Sverige går nu in i en valrörelse och vi måste se till att partierna prioriterar skolfrågan. Så ser det tyvärr inte ut just nu, då brottsligheten, sjukvården och integrationen tornar upp sig som de viktigaste frågorna inför valet. En kanske än viktigare uppgift är dock att samtidigt lyckas undanhålla skolfrågan från politisk populism och ogenomtänkta utspel. Det finns inga enkla lösningar på skolans komplexa problem.

Tyvärr kan jag konstatera att politikernas förslag i stort sett enbart går mot konsekvenserna av det segregerade skolsystem vi har
i dag. Det är enligt mig ren och skär populism. Politikerna tävlar om att lägga tuffa detaljförslag om att självklarheter ska skrivas in i dokument och om hårdare tag.

Jag saknar dock förslag som gör skillnad för oss i skolan på riktigt. Jag har förståelse för att våra politiker befinner sig i en val-rörelse där de efterfrågar ett mandat, men jag saknar helt och hållet långsiktigheten och jag börjar ifrågasätta om det verkligen finns politiker som vågar se längre än en mandatperiod.

Vi som finns i skolan befinner oss där år efter år. Vi vet att vårt arbete inte alltid ger synliga resultat direkt; led-tiderna på hur en skolgång påverkar individer och samhälle är långa. När ska politiker förstå det och ta det nationella och långsiktiga ansvar som krävs?

”Jag hyser inga naiva förhoppningar”

Genom åren har våra krav om att staten ska ta över huvudansvaret för skolan beskrivits som en enkel lösning. Det kunde inte vara mer fel. Varken jag eller ni medlemmar tror att en tillvaro inom statens hägn skulle vara en dans på rosor. Jag hyser inga naiva förhoppningar om att staten skulle vara en särdeles mycket bättre arbetsgivare än någon annan. Nej, kravet på att staten ska ta över ansvaret bottnar i en mer mångfacetterad analys av skolans tillstånd än så.

En första viktig insikt handlar om skolans finansiering. Flera utredningar har gjorts om kommunernas möjligheter att erbjuda likvärdig samhällsservice även i framtiden. Den uppgivna slutsatsen är att det förmodligen inte kommer att gå, men behovet av en likvärdig och kompensatorisk skola har kanske aldrig varit större än vad det är just nu. Samtidigt har vi kanske de största svårigheterna någonsin att leverera detsamma.

”Politiker behöver frigöra sig från populism”

En andra viktig insikt handlar om hur skolan styrs. När kommunaliseringen av lärartjänsterna väl hade genomförts genomgick svensk skola en större förvandling än vad många förstår. Förvandlingen gick ut på att möjliggöra ”lokal variation genom anpassningar till lokala förhållanden.” Detta syntes tydligast genom hur timplaner skulle avvecklas, undervisningsskyldigheten förhandlas bort, regleringar om klasstorlekar upphöra, granskning av läromedel avskaffas, fortbildningssystemen nedmonteras och meritvärderingen skrotas.

Det är mot denna fond vi måste förstå skolans problem i dag. En klok politiker måste därför fråga sig: på vilket sätt har alla dessa förändringar stärkt den svenska skolans möjligheter att vara likvärdig och kompensera för elevers olika förutsättningar att klara utbildningen? En ärlig politiker bör finna att svaret på den frågan är ”inte alls”, och därefter också dra den korrekta slutsatsen att ingen lovskola eller mobilförbud i världen kan lösa skolans verkliga problem.

Svensk skola behöver riktiga reformer och politiker behöver frigöra sig från populism och kortsiktiga lösningar.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

  • Ledare i Skolvärlden #6 2022
Kommentera

På skolvärlden.se kan du läsa om att betygen har ökat i sex av tio skolor efter pandemin. Det kan låta glädjande att den svenska skolan verkar ha klarat av att hantera pandemin på ett bra sätt, men lärarna vittnar samtidigt om att man inte hunnit med lika mycket som vanligt, så förmodligen har en hel del kunskap gått förlorad, något som inte alltid syns i meritvärdena.

Detta tyder också Lärarnas Riksförbunds nya väljarundersökning på. I den uppger en majoritet av föräldrarna att de upplever att deras barn har lärt sig mindre under pandemin på grund av distans- och fjärrundervisning.

Hur omfattande kunskapstappet är vet ingen riktigt ännu. Någon egentlig kartläggning eller utvärdering har ännu inte genomförts. Likväl ändrades reglerna för fjärr- och distansundervisning i somras i en mer generös riktning. Det innebär att denna undervisningsform nu kan användas mer brett och dessutom läggas på entreprenad.

Mina farhågor är många och handlar bland annat om en oro för att huvudmännens incitament att anställa fler legitimerade lärare minskar. Tron att fjärr- och distansundervisning kan ersätta legitimerade lärare är alltför välbekant hos arbetsgivare som försöker spara pengar.

”Inget står över elevernas rätt till kunskaper”

Det är fler aktörer som i kölvattnet av pandemin förespråkat att skolan borde fortsätta med ännu mer fjärr- och distansundervisning och mindre traditionell klassrumsundervisning, och vad kan ge mer luft under vingarna än de högre betygen? Vi lärare vet dock att ingenting kan ersätta det fysiska mötet och interaktionen som sker med eleven i klassrummet. Digitala lösningar ska främst ses som nödlösningar.

Det är i stället satsningar på klassrumsundervisning, på fler legitimerade lärare och på stödinsatser för elever som nu måste göras. Det är mer akut än någonsin. Dagens situation där skolan används som politiskt slagträ och där fagra ord inte följs av konkreta handlingar kan inte fortsätta.

Staten behöver ta ansvar för att den likvärdiga skolan ska bli verklighet. Med bland annat statlig finansiering, ett justerat skolvalssystem, ändrat regelverket för stödinsatser och ett nytt professionsprogram för lärare, kan vi ta viktiga steg närmare den förändring som så många av oss eftersträvar.

Politikerna och partierna måste komma överens om dessa nödvändiga förändringar för skolan. Jag tycker både höger och vänster i politiken gömmer sig bakom de egna slagorden och jag ogillar starkt den olyckliga ideologiseringen av skolan.

Det är politikerna som har ansvaret för att Sverige har en likvärdig, kompensatorisk skola för alla elever. Oavsett vilka de är, vilken bakgrund de har eller var i landet de bor, ska eleverna få gå i en skola som är likvärdig och väger upp skillnader i olika elevers förutsättningar. Inget står över elevernas rätt till kunskaper.

När det nu är mindre än ett år kvar till valet måste ansvaret läggas där det hör hemma. Det är politikerna som kan säkra att vi lärare har förutsättningarna för att skolan ska kunna lyfta, och därmed Sveriges kunskapsutveckling och konkurrenskraft.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

  • Ledare i Skolvärlden #8 2021
Kommentera

Nyligen presenterade Lärarnas Riksförbund en undersökning som jämförde Sveriges kommuner som huvudmän för grundskolan. Rapporten ”Lyckas din kommun med skolan utifrån sina förutsättningar?” fick stor uppmärksamhet. Tanken var inte att skapa ytterligare en ranking och enskilda kommuners placering var inte det viktiga, utan syftet var att skapa en diskussion om de stora och orimliga skillnader som uppstår när landets 290 kommuner får lov att ha olika ambitioner för skolan. 

Dessvärre bekräftade undersökningen återigen vår bild av att det nuvarande systemet nått vägs ände, men reaktioner ute från kommunerna visar glädjande nog att vi lyckats åstadkomma just den diskussion vi efterlyste.

Den kraftiga besparingsvåg som nu drar genom hela landet är ett annat exempel på det dysfunktionella i svensk skola. Enligt den ekonomirapport som SKL presenterade nyligen är kommunernas finanser svagare än på många år. Många kommuner väljer nu att spara på skolan i ett läge där antalet elever stiger och lärarbristen tilltar. Det riskerar att leda till kännbara och långtgående konsekvenser för både elever och lärare. Det går inte att springa snabbare och undervisa fler utan att kvaliteten i undervisningen försämras. 

Alla elever drabbas, men de elever som har det tuffast kommer att förlora allra mest. Och när lärare förväntas göra allt mer på kortare tid blir det svårare att få legitimerade lärare att stanna i yrket. Våra politiker måste komma ihåg att vi står inför en brist på närmare 80 000 lärare och att samtliga huvudmän måste ta sitt fulla ansvar för att vända utvecklingen.
I det läget finns det inte en krona att spara in. 

De stora variationerna i skolans förutsättningar och resultat samt utmaningarna med finansieringen av välfärden är en illustration av varför kommunerna inte borde ansvara för skolan överhuvudtaget. Det brådskar nu med att helt flytta över skolans finansiering från kommunerna till staten. 

Runtom i landet har det organiserats protester och enskilda initiativ mot besparingarna på skolan. Det är häftigt att se vilken kraft det finns i lärarleden. Lärarnas Riksförbund har stöttat alla dessa initiativ som rimmar väl med kärnan i vårt fackliga arbete: att kämpa för minskad arbetsbelastning för lärarna så att de orkar jobba kvar. Men också att strida för att eleverna ska få den undervisning och de resurser som de har rätt till. Elevernas livschanser får inte vara beroende av vare sig kommuners olika ekonomiska förutsättningar eller olika ambitionsnivå.

Kritik mot den svenska skolans utveckling mot försämrad likvärdighet har återkommit i ett flertal OECD-rapporter de senaste åren. I Skolvärlden kan vi dock läsa om något annat som OECD undersöker, nämligen hur det kommer att bli att vara lärare i framtiden. Vi vet inte vilken kunskap och vilka förmågor framtiden kommer att kräva, men en sak vet vi: Förutsättningarna för läraryrket måste bli helt annorlunda än i dag om vi ska lyckas. 

Vi lärare vill leverera det vårt land förväntar sig av oss. Men det kan vi inte så länge vi har politiker som anser att kommunernas självstyre är viktigare än likvärdig skola.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #5 2019

Kommentera

Den regering som ska leda landet under de kommande fyra åren måste genomföra stora satsningar. Vi behöver se reformer för att säkra tillgången på lärare och studie- och yrkesvägledare, ett tydligt fokus på kunskap och bildning och åtgärder för att skapa nationell likvärdighet. Det krävs för att skolan ska återupprättas och för att säkra att det uppväxande släktet ges en bra utbildning.

Det handlar exempelvis om skolans finansiering, skolvalet och skolors etableringsrätt. Men även om att läraryrket måste renodlas så att lärare får mer tid för sitt kärnuppdrag och kan anpassa undervisningen utifrån elevernas olika behov. En förutsättning för att detta ska fungera är att lärare har tillräckligt med tid till för- och efterarbete. Det är det som ger kvalitet i undervisningen. 

För studie- och yrkesvägledare är situationen att alltför många vägledare kämpar med tunga tjänster på flera skolor och ett orimligt antal elever att vägleda. Detta måste förändras för att skapa förutsättningar för kvalitet och likvärdighet.

Att konstant känna sig otillräcklig skapar en negativ stress och innebär att allt för många lämnar yrkena, vilket i sin tur spär på bristen.

I senaste numret av Skolvärlden kan vi läsa om den skriande bristen på språklärare som snart kommer bli synlig för alla. En väldigt liten andel av exempelvis lärarna i tyska är under 35 år och inom kort kommer allt fler lärare pensionera sig. Vi går alltså mot en allt mer eskalerande språklärarbrist. Detta är givetvis förödande för skolans likvärdighet. 

Bristen på språklärare är ett tydligt exempel på att dagens huvudmän inte klarat av att ta ansvar för kompetensförsörjningen. Ska vi kunna ha undervisning i alla ämnen i hela Sverige också i framtiden så måste det tas ett nationellt ansvar. 

Det handlar om lön och arbetsmiljö, men vi behöver också få in kvalificerad fortbildning och en professionsutveckling i ett nationellt reglerat professionsprogram.

Den nya regeringen måste se till att skaffa majoritet för förslag som tar tag i såväl den allmänna lärarbristen som den specifika bristen i vissa enskilda ämnen. Det handlar om den likvärdiga skolan och att alla har rätt till en god utbildning. 

Det borde vid det här laget stå klart för alla att det måste till krafttag för att så långt som möjligt ge alla elever likvärdiga förutsättningar att klara sin skolgång. För att det ska vara möjligt måste staten ta ett större ansvar för skolans finansiering och styra resurserna dit de bäst behövs.

Under senare år har stödet för ett större statligt engagemang i skolan vuxit på båda sidor om blockgränsen. Åsikten att staten måste vara beredd att ta över ansvaret för skolan om inte kommunerna klarar det har nu allt starkare stöd både hos allmänheten och bland politiker. 

Nu är det dags att hitta enighet om hur skolan ska organiseras med mer tydligt nationellt statligt ansvar. De kommande åren blir helt avgörande!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2018

Kommentera

Det nya treåriga avtalet för 200 000 lärare och studie- och yrkesvägledare inom kommunal sektor är nu äntligen klart.

Det är ett skolavtal, som ska förbättra möjligheterna att arbeta som lärare och studie- och yrkesvägledare på ett kvalitativt sätt. Med bibehållen hälsa! Fokusfrågorna är arbetsmiljö och lönestrukturer. Jag tycker att medlarna har lyssnat på oss och gjort ett bra jobb med det tuffa uppdrag de hade.

Men det är nu det verkliga arbetet börjar, ute i kommunföreningarna och på varje skola. Resultatet av det nya avtalet har förutsättningar att bli bra, men det kommer krävas ett hårt lokalt arbete. Ett arbete som jag lovar ska få starkt stöd från centralt håll. Vi kommer bland annat ta fram stödmaterial och hjälpa våra ombud i det lokala genomförandet. 

När det gäller arbetsmiljön har det aldrig tidigare uttryckligen stått i det centrala avtalet att ett arbete ska göras ute på varje skola. Nu gör det så. Meningen är att det ska få effekt på varje arbetsplats, för varje lärare, för varje syvare. För att säkra att det verkligen sker ska arbetet utvärderas både centralt och lokalt, och i slutet av avtalsperioden ska resultaten analyseras.

Lärares löner har under de senaste åren ökat klart bättre än det så kallade ”märket”. Så länge lärarbristen består lär det fortsätta. Avtalet är därför fortsatt sifferlöst. Lönestrukturerna däremot behöver ses över. I avtalet står att arbetsgivaren ska arbeta strategiskt med lönestrukturen och att erfarenhet och kontinuitet ska värderas, vilket inte alltid skett tidigare. Det står också om en ”positiv livslöneutveckling”, ett begrepp som är otroligt viktigt för yrkenas attraktivitet. Det finns lärare som efter 20 år tjänar mindre än nyutexaminerade, som de dessutom ska handleda. Då är det klart att man inte är så motiverad att stanna i yrket. 

Inom kort startar vi Lönekampen 2018. Där ska Lärarnas Riksförbund visa vilka huvudmän som går från ord till handling och satsar på lärarnas löner 2018. Det måste löna sig att utbilda sig till lärare eller vägledare, oavsett var man arbetar. Vilka ska annars utbilda våra unga?

Det nya avtalet löser inte alla problem på en gång, men vi är otåliga och vill se förbättringar snabbt. Arbetet ska ske lokalt, ute i kommunerna och på skolorna. Ett avtal blir så bra som man gör det. 

Vi kommer att göra vad vi kan för att det här blir verklighet och jag hoppas att kommunerna tar det på allvar. Nu är det upp till bevis!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2018

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm