Annons

När oddsen är emot mig

Det finns stunder när jag går in i ett rum eller en situation och jag bara vet att oddsen är emot mig.

Vissa stunder och situationer bara vet jag som erfaren lärare att det här kan gå hur som helst.

Det finns ingen planering att tillgå, ingen manual att följa. Ingen didaktisk skrift eller pedagogisk teori kan rädda mig utan det är bara att kasta sig ut och hoppas på det bästa. För är jag där, en vuxen och ledare. I en given situation förväntas jag agera och vara professionell fast jag vet att det här blir nog helt enkelt inte bra.

Jag minns tydligt för något år sedan när första snön hade kommit. Eleverna hade valt en mycket olämplig plats för sitt snöbollskrig. Någon från skolan behövde gå dit, det blev jag, för att få slut på snöbollskriget. Jag satte med nedsänkt huvud på mig jackan och gick med tunga steg mot platsen med känslan ”det här kan gå hur som helst”.

Jag var i ett annat liknande läge häromdagen, inomhus denna gång. Eleverna hade haft prov. Två timmar hade de suttit och skrivit om fysikens magiska värld. Fulla av fokus hade de suttit där minut efter minut, timme på timme. Kollegorna och jag hade vaktat som stolta lejoninnor över rummen. När provtiden var slut fick alla gå ut på en välförtjänt paus i det vackra höstlandskapet. Allt enligt plan och inga konstigheter. Men efter rasten…

En timme kvar till lunch. 60 hungriga och provtrötta årskurs åttor. Vad ska vi hitta på?

Efter ett snabbt kollegialt övervägande så bestämde vi två pass á 30 minuter för vardera gruppen i svenska och matematik. En genomgång behövde hållas i matematik och i svenskan ville jag fortsätta högläsningen av vår gemensamma bok.

Eleverna vällde in från rasten. De visade hur trötta de är, några pratade om hur hungriga de var och suckarna att det är en timme kvar till lunch var tydliga.

Vissa lade sig över bänkarna. Andra lutade sig långt bakåt på sin stol. En elev kom fram och frågade trött:

– Vad ska vi göra?

– Jag tänkte läsa högt för er en halvtimme, svarade jag.

Eleven, kom ihåg att det här är årskurs åttor, gav mig en innerlig kram och riktigt kröp upp i min famn inför hela klassen.

– Tack, Karin, tack. Så skönt att bara lyssna.

Fokuset från övriga gruppen var inte på topp men jag tog till ”stoltricket”.

Jag tog fram min pall som står längst fram i klassrummet. Flyttade den mot rummets mitt och bara satte mig ner och tittade ut över gruppen.

En efter en tystnade och ordet blev mitt.

– Under andra världskriget fanns det soldater som frivilligt anmälde sig till tjänstgöring i uppdrag som de visste att de inte skulle komma levande ifrån, inledde jag passet. De kallades Kamikazepiloter. Efter det har vi fått begreppet kamiakaze-projekt. När ni nu kom in från rasten så tänkte jag precis så. Ni är trötta och hungriga efter att ha jobbat hårt i två timmar. Vi måste ha en timmes lektion till. Det här blir som ett kamiakaze-projekt för mig som lärare. Oddsen är emot mig att få lektionen att lyckas.

Eleverna lyssnade på helspänn. Wow, tänkte jag tyst för mig själv. Det kanske går vägen.

– Ni behöver bara luta er tillbaka, fortsatte jag. Eller lägga er över bänken och lyssna. Jag tänker läsa för er.

Den kramande eleven började få huvudmassage av bänkkamraten. Några lade sig på golvet och andra kröp upp i de djupa fönstren.

Jag började läsa.

Förundrad och samtidigt fnittrigt glad inombords. Det lyckades. Jag hade verkligen inte trott att det här skulle bli ett stolt ögonblick värt att dokumentera, men det blev det.

Reagera på inlägget:

Vi gör skillnad varje dag – i det stora och lilla

Så här är den, denna grå och regniga dag i oktober: en hyllning till kollegiet. Jag tänker att den, om än i tanken, ska bäras som en medalj eller utmärkelse som ges efter en alldeles särskild prestation.

Det är en hyllning till dig som idag fått det arga samtalet.

En hyllning till dig som idag förstår exakt varför du ska ha en hyllning för du är fortfarande fylld av positiv energi från din dag.

En hyllning till dig som inte riktigt fick ihop den sista lektionen.

En hyllning till dig som tycker att det är lite mycket nu.

En hyllning till dig som precis tagit examen.

En hyllning till dig som tog rastvakten idag även fast du inte borde.

En hyllning till dig som hoppade in och vikarierade.

Och till sist en hyllning till just dig som gjorde det där lilla extra för en person idag utan att du ens vet om det och att den personen troligen aldrig kommer säga det.

Vi gör den stora skillnaden varje dag. I det lilla och i det stora. I det långsiktiga och i det omedelbara.

Ibland landar den där känslan hos mig att vi lärare är en del av något som är så mycket större än vad som egentligen är fattbart. Dag efter dag tar vi emot 30 elever är i våra klassrum. Vi är där, redo att göra det vi kan. År efter år, generation efter generation. Läraren och eleven är där.

Jag får samma känsla varje år som startskottet går i Tjejmilen. År efter år, person efter person och där är bokstavligen hela Sveriges ryggrad. Vad skulle hända med landet om just alla dessa personer beslutade sig för att inte gå till jobbet en dag? Landet skulle stanna. Exakt samma om vi inte skulle gå till jobbet en dag. Landet skulle stanna. Nyhetsläget skulle bli förutsägbart. Uppskattningen för det vi gör och resultatet det ger varje dag skulle, tror jag, snabbt få plats och lyftas fram.

Där i våra klassrum händer det. Oavsett om vi haft en dålig dag, en perfekt dag, en oförberedd dag eller en väldigt oväntad dag så är den dagen en del i våra elevers skoldag och framtid. En dag som har betydelse för hur deras vidare utbildning blir och är. Jag kan själv fortfarande minnas den dagen när jag bestämde mig för att bli lärare. Årskurs 4 i Rosas klassrum. Vem vet vilka beslut som fattats eller underlag som skapats i dag i just ditt klassrum.

Så glöm inte, oavsett hur din dag varit, att du gör den stora skillnaden varje dag. I det lilla och i det stora. I det långsiktiga och i det omedelbara.

Det var allt jag hade att säga denna gång.

Reagera på inlägget:

Att ha överlämning – hur gör jag?

Många sysslor som jag som lärare har är sånt jag aldrig fått utbildning eller ens en introduktion att göra.

Pedagogiska luncher, att genomföra utvecklingssamtal, rätta nationella prov och att ha överlämning är bara några. Ändå är det många viktiga uppgifter med stor tyngd som vi gör under ett läsår.

Överlämningar är just en sådan uppgift. Oerhört viktig till sin natur men formen och hur resultatet av en överlämning kan bli kan verkligen skifta. Mycket helt enkelt beroende på hur kunnig jag som överlämnande faktiskt är på att avgöra vad som förväntas vara relevant eller inte. En annan del som blir väldigt avgörande är orsaken till varför överlämningen faktiskt ens sker.

Jag har hittills aldrig fått en mall hur en överlämning ska vara eller gå till utan har oftast mest gått på känn. Vad behöver den som tar över eleven eller klassen verkligen veta? En överlämning är ju ett spar av det förgångna. Möten, händelser, utveckling, relationer och förhållningssätt som funnits mellan en klass och en lärare eller en elev och en lärare. Delar av det som hänt under en termin, ett möte eller flera år. Spår från det som varit.

På gruppnivå lämnade jag på min senaste överlämning en del tips om hur vi jobbat med arbetsro och vad jag gjort som verkligen fungerat i gruppen för att få eleverna att lyckas. Hur eleverna har suttit, hur man har begärt ordet samt vilka rutiner som är av godo. Vidare förmedlar jag naturligtvis vad som gjorts i respektive ämne samt om vi genomfört ytterligare arbeten kring exempelvis maktlekar.

På individnivå blir det genast lite knepigare. Betygen förmedlas naturligtvis. Men hur förmedlar jag de anpassningar som jag gör för respektive elev på ett neutralt och fackmannamässigt sätt? Vad mer måste en blivande lärare i gruppen veta?

Jag har tidigare skrivit om en del sociala bitar som kan vara av nödvändighet för att få arbetet att flyta. Vilka elever som jag möter upp innan varje lektion för att förbereda dem för passet. Om det har funnits osämja i gruppen kan det ibland vara av godo att berätta om konflikten och särskilt om jag bedömer att den inte är helt uppklarad.

Om eleven kan bli väldigt arg, ledsen eller utåtagerande kan det vara av godo för nästa lärare att veta men hur berättar jag det på ett sakligt sätt?

Finns det vissa gruppbeteende tendenser som exempelvis maktlekar, machokultur eller andra former av grupptryck i klassen så behöver väl det förmedlas?

Vad som blir extra knepigt i det hela är ju att det jag förmedlar visar ju även på hur jag är som ledare i gruppen. Har jag fångat gruppen och varit ledaren som fått dem att lyckas? Är det mina tillkortakommanden som kanske är det jag faktiskt förmedlar?

Det här är ju tyvärr inget som borde lysa igenom men orsaker till att överlämningen faktiskt sker kan ju säga en del om vilken typ av överlämning som faktiskt blir.

Blir överlämningen som ett resultat av att eleven flyttar så får vi en typ av överlämning. Är överlämningen som ett resultat av att eleverna går ur ett stadium och flyttar upp till ett annat så får mötet ett annat fokus.

Är överlämningen från en lärare som slutar, kanske i trötthet eller vredesmod, då får du ytterligare en variant av överlämning.

Slutligen, om det är en överlämning som sker helt på ömsesidiga bevåg så blir det ännu en annan form av möte. Den senaste är väl att föredra att alla är så neutrala som det bara går i överlämningssituationen.

Det tål att fundera en hel del på. Förhoppningsvis är jag ensam om att inte ha fått en given mall och utbildning om hur en överlämning ska gå till. Kanske jag inte är det.

Men nog är det märkligt ändå hur många uppgifter, av faktiskt avgörande karaktär, som jag förväntas göra och kunna utan att jag egentligen lärt mig hur.

Reagera på inlägget:

Vad är trygghet och studiero för dig?

Trygghet och studiero är begrepp som flitigt diskuteras i media. Hur skapar man trygghet och studiero och vad är det egentligen? Är trygghet och studiero att alla dina elever sitter tysta i raka rader och lyssnar på dig när du står vid tavlan och föreläser? Kan trygghet och studiero vara att eleverna sitter i grupper och har tämligen högljudda diskussioner? 

Vilket klassrum ser du framför dig när du tänker på ett klassrum där det råder trygghet och studiero – fundera på detta en stund. 

Jag menar att studiero är en blandning av ovanstående där du som lärare är oerhört viktig. Om du vill ta reda på om det råder studiero i din klass är att fundera över hur eleverna fungerar i de så kallade övergångarna mellan olika klassrumsaktiviter. Om elevernas uppgift är att diskutera något i fem minuter och de bryter när du indikerar att fem minuter gått och återgår till tystnad och fokus är det en välfungerande grupp.

Om eleverna däremot under diskussionen blir högljudda, springer runt i klassrummet och du inte kan få dem på plats igen – då vet du att du måste träna gruppen i övergångar. Minska ner diskussionstiden till att prata i par i en minut och sedan tillbaka till att ge dig uppmärksamhet och lyssna. Kom ihåg att ge eleverna beröm när de gör rätt.

Ett annat råd är att lektionen startar redan ute i korridoren. Det är där du bygger relation till eleverna och det är där du ser till att det är lugnt innan eleverna går in i klassrummet. En av mina elever sammanfattade detta för mig häromdagen: 

”Alltså, vi är mer väluppfostrade än vår labrador. Han får inte ha tassarna i soffan och har det inte heller! Vi går inte över tröskeln även om dörren är öppen och när du sagt varsågoda så går alla förbi lådan och lägger sin telefon och sätter sig. Hur fan hände det? Men det är nice att börja lugnt”. 

Ja, hur hände det? När jag tar emot en ny klass inleder jag alltid med att stå i dörren och ta emot eleverna. De ställer upp på led och det ska vara lugnt innan vi går in. Det tar ett tag i början tills de lär sig och låt det ta tid. Det betalar sig i slutändan.

Det buffas och knuffas och tjafsas, men jag står lugnt kvar, förklarar varför jag vill att de ska stå på led och upprepar att det ska vara lugnt i ledet innan vi går in. Jag hälsar, dock inte på ett sånt där utflippat sätt med nån intränad hälsning, utan ett kort hej, ett leende och pekar var elevens plats är.

I början med en ny grupp är det också viktigt att stanna upp och berömma dem. ”Så glad jag blir nu när ni kunde gå in i klassrummet med en lagom ljudnivå. Kalasbra!” 

Det jag upplever att nya lärare har svårt för är hur tuff man kan vara utan att gå över gränsen. Och ja, jag menar att man ska och kan säga ifrån ordentligt när elever testar var min klassrumsgräns är. Däremot är det skillnad på att säga ifrån och gapa och skrika. Att vara tydlig och fyrkantig med sina klassrumsregler menar jag är en framgångsfaktor för att det ska råda studiero. Lika fyrkantig som jag är med mina regler, lika flexibel är jag med min undervisning. Undervisningen måste passa alla elever och då betyder inte det att alla gör samma sak samtidigt. 

Idag är du ofta ensam lärare i ett klassrum med uppåt 30 elever och där flertalet har olika diagnoser och en del inte pratar svenska alls. Det kräver att du har tänkt igenom din planering så att den inte bara fungerar för majoriteten av gruppen utan även för varje individ. Det i sin tur kräver att det finns tid för planering, men även för reflektion. Att reflektera över varför en lektion gick som den gick ger dig viktig kunskap om din undervisning och vad du behöver förändra för att den ska bli ännu bättre. Om du sedan tar med dig dina reflektioner till ditt arbetslag eller ämneslag och ni hjälps åt att skruva på undervisningen ökar chanserna för att de ska råda studiero och att eleverna faktiskt lär sig det du tänkt. 

I blogginlägget, Tro inte det räcker med auktoritet i klassrummet  och i tv-inslaget Ordning i klassrummet utvecklar jag mina tankar kring ledarskapet i klassrummet. Vad som är studiero är naturligtvis subjektivt, men Skolverket har på sin hemsida en definition kring hur studiero i undervisningen kan uppnås: 

”Studiero främjas också av en undervisning som är varierad. Det kan åstadkommas genom att exempelvis varva teoretiska inslag med praktiska eller genom att variera individuella uppgifter med grupparbeten.” 

Jag är helt medveten om att det i vissa klasser inte alls fungerar med de råd jag gett ovan och att det är stor skillnad från skola till skola. I skolor där stöket är väldigt utbrett krävs andra insatser där hela samhället hjälps åt runt eleverna, men det får utvecklas i en annan text.

Är du ny inom läraryrket eller känner att du behöver stöd i din yrkesroll finns en ny satsning från Utbildningsradion (Ur.se/nyalarare)  som handlar om att stötta just dig som gör dina första år i yrket.  Du hittar till exempel korta filmklipp om relationer och ledarskap, men också en podd dit du som lärare kan höra av dig med frågor som sedan diskuteras i podden. Vill du lära dig mer om just ledarskap i klassrummet hittar du dessa avsnitt här: https://www.ur.se/nyalarare/category/ledarskap/

Avslutningsvis tycker jag att rektor Anette, i vår ledningsgrupp, sätter huvudet på spiken kring vad trygghet och studiero handlar om i praktiken: 

”Det är konfliktfritt och när man rör sig i verksamheten ser man att det är glada och nöjda barn som arbetar med det som är tänkt.” 

Reagera på inlägget:

Vi ses på måndag!

En tydlig förändring i mitt förhållningssätt som jag vet att jag gjort bara de senaste veckorna är orden: ”Vi ses på måndag!”

Som lärare blir jag både nära i relation med eleverna men är även en person som alltid håller professionell distans. Måndag till fredag ses vi i klassrummet jag undervisar, stöttar, vägleder med både glad och sträng röst, är personlig, professionell, tålmodig, vänlig.

Men när fredagen kommer och jag längtar hem till mitt så vet jag att det finns elever som inte har samma längtan.

Två långa dagar innan rutinen och förutsägbarheten är tillbaka. Till dem kan jag inte önska god helg eller fråga ”vad gör du i helgen?”.

Till dem kan jag bara säga; ”Vi ses på måndag!”. Med dessa ord ger jag ett löfte och en påminnelse om att på måndag är rutinen åter. På måndag lovar jag dig åter kunskap, personlig professionalism och hela min uppmärksamhet mellan 08.00–15.30.

Tidigare år har jag önskat god helg och berättat vad jag ska göra i helgen. Men det har jag faktiskt slutat med. Visst är jag personlig, berättar historier från min vardag och min egen skolgång. Men framför allt är jag läraren, mentorn, den vuxen i skolan.

Som lärare möter jag många människor och livsöden på bara en dag. De som älskar skolan, de som skadar sig själva, de som har ångest, de som har allt och de som har ingenting, de som vill och de som tappat gnistan, de som svälter sig och de som äter för mycket, de som får allt och de som har inget, de som har en vuxen som blir arg och de som har en vuxen som helt enkelt slutat bry sig.

För alla dessa elever är jag rutinen, strukturen och en närvarande vuxen. Jag är där. Det är det orden står för som jag säger på fredag eftermiddag.

På måndag ses vi igen, då lovar jag dig åter kunskap och rutin.

Vi ses på måndag!

Reagera på inlägget:

Sidor