Att sätta ord på det som kan tyckas självklart är en given framgångsfaktor i undervisning. Men att formulera för mina kollegor och elever hur man går in i ett rum och anpassar sin ljudnivå efter pågående arbete – hur gör jag det? Ska jag göra det?

Arbetandes på högstadiet så är det här med sociala relationer oerhört viktigt för mina elever. Varje morgon har de genomgående hälsningsritualer. Det kramas, High five-as, axelkramas, kindpussas i det oändliga. Det har minskat lite med covid-19, men inte så mycket som man kanske skulle ha önskat. Kommer någon sent börjar ritualen om. Har någon varit sjuk hälsas det grundligare. De flesta förstår att det räcker en gång per dag. Andra gör det varje gång de ses. Några fortsätter gladeligen sina hälsningar vid sen ankomst även inne i lektionssalen under pågående genomgång. Det här är naturligtvis inte okej och har varit föremål för en del diskussion och frustration.

Att gå in i ett rum när arbete pågår; hur gör man det?

Hur lätt är det att känna av stämningen i ett rum du går in i och sedan anpassa dig efter det?

Det här någonting jag måste sätta ord på och hjälpa mina elever med i undervisningsrelaterade situationer. Både när de går in i ett klassrum, men även när de lämnar ett rum och kommer in i ett annat sammanhang.

Jag kan ibland bli både arg och häpen över vissa elevers och även ibland kollegors totala oförmåga att känna av rummet de kommer in i.

”Karin, jag ska bara hämta? Ligger min iPad här? Skulle du kunna komma en stund, Karin” Frågorna och orsakerna till ankomsten i rummet är alltid många. Till de elever som sitter i rummet och upplever det jag upplever – att bli störd – säger jag ofta:

”Gör inte så, gå inte in i ett rum och börja prata högt utan att du känner av stämningen i rummet”.
Hur gör vi vuxna?  Hur gör jag själv?

”Det här är både lätt och svårt”

Ofta känner vi nog att det vi ska säga och göra är det viktigaste som finns och går naturligtvis före de elever som visar att de behöver hjälp, eller? Vilken ljudstyrka har vi när vi går in i rummet? Hur pratar vi? Vilka förebilder är vi? Det kan jag inte säga om mig själv, det får andra göra, men ibland kommer jag på mig att tysta kollegor…

Det här är både lätt och svårt.

Jag gjorde själv en ordentlig blunder här om veckan. Full av energi gick jag en runda kring skolan för att påminna mina kollegor om att i sin tur påminna eleverna att det var elevråd. Kom in på en hemvist och hälsade med hög och tydlig stämma. ”Hej på er!” En klok kollega var snabb och hystade ner mig. ”Du pratar väldigt högt, Karin”. Som jag skämdes. Jag som så många gånger bett kollegor och mina elever att vara tystare.

Jag bad om ursäkt till kollegan. Tog datorn och började på det här inlägget.

Det är ju riktigt svårt. Hur ska jag dels själv komma ihåg att känna in ett rum som jag går in i och hur ska jag lära både elever samt kollegor att det här är en oerhört viktig komponent i att skapa studiero i vardagen.

Hur ska vi göra när vi går in i ett rum?

Kommentera

Den här texten är lika mycket till mina elever som till er kollegor där ute.

När jag gick på högstadiet så var jag tyst. Väldigt tyst i klassen. Inte för att jag inte hade saker att säga, inte för att jag inte ville säga dem. Helt enkelt för att jag var alldeles för ängslig hur rösten skulle låta när jag väl sa något.

Skulle rösten hålla, var det jag skulle säga rätt, var det värt att sägas?

Talängslan fick jag till slut veta att det hette men det var först när jag själv gick på högskolan. En enkel sökning på nätet idag säger mig att mellan 50 och 70 procent uppger att de känner en nervositet inför talsituationer och 20–34 procent känner stark oro och ångest för att tala inför andra. Vissa har det svårare än andra men det är vår absolut vanligaste fobi.

“According to most studies, people’s number one fear is public speaking. Number two is death. Death is number two. Does that sound right? This means to the average person, if you go to a funeral, you’re better off in the casket than doing the eulogy.”
– Jerry Seinfeld

Absolut värst var när läraren som ledde oss gick klassen runt och jag visste att snart är det min tur att läsa högt eller tala. Jag räknade stycke för stycke så jag visste exakt vilket som skulle bli mitt. Övade och övade tyst i mitt huvud för att vara förberedd när det skulle bli min tur. Men sedan när det väl närmade sig min tur gick jag istället ut på toaletten för hjärtat bankade så hårt i halsgropen att talet definitivt skulle påverkas.

För mig blev teatern och en fantastisk logoped, som jag träffade via teatern, räddningen. När jag var någon annan så fungerade rösten utmärkt. När jag fick lära mig att rösten inte alls låter så konstig som jag tror. När jag fick lära mig att alla är nervösa. Ja, då släppte det successivt.

Idag är det här så gott som ett minne blott men ibland, ibland så kommer känslan tillbaka att rösten inte ska hålla och att rösten lever sitt eget liv.

”Ibland kommer den där ängslige talaren i mig fram”

Idag måste jag ibland påminna mig själv om hur det var när jag själv gick i högstadiet. Jag som inte ville prata. Det är svårt att tro idag när jag är ledare varje dag och alltid är den som först tar ordet i mitt klassrum. Men ibland, ibland så kommer den där ängslige talaren fram. Idag vet jag aldrig riktigt när men den dyker upp. Oftast när jag måste vänta på just min tur att tala då jag vet att en hel rad andra är framför mig. När jag vet att efter de där fem personerna så är det min tur.

Det här har inte hindrat mig i mitt yrkesval eller val jag gjort men det har helt klart fått mig att tänka till många gånger i min vardag. Ska jag göra det här eller kommer min röst att spela mig ett spratt. Kommer min gamla talängslan att göra sig påmind och ställa till det för mig?

Numera är min talängslan ett bra arbetsverktyg att ta till när just talet är ett måste.

Varje gång jag gör övningar i klassen där talet är ett måste så berättar jag om den femtonåring jag en gång var. Den femtonåring som försökte verka sjuk dagen det var redovisning eller högläsning för att slippa. Femtonåringen som försökte slippa tala. Hon är användbar i dag. Jag märker att mångas axlar faller ner när jag berättar om henne och säger: ”Det är okej att vara nervös, det är okej att inte vilja prata och det är okej om rösten inte hela tiden bär”.

Nu försöker jag hitta former där just de tysta får komma till tals. Jag försöker stötta de tysta så att även de vågar ta ordet och säga vad de har att säga. Prata om talängslan och låt dem förstå hur oerhört vanligt det är att våndas inför att prata.

Låt det vara uttalat att man är nervös och att det är obekvämt för vissa att prata.

Jag blandar alltid talordningen så man inte vet när man ska prata och låter de talängsliga prata först så det hela är avklarat snabbt och de slipper sitta och våndas.

Sen påminner jag alltid mig själv att minnas att de inte är tysta för de inte har något att säga, inte vill eller tycker om att prata. Tillsammans med andra så kanske det helt enkelt inte går, oron över hur det ska låta eller tas emot övertar allt. För dem får tystnaden och ängslan över att prata ta över möjligheten att faktiskt ha en åsikt.

  • För de som vi vet ängslas inför att prata i klass, tänk på att:
  • Prata om talängslan och hur vanligt det är.
  • Blanda talordningen.
  • Låt de talängsliga bestämma när de ska tala- oftast är det skönt att vara först.
  • Hitta olika former, när tal är ett måste – gör mindre grupper – kan det vara digitalt.
  • Låt det vara uttalat i klassen – de flesta är nervösa att tala, vissa mer och andra mindre.

När tal är ett måste ängslas vi som inte kan men med den här hjälpen så vågar många fler och alla får veta att det är okej att vara nervös.

Kommentera

”När jag till slut…” accepterat att semestern, den är slut. Men vad gör väl egentligen det? Varje år, sisådär två veckor innan det är dags för skolstart, så kryper nyfikenheten ändå på… hur ska det här läsåret bli?

Jag måste erkänna, för att fortsätta citera sången som inledde texten: ”när jag till slut skingrar allt tvivel och demonerna drivs ut, när varje strävan, ängslan och bävan…”. För inte är det så att jag hela sommaren går och tänker att snart är sommarlovet slut och jag får äntligen börja jobba igen? Nej, tvärtom – att vara ledig är att vara ledig och det är väldigt skönt. Men ändå när juli närmar sig sitt slut så börjar jag spana mot horisonten, mot terminsstarten.

Nytt läsår är alltid något häftigt. För varje läsår är verkligen ett helt nytt arbetsår. De förutsättningar jag lämnade i juni har alltid ändrats. Det här är helt klart en av de häftigaste delarna med att jobba i skolans värld. Allt ändras hela tiden – panta rei.

Vissa delar av förändringen är inte så roligt alla gånger – förra årets distans- eller vara på plats-karusell tänjde verkligen på gränserna kring hur mycket förändring en organisation klarar av under ett pågående läsår. Eller allt färre resurser i klassen eller större grupper, det är inget som jag på något sätt lägger under häftighetsflaggen.

Men det här med nytt läsår och en ny chans är så häftigt, för eleverna och för mig som jobbar i skolan. Varje nytt läsår ger ju oss alla en chans att justera mål och förväntningar på oss själva. Det vill säga förändra de saker jag faktiskt kan kontrollera.

”Det är ju det här som är härligt med ny termin”

Det här tänker jag att jag ska ha som mål inför läsåret, utan inbördes rangordning:

  • Ett stående inslag i min strävan är att försöka hålla min kalender uppdaterad och läslig. Det senare är ett ständigt pågående förbättringsområde hos mig själv. Gäller även att skriva på tavlan – försök håll det mer läsbart.
  • Att gå hem i tid och inte bara fysiskt utan när jag lämnar skolbyggnaden då ska jag även mentalt jobba på att faktiskt lämna den. Det spelar ju faktiskt ingen roll att jag går ifrån jobbet klockan 15 om jag fortsätter tänka på arbetet till långt efter middagstid.
  • Fortsätta jobba på att säga nej till saker som faktiskt inte fungerar. Verkligen stå på mig och säga ”Nej!”.
  • Ta min rast och oavsett väder verkligen ta den där promenaden som jag vet är bra både för mitt jobb jag men nog mest för mitt lediga jag.
  • Ämnesmässigt ska jag försöka integrera min ämnen mer med varandra och verkligen jobba mer med svenskalärarna kring våra gemensamma nämnare. Både tidsbesparande och fyllt med pedagogiska vinster.
  • Sen har jag en vision om ett förtydligande material där ideologierna synliggörs och förtydligas för eleverna. Det skulle vara kul om jag fick till men kan inte riktigt själv förstå hur det ska gå till…får klura på den.

För det är ju det här som är härligt med ny termin, nytt läsår och ny start. Jag kan ju ha förhoppningar om att ändra vissa saker hos mig själv – för det är ju det jag själv faktiskt kan kontrollera – och sen hoppas att jag verkligen genomför dem så att när läsåret sedan är slut kan jag se tillbaka och liksom finalen i tidigare citerade sång med lätta steg och stark stämma ”hela mitt liv ska jag minnas den dag Timmen var slagen Mitt största ögonblick är här” .

Ja nu tar jag väl i, så stort är det ju inte om jag lyckas hålla ordning i min kalender ett helt läsår, men jag vill verkligen försöka fånga känslan, för nu är det faktiskt dags för nytt läsår – ny chans.

God skolstart allesamman!

ps. Sången som följt med i texten är ur musikalen ”Jekyll and Hyde – the musical” och heter ”This is the moment”, en sång som framförts av den eminente Peter Jöback i svensk översättning ”Nu eller aldrig”.

Kommentera

För ett par år sedan summerade jag årets stora lärdom med ett enkelt litet ord: Nej!

Inte för att jag inte kunde ordet förut och inte heller så att jag inte tidigare sagt nej till arbetsuppgifter. Utan helt enkelt nej till det som faktiskt inte fungerar.

Jag måste erkänna att jag fortfarande så här ett par år senare påminner mig själv att det är okej att säga nej.

Det året blev terminsstarten efter sommaren inte som jag tänkt mig. Jag fick mer och mer en roll som kändes främmande och långt ifrån undervisning och kärnuppdraget.

Jag blev till slut tvungen att ta mig en ordentlig funderare kring vad jag ville och var jag egentligen stod.

Är det rimligt vad som förväntas? Eller har mitt uppdrag helt plötsligt blivit för stort och odefinierbart?

Vad gör jag i min vardag? Vad ska jag göra i min vardag? Vad ingår i min tjänstebeskrivking? Vilka är mina förväntningar? Vilka är samhällets förväntningar? Vilken är min chefs förväntningar? Vem ber mig egentligen göra det jag gör just nu?

”Ganska snabbt blev det dock ohållbart”

Jag fortsatte dock att springa på fler bollar än vad som egentligen var rimligt.

Jag körde på. Tänkte att ”jag kan det här”. Jag hade gjort det förut, i en annan typ av roll dock, men arbetsuppgifterna kunde jag. Ganska snabbt blev det dock ohållbart. All min tid gick till att göra andra saker än att förbereda för lektionerna och hålla mig till min uttänkta planering.

Vid två tillfällen hade jag mitt barn i bilen och glömde helt enkelt att lämna honom vid hans skola. En liten röst i baksätet påminde mig: ”Mamma, vart ska vi?”.

Jag var tvungen att dra i bromsen. Min chef hjälpte mig till företagshälsan och där fick jag tid för samtal. Vad är det som händer?

Jag fick snabbt tid dit för konsultation. En ram ritades upp för mig. Det här är ditt uppdrag och ditt ansvarsområde. Just nu är du i gränszonen och gör någon annans jobb. Vem gör ditt jobb om du täcker upp för någon annan?

Det blev så tydligt, det blev så klart: Jag måste helt enkelt börja säga nej.

Var tydlig med vilka dina åtaganden är och markera när det går för mycket tid att rådda i saker som är utanför kärnuppdraget. Det blev det tydliga rådet jag fick med mig efter samtalet.

Jag gör ingen gott genom att springa runt och täcka upp där ingen plan finns. Signalerar jag inte till min närmaste chef och påtalar bristen så antar denne att allt är väl. Trots att jag själv tycker att det är uppenbart att det inte fungerar.

Gör det som faller inom ramen för ditt uppdrag och gör det bra. Men låt de saker falla som ligger utanför ditt uppdrag och egentliga ansvarsområde.

Nu skämtar sonen och jag om de gångerna som jag glömde lämna honom till hans skola. Men den späda rösten i baksätet glömmer jag inte – ”mamma, vart ska vi”?

Själv fortsätter jag numera att träna på att säga NEJ! Nej till uppdrag som känns långt från kärnuppdraget, nej till saker jag märker inte fungerar, nej till saker som jag inte kommer att hinna med och ibland ett extra nej bara för att se att jag fortfarande kan.

Kommentera

På en skola jag jobbat på fanns det en trygg och välkomnande plats dit många av oss vände sig när det kom en dag som inte blev som den tänkt eller en stund som helt enkelt var så överrumplande att det behövdes en paus från vardagen.

Längst inne i skolrestaurangens lager, bortom alla elever, matlagning och kollegors blickar fanns en röd fåtölj.

Med den röda fåtöljen kom även ett lyssnande öra. Inte alltid men ibland. Den var alltid där som en tyst, trygg, lugn och ständigt välkomnande röd fåtölj.

Den behövde inte alltid besökas, ibland var det många månader mellan besöken, men den stod där och den fanns där. En trygg och lugn plats i vardagen. Bara vetskapen att den var där gav en lugnande och trygg känsla.

”Du gör så att jag kommer till jobbet även nästa dag”

Stolen har, så här några år senare, för mig kommit att bli en symbol för behovet att ha någon på sin arbetsplats som lyssnar och stöttar när jag verkligen behöver. Det behöver inte vara min närmaste kollega eller chef utan någon som jag vet är där, någon som jag är trygg med och som jag alltid kan gå till när behovet tränger på.

En trygg person, plats eller möbel – gärna allt i kombination – som hjälper till när det kommer stunder som verkligen inte blev som det var tänkt eller stunder som jag i min vildaste fantasi inte kunde föreställa mig ens kunde hända.

När vardagen är i full gång och arbetet rullar på så är det skönt att veta var det finns någon som lyssnar, någon som stöttar och någon som ger trygghet när det behövs.

För är det något vi alla behöver i vår arbetsvardag och som faktiskt gör så att vi trivs där vi är så är det väl just en röd fåtölj. Det här läsåret mer än någonsin.

Så till alla röda stolar där ute som hjälper mig i min vardag: Kanske du inte ens vet vem du är, men läser du det här så får du dig kanske en liten aning att även du är just en röd stol. Du gör så att jag kommer till jobbet även nästa dag när det varit tufft du hjälper mig att utvecklas och du gör så det är något alldeles särskilt att komma till jobbet.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola och författare till två böcker. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.