En oerhört liten sak jag helt enkelt inte lyckas med vare sig hemma eller på jobbet är att få alla under 18 år – ja, faktiskt en hel del över den åldern också – att stänga dörren.

Jag ber trevligt, jag ber strängt, jag bönar och jag förklarar: Stäng dörren!

Efter varje gång jag förklarar är det som om alla mina instruktioner bara försvinner när det är en ny dörr, en ny timme eller en ny dag. Det är kollektiva och enskilda förklaringar men inget verkar fungera.

Sen såklart de där gångerna när dörren åker igen och jag undrar om huset, dörrkarmen och självaste dörren är hel över huvud taget eller om allt nu bara kommer att rasa ner. Det handlar inte det här inlägget om.

Att glömma stänga dörren. Ursäkterna är som oftast alltid väldigt gulliga, förståeliga och förklarliga.

Jag står och har genomgång, är mitt inne i en monolog om något såklart oerhört spännande när dörren öppnas och in tassar en elev, springer en elev, anländer en kollega – dörren förblir öppen. Vi har tyst läsning och någon kommer tillbaka från toaletten. Det är enskilt arbete och alla pysslar på med sitt. Situationen varierar men dörren förblir öppen.

  • Förlåt jag glömde dörren, ville bara komma in så tyst det bara gick när jag kom försent.
  • Förlåt jag glömde.
  • Förlåt jag hade så fullt i händerna.
  • Förlåt trodde den som kom bakom skulle stänga.
  • Va, dörren?!?!?!?

Beroende på mitt humör och vad som hänt under dagen reagerar jag troligen på något av följande olika sätt:

  • Den att föredra är att jag fortsätter med min genomgång eller vad jag nu håller på med utan att tappa tanken – går själv lugn och stänger dörren som om inget egentligen har hänt.
  • Den helt okej varianten är att jag fortsätter min genomgång men markerar med ett stint stirrande och mer demonstrativ promenad mot dörren.
  • Den som kan gå bra eller inte alls: Signalerar med teckenspråk till eleven. Stäng dörren. Om eleven fattar så blir det toppen. Förstår inte eleven så blir det som i exempel fyra.
  • Den helt klart mindre bra: Jag avbryter min genomgång och säger åt eleven att stäng dörren nästa gång. Den här är inte bra för mycket troligt blir jag själv på dåligt humör, alla i rummet tappar det fokus vi byggt upp och eleven beroende på vem det är kan också bli på dåligt humör – helt beroende på vad förklaringen till den sena ankomsten var.
  • Den sämsta: Jag avbryter genomgången och ger mig inte förrän eleven själv gått upp och stängt dörren. De flesta elever sticker direkt upp och stänger dörren utan problem. Men har jag och gruppen otur så blir det diskussion och då tappar vi alla fokus och troligen har vi både en Karin och en elev på dåligt humör.

Självklart pratar jag med eleverna om att stänga dörren och hur man gör när man kommer in i ett rum. Särskilt när vi alla har fått observera och delta i en av de mer burdusa öppningarna av dörren eller de mer nonchalanta entréerna där andras välbefinnande och studier ignoreras.

Det är alltid lika knepigt att ta samtalet om dörren med eleverna när det kan ha varit en engagerad kollega som dyker upp och direkt är angelägen att genomföra sin uppgift och kanske tar över talutrymmet i klassrummet eller med hela sin kropp demonstrerat att INGET är viktigare än vad denne kom för att göra.

Jag pratar om dörren överallt

Men vi pratar om dörren. Hemma pratar jag om dörren, särskilt ytterdörren som alltid ska vara stängd. Om kanske någon där hemma inte ens är medveten om att någon kommit hem och plötsligt överraskas av en öppen dörr. Boendes i en trappuppgång på sjunde våningen delandes våningsplan med fem andra lägenheter så kan pinsamma situationer utan tvekan uppstå.

I skolan pratar jag om dörren, oftast klassrumsdörren eller grupprumsdörren eller hemvistdörren. Den ska vara stängd. Jag pratar snällt, jag pratar förklarade, jag tar till alla mina pedagogiska knep som fungerar på både det ekonomiska kretsloppet och satsdelarna. Jag pratar strängt, jag använder kroppen, jag pratar tyst och jag pratar högt om dörren. Men jag når inte fram…

I avsnitt fyra i första säsongen av tv- serien ”Seinfeld” talar Jerry själv om sin dörr och det fantastiska inbrottssäkra låssystemet han skaffat. Kramer har glömt stänga dörren och lägenheten har utsatts för ett inbrott. Dörren har bara ett designfel: DÖRREN MÅSTE VARA STÄNGD!

Kommentera

Ett av de svårare samtalen så här i början av terminen är det här om lärmiljön och hur vi ska ha det tillsammans. Ja, samtalet i sig när alla är pigga, fyllda av energi och arbetsiver i början av terminen innan eleverna kommit är inte så svårt i sig. Oftast är vi rörande eniga. Lärmiljön ska vara trivsam och bra för inlärning.

Vi vuxna i arbetsgruppen ställer i ordning. Vissa med större iver och talang än andra men klassrum ställs i ordning, affischer sätts upp och material ordnas så att allt ska vara väl förberett inför terminsstarten.

När eleverna kommer har vi ofta dagar där vi pratar om trivsel, värdegrund, lärmiljö – ja, helt enkelt hur vi ska ha det tillsammans så att alla ska få bästa förutsättningen för att lära sig så mycket det bara går.

Min närmsta kollega och jag har väldigt liknande tankar kring det här med lärmiljöer och hur det ska se ut. Kollegan är klart bättre på att kreativt möblera rum och använda tyger på väggar men båda är vi eniga om att det är vi vuxna som bokstavligen bestämmer var bordet ska stå. Har vi möblerat ett rum på ett visst sätt, satt upp en plansch eller ställt in en blomma så ska den stå just där vi bestämt att den ska stå. Ja ibland möblerar vi om mitt under pågående termin och kanske ibland till och med lektion men alltid på vårt initiativ och kommando. Lärmiljön förändras beroende på vad vi läser och vilket material vi behöver just då. Eleverna är med och skapar det som sätts upp på väggarna. Allt för att det ska vara trivsamt.

”Här kommer det knepiga”

Själv tycker jag om att gå runt och pyssla med lärmiljön när det pedagogiska arbetet är igång. På något vis så finner jag att det har en lugnande effekt på elevgruppen när jag skrotar på med att exempelvis vattna blommor eller torka bord. Ibland får en rastlös eller arbetsivrig elev självklart hjälpa till. Jag visar med det här att lärmiljön är något jag värnar om och vill hålla det fint för oss alla.

I samtal med eleverna så lyfter jag gärna hur viktigt jag tycker det är att vi tillsammans har det fint runt omkring oss och att det är ordning för allas skull. Innan passet är slut så ser jag över klassrummet och är något inte som det ska så får eleverna åtgärda det direkt.

Men här kommer det knepiga. Ofta delar vi ju klassrum med varandra. Och när terminen väl är igång så blir det som oftast så att den tidigare helt eniga vuxengruppen på något sätt tolkar om vad trivsam inlärningsmiljö är. Det kan vara tidsbrist, det kan vara glömska, det kan vara att det kanske inte var så viktigt eller att man kanske inte ser att det ligger skräp på golvet eller sönderrivna affischer på väggarna. Klassrum kan lämnas i oordning så nästa person som tar över får en mindre trivsam lärmiljö för sin lektion. Saker som gått sönder lämnas kvar i rummet och papper som ramlat på golvet får ligga kvar.

För så är det, så fort vi vuxna inte håller efter det vi sagt, så fort vi inte ser till att be eleverna städa upp efter sig – ja då förstörs lärmiljön och det väldigt fort. Det blir så lätt att säga att det är den här klassen eller den här elevgruppen som inte kan sköta sig. Men jag undrar om det inte är det här svåra att faktiskt ta samtalet igen i vuxengruppen. Vad var det nu vi bestämde? Hur ville vi att det skulle se ut i våra lärmiljöer? Följer vi vuxna verkligen det vi bestämt?

Jag tycker det är ett svårt samtal att ha – hur ska vi ha det tillsammans?

Kommentera

Att jobba i skolans värld blir ju att ha avslut och uppstart i sommartid. Kalenderåret är inte det tydliga avslutet och uppstarten som årtalet säger eller bokslutet visar. Vårt år tar slut i juni och samtidig börjar vårt nästa läsårs förberedelser just i juni. Det är både avslutnings- och uppstartstider i ett.

Det är då tid för reflektion och tillbakablick precis som när klockorna klämtar för det gamla året i december och det nya året rings in vid 12-slaget. Tid för reflektion, framåtblick, tid att säga tack och hej då men även tid att säga hej och välkommen, vi ses i augusti!

Jag släpper nior den här våren. Det är alltid speciellt och både kul men lite ledsamt i samma veva. Kul att se hur stora de blivit och hur mycket de utvecklats på de tre år vi jobbat tillsammans. Ledsamt för att en era är slut – vi tillbringar ju mycket tid tillsammans och många relationer som skapats. Relationer som tillsammans tillbringat många lektioner, mellanstunder och samtal ihop. Stort lycka till alla nior och tack för den här tiden!

Hej då nior – och hej sjuor

Samtidigt som niorna vinkas av så kommer blivande årskurs sjuor på besök. Ivriga, nyfikna och till skillnad från de långa nior som lämnar väldigt nätta och små. Klassrummet som med niorna verkat så överfullt och nästan för litet blir plötsligt väldigt luftigt.

Ivriga frågor från de blivande sjuorna; Kommer vi få lämna skolans gård på rasterna? Hur gör ni med mobilerna? Blir det många prov? Är ni stränga? Har vi bestämda platser? Många frågor att besvara och nya relationer att bygga. Här är det som skapar förvänta inför nästa termin. Stort tack för det blivande årskurs 7!

…och tack till våra fackförbund

Sen ett tack till våra fackförbund – som även det under året vuxit sig stort och gått samman med ett annat fackförbund. Tack alla ni representanter runt om i landet som ställer de frågor och har de synpunkter som jag och många med mig inte ens vet att vi borde ha. Tack för att ni är där och ställer de frågor som ibland kan kännas lite för svåra och lite för personliga att själv våga ställa. Tack för det och ett särskilt tack Robert – du saknas oss!

Sen ett tack till skolledningen som på min skola liksom alla skolor runt om i landet tampas med för lite pengar till allt för stora behov. Budgeten är knaper och personer kommer och går. Ändå fortsätter ni med blicken riktad framåt för att skapa förutsättningar så vi kan göra vårt jobb.

Det är vi som gör skillnad i varje klassrum

Slutligen det största tacket till kollegiet. Den iver och framåtanda som jag bevittnar, läser och hör runt om i landet gör mig inspirerad och väldigt tacksam. Tack för alla diskussioner, allt engagemang som finns och som på vår avslutningsfest fullkomligen sprudlade bland papperstallrikarna. Det gjorde att känslan av att gå på sommarlov oerhört lätt – i höst kommer det här och det här och det här att hända.

Så tack skolan och tack kollegiet. Tack för samtalen, tack för feedbacken och tack för inspirationen. Det är vi som gör den stora skillnaden i varje klassrum, på alla lektioner – hela läsåret. TACK!

Kommentera

Heureka – jag har det!

Jag har lösningen på skolans stora klurighet. Lösningen på ordningsbetygens, eller kanske ska jag skriva kjollängdens vara eller icke, lösningen på alla åtgärdsprogram som ska skrivas, alla anpassningar som ska göras och alla elever som inte riktigt når ända fram i skolan. Jag har det!

Eller är det kanske inte ens en nyhet, är det inte något vi faktiskt alla vet, är det inte så självklart som det kan vara? Minska gruppernas storlek i skolan och få in mer vuxna med rätt kompetens på rätt plats i skolan. Vore inte det slutet på många av de bekymmer som skolan tampas med?

Så hur kommer sig denna till synes självklara tanke?

De sista veckorna har varit tuffa. Covid-19 kontrollerar vår vardag och värld. Få av den ordinarie personalen är på plats och stundom halva klassen borta. Det har pågått alldeles för länge.

”Det här är ju heltokigt”

Som samhällslärare undervisar jag alltid och har alltid gjort i helklass. För mig innebär det omkring 30 elever varje lektion, varje dag under hela läsåret. Jag är på högstadiet så 30 elever i klassen är standard och har så varit under hela min lärarkarriär. Men när jag hör att de yngre klasserna har uppåt 30 elever och häromdagen – hoppas jag hörde fel – en mellanstadieklass med 37 (!) barn i ett och samma rum, så häpnas jag. Det här är ju heltokigt.

Idag fick jag förmånen att vikariera i halvklass. Så kändes det inte i morse när min att-göra-lista var superlång och jag såg min planeringsdag försvinna. Men nu mitt på dagen så känns det riktigt bra. Vilken fantastisk förmån att undervisa med bara 15 elever i rummet. För elevernas del är det här en praktiskestetisk dag, grupperna måste vara små. Alla är indelade i grupper om max 15 och har slöjd, hemkunskap och NO-labb uppblandat under dagen.

Kollegan var sjuk så jag ombads hoppa in och tog med mig mitt ämne. Vi jobbar med tystläsning av en bok och därefter tolkning av boken utifrån fyra välkända perspektiv: offer, förövare, vittne och medhjälpare. I klassrummet sitter 15 elever istället för mitt normala 30.

Lugnet i gruppen ger sig själv. Vi känner varandra. Rutinen sitter. De som annars brukar hitta en bundsförvant att prata under passet får inte plats att göra det. Vi är för få, så alla syns och alla kan vara med.

”Skulle göra underverk”

Tid att läsa och tid att jobba. Eftersom lugnet finns från första stunden så blir det plötsligt en massa tid till att läsa och ha en liten genomgång. Därefter tar arbetet vid.

Eleverna kan få hjälp direkt. Jag får en absolut överblick av läget. De som behöver stöd har mig nära. De som behöver lugn har det från början.

Hm… inte är det en nyhet och inte är det banbrytande forskning. Det här är ju en av grunderna till en toppundervisning för eleverna, goda förutsättningar för mig att lyckas i mitt arbete och en skoldag där alla får synas och har möjlighet att få hjälp.

Att få ner elevantalet på mina lektioner skulle verkligen göra underverk på undervisningen och min möjlighet att göra mitt jobb på absolut bästa sätt.

Mindre grupper i skolan och mer vuxna med rätt kompetens på rätt plats således – Heureka, jag har det!

Kommentera

Det finns stunder i vardagslunken som jag gärna skulle byta bort. Praktiska göromål som jag helst vill slippa. Men ett av dem, hur mycket jag än ogillar det, ska jag nog behålla. Inte för att jag vill och inte för att jag någonsin kommer att ha förmåga att lära mig förstå det, utan för att jag troligen blir en bättre människa och pedagog för att jag, trots min totala okunskap och ovilja ändå, fortsätter göra det.

Och förhoppningsvis så kommer jag inte känna mig för dum efteråt.

Nu har vi precis lämnat en hektisk arbetsperiod bakom oss. Bedömningar, omdömen, betyg och avslut. Flera av våra elever i våra klassrum hade nog gärna bytt bort många av de övningar och tillfällen som de behövt göra de senaste veckorna. Vissa för att de hellre gjort något annat, andra för att de inte hade någon lust och en grupp för att de känner att de inte kan eller ens förstår vad de ska göra.

Jag är bilägare. Inte på grund av överdrivet bilintresse utan för att det är en behändig sak att ha för att få vardagen att flyta på, helt enkelt. Någon gång per år, förhoppningsvis inte mer, så behöver bilen omvårdnad. Den ska servas och däck ska bytas. Varje gång det är min tur att ta bilen till verkstaden så blir jag lite nervös. Jag är inte alls bekväm i verkstäder eller bilbesiktningsställen. Chansen att jag på något sätt gör fel är alltid väldigt stor.

  • Jag är sällan där.
  • Jag har inte särskilt stort intresse av att vara där.
  • Jag kan inget om bilar.
  • Jag vill inte kunna något om bilar.
  • Bilarna ska helt enkelt ta mig från en punkt till en annan. Min fasa varje gång jag nu ska till besiktningen eller verkstaden är att jag kommer att känna mig dum.
  • Dum för jag ställer bilen på fel plats.
  • Dum för att jag inte kan.
  • Dum för att jag kanske inte kommer att förstå.
  • Dum för att jag mycket troligt kommer göra fel på ett eller annat sätt.

Den här känslan delar jag med många. Säkerligen flera som sitter i mitt klassrum. Osäker på hur man ska göra en övning, osäker om man ens kommer att förstå, osäker för att det kanske kommer att bli fel och osäker för att det helt enkelt inte brukar gå.

Efter många år av att känna sig just fel och dum så har vi nu hittat en verkstad som faktiskt inte får mig att känna något av ovanstående punkter. Deras bemötande har gjort att jag aldrig känner mig dum när jag går därifrån. Jag kan till och med lämna stället med ett lite leende på läpparna.

De jag möter där får mig alltid att känna mig välkommen och de kan på något sätt alltid göra, vad de nu än må ha gjort med min bil, begripligt. Jag känner mig så oerhört tacksam varje gång – för känslan att känna sig dum eller fel är inte alls trevlig.

”Jag landar i min egen yrkesvardag”

Både känslan och bemötandet är något som fått mig att fundera mycket. Jag behöver ju bara åka till denna verkstad någon gång per år, mer sällan om jag förhandlar väl med maken och ibland slipper helt.

Här landar jag direkt i min egen yrkesvardag. De elever jag möter varje dag måste vara där under tio hela år. Våra elever har inte, och ska inte ha, möjlighet att förhandla bort att komma till skolan. Man måste ju komma till skolan.

Här kommer jag som lärare och min fingertoppskänsla i mitt ledarskap in. Hur skapar jag miljöer och undervisningssituationerna som gör så att eleverna inte ska ha känslan av att det här kommer inte att gå? Här kommer jag inte att lyckas. Här hör jag inte hemma.

Att känna sig så där utlämnad och orolig för att jag helt enkelt mycket troligt inte kommer att lyckas med det jag ska göra – det är ingen härlig känsla. Inte härligt alls. Vi vet att det finns elever som varje dag kommer till skolan med känslan av att vara dum eller orolig för att inte förstå vad som förväntas av dem.

Jag som pedagog och ansvarig i undervisningen måste verkligen tänka till många gånger varför jag väljer de övningar och upplägg som jag gör.

Hur kan jag åter finslipa mitt verktyg, ledarskapet, så att mina elever oftast i alla fall har den känslan jag får när jag numera lämnar verkstaden:

  • Det här gick ju bra.
  • Här kan jag lära mig.
  • Här känner jag mig trygg.
  • Här kommer det vara begripligt.
  • Här finns någon som vill hjälpa mig, förstå mig och få mig att lyckas.
  • Här är det någon som vill att just jag kommer och just jag lär mig- varje dag, hela terminen och hela läsåret.

Så trots att jag känner mig dum och vilsen när jag kommer till verkstan så är det nog så att jag egentligen borde vara den som lämnar bilen varje gång. För att då och då få kontakt med den del av mig själv som både känner sig vilsen och dum är inte så tokigt.

Det får mig verkligen att tänka till i min egen vardag och åter finslipa så att så många som möjligt ska komma till mina lektioner och känna att de förstår lite mer, de kan lyckas och framförallt att de känner att det är fullt möjligt – även fast det är både svårt, ibland helt ointressant och alltid ett måste.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola, föreläser i olika sammanhang och författare två böcker med en tredje på gång. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm