Heureka – jag har det!

Jag har lösningen på skolans stora klurighet. Lösningen på ordningsbetygens, eller kanske ska jag skriva kjollängdens vara eller icke, lösningen på alla åtgärdsprogram som ska skrivas, alla anpassningar som ska göras och alla elever som inte riktigt når ända fram i skolan. Jag har det!

Eller är det kanske inte ens en nyhet, är det inte något vi faktiskt alla vet, är det inte så självklart som det kan vara? Minska gruppernas storlek i skolan och få in mer vuxna med rätt kompetens på rätt plats i skolan. Vore inte det slutet på många av de bekymmer som skolan tampas med?

Så hur kommer sig denna till synes självklara tanke?

De sista veckorna har varit tuffa. Covid-19 kontrollerar vår vardag och värld. Få av den ordinarie personalen är på plats och stundom halva klassen borta. Det har pågått alldeles för länge.

”Det här är ju heltokigt”

Som samhällslärare undervisar jag alltid och har alltid gjort i helklass. För mig innebär det omkring 30 elever varje lektion, varje dag under hela läsåret. Jag är på högstadiet så 30 elever i klassen är standard och har så varit under hela min lärarkarriär. Men när jag hör att de yngre klasserna har uppåt 30 elever och häromdagen – hoppas jag hörde fel – en mellanstadieklass med 37 (!) barn i ett och samma rum, så häpnas jag. Det här är ju heltokigt.

Idag fick jag förmånen att vikariera i halvklass. Så kändes det inte i morse när min att-göra-lista var superlång och jag såg min planeringsdag försvinna. Men nu mitt på dagen så känns det riktigt bra. Vilken fantastisk förmån att undervisa med bara 15 elever i rummet. För elevernas del är det här en praktiskestetisk dag, grupperna måste vara små. Alla är indelade i grupper om max 15 och har slöjd, hemkunskap och NO-labb uppblandat under dagen.

Kollegan var sjuk så jag ombads hoppa in och tog med mig mitt ämne. Vi jobbar med tystläsning av en bok och därefter tolkning av boken utifrån fyra välkända perspektiv: offer, förövare, vittne och medhjälpare. I klassrummet sitter 15 elever istället för mitt normala 30.

Lugnet i gruppen ger sig själv. Vi känner varandra. Rutinen sitter. De som annars brukar hitta en bundsförvant att prata under passet får inte plats att göra det. Vi är för få, så alla syns och alla kan vara med.

”Skulle göra underverk”

Tid att läsa och tid att jobba. Eftersom lugnet finns från första stunden så blir det plötsligt en massa tid till att läsa och ha en liten genomgång. Därefter tar arbetet vid.

Eleverna kan få hjälp direkt. Jag får en absolut överblick av läget. De som behöver stöd har mig nära. De som behöver lugn har det från början.

Hm… inte är det en nyhet och inte är det banbrytande forskning. Det här är ju en av grunderna till en toppundervisning för eleverna, goda förutsättningar för mig att lyckas i mitt arbete och en skoldag där alla får synas och har möjlighet att få hjälp.

Att få ner elevantalet på mina lektioner skulle verkligen göra underverk på undervisningen och min möjlighet att göra mitt jobb på absolut bästa sätt.

Mindre grupper i skolan och mer vuxna med rätt kompetens på rätt plats således – Heureka, jag har det!

Kommentera

Det finns stunder i vardagslunken som jag gärna skulle byta bort. Praktiska göromål som jag helst vill slippa. Men ett av dem, hur mycket jag än ogillar det, ska jag nog behålla. Inte för att jag vill och inte för att jag någonsin kommer att ha förmåga att lära mig förstå det, utan för att jag troligen blir en bättre människa och pedagog för att jag, trots min totala okunskap och ovilja ändå, fortsätter göra det.

Och förhoppningsvis så kommer jag inte känna mig för dum efteråt.

Nu har vi precis lämnat en hektisk arbetsperiod bakom oss. Bedömningar, omdömen, betyg och avslut. Flera av våra elever i våra klassrum hade nog gärna bytt bort många av de övningar och tillfällen som de behövt göra de senaste veckorna. Vissa för att de hellre gjort något annat, andra för att de inte hade någon lust och en grupp för att de känner att de inte kan eller ens förstår vad de ska göra.

Jag är bilägare. Inte på grund av överdrivet bilintresse utan för att det är en behändig sak att ha för att få vardagen att flyta på, helt enkelt. Någon gång per år, förhoppningsvis inte mer, så behöver bilen omvårdnad. Den ska servas och däck ska bytas. Varje gång det är min tur att ta bilen till verkstaden så blir jag lite nervös. Jag är inte alls bekväm i verkstäder eller bilbesiktningsställen. Chansen att jag på något sätt gör fel är alltid väldigt stor.

  • Jag är sällan där.
  • Jag har inte särskilt stort intresse av att vara där.
  • Jag kan inget om bilar.
  • Jag vill inte kunna något om bilar.
  • Bilarna ska helt enkelt ta mig från en punkt till en annan. Min fasa varje gång jag nu ska till besiktningen eller verkstaden är att jag kommer att känna mig dum.
  • Dum för jag ställer bilen på fel plats.
  • Dum för att jag inte kan.
  • Dum för att jag kanske inte kommer att förstå.
  • Dum för att jag mycket troligt kommer göra fel på ett eller annat sätt.

Den här känslan delar jag med många. Säkerligen flera som sitter i mitt klassrum. Osäker på hur man ska göra en övning, osäker om man ens kommer att förstå, osäker för att det kanske kommer att bli fel och osäker för att det helt enkelt inte brukar gå.

Efter många år av att känna sig just fel och dum så har vi nu hittat en verkstad som faktiskt inte får mig att känna något av ovanstående punkter. Deras bemötande har gjort att jag aldrig känner mig dum när jag går därifrån. Jag kan till och med lämna stället med ett lite leende på läpparna.

De jag möter där får mig alltid att känna mig välkommen och de kan på något sätt alltid göra, vad de nu än må ha gjort med min bil, begripligt. Jag känner mig så oerhört tacksam varje gång – för känslan att känna sig dum eller fel är inte alls trevlig.

”Jag landar i min egen yrkesvardag”

Både känslan och bemötandet är något som fått mig att fundera mycket. Jag behöver ju bara åka till denna verkstad någon gång per år, mer sällan om jag förhandlar väl med maken och ibland slipper helt.

Här landar jag direkt i min egen yrkesvardag. De elever jag möter varje dag måste vara där under tio hela år. Våra elever har inte, och ska inte ha, möjlighet att förhandla bort att komma till skolan. Man måste ju komma till skolan.

Här kommer jag som lärare och min fingertoppskänsla i mitt ledarskap in. Hur skapar jag miljöer och undervisningssituationerna som gör så att eleverna inte ska ha känslan av att det här kommer inte att gå? Här kommer jag inte att lyckas. Här hör jag inte hemma.

Att känna sig så där utlämnad och orolig för att jag helt enkelt mycket troligt inte kommer att lyckas med det jag ska göra – det är ingen härlig känsla. Inte härligt alls. Vi vet att det finns elever som varje dag kommer till skolan med känslan av att vara dum eller orolig för att inte förstå vad som förväntas av dem.

Jag som pedagog och ansvarig i undervisningen måste verkligen tänka till många gånger varför jag väljer de övningar och upplägg som jag gör.

Hur kan jag åter finslipa mitt verktyg, ledarskapet, så att mina elever oftast i alla fall har den känslan jag får när jag numera lämnar verkstaden:

  • Det här gick ju bra.
  • Här kan jag lära mig.
  • Här känner jag mig trygg.
  • Här kommer det vara begripligt.
  • Här finns någon som vill hjälpa mig, förstå mig och få mig att lyckas.
  • Här är det någon som vill att just jag kommer och just jag lär mig- varje dag, hela terminen och hela läsåret.

Så trots att jag känner mig dum och vilsen när jag kommer till verkstan så är det nog så att jag egentligen borde vara den som lämnar bilen varje gång. För att då och då få kontakt med den del av mig själv som både känner sig vilsen och dum är inte så tokigt.

Det får mig verkligen att tänka till i min egen vardag och åter finslipa så att så många som möjligt ska komma till mina lektioner och känna att de förstår lite mer, de kan lyckas och framförallt att de känner att det är fullt möjligt – även fast det är både svårt, ibland helt ointressant och alltid ett måste.

Kommentera

Jag kan inte påstå att jag ser fram emot skolstarten.

Jo visst, absolut att träffa eleverna. Det ska bli kul. Jag jobbar just nu i årskurs nio och deras energi och lust att göra uppgifter och samla in slutbetyg nu när mållinjen är nära är fantastisk. Härliga tider att se hur deras tioåriga skolkarriär skördar frukt i kunskapsmängd och ansvarskultur.

Jag ska även starta ett helt nytt ämnesområde i religion. Det ska bli kul och jättespännande att se elevernas reaktioner, höra deras diskussioner när vi djupdyker i etikens värld. Många frågor att fundera över, spännande filmer att se och roliga projekt att göra. Helt enkelt en massa härlig undervisning.

Ja, det som är jobbet ser jag fram emot – utan tvekan.

Men det är inte det som är att jobba i skolan med en pandemi som pågår. Att jobba i skolan när pandemin pågår gör att jag inte helt enkelt ser fram emot skolstart. November och december var jättetuffa i coronalogistikens följder. Jag kan inte påstå något annat. Många kollegor sjuka, många elever sjuka, vikarien är sjuk samtidigt som vikariens vikarie också är hemma i vab.

Då är det inte med så lätta steg man går till jobbet.

Jag vet att skolledning och skoladministration gör sitt yttersta för att alla ska ha en så bra skoldag som det bara går. Men det är inte lätt att få ihop en så komplex värld som en helt vanlig dag i skolans värld är. Oerhört många positioner som ska fyllas i sjukfrånvarons tecken. Och vissa poster, även om vikarier finns att tillgå, kan inte fyllas av vem som helst.

Så det är svårt. Det är jobbigt. Det tar på krafterna. När många är sjuka eller inte kan eller får komma till jobbet. Det är de som är på plats, de som är där, som måste få verksamheten att rulla.

Det är inte optimalt. Ingen vill inte ha det så här. Det ska inte vara så här. Men just så är det just nu. Kan bara innerligt hoppas att det här verkligen är början på slutet på pandemin.

Och då när pandemin är över så kommer jag verkligen se fram emot att gå till jobbet igen. Det kan jag utan tvekan påstå.

Kommentera

Det finns vissa dagar när allt bara flyter. Ingen i teamet är sjuk eller vabbar. Bara en sån sak, efter två år i ett pandemitillstånd. Alla är på plats, ingen lektion behöver täckas, inga pass behöver ställas in. Alla kan denna dag göra just det som de hade tänkt göra.

Sen är det dags att gå till den nya kopieringsmaskinen. Lite skrämd naturligtvis. En ny maskin – tiden är som alltid en bristvara. Hur mycket energi och tankekraft behöver jag lägga ner för att få ut de papper jag behöver för min nästa lektion?

Ingen manual eller instruktion finns naturligtvis att tillgå. Jag har turen att träffa en person som lärt känna maskinen innan. Det visar sig bara vara en enkel inloggning som även min dator kräver. Och tänka sig, det funkade. Utan problem får jag ut precis det jag behöver för att nästa lektionsmaterial ska vara förberett.

Vilken start på dagen!

Tid att ta en välförtjänt kopp te. Även där är det flyt. Koppar finns i skåpet, mjölk finns i kylen. Bara att invänta tevattnet som kokar upp. Normaltillståndet i vårt personalrum är annars precis som hemma. Ständigt en diskmaskin att tömma eller diskho att rensa. Men nu, jag kan göra exakt det jag just nu tänkte göra.

Mot lektion och mycket redo för dagen. Det här kommer bli bra. Pulsen är som en vilopuls – inga toppar på grund av teknikstrul eller snabba vändningar i dagens upplägg. Bara lugnt flyt in mot det jag tänkt göra idag, nämligen undervisa.

Det här säger en del om hur de senaste åren varit i pandemin spår. Snabba kast och många pulstoppar på vägen för att kunna göra det jag faktiskt är anställd för att göra: undervisa. Att jag tänker på det här som en dag när allt flyter säger väl mer om hur intensiv tiden vi förhoppningsvis nu snart lagt bakom oss var, än att det här skulle vara en dag att minnas.

Att kunna göra det jag är anställd för att göra samt kopiera några papper borde ju inte vara föremål för en hyllningstext. Men idag känns det verkligen så. Och jag tänker ta in dagen och verkligen bara följa med och njuta av den.

Det finns dagar när allt bara flyter på – och oj så bra det känns.

Kommentera

Att sätta ord på det som kan tyckas självklart är en given framgångsfaktor i undervisning. Men att formulera för mina kollegor och elever hur man går in i ett rum och anpassar sin ljudnivå efter pågående arbete – hur gör jag det? Ska jag göra det?

Arbetandes på högstadiet så är det här med sociala relationer oerhört viktigt för mina elever. Varje morgon har de genomgående hälsningsritualer. Det kramas, High five-as, axelkramas, kindpussas i det oändliga. Det har minskat lite med covid-19, men inte så mycket som man kanske skulle ha önskat. Kommer någon sent börjar ritualen om. Har någon varit sjuk hälsas det grundligare. De flesta förstår att det räcker en gång per dag. Andra gör det varje gång de ses. Några fortsätter gladeligen sina hälsningar vid sen ankomst även inne i lektionssalen under pågående genomgång. Det här är naturligtvis inte okej och har varit föremål för en del diskussion och frustration.

Att gå in i ett rum när arbete pågår; hur gör man det?

Hur lätt är det att känna av stämningen i ett rum du går in i och sedan anpassa dig efter det?

Det här någonting jag måste sätta ord på och hjälpa mina elever med i undervisningsrelaterade situationer. Både när de går in i ett klassrum, men även när de lämnar ett rum och kommer in i ett annat sammanhang.

Jag kan ibland bli både arg och häpen över vissa elevers och även ibland kollegors totala oförmåga att känna av rummet de kommer in i.

”Karin, jag ska bara hämta? Ligger min iPad här? Skulle du kunna komma en stund, Karin” Frågorna och orsakerna till ankomsten i rummet är alltid många. Till de elever som sitter i rummet och upplever det jag upplever – att bli störd – säger jag ofta:

”Gör inte så, gå inte in i ett rum och börja prata högt utan att du känner av stämningen i rummet”.
Hur gör vi vuxna?  Hur gör jag själv?

”Det här är både lätt och svårt”

Ofta känner vi nog att det vi ska säga och göra är det viktigaste som finns och går naturligtvis före de elever som visar att de behöver hjälp, eller? Vilken ljudstyrka har vi när vi går in i rummet? Hur pratar vi? Vilka förebilder är vi? Det kan jag inte säga om mig själv, det får andra göra, men ibland kommer jag på mig att tysta kollegor…

Det här är både lätt och svårt.

Jag gjorde själv en ordentlig blunder här om veckan. Full av energi gick jag en runda kring skolan för att påminna mina kollegor om att i sin tur påminna eleverna att det var elevråd. Kom in på en hemvist och hälsade med hög och tydlig stämma. ”Hej på er!” En klok kollega var snabb och hystade ner mig. ”Du pratar väldigt högt, Karin”. Som jag skämdes. Jag som så många gånger bett kollegor och mina elever att vara tystare.

Jag bad om ursäkt till kollegan. Tog datorn och började på det här inlägget.

Det är ju riktigt svårt. Hur ska jag dels själv komma ihåg att känna in ett rum som jag går in i och hur ska jag lära både elever samt kollegor att det här är en oerhört viktig komponent i att skapa studiero i vardagen.

Hur ska vi göra när vi går in i ett rum?

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola, föreläser i olika sammanhang och författare två böcker med en tredje på gång. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.