För ett par år sedan summerade jag årets stora lärdom med ett enkelt litet ord: Nej!

Inte för att jag inte kunde ordet förut och inte heller så att jag inte tidigare sagt nej till arbetsuppgifter. Utan helt enkelt nej till det som faktiskt inte fungerar.

Jag måste erkänna att jag fortfarande så här ett par år senare påminner mig själv att det är okej att säga nej.

Det året blev terminsstarten efter sommaren inte som jag tänkt mig. Jag fick mer och mer en roll som kändes främmande och långt ifrån undervisning och kärnuppdraget.

Jag blev till slut tvungen att ta mig en ordentlig funderare kring vad jag ville och var jag egentligen stod.

Är det rimligt vad som förväntas? Eller har mitt uppdrag helt plötsligt blivit för stort och odefinierbart?

Vad gör jag i min vardag? Vad ska jag göra i min vardag? Vad ingår i min tjänstebeskrivking? Vilka är mina förväntningar? Vilka är samhällets förväntningar? Vilken är min chefs förväntningar? Vem ber mig egentligen göra det jag gör just nu?

”Ganska snabbt blev det dock ohållbart”

Jag fortsatte dock att springa på fler bollar än vad som egentligen var rimligt.

Jag körde på. Tänkte att ”jag kan det här”. Jag hade gjort det förut, i en annan typ av roll dock, men arbetsuppgifterna kunde jag. Ganska snabbt blev det dock ohållbart. All min tid gick till att göra andra saker än att förbereda för lektionerna och hålla mig till min uttänkta planering.

Vid två tillfällen hade jag mitt barn i bilen och glömde helt enkelt att lämna honom vid hans skola. En liten röst i baksätet påminde mig: ”Mamma, vart ska vi?”.

Jag var tvungen att dra i bromsen. Min chef hjälpte mig till företagshälsan och där fick jag tid för samtal. Vad är det som händer?

Jag fick snabbt tid dit för konsultation. En ram ritades upp för mig. Det här är ditt uppdrag och ditt ansvarsområde. Just nu är du i gränszonen och gör någon annans jobb. Vem gör ditt jobb om du täcker upp för någon annan?

Det blev så tydligt, det blev så klart: Jag måste helt enkelt börja säga nej.

Var tydlig med vilka dina åtaganden är och markera när det går för mycket tid att rådda i saker som är utanför kärnuppdraget. Det blev det tydliga rådet jag fick med mig efter samtalet.

Jag gör ingen gott genom att springa runt och täcka upp där ingen plan finns. Signalerar jag inte till min närmaste chef och påtalar bristen så antar denne att allt är väl. Trots att jag själv tycker att det är uppenbart att det inte fungerar.

Gör det som faller inom ramen för ditt uppdrag och gör det bra. Men låt de saker falla som ligger utanför ditt uppdrag och egentliga ansvarsområde.

Nu skämtar sonen och jag om de gångerna som jag glömde lämna honom till hans skola. Men den späda rösten i baksätet glömmer jag inte – ”mamma, vart ska vi”?

Själv fortsätter jag numera att träna på att säga NEJ! Nej till uppdrag som känns långt från kärnuppdraget, nej till saker jag märker inte fungerar, nej till saker som jag inte kommer att hinna med och ibland ett extra nej bara för att se att jag fortfarande kan.

Kommentera

På en skola jag jobbat på fanns det en trygg och välkomnande plats dit många av oss vände sig när det kom en dag som inte blev som den tänkt eller en stund som helt enkelt var så överrumplande att det behövdes en paus från vardagen.

Längst inne i skolrestaurangens lager, bortom alla elever, matlagning och kollegors blickar fanns en röd fåtölj.

Med den röda fåtöljen kom även ett lyssnande öra. Inte alltid men ibland. Den var alltid där som en tyst, trygg, lugn och ständigt välkomnande röd fåtölj.

Den behövde inte alltid besökas, ibland var det många månader mellan besöken, men den stod där och den fanns där. En trygg och lugn plats i vardagen. Bara vetskapen att den var där gav en lugnande och trygg känsla.

”Du gör så att jag kommer till jobbet även nästa dag”

Stolen har, så här några år senare, för mig kommit att bli en symbol för behovet att ha någon på sin arbetsplats som lyssnar och stöttar när jag verkligen behöver. Det behöver inte vara min närmaste kollega eller chef utan någon som jag vet är där, någon som jag är trygg med och som jag alltid kan gå till när behovet tränger på.

En trygg person, plats eller möbel – gärna allt i kombination – som hjälper till när det kommer stunder som verkligen inte blev som det var tänkt eller stunder som jag i min vildaste fantasi inte kunde föreställa mig ens kunde hända.

När vardagen är i full gång och arbetet rullar på så är det skönt att veta var det finns någon som lyssnar, någon som stöttar och någon som ger trygghet när det behövs.

För är det något vi alla behöver i vår arbetsvardag och som faktiskt gör så att vi trivs där vi är så är det väl just en röd fåtölj. Det här läsåret mer än någonsin.

Så till alla röda stolar där ute som hjälper mig i min vardag: Kanske du inte ens vet vem du är, men läser du det här så får du dig kanske en liten aning att även du är just en röd stol. Du gör så att jag kommer till jobbet även nästa dag när det varit tufft du hjälper mig att utvecklas och du gör så det är något alldeles särskilt att komma till jobbet.

Kommentera

Ett år in i pandemin. Undrar när vi en dag får titta tillbaka på det här året och då kommer att säga:

Minns ni att vi satt på möten hela personalen samlade i ett rum och rektor berättade om skolans covid-19-strategi. All personal i ett och samma rum för att lyssna på vad man då visste om den nya smittan.

Så här i efterhand låter det bra märkligt. Samla all personal på en och samma plats för att tala om en osynlig smitta liknande en vanlig förkylning som börjat sprida sig över världen. Jag vet att jag och många med mig funderade om det var så klokt att samla alla på en plats när det vi skulle lära om var osynlig och troligen redan mitt ibland oss.

Minns ni diskussionen om skolan skulle stänga för distansundervisning eller inte. Alla vi som var i skolan var redo. Skulle inte vi precis som resten av Europa stänga ner den fysiska skolan och gå över till distans för att minska smittspridning? Vi var redo, vi väntade, gymnasieskolan började på distans men grundskolan förblev öppen.

”Från en dag till en annan ändrades förutsättningarna.”

Sen när hösten kom och julen närmade sig blev det distans och med ens så vände diskussionen. När ska skolan öppna för fysisk undervisning igen? När ska vi vara på skolan på heltid igen?

Minns ni när vi satt och hade digitala möten och chefen dök upp mitt under mötet. Tyvärr, vi har konstaterade fall. Ni MÅSTE undervisa hemifrån resten av veckan. Vi vet att inte det inte blir lika bra undervisning, vi vet att det är kort framförhållning men vi måste. Luttrade och vana nickade vi bara och ställde om vår planering. Ingen gillade det men vad kunde vi göra? Bara att gilla läget. Det är en pandemi, sjukhusens akutmottagningar är överfulla, vårdpersonalen har jobbat långt över sin kapacitet i ett års tid.

Minns ni att vi behövde gå hem och beställa test för att se om vi bar på smitta. Ett bud kom hem med testet som du snabbt tog för att skicka tillbaka med samma bud. Minns ni hur knepigt det var att beställa de här testen – vad är en beställningsnyckel egentligen. Men sen när de väl var beställda, vilket under av effektivitet med dörr till dörr-service och ett pling i telefonen. Den stora frågan då var istället hur länge är egentligen fem sekunder när själva provet ska tas i svalget?

Minns ni att vi inte riktigt visste om vi kunde ha vår undervisning i skolhuset eller om vi var tvungna att undervisa hemifrån. Från en dag till en annan ändrades förutsättningarna. Det gick fort och framförhållning var inte att tänka på. Information fanns inte, vi visste inte vad det var för smitta, vi visste inte hur den skulle drabba och vi visste inte alls vad vi hade att göra med.

Ja, ett år in i pandemin är det dessa tankar som dyker upp nu när jag sitter här för att förbereda mina distanslektioner för morgondagen, lektioner som jag trodde tills för bara ett par timmar sedan skulle få vara på plats i skolan.

Kommentera

Idag har jag fått veta att jag har ett rykte som följer mig. Jag är en sån som plockar bollar.

Jag känner mig så oerhört stolt.

Som teoretisk ämneslärare på högstadiet så har jag helt klart dubbla inställningar till bollar. Eller nej, ska jag vara helt ärlig: Bollar ger mig kraftiga reaktioner liknande allergiska utslag i form av förhöjd puls, kraftig rodnad och pulserande tinningar, varje gång jag hör dem studsandes eller sparkandes i närheten av de lokaler jag har undervisning.

Jag vill inte se dem, inte höra dem och inte på något sätt konfronteras med dem i min undervisningsvardag.

Ja visst, den fromme läraren i mig kan förstå att bollen är utmärkt att ha mellan lektionerna, utomhus, för att stimulera rörelse, grupprocesser, leksinnet och hundra andra fina anledningar. Men ämnesläraren i mig har helt andra tankar om dessa runda, hårda, ständigt rullande objekt.

För några år sedan hade jag nog inte gillat det här ryktet. Va, är jag en person eleverna inte tycker om, en person som uppfattas sträng, en lärare man inte vill ha? Men idag känner jag bara… JAAAAAAA, FANTASTISKT VILKET RYKTE!!!

När jag ser en elev sparkandes, bollandes eller nickandes med en boll inomhus är svaret alltid: ”Lägg undan den där så jag inte ser den”. Händer det inte så plockar jag den. Och det gör jag verkligen. Jag har inget problem att fylla på mitt ständigt växande lager av bollar.

– Du får den när dagen är slut.

Sällan eller aldrig är det någon som kommer och hämtar dessa bollar, utan de blir liggande. Vad det nu betyder har jag inte funderat så mycket över.

Men idag så hände något oväntat – en boll blev plötsligt saknad och eftersökt. En elev kom fram lite blygt och frågade.

– Har du tagit en boll, Karin? I fredags typ. Kan inte hitta vår boll.

Just den här gången så hade jag inte det. Jag tog ingen boll i fredags. Men var tvungen att fråga:

– Hur kom det sig att ni kom till mig? Är jag en sån som plockar bollar?

– Ja Karin, du är en sån som plockar bollar, så vi ville kolla med dig om du hade bollen.

Coolt, jublade jag inombords – vilket rykte.

Jag är en sån som plockar bollar.

Kommentera

Men det är sagan om verket
det är inte själva verket
Men det är sagan om demokratin
det är inte själva demokratin

  • Ur Skuggvältan Trombone 2013

 

På lärarutbildningen läste jag nationalekonomi. Mycket var svårt och ganska obegripligt för en person med överlag humanistisk skolning. Men vissa saker fascinerade mig enormt mycket. Särskilt den tvärsäkerhet som våra lärare i ämnet visade hur olika samhällsutvecklingar skulle te sig i en kalkyl.

Eurons uppgång och totala lyckosamhet eller utsläppsrätternas fördelar och nackdelar. Ett diagram, ett solklart svar – en kurva hit och en kurva dit, varsågod här är svaret. Det här kommer gå bra, det här ger vinst, det här blir inget bra och det här är ingen lyckad idé.

Om vi nu skulle leka med tanken kring några av de saker som händer i skolans värld varje dag, år efter år. Läxor, skolutflykter, veckobrev, pyssel inför storhelger, vissa möten och många administrativa åtaganden. Är utvinningen av pedagogiken, didaktiken och slutliga kunskapen så stor att den är värd det arbete som ligger bakom?

Som professionell yrkesutövare har jag många måsten i läroplanen: skollagen, anmälningsplikt och tillsynsansvar. Vi förväntas undervisa våra elever under de tio år som den obligatoriska grundskolan fortlöper. Vi ska förbereda dem för livet och en framtid vi faktiskt inte vet så mycket om. Kunskaper som de behöver ha med sig är presenterade i läroplanen, ja inte alltid särskilt tydligt. Ibland i ett överflöd och på en nivå som är mer passande en sistaårselev på gymnasiet.

Det här tar vi oss an med stor ambition och förmågan att anpassa oss till nya tider och nya krav hör till yrket. Men sen kommer vi till att släppa delar som kanske egentligen tillhör det förgångna eller för den delen arbetsuppgifter som ingen egentligen sagt att vi behöver pyssla med. Delar som tar upp mycket tid, orsakar en hel del stress och ofta sätter käppar i hjulet i vardagen. Frågar vi oss då för vems skull vi gör det här? Vilka pedagogiska vinster ger det här? Vad i mina elevers utbildning skulle bli sämre om jag inte gjorde det här?

Låt oss ta läxan, och andra uppgifter som våra elever gör som jag som pedagog ska samla in och på något sätt checka av som avklarade, som ett exempel i denna beräkning.

Det här exemplet skulle likaväl kunna bytas ut mot veckobrev, matrisifyllande, skolutflykter, påskpyssel, snygga mallar i vardagen, kanelbullsbak, affischtillverkning i klassrummet, alla hjärtansdag-discon…

Läxan är en sådan här tidsslukande stresskapare som får mig att fundera över för vems skull gör vi vad? Är den pedagogiska, didaktiska och kunskapsvinsten så stor att den är värd arbetet? Jag är inte först att ha åsikter och kommer inte vara den sista. Nu som förälder till barn i de yngre åldrarna ger det ytterligare en dimension i tankelådan.

Att träna läsning, mycket ofta och kontinuerligt – hemma och i skolan. Den är viktig och att läsa mycket ger sådana otroliga fördelar i läsutvecklingen. Sitter läsningen går resten av skolarbetet så otroligt mycket enklare. Läsningen blir även till en lugnande stund i hemmet och kan med fördel göras med vem som helst och, med den nya teknikens videosamtal, när som helst.

Men vilka andra övningar som kan göras hemma kan överträffa det här?

Som förälder kommer en ny dimension av läxan. Ta diskussionen med barnen – skolan är ju slut, varför ska vi göra läxor nu? Den diskussionen går an men den andra pressen att faktiskt komma ihåg och göra läxan är en annan femma. En smärre klump i magen kommer varje vecka på helgen när det är dags att få en överblick. Vem har läxa till den här veckan (är det fyra barn som har läxor så är det lite att hålla koll på), när ska den vara klar och vad ska de göra?

Jag är ju själv lärare och det här måste ju självklart göras riktigt och korrekt. Skolan är viktig och läxan naturligtvis likaså.

Som pedagog så kommer ett spektrum av en massa jobb. Läxan ska väljas ut, kopieras upp, sorteras i plastfickor och lämnas ut. Allt det kan jag kontrollera men sen… Läxan försvinner ner i en av 30 olika ryggsäckar. Någon glöms på hyllan, någon glöms i hemmet, en tredje glöms hos pappa för det byts till mammavecka och den fjärde görs som det först var tänkt.

Här uppstår plötsligt för pedagogen ett otroligt jobb. Samla in, påminna, fylla i sitt läxregister. Vem har lämnat in och hur ofta?

Ur elevperspektivet så kommer naturligtvis viss lärdom i ansvar. Stoppa ner läxan i väskan, få den med hem, ta fram den och göra den för att sedan stoppa ner den i väskan, ta den till skolan för att slutligen förhoppningsvis komma ihåg att lämna in den.

Vem har gjort läxan egentligen? Är det barnet själv? Är det ett nitiskt storasyskon? Eller är det dikterat av farmor som så gärna vill hjälpa?

Vem av eleverna kommer i hemmet få möjlighet att göra läxan och vem har det inte? Om jag inte lyckas göra läxan eller helt enkelt inte har förutsättningar till det – blir jag då en sämre elev trots att jag faktiskt lyckas riktigt bra med mitt skolarbete under skoldagen? Vilken självkänsla får den eleven ta med sig till skolan när läxan inte blivit gjord för att det helt enkelt inte gått?

Är uttaget i kunskap så stort efter att läxan gjorts att den här mängden arbete är värt det? Eller för vems skull gör vi vad?

Läxan var nu en av många sådana här delar av yrkesvardagen som vi pysslar med i skolan. Är frågan ens relevant kring uttaget av den pedagogiska vinsten? Eller är det högst relevant och något som vi behöver fundera ordentligt på? Vem har bett mig göra det jag gör? Är det något som jag gör för att jag alltid gjort så eller är det något som jag faktiskt är ålagd att göra?

Tillbaka till min tvärsäkra lärare i nationalekonomi på högskolan. Ett streck på utbudsfrågan och ett annat streck på efterfrågan och ett tvärsäkert svar.

Är den pedagogiska, didaktiska och slutliga kunskapsutvinningen så stor att den är värd det arbete som ligger bakom?

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är högstadielärare i de samhällsorienterande ämnena på Glömstaskolan i Huddinge, förstelärare i demokrati och Skolambassadör för EU.

 

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

 

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.