? Vilken självkänsla får den eleven ta med sig till skolan när läxan inte blivit gjord för att det helt enkelt inte gått?

Är uttaget i kunskap så stort efter att läxan gjorts att den här mängden arbete är värt det? Eller för vems skull gör vi vad?

Läxan var nu en av många sådana här delar av yrkesvardagen som vi pysslar med i skolan. Är frågan ens relevant kring uttaget av den pedagogiska vinsten? Eller är det högst relevant och något som vi behöver fundera ordentligt på? Vem har bett mig göra det jag gör? Är det något som jag gör för att jag alltid gjort så eller är det något som jag faktiskt är ålagd att göra?

Tillbaka till min tvärsäkra lärare i nationalekonomi på högskolan. Ett streck på utbudsfrågan och ett annat streck på efterfrågan och ett tvärsäkert svar.

Är den pedagogiska, didaktiska och slutliga kunskapsutvinningen så stor att den är värd det arbete som ligger bakom?

Kommentera

2020 – året då en ny värld av ord, oro och problem uppenbarade sig. Nya frågor som väntade sig svar utan tid att hinna reflektera över dem.

Januari till mars rullade vardagen på och inte hade jag en tanke på att det efter sportlovet skulle anlända en ny tid, en ny era och en ny vardag där handsprit, en problematisk (för oss i skolvärlden) social distansering och möten via länk skulle bli vardag.

Att vi så snabbt kunde ställa om oss från undervisning i klassrum med elever sittandes på sina platser till att dagen därpå inte ha några elever alls och de få som var på plats kom med frågor som: ”När kommer vår skola att stängas?

Stänga skolan – ja till och med nu när vi i Storstockholmsområdet faktiskt har stängt våra högstadium för att övergå till distans så låter orden så främmande. Stänga skolan, och då inte för att gå på lov utan för att en osynlig fiende – ett virus av ny sort, ha tagit sig in i vår vardag och ändrat den så totalt.

Ser jag tillbaka på året så kan jag välja att se till de inlägg av oro och förundran som jag tidigare skrivit men jag kan även välja att se de ljusglimtar och ögonblick som varit och troligen inte ens skulle skett eller uppmärksammats annars.

För vissa händelser vill jag ju ändå uppmärksamma och inte vara utan trots alla olustiga, tråkiga och frustrerande stunder som funnits där emellan. Så här är ett tack och en tanke till just de händelser som fått 2020 att glimma till och bli ett år att minnas för något annat än covid-19.

För det här har blivit året där vi i våras satt och åt ur matlådor i klassrummet, för att undvika trängsel i matsalen, och samtidigt räknade hur många köttbullar vi fick just idag. Aldrig har jag tidigare suttit med mina elever och faktiskt räknat köttbullarna och tomaterna för att låta det vara just det, och bara det, vi kunde göra just då.

Likväl när pepparkakstiderna kom och vi satt och pratade om burkens dekoration. Inte hur många pepparkakor varje person skulle få utan faktiskt hur burken såg ut som de låg i.

Under den här perioden har tiden på något sätt stannat upp och i det måste vi hitta en stund mitt i allt det absurda att göra vardagliga saker tillsammans. För vi får inte göra det någon annanstans och vi får inte göra det med någon annan. Så det vill jag minnas.

Sen vill jag minnas våra elever och hur de har utvecklats med året, som när vi lärare en måndag i december var i full fart med att förbereda distansundervisningen, vi satt redan via länk och väntade. Plötsligt dök ett mejl upp med frågan: ” Var är ni lärare? Vi elever är redan på plats”. De visste ju exakt vad som förväntades av dem om skolan skulle övergå till distansundervisning. Vi hade ju både pratat och visat det i våras när vi övat distansundervisning.

En uppskattad nyhet som jag hoppas är här för att stanna är föräldramöte via länk. Både tidsbesparande, kvalitetshöjande och tydligare – allt i ett kort. Att därefter även höra från eleverna hur de satt med sina vårdnadshavare där hemma och tillsammans deltog i föräldramötet. Många rosor till oss lärare och omedelbar diskussion mellan vårdnadshavare och eleven när de märkte att det var just deras barns ansikten som fick den där igenkännande blicken när vi pratade om att vissa tagit med energidryck till skolan trots förbud och butikernas åldersgräns.

Sen en extra eloge till eleverna som jobbat och verkligen velat ta till sig kunskaper och erfarenheter. Så till den grad att de faktiskt även erkänt att det här gick ju inte så bra. När de insåg att prata bort sin tid och göra annat på lektion inte gav de resultat som de egentligen ville ha. Många lärare har varit borta i vab och sjukdom. Tryggheten och rutinen som brukar finnas har inte varit där. Ändå har resultaten kommit.

En varm tanke till våra chefer som sprungit runt för att få dagarna att gå ihop trots extremt höga sjukfrånvarosiffror i kollegiet. Den där godisskålen, buffén av hälsoshots och glada tillrop som kommit och betytt så mycket just då.

Sen, inte för att jag vill göra om det, men den häftiga energin att se hur vi tillsammans i teamet trots hög frånvaro i kollegiet ändå lyckas göra kvalitativ undervisning och våga utmana oss själva att våga ta nya kliv och nya lärdomar för att hantera den nya tiden och den nya tekniken. Det har ändå varit häftigt, om än ordentligt mödosamt, att vara med om.

På det alla samtal som faktiskt fört oss kollegor närmare varandra i vårt samarbete. När vi pratat om vår vardag och till vilken kontrast den stått när övriga världen gått in i distansarbete med social distansering och vi i vår yrkesverklighet på intet sätt kunnat göra någondera.

Så tack, 2020 – mycket hade jag gärna helt enkelt velat slippa helt och hållet men de godbitar som ändå året bjudit på vill jag verkligen minnas, bevara och fortsätta med – och välkommen 2021.

Det här var mina stunder att minnas. Vilka var dina?

Kommentera

Jag kan uppleva att lärarens tillsynsansvar i all sin tyngd är en av de ”plikter” som jag som förälder känner stor trygghet i. Är mitt barn inte på den plats där jag tror det ska vara så meddelar skolan mig det.

Jag som tjänsteman har ju här ett enormt ansvar som ingen av oss någonsin borde ta lätt på. Men ändå kan jag få en känsla av att det finns en stor osäkerhet kring vad tillsynsansvar innebär och vad det faktiskt betyder. 

Hur ofta pratas det om det här på våra arbetsplatser? Tas det upp på varje APT tillsammans med anmälningsplikten eller drunknar det i praktisk information om organisation och budget? Eller är det en kunskap som är till för några få, trots att ansvaret ligger på varje enskild anställd?

En lärare kan aldrig frånsäga sig tillsynsplikten, eller delegera den till någon annan, exempelvis en förälder. 

När jag börjar läsa och reflektera över tillsynsansvaret så får jag varje gång en krypande känsla. Huja – kan jag verkligen säkerställa det här? Har jag koll? Har jag förstått det hela rätt? Och då tycker jag mig ändå besitta en hel del kunskap och erfarenhet i ämnet. 

Trots det känns det som just det här ansvaret är en kunskap som få faktiskt har och, till min ännu större oro, ibland tar oerhört lätt på. Säkerställer våra rektorer och huvudmän att deras anställda faktiskt vet vad det är och vad det innebär? Visar våra rektorer att de tar ansvar i frågan och arbetar proaktivt med att säkerställa kunskap kring tillsynen?

Eller är det en kunskap som några få har fast ansvaret för tillsynen ligger hos varje enskild anställd?

Kommentera

Jag trodde väl inte att jag skulle skriva ett fjärde inlägg om Corona och hur det påverkar skolan. Jag hade väl heller aldrig egentligen trott att jag skulle skriva ett första inlägg om en pandemi men det blev det och här kommer ett fjärde på samma spår. För trots att det ändå verkar finnas en gryning att ana i medias rapportering så befinner vi oss fortfarande mitt i en situation som ingen av oss nu yrkesverksamma varit med om tidigare eller knappt än kunna ana att det skulle kunna ske.

En tid för reflektion och möjlighet att fundera kring konsekvener börjar anas i horisonten. Redan i epidemins början funderade många med mig om inte skolan precis som många andra samhällsnyttiga tjänster borde kunna gå in i ett alternativläge i sin samhällsservice. Ska vi i framtiden inte rusta för att kunna tänka på ett annat sätt, även i skolan, när ett krisläge uppstår?

I det kommer jag in på ett sidospår men ändå ett välförtjänt tack – och det till alla vikarier, för våra grundskolor har varit igång under hela den här perioden. Priset för att ha igång full verksamhet i våra grundskolor är ett stort behov av vikarier och snabba beslut, sällan med tid för reflektion, med hastigt påkomna övningar och uppgifter för våra elever att göra.

För hur det än är så blir vi vuxna i skolan precis lika sjuka som andra personer i samhället, oavsett om vi är personer i riskgrupp eller inte. När vi blir sjuka blir ofta en av två möjliga konsekvenser för att fylla vår plats att en kollega får ge upp sin planeringstid eller annat tänkt arbete för att hoppa in, eller så rings det in en för eleverna helt främmande och oftast utbildad person, nämligen en vikarie.

Alternativ ett ger ofta ett lugn hos eleverna då det är en känd vuxen som kommer in. Den vuxne som tar över gruppen får troligen även en lugnare start på sitt pass eftersom rutinen som eleverna är van vid har bibehållits. Men det ger å andra sidan omedelbara konsekvenser: Den vuxne som fick hoppa in har redan annat den egentligen borde gör vid det tillfället, något som måste göras men frågan är när och av vem?

Alternativ två är att få in en vikarie. Vi har då en person som täcker upp för den sjuke men samtidigt en person som troligen dykt upp på skolan samma dag och varken har planering eller möjlighet att förstå och bemöta den grupp som den ska träffa för undervisning.

Att vikariera är utan tvekan en av de mest utmanade saker du kan göra på en skola om du har ambitionen att göra det bra. Aldrig som då visar många elever på tydligt utmanande beteende, oförmåga att visa grundläggande kunskapsfokus eller vilja att lära som när en vikarie dyker upp. Som ett uppdämt behov av icke önskvärt beteende som ligger på lut att ta till när det finns en möjlighet, när en vikarie kommer in i klassrummet.

Vissa elever vet att oavsett vuxen i rummet så är det en kunskap som ska läras och de arbetar på. Andra elever tycker att otryggheten som uppstår när en vikarie dyker upp gör att de får svårt att koncentrera sig och tappar de ledstänger den vanligen lutar sig emot. En tredje grupp gör saker de aldrig skulle drömma om att göra när ordinarie pedagog är på plats.

Så tack till alla vikarier som dykt upp till våra skolor. Ert uppdrag är inte lätt och förutsättningarna att göra ett gott uppdrag när de flesta ordinarie pedagoger är frånvarande är inte goda.

Men frågan är om det egentligen är den bästa lösningen?

Så vart vill jag då komma. Jo, vi har nu sedan mars hanterat coronaepidemin i våra skolor. Ibland har det varit många ordinarie pedagoger på plats, ibland har mer även 50 procent varit frånvarande och då har skolor ringt in vikarie. Elever har sedan mars kunnat ha veckor utan att kunna träffa mer än ett få tal ordinarie pedagoger.

Det här har utan tvekan gett konsekvenser i både inlärning och trygghet. Lektion efter lektion, med otrygghet utan ordinarie vuxna med tydliga rutiner och en utstakad plan. Kunde det här inte ha lösts på något annat sätt?

När den här pandemin är över hoppas jag att vi skolan kan landa i att det även hos oss behövs en plan två eller ett stabsläge som skolan kan luta sig mot, där vi kan gå ner i ett alternativ läge. Ett läge där inte samtliga 17 betygsgrundande ämnen, fritidsverksamhet, fritidsgårdsverksamhet och övrig omsorgsverksamhet måste vara igång precis som om allt vore som vanligt.

Vi behöver ett läge där vi kan dra ner på vissa delar av vår verksamhet för att istället fokusera på viss undervisning samt den i krisläge extra viktiga omsorgsbiten.

Skulle även vi få ha en alternativ plan där vi kunde styra om våra resurser och fokus under en kortare period så skulle tryggheten och kvalitén på verksamheten utan tvekan bli både bättre och mer hållbar för både personal och elever.

En plan för en kortare period, något att ta till när läget är extraordinärt med fokus på undervisning och en trygg miljö.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är högstadielärare i de samhällsorienterande ämnena på Glömstaskolan i Huddinge, förstelärare i demokrati och Skolambassadör för EU.

 

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

 

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.