Heureka – jag har det!

Jag har lösningen på skolans stora klurighet. Lösningen på ordningsbetygens, eller kanske ska jag skriva kjollängdens vara eller icke, lösningen på alla åtgärdsprogram som ska skrivas, alla anpassningar som ska göras och alla elever som inte riktigt når ända fram i skolan. Jag har det!

Eller är det kanske inte ens en nyhet, är det inte något vi faktiskt alla vet, är det inte så självklart som det kan vara? Minska gruppernas storlek i skolan och få in mer vuxna med rätt kompetens på rätt plats i skolan. Vore inte det slutet på många av de bekymmer som skolan tampas med?

Så hur kommer sig denna till synes självklara tanke?

De sista veckorna har varit tuffa. Covid-19 kontrollerar vår vardag och värld. Få av den ordinarie personalen är på plats och stundom halva klassen borta. Det har pågått alldeles för länge.

”Det här är ju heltokigt”

Som samhällslärare undervisar jag alltid och har alltid gjort i helklass. För mig innebär det omkring 30 elever varje lektion, varje dag under hela läsåret. Jag är på högstadiet så 30 elever i klassen är standard och har så varit under hela min lärarkarriär. Men när jag hör att de yngre klasserna har uppåt 30 elever och häromdagen – hoppas jag hörde fel – en mellanstadieklass med 37 (!) barn i ett och samma rum, så häpnas jag. Det här är ju heltokigt.

Idag fick jag förmånen att vikariera i halvklass. Så kändes det inte i morse när min att-göra-lista var superlång och jag såg min planeringsdag försvinna. Men nu mitt på dagen så känns det riktigt bra. Vilken fantastisk förmån att undervisa med bara 15 elever i rummet. För elevernas del är det här en praktiskestetisk dag, grupperna måste vara små. Alla är indelade i grupper om max 15 och har slöjd, hemkunskap och NO-labb uppblandat under dagen.

Kollegan var sjuk så jag ombads hoppa in och tog med mig mitt ämne. Vi jobbar med tystläsning av en bok och därefter tolkning av boken utifrån fyra välkända perspektiv: offer, förövare, vittne och medhjälpare. I klassrummet sitter 15 elever istället för mitt normala 30.

Lugnet i gruppen ger sig själv. Vi känner varandra. Rutinen sitter. De som annars brukar hitta en bundsförvant att prata under passet får inte plats att göra det. Vi är för få, så alla syns och alla kan vara med.

”Skulle göra underverk”

Tid att läsa och tid att jobba. Eftersom lugnet finns från första stunden så blir det plötsligt en massa tid till att läsa och ha en liten genomgång. Därefter tar arbetet vid.

Eleverna kan få hjälp direkt. Jag får en absolut överblick av läget. De som behöver stöd har mig nära. De som behöver lugn har det från början.

Hm… inte är det en nyhet och inte är det banbrytande forskning. Det här är ju en av grunderna till en toppundervisning för eleverna, goda förutsättningar för mig att lyckas i mitt arbete och en skoldag där alla får synas och har möjlighet att få hjälp.

Att få ner elevantalet på mina lektioner skulle verkligen göra underverk på undervisningen och min möjlighet att göra mitt jobb på absolut bästa sätt.

Mindre grupper i skolan och mer vuxna med rätt kompetens på rätt plats således – Heureka, jag har det!