Betygsstopp och betygskataloger. Tiden är precis förbi när de var i centrum av jobbuniversum. Kvar står frågor kring betygssättningen som denna gång lagt sig kvar och inte riktigt vill lämna tankebanorna.

Bekräftar jag mina egna tidigare observerade sanningar eller lyckas jag mer objektivt följa läroplanens direktiv och sätta ett verkligt korrekt betyg?

Troligen har jag satt över 6 000 betyg vid det här laget. Jag vill inte räkna för noggrant, tidens gång är alltid svindlande. Många elever har passerar och gått vidare till gymnasiet. Ingen har hittills hört av sig och sagt ”hörru du, dina betyg är HELT fel”. Så troligen har eleverna som passerar varit väl förberedda men hur vet jag egentligen att det är helt korrekt?

Kunskapskrav och syftestexter är en sak. Underlag som samlats in och jobbats fram under terminen en annan del. Kvar är att förhålla mig till helheten av det jag nu läst, sett och hört.

Där har jag börjat fundera kring det här med betyg och korrekthet.

Hur vet jag egentligen att jag sätter rätt betyg? Bekräftar jag och mina kollegor våra egna sanningar? Är mina sanningar läroplanens?

Har jag hjälpt eleven för mycket eller för lite? Har min undervisning varit för anpassad till elevernas behov? Har jag anpassat tillräckligt?

Kommer de kunna använda kunskapen i egna sammanhang och flyga fritt själva?

Är jag för generös med förtydligande genomgångar? Gör jag kanske helt rätt? Gör jag för lite?

Det är många frågor som cirkulerar i mitt huvud när betygstiden är lagd till arkivet för denna gång.

Att jobba kollegialt är ju bra men om vi som kollegor jobbat tillsammans länge bli det inte då att vi mest bekräftar våra egna sanningar? Utmanar vi varandra att tänka till en extra gång eller har vi sedan länge bestämt oss om vår sanning och vilar därmed i den? Detsamma om jag inte bedömer tillsammans med mina kollegor – bekräftar jag då mina egna redan observerade sanningar eller är det en relativt objektiv sanning?

Julbetygen är inte av den tyngsta betydelsefulla digniteten, mer en fingervisning för årskurs nio om vilka gymnasieprogram som är möjliga och vilka som är för långt borta. Sommarbetygen däremot, där avgörs en hel del om de kommande tre åren för vissa elever och kanske till och med långsiktiga yrkesval.

Sanningarna kanske är helt korrekta eller så är de det inte. Med liten avund i blicken vandrar tanken till läkaryrket där en fundering kan avgöras med ett enkelt blodtest. Vore det inte skönt om bedömningar kunde vara som ett pricktest som görs vid misstänkt allergi. Kunskaperna landade helt enkelt i blodsystemet och ett stick i huden och sedan så vet jag direkt vad betyget ska vara.

Betygstider skulle innebära att alla ställde sig på rad med fingret redo så vi kunde se nivån på kunskaperna. Här ska vi se om du är B eller A eller kanske ett E. Det skulle vara något helt annat det.

Det här med betygssättning är inte helt lätt och även fast jag gjort det många gånger så finns det stunder när jag verkligen är osäker och stunder när jag känner mig helt säker.

Det är viktiga och stora saker vi gör när vi sätter betygen. Läroplanen ska följas och frågor besvaras för oss själva.

Jag kommer inte så mycket längre i tanken mer än att jag verkligen försöker tänka till kring avidentifiering vid avgörande avstämningar samt att jag har ordentligt med underlag när det är dags att summera terminens arbete. Har en elev vid flera tillfällen under terminen visat samma förmågor så bör ju betyget vara korrekt och inte något jag anat eller förväntat mig av just den eleven.

Vissa delar av betygssättningen blir helt klart enklare med åren. Andra blir helt klart knepigare och då främst med mitt eget förhållande till det jag bedömer.

Har jag undervisat mina elever precis så mycket som det behövs eller har jag gjort för mycket eller kanske för lite?

Kommentera

Men det är sagan om verket
det är inte själva verket
Men det är sagan om demokratin
det är inte själva demokratin

  • Ur Skuggvältan Trombone 2013

 

På lärarutbildningen läste jag nationalekonomi. Mycket var svårt och ganska obegripligt för en person med överlag humanistisk skolning. Men vissa saker fascinerade mig enormt mycket. Särskilt den tvärsäkerhet som våra lärare i ämnet visade hur olika samhällsutvecklingar skulle te sig i en kalkyl.

Eurons uppgång och totala lyckosamhet eller utsläppsrätternas fördelar och nackdelar. Ett diagram, ett solklart svar – en kurva hit och en kurva dit, varsågod här är svaret. Det här kommer gå bra, det här ger vinst, det här blir inget bra och det här är ingen lyckad idé.

Om vi nu skulle leka med tanken kring några av de saker som händer i skolans värld varje dag, år efter år. Läxor, skolutflykter, veckobrev, pyssel inför storhelger, vissa möten och många administrativa åtaganden. Är utvinningen av pedagogiken, didaktiken och slutliga kunskapen så stor att den är värd det arbete som ligger bakom?

Som professionell yrkesutövare har jag många måsten i läroplanen: skollagen, anmälningsplikt och tillsynsansvar. Vi förväntas undervisa våra elever under de tio år som den obligatoriska grundskolan fortlöper. Vi ska förbereda dem för livet och en framtid vi faktiskt inte vet så mycket om. Kunskaper som de behöver ha med sig är presenterade i läroplanen, ja inte alltid särskilt tydligt. Ibland i ett överflöd och på en nivå som är mer passande en sistaårselev på gymnasiet.

Det här tar vi oss an med stor ambition och förmågan att anpassa oss till nya tider och nya krav hör till yrket. Men sen kommer vi till att släppa delar som kanske egentligen tillhör det förgångna eller för den delen arbetsuppgifter som ingen egentligen sagt att vi behöver pyssla med. Delar som tar upp mycket tid, orsakar en hel del stress och ofta sätter käppar i hjulet i vardagen. Frågar vi oss då för vems skull vi gör det här? Vilka pedagogiska vinster ger det här? Vad i mina elevers utbildning skulle bli sämre om jag inte gjorde det här?

Låt oss ta läxan, och andra uppgifter som våra elever gör som jag som pedagog ska samla in och på något sätt checka av som avklarade, som ett exempel i denna beräkning.

Det här exemplet skulle likaväl kunna bytas ut mot veckobrev, matrisifyllande, skolutflykter, påskpyssel, snygga mallar i vardagen, kanelbullsbak, affischtillverkning i klassrummet, alla hjärtansdag-discon…

Läxan är en sådan här tidsslukande stresskapare som får mig att fundera över för vems skull gör vi vad? Är den pedagogiska, didaktiska och kunskapsvinsten så stor att den är värd arbetet? Jag är inte först att ha åsikter och kommer inte vara den sista. Nu som förälder till barn i de yngre åldrarna ger det ytterligare en dimension i tankelådan.

Att träna läsning, mycket ofta och kontinuerligt – hemma och i skolan. Den är viktig och att läsa mycket ger sådana otroliga fördelar i läsutvecklingen. Sitter läsningen går resten av skolarbetet så otroligt mycket enklare. Läsningen blir även till en lugnande stund i hemmet och kan med fördel göras med vem som helst och, med den nya teknikens videosamtal, när som helst.

Men vilka andra övningar som kan göras hemma kan överträffa det här?

Som förälder kommer en ny dimension av läxan. Ta diskussionen med barnen – skolan är ju slut, varför ska vi göra läxor nu? Den diskussionen går an men den andra pressen att faktiskt komma ihåg och göra läxan är en annan femma. En smärre klump i magen kommer varje vecka på helgen när det är dags att få en överblick. Vem har läxa till den här veckan (är det fyra barn som har läxor så är det lite att hålla koll på), när ska den vara klar och vad ska de göra?

Jag är ju själv lärare och det här måste ju självklart göras riktigt och korrekt. Skolan är viktig och läxan naturligtvis likaså.

Som pedagog så kommer ett spektrum av en massa jobb. Läxan ska väljas ut, kopieras upp, sorteras i plastfickor och lämnas ut. Allt det kan jag kontrollera men sen… Läxan försvinner ner i en av 30 olika ryggsäckar. Någon glöms på hyllan, någon glöms i hemmet, en tredje glöms hos pappa för det byts till mammavecka och den fjärde görs som det först var tänkt.

Här uppstår plötsligt för pedagogen ett otroligt jobb. Samla in, påminna, fylla i sitt läxregister. Vem har lämnat in och hur ofta?

Ur elevperspektivet så kommer naturligtvis viss lärdom i ansvar. Stoppa ner läxan i väskan, få den med hem, ta fram den och göra den för att sedan stoppa ner den i väskan, ta den till skolan för att slutligen förhoppningsvis komma ihåg att lämna in den.

Vem har gjort läxan egentligen? Är det barnet själv? Är det ett nitiskt storasyskon? Eller är det dikterat av farmor som så gärna vill hjälpa?

Vem av eleverna kommer i hemmet få möjlighet att göra läxan och vem har det inte? Om jag inte lyckas göra läxan eller helt enkelt inte har förutsättningar till det – blir jag då en sämre elev trots att jag faktiskt lyckas riktigt bra med mitt skolarbete under skoldagen? Vilken självkänsla får den eleven ta med sig till skolan när läxan inte blivit gjord för att det helt enkelt inte gått?

Är uttaget i kunskap så stort efter att läxan gjorts att den här mängden arbete är värt det? Eller för vems skull gör vi vad?

Läxan var nu en av många sådana här delar av yrkesvardagen som vi pysslar med i skolan. Är frågan ens relevant kring uttaget av den pedagogiska vinsten? Eller är det högst relevant och något som vi behöver fundera ordentligt på? Vem har bett mig göra det jag gör? Är det något som jag gör för att jag alltid gjort så eller är det något som jag faktiskt är ålagd att göra?

Tillbaka till min tvärsäkra lärare i nationalekonomi på högskolan. Ett streck på utbudsfrågan och ett annat streck på efterfrågan och ett tvärsäkert svar.

Är den pedagogiska, didaktiska och slutliga kunskapsutvinningen så stor att den är värd det arbete som ligger bakom?

Kommentera

Jag jobbar på en relativt nystartad skola. Vid anställningen fördes samtal om att försöka ta nya vägar och ställa frågor som ”varför” och ”varför inte” innan vi testar något nytt eller förkastar något gammalt.

Spännande kollegor och mycket material som flödar i lärarforum, särskilt i valtider, gör att jag själv inspireras och testar nya vägar. Stora frågor, föreläsningar, skolambassadörsprojekt, studiebesök, filmprojekt, entreprenöriella och ämnesövergripande utmaningar avlöser varandra.

I början av läsåret fick jag den personliga inloggningen till Skolverkets bedömningsportal och blev lite spänd av förväntan för att se vad som skulle erbjudas i mina ämnen. Uppgifterna i sig var ingen överraskning och kunskapskraven hade jag koll på. Tanken att enkelt stämma av kunskaper mot en given mall var dock tilltalande.

Så skönt att inte känna att jag eventuellt är fast i mina egna sanningar utan kan se på en given mall hur mina elever ligger till.

Men då slog mig tanken… varken ny eller särskilt innovativ. Gamla nationella prov ligger ju på Skolverkets hemsida. Prov med rättningsmallar. Ska jag inte köra dem, helt enkelt? Plocka ut de bitar som är demokrati- och valrelaterade och bara köra på det?

Som sagt, inga nya tankar eller märkvärdiga knep eller entreprenöriella metoder. Gamla prov känns plötsligt så helt rätt på flera plan.

Sagt och gjort. Hittade ett prov, tog ut alla demokrati- och valrelaterade frågor. Ett prydligt pappershäfte att kopiera. Ingen länk, ingen app eller digitalt dokument. Ett häfte fullt med papper.

Eleverna ska få visa vad de lärt sig samtidigt som vi tränar till det nationella provet, tränar provsituation och dessutom får jag förträffligt underlag och stöd till bedömningen.

Dagen innan. Eleverna förbereds på provsituationen.

Provdagen. Allvaret ligger i luften och fokus när pennorna lyfts och markerar på papperet.

När jag några timmar senare rättar proven så kommer leendet och ett stort lugn. Eleverna kan det här. Upplägget jag haft håller. Sida upp och sida ner. Skön bekräftelse för mig. Eleverna lär och kunskaperna håller enligt den standard som förväntas.

Ett enkelt häfte av papper. En penna. En ordentlig hög att rätta. Så tydligt, så konkret och så bekräftande för både mig och eleverna.

Nationella proven – plötsligt så kreativt och helt rätt.

Kommentera

Ska eleverna ta ansvar och lämna in resultatet av sitt arbete eller är det min uppgift som lärare att samla in elevernas kunskap?

Javisst ska vi träna våra elever att bli självständiga medborgare och lära sig ansvar. För den stora massan elever så spelar det ju troligen ingen roll. De visar mig vad de lärt sig genom att göra det vi bestämt.

Men för de som det ofta kommer ett gupp i planen för eller som helt enkelt inte kommer igång, för dem så har det stor betydelse.

Ska ansvar och självständighet tränas när det påverkar betygen eller omdömen?

Jag kan även tycka att lämna in-tanken blir en stressfaktor för både mig och eleverna kring en produkt som ska produceras och lämnas in. Om det blir en stressfaktor för mig och för eleverna, varför då ha det?

Ska jag jaga produkter eller samla in kunskaperna hos eleverna?

Jag lutar allt som oftast åt det senare. Inte att jag springer runt för att samla in uppdrag och texter utan att eleverna vid olika tillfällen visar mig vad de lärt sig. Jag ger dem en dag för kunskapskoll. Ett pass där de kan skriva text. En morgonstund där ett samtal blir tillfället att få visa kunskaperna som var så långt borta dagen innan.

Under momentets gång processar vi kunskaperna och bygger upp tankeförmågor. Jag observerar elever och eleverna frågar mig.

De gånger jag vill att eleverna tar ansvar att lämna in så är det en del av en process där elever och jag tillsammans har planerat och tydligt skrivit i ett schema dag för dag vad de förväntas göra.

Jag tycker inte att det ska bli föremål för betygsvarning om ett arbete inte lämnats in. Har en kunskap däremot inte visats då är det något annat. Ändå tycker jag mig ofta höra precis det och ibland är jag själv där.

– De har ju inte gjort någonting. Inte en uppgift har lämnats in på hela momentet.

Ofta finner jag mig då plötsligt sökandes efter ett papper eller affisch som ju är en produkt och inte faktisk kunskap. Då är det bättre att jag samlar in kunskap vid olika tillfällen så att produkten inte blir det centrala utan den faktiska kunskapen.

När jag samlar in kunskaper så minskar även möjligheten att jag får ett plagiat eller att arbetet är väl generöst i förhållande till copy/paste alternativt att två studiekamrater gjort väl mycket av varandras arbeten.

Att samla in kunskaper ger mig bättre kontroll på inflödet av underlag, eleverna får arbetet gjort och alla får möjlighet till de förutsättningar som ger dem bäst chans att lyckas.

Kommentera

Ett mail kom till mig. ”Karin, jag har följt dig, din blogg och det arbete du gör. Jag börjar min första lärartjänst i höst, tar min examen nu i vår. Vad ska jag tänka på?”

Ärad över frågan och förtroendet började jag fundera, vad är det jag gör när jag får en ny grupp?

Vilka tips vill jag ge någon som ska börja sin första tjänst?

Hur ska jag tipsa någon som börjar från början, som ensam bland öar i en skärgård.

Åt vilket håll ska jag börja simma?

Jag kom fram till den här listan, säkert kan den kompletteras och säkert är den inte för alla men så här tänker jag:

Först ett stort grattis till att utbildningen är klar. Välkommen till ett härligt yrke som ger något alldeles extra varje dag.

  • Innan eleverna kommer, skaffa en kalender. Ett fantastiskt hjälpmedel, jag klarar mig inte en dag eller knappt en lektion utan den.
  • Skaffa något fint till dig och ditt skrivbord. En personlig sak som påminner dig om att du landat ditt första jobb och som symboliserar alla dina förväntningar.
  • Gör en planeringsram över läsåret, gärna även en till som sträcker sig över hela den tid som du ska arbeta med gruppen, ofta tre år. Här kan du säkert få hjälp av kollegor på skolan men tänk även efter själv, titta ordentligt i läroplanens kunskapskrav och syftestexter. Vilka ämnen ska du undervisa i? Vilka kunskapskrav behöver du hinna med? Hur länge får du arbeta med respektive ämne? Därefter kan du börja med HURET. Det är lätt att inspireras och se alla roliga projekt som finns. Men du gör klokt i att stoppa och se till ramen först.
  • Gör ett personligt schema. Hur ska du fördela din tid när du inte har lektion? Tänker du använda förtroendetiden hemma eller gör du den på jobbet? Vad är det du faktiskt är anställd att göra? Ofta kommer det många förväntningar med yrket som faktiskt inte är något som egentligen ingår i tjänstebeskrivningen. En lärare kan jobba hur mycket som helst, det är upp till dig att vara professionell och faktiskt sätta ramarna både för dig själv och för din omgivning. Otroligt viktigt.
  • Vid terminsstart: Börja med att arbeta med gruppen. Vilka förväntningar har du på klassrumsklimatet och arbetsmiljön? Det här är viktigt att förmedla till gruppen, vilka tankar har du? Hur ska eleverna begära ordet? Hur ska eleverna sitta? Vilka rutiner ska ni ha när arbetspasset börjar och när arbetspasset slutar? Här kan du även vara tydlig mot vårdnadshavarna att du jobbar bara exempelvis mellan 8–16 och att de inte kan räkna med att du nås efter den tiden. Lämna aldrig ut dina privata kontaktuppgifter.
  • Lär känna dina elever professionellt, vilka behov har de? Vilka styrkor har dina elever? Vad har de med sig sedan tidigare i form av kunskap och skolerfarenhet? Gör övningar där du får höra deras tankar men som även gärna får mynna ut i fina dekorationer av klassrummet. Här är Unicefs material toppen att tillgå, ett klick bort och massa bra färdigplanerade lektioner för alla åldrar. Barnkonventionen, värdegrund, pyssel och alla kan delta. Toppen! Namnskyltstillverkning är också bra övningar, du får lära dig namn samtidigt som eleverna kan dekorera skyltarna med personliga tankar som sedan förmedlas individuellt eller i helgrupp.
  • Försök identifiera de elever där det är viktigt att du snabbt får en relation även till hemmet. Sträva efter att första kontakten med hemmet ska vara ett möte där ni får hälsa och lära känna varandra. Sedan hur mötet går till eller hur långt det är spelar ingen större roll, det kan mycket väl räcka med ett handslag första dagen på terminen.
  • Berätta för eleverna om den ram som du satt upp för läsåret, ge lite försmak på vad ni ska göra. Det både hjälper dem som behöver god framförhållning och skapar försmak inför kommande projekt.
  • Låt dig själv vara ny. Hoppa inte på att gå med i en massa utvecklingsgrupper på skolan. Din rektor ska hjälpa dig så du får en mentor som har tid för dig och dina frågor. Gärna någon som är en bit från din undervisningssituation så era möten inte blir att fixa vardagliga praktiska bestyr.
  • Så fort du får ett mejlkonto, skapa en mapp som heter beröm. Där ska du samla alla dina meddelanden där du fått positiv respons för något du gjort. Vissa kan innehålla något så enkelt som ett tack. Ovärderlig källa till positiv energi de dagar som kanske inte går som du tänkt.

Det här är mina tips för att få en bra start i yrket.

Stort lycka till med ditt nya jobb, faktumet att du faktiskt ställer frågan visar att du förstår mycket av yrkets komplexitet samtidigt som du är villig att höra och lära för att ge dig själv en så bra start i yrket som du bara kan.

Kommentera
Karin Boberg
Karin Boberg

Karin Boberg är lärare i SO på Glömstaskolan även förstelärare i ledarskap. Undervisar även vid Södertörns högskola, föreläser i olika sammanhang och författare två böcker med en tredje på gång. Skriver även på den egna bloggen karinbyggerundervisning.com

Karin har arbetat som SO- lärare sedan 2003 både inom den privata och kommunala skolvärlden. Hon även varit fackligt engagerad och föreläst för  lärarstudenter och nyexaminerade lärare hur de ska få en bra start i yrket. Karin har även jobbat som skolledare.

Karin bloggar om skolvardagen från ämnesarbete och anpassningar till de små detaljerna som får undervisningen flyta och de funderingar som yrkesvardagen ger.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm